Fönsterfix i bloggträdan

Som ni märkt, och som jag tidigare varnat för, är det låg aktivitet på Bilspanaren. Jag har knäppt lite bilder, bland annat på Taunusen som nu agerar omslagsbild på bloggen, men det blir inget skrivet. Mycket på jobbet, planering av semester med bokning av diverse tåg, flyg, hyrbilar och hotell parat med en svårartad vårtrötthet gör att tiden rinner iväg.

En annan sak som tar tid är att jag fixat lite med bilen. Den korniga bilden är från igår kväll när jag i duggregn och skymningsljus gav jag mig ut på jakt för att försöka få igång Luxens strejkande elhiss i förardörren. På marken ligger mitt byte: fönsterhissmekanism och elmotor dränkta i WD40. Mekanismen piggnade till, men motorn blev det ingen snurr på. Den lilla kuggen som driver mekanismen lyckades jag inte rubba på. Jag ser mig själv som rätt okunnig och klantig då det gäller mekande så jag är ändå nöjd att jag både fick isär och ihop allt. Om ork och tid finns ska jag plocka bort allt igen och försöka plocka isär själva hissmotorn för att smörja den inuti. Det kan ju inte bli värre, eller?

På torsdag väntar äntligen ett välbehövligt oljebyte och på söndag bär det av till Trollhättan för ett besök på Saabfestivalen, årets första träff för mig och Luxen. Dessutom blir det den första märkesträffen sen jag bytte bilmärke, något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Detta är ett avsteg från bloggen bilspaningspolicy, men jag kände att jag behövde förklara min frånvaro på något sätt. Den som väntar på något gott, får därför vänta lite till.

Toyotatvillingarna

Den 27 mars fann jag till min stora glädje en tvådörrars Toyota Corolla DX från 1981 i Uppsala. Det ser man ju inte varje dag. Jag fotograferade och åkte hem. När jag kom hem kollade jag min mejl och hade då fått några bilder från bilspanaren Mikael i Örebro. Han hade nämligen samma dag funnit och fotograferat en tvådörrars Toyota Corolla DX från 1981! Vad är sannolikheten att vi på samma dag fotograferade var sitt exemplar av denna utskrotningshotade art?

Förutom färgen är de alltså helt lika. Och bilarnas skick är också förvånansvärt lika, även om Örebrobilen verkar var lite rostigare. Ett nästan ruskigt sammanträffande! Nåväl, i och med detta inlägg återförenar jag Toyotatvillingarna, om än enbart i digital form

Den silverfärgade Corollan fotograferade jag i stadsdelen Salabacke utanför en snygg gammal affärslokal vars utseende skäms lite av alltför mycket annonsering i skyltfönstren och vars nya fasad förstört proportionerna något. Men tittar man under finns den forna skönheten kvar, precis så som bör betrakta Corollan.

Den har haft blott tre ägare och ska ha gått drygt 21000 mil vid senaste besiktningen.

Den bruna, eller vad man ska kalla färgen (kopparmetallic kanske?), Corollan fotograferades av Mikael någonstans i Örebro. Den har haft sju ägare och ska ha rullat knappt 9000 mil vid senaste besiktningen. Det låter lite lite.

Denna generation Toyota Corolla kallas för 70-serien eller E70 den har tidigare varit med på bloggen i form av den fräsiga Liftbackmodellen. 

Ett minne jag har gällande en Toyota Corolla av denna generation är från en nyårsafton i slutet, eller om det var i mitten, av nittiotalet. Jag och några kompisar skulle till en fest i en hyrd stuga ute i skogen och vi fick skjuts dit av min kompis syster i deras mammas silverfärgade, som vid det här laget mest var mattgrå, Toyota Corolla kombi. Det skulle nog inte vara ett så starkt minne om det vore för att jag är en bilnörd och att defrostern inte funkade. Fuktigt vinterväder parat med ett gäng festsugna och nyduschade ungdomar gjorde allt för att rutorna skulle imma igen. Hela tiden. Jonas torkade medan systern körde. Vi kom fram i alla fall och jag vet med säkerhet att systern kom hem, jag gratulerade henne på hennes fyrtioårsdag häromdagen nämligen, men om hon kom hem på ett säkert sätt, det betvivlar jag.

Djupfryst Duett

Det är lite dött på Bilspanaren nu. Eftersom jag är lärare och terminen börjar närma sig slutet har jag gott om arbete, men inte så mycket tid och ork över till annat. För att bloggen inte ska dö ut helt under denna period så försöker jag ändå servera något inlägg. Och nu är hög tid att presentera den Volvo Duett som agerat rubrikbil i någon månad och som snart kommer att bytas ut.

Duetten fotograferades i början av januari vilket förklarar varför den ser djupfryst ut. Jag har varit strax intill denna plats tidigare men då lyckats missa Duetten. På parkeringen intill står nämligen den PV från 1958 jag berättat om tidigare, den har endast haft en ägare! Om Transportstyrelsens uppgifter stämmer, vill säga. Med en så här gammal bil kan det kanske hända att ägarlistan inte är komplett och digitaliserad.

Duetten, eller Volvo P210, är en 67:a som haft sex ägare. Den ser långtidsparkerad ut, men besiktigades faktiskt utan anmärkning i november. Lackeringen har någon egenhändigt komponerat, men ser väl ut att vara okej. Underarbetet har dock gjort uppror för karossen spricker upp på de mest känsliga ställena. Ett solskydd över vindrutan, en så kallad gangsterkeps, är extra utrustning. När jag tittar på bilderna ser någon på taket som jag inte vet vad det är. En fot till en antenn, radiomast eller taksökare kanske?

Volvo Duett har jag berättat om tidigare, bland annat här. De här Duetten kan väl räknas till kategorin trotjänare-Duetter, sådana som rullar och älskas av sina ägare, men där funktion går före skick. Just detta exemplar utmärker sig dock med att vara i originalutförande.

Duetter lär dyka upp på bloggen igen för trots att de inte tillverkats på över 45 år så rullar fortfarande många exemplar. Både fina och fula, men alltid älskade.

Going up the Country

Om du tröttnat på inlägg om Volkswagen Golf II så kan jag trösta dig med att jag inte tänkt skriva så mycket mer om den. Förutom idag då. Och rubriken är som tidigare en låttitel, denna gång Canned Heats gamla hit.

Golf Country har jag skrivit om tidigare. Bilden där var väl inte den bästa, men i kommentarerna till det inlägget fick jag tips om en Country i stående Uppsala, så jag tänkte att jag kunde fixa lite bättre bilder. När jag väl begav mig dit fann jag den fina Citroën AX:en jag berättat om tidigare.

Denna Tysklandsregistrerade Country ser ut att vara i ett mycket fint skick. Alla dekaler som visar att detta minsann inte är en vanlig Golf (som om det skulle behövas) sitter på plats. Det är ju inte så snyggt, men lite kul såklart. Hjulen ser lite små ut och bör inte ha suttit på bilen från början, utan verkar komma från en vanlig Golf II.

Inläggstakten på bloggen är låg just nu och jag är rädd att det kommer att vara än mer sporadiskt ett tag framöver. När vi går in i maj månad börjar den kanske tuffaste perioden i mitt jobb och då finns inte så mycket tid och kraft över. Min förhoppning är dock att detta kommer tillbaka och att jag kan vara lite mer aktiv i bloggandet.

Av nummerskylten kan man utläsa att Golfen är hemmahörande
i Barnim i Brandeburg i östra Tyskland.

Then we take Manhattan...

Att detta inlägg skulle handla om Golf Manhattan kom säkert inte som en överraskning för dem som läste detta förra inlägget om Golf Memphis. Eftersom jag gjorde så blev min tänkta rubrik, First we take Manhattan, helt fel. Nu blev det istället en parafras på Leonard Cohens text istället. Hur som helst, här är är i alla fall ett inlägg om Golf Manhattan.

Golf Manhattan var en specialare som såldes i Sverige 1989-90. Eftersom det är specialmodell har den såklart stripes och dekaler som deklarerar att det minsann är något speciellt med den här i övrigt vanliga bilen. Färgerna var begränsade till svart, vit, röd eller blåmetallic. Liksom Memphis hade den bland annat skärmbreddare och stötfångare i svart. Stålfälgarna var desamma som på Memphis men här var de grå, hade en kapsel samt fälgring. Snyggt. På insidan var det också lite specialklädsel, GTI-ratt samt höj- och sänkbar stol.

Den blå bilen fotade jag i Svartbäcken i slutet av mars och den röda en sen kväll i Söderhamn i mitten av februari. Årsmodellen är 1989 på båda och skicket på bilarna verkar vara jämbördigt, men om Transportstyrelsens uppgift stämmer så skiljer det 30000 mil mellan dem! Den röda har rullat knappt 10000 och den blå knappt 40000.

Några teorier om varför modellen heter Manhattan kommer jag inte ens att försöka mig på. Det jag kan berätta att jag mötte en svart Manhattan när jag cyklade hem från jobbet. Tyvärr hade jag ingen kamera redo, men ser jag den igen hoppas jag att jag är beredd. Jag såg också en Jetta Pacific för inte så länge sedan, motsvarande modell av Jetta kan man säga, men även där missade jag tillfället. Jakten går vidare!

Walking in Memphis?

Vissa bilar verkar vara extra populära att ta fram specialmodeller av. Jag har haft med några specialvarianter av Peugeot 205 på bloggen, exempelvis Roland Garros och Green, GTI Monte Carlo och Classique Sport. Något säger mig att det är just mindre modeller, från den så kallade Golfklassen och nedåt, som är extra utsatta för detta tilltag. Man jag kan ha fel.

Jag har länge funderat på om jag ska uppmärksamma Volkswagen Golf av den andra generationen, den som brukar kallas Golf II, på bloggen. Den är ju fortfarande så vanlig att man kanske inte reagerar så mycket när man ser en, så jag har varit tvehågsen. Men så en dag fick jag för mig att fotografera den vita Golf Memphisen i inlägget och nu är jag fast i att försöka hitta överlevande specialvarianter av modellen och reagerar jag så fort jag ser en Golf II, såväl vanlig som speciell. Så kan det gå.

Tejpen som verkar ha hållit fast skärmbreddaren har lossnat, men nu sitter den...
Skruvad genom plåten.

På Wikipedia finns en lista med över 50 olika versioner av Golf II. I Sverige var utbudet mer begränsat så min jakt begränsas något, somkanske tur är. De vanligaste torde här ha varit Memphis och Manhattan, och jag börjar med den förstnämnda.

Katalysator!

I Sverige såldes Memphis vad jag vet endast som 1988 års modell. Liksom för andra specialutgåvor från andra tillverkare hade Golf Memphis speciella stripes och dekaler. Vidare hade den skärmbreddare och plåtfälgar med svart fälgcentrum. Under huven satt den populära 90-hästarsmotorn på 1,8 liter. Under modellåret fick den katalysator (som årsmodell 88B) Den fanns i färgerna rött, vitt, svart och gråmetallic. Möjligtvis fanns den att få med fem dörrar, men jag har nog aldrig sett en sådan.

Hängande innertak förhindrar all typ av bakåtsikt för föraren.
Och all framåtsikt för baksätespassagerarna för den delen.

Den vita bilen fotograferade jag i ett studentbostadsområde i Uppsala på nyårsafton. Den har endast haft tre ägare och knappt rullat 13000 mil, men trots dessa låga siffror är skicket inget vidare. Sommardäcken sitter på så originalfälgarna sitter på, snyggt!

Om du öppnat ögonen ordentligt kanske du inte hade kört på stolpen...

Den röda fotograferades i stadsdelen Luthagen i början av februari. Den har haft sju ägare och rullat knappt 20000 mil, men ser riktigt fin ut. Om man bortser från "ögonlocken" i fronten då, ett för mig obegripligt tillbehör. Notera att den röda har ett emblem för "katalysator" på bakstammen, något den vita saknar.

Jag har hittat uppgifter om att Memphis fanns också andra år, mellan 1986 och 1990 närmare bestämt.

Dessutom verkar specifikationen kunna se olika ut i olika länder. 

När jag var i Stockholm i helgen sprang jag på en fransk Golf Memphis vid Hornstull. Den skiljde sig från de svenska Memphisarna med andra stripes, ljusblå metalliclack och fem dörrar. Eftersom den är fransk gissar jag att den dessutom har en 1,6-liters diesel under huven, något man kunde få sin Memphis med i Frankrike.

Memphis är nästan snyggast i vitt, inte sant?

Den andra generationens Golf presenterades 1983 som 1984 års modell. Den hade då växt på alla ledder jämfört med föregångaren. Designen blev modernare, men formen var otvetydigt Golf. Den tillverkades utan några större exteriöra förändringar fram till 1992 då Golf III kom.

Långt från alla palmer...

Varför modellen heter Memphis har jag ingen aning om. Jag tänkte att namnet syftar på Memphis, den största staden Tennessee, av någon anledning, men så fick jag se palmerna på den franska bilen. Det kanske finns palmer i Memphis, Tennessee, men jag kom att tänka på Memfis, den forna egyptiska staden vid Nilen. Där finns det palmer i alla fall. Nåväl, namnet blev inte mer begripligt för det. Du kanske vet?

Vackra vårvintervrak

För 20 år sedan var jag och min farbror tittade på skogsvrak i våra hemtrakter kring Marmorbyn i Sörmland. Jag har flera gånger tänkt att återbesöka platserna, men det har inte blivit av, förutom med ett undantag.

Här blev det stopp för bilåkandet. Vidare till fots!

Under påskhelgen bestämde jag mig dock för ännu ett återbesök. Denna gång är platsen utmed den så kallade Näsnarleden och det visade sig vara ett litet äventyr. För det första har inte vandringsleden underhållits på många år vilket gjorde den lite svårt att se bitvis, för det andra gjorde snön det svårt att både orientera sig och ta sig fram och för det tredje hade mitt minne falnat något.

Vad är det som skymtar där borta?

Med hjälp av en karta, gott humör och sällskap av min fru lyckades jag tillsammans med mina minnesbilder ända relativt lätt hitta stället. Trots att vi inte stannade så länge på platsen blev det dock en hel del bilder.

För 20 år sedan stod här två vrak, men nu fanns bara ett kvar. Undrar varför man tog bort endast en när man ändå höll på? Detta bör inte uppfattas som jag beklagar mig. Jag är tvärtom väldigt glad att åtminstone en bil står kvar.

Ett rostande bilvrak mitt ute i naturen är i mina ögon något vackert och fascinerande. Spår av mänsklig aktivitet där naturen är på väg att ta över verkar fascinera de flesta. Tillvarons förgänglighet och det faktum att det vi eftersträvar sällan är beständiga får oss att både förundras och grubbla över meningen med livet.

Det som står där är resterna av en Ford Consul 1951-56. Färgen har varit vinröd och den verkar ha varit relativt komplett när den hamnade här.

Ford Consul och dess sexcylindriga syskon Ford Zephyr presenterades 1950. Det var brittiska Fords första helt nya modell efter kriget. Med bland annat  toppventilmotor, självbärande kaross, hydrauliska bromsar och individuell framvagnsupphängning med McPherson fjäderben blev Ford helt plötsligt modern. Modellen tillverkades utan större förändringar till 1956 då efterträdaren med samma namn presenterades.

Jag är som sagt väldigt glad att Forden står kvar. Ändå är jag lite besviken över att det är just den som blev kvar. Den andra bilen var nämligen den mest intressanta, även om den var stadd i ett ännu större förfall. Då, för 20 år sedan visste jag inte vad det var förutom att det var en Fiat. En vacker femtiotalskaross med hardtoptak, som var okänd för mig. Vit med svart tak har jag för mig. På typskylten under huven stod det 105A, men någon sådan modell hade jag aldrig hört talas om.

Vackert dörrhandtag.

Med internets hjälp har jag nu lagt ihop pusselbitarna och kommit fram till att det rör (rörde) sig om en Fiat 1900A Granluce 1954-55. Gissningsvis ett väldigt ovanligt fynd! Först tänkte jag att någon kanske försökt rädda resterna av den ovanliga bilen, men sedan grävde jag fram dörrarna och kofångarna i snön. Det lämnar man väl inte om man ska renovera eller plocka användbara delar? Säker finns fler saker under snön.

Här finns säkert godbitar att finna. Finns några 1900 Granluce i Sverige?

Fiat 1900 var en Fiat 1400 med större motor. Liksom Ford Consul var brittiska Fords första moderna modell efter kriget så var Fiat 1400 det för Fiat. Även den presenterades 1950. Den hade självbärande kaross och fanns som fyrdörrars sedan eller cabriolet. 1952 kom en version med större motor kallad 1900. Den fanns också som fyrdörrars sedan, men istället för cabriolet kunde den fås som tvådörrars coupé, kallad Granluce eller Grand Vue på exportmarknader. 1954 uppdaterades modellerna och fick tillägget A i modellbeteckningen och 1956 var det dags för en en uppgradering och ett B lades därför till. 1959 kom efterträdaren Fiat 1800/2100.

Endast 10000 Fiat 1900 tillverkades totalt och de flesta var vanliga fyrdörrars sedaner. Därför kan man väl anta att det var ett ganska sällsynt vrak vi hittade resterna av där i skogen. Jag är sugen på att göra ett återbesök i sommar för att se vad som döljer sig under snön.