Modellen som gick över tiden

Dagens inlägg blir uppföljning av inlägget med Volvo 264 för ett par veckor sedan då jag nämligen kom på att jag hade ett par bilder på dess föregångare 164 i arkivet. Dessa bilder togs i Uppsala förra sommaren.

Innanför stängslet vid en bilverkstad fann jag denna Volvo 164 i ett till synes fint skick. Jag blir alltid glad över att se en 164:a då jag själv ägde en för inte så länge sedan. Det jag fastnade för här var dock att det var en ovanligt ovanlig 164:a. Det är nämligen en 1975 års modell.

Jag skrev ju om Volvo 264 att första årsmodellen var 1975 och att den då ersatte 164:an. Det stämmer nästan helt. Den nya V6:an i 264 var ännu inte avgascertifierad på alla marknader, främst den amerikanska, och därför fortsatte Volvo tillverka 164:an ett år till parallellt med den nya 240/260-serien. Det intressanta är att en rad modifieringar infördes på modellen trots att nedläggning var nära.

Att bilen på bilderna är en 75:a tar du bland annat på är detaljerna från Volvo 264: färgen, bakljusen, stolarna och emblemen. Fälgarna är också unika för årsmodellen med ett större djup jämfört med tidigare. Sidomarkeringsljus visar att modellen bara var avsedd för export. Andra förändringar syns inte på bild men exempelvis fick den 264:ans förbättrade bakaxel med handbromsspaken placerad mellan stolarna. Elhissar fram och AC var standard. Motorn kallas B30F och försågs förbättrad avgasrening och på vissa marknader även med katalysator.

De flesta 75:or gick på export till USA, men några stycken blev kvar i Sverige och bilen på bilderna verkar vara ett sådant exemplar. Möjligtvis har den varit en kort vända i USA och sedan kommit tillbaka till Sverige då den kom i trafik i Sverige i augusti 1976. En del har sedan kommit hit under senare år och enligt enligt 164 Club Of Sweden finns det 40 kända exemplar här. 

Min erfarenhet från 164-ägandets tid och i möten med Volvofantaster är att många entusiaster har en särskild årsmodell av 164 som favorit. En del gillade de tidiga årsmodellerna med den svängda kofångaren fram, en del ville ha 1972 års modell då man kunde få den med insprutningsmotor men med det äldre utseendet, andra höll 1973 årsmodell som den snyggaste med tunna stötfångare och breda bakljus och så vidare. En särskild vattendelare verkar vara 1974 års modell då det var då bautastötfångarna introducerades och stökade till utseendet rejält. En del står inte ut med det, andra älskar det. 1975 års modell har ju de stora stötfångarna men är dock mycket eftertraktad ändå då den är så ovanlig och, som varande den sista, kanske också den bästa. 

Inte Träffpunkt 70 men väl ett litet Mazdamöte

För några veckor sedan var det Träffpunkt 70 och jag, liksom säkert flera som läser detta, var där. Det var japanskt tema på träffen och jag tror att alla som var där förundrades över alla japanare på plats. Där fanns flera modeller man inte trodde fanns kvar, eller bara inte fanns. Eller som man helt enkelt bara glömt bort att de fanns. Japanska sjuttiotalare är i det närmaste borta i trafikbilden och därför måste jag fota när en väl dyker upp.

Som en uppföljning på träffen och som en påminnelse om att värna sjuttiotalsjapanarna kommer här en Mazda 929 som jag fann utanför Biltema i Uppsala i juni. Skicket är som synes matt och flagnat och sedan fototillfället har besiktningen löpt ut, men jag hoppas att den står undanställd i väntan på bättre tider och en uppfräschning. Hela 18 ägare har det blivit genom åren och ett okänt antal mil. Vid senaste besiktningen hade den rullat knappt 1300 mil, så vi får anta att mätaren snurrat runt ett par gånger.

Mazda 929 har varit med på Bilspanaren ett par gånger tidigare genom läsarbidrag, dels en grön 76:a i Ljusdal och dels en magnifik blå coupé från 1983 i Norrtälje. Och japanskt tema som det var på Träffpunkt 70 hade Bilspanaren redan 2012 med Mazda 323 1978, Toyota Corolla KE20 och KE30, Isuzu Bellett (!), Toyota Carina 1981 och Datsun 120A.

Försiktig folkhemslyx

Volvos 260-serie är en av mina favoritbilar, men att hitta exemplar ute frihet är förvånansvärt svårt. Nu kan jag dock bocka av den på min "spaningslista" då jag fann ett exemplar i Uppsala i slutet av augisti. Visserligen har jag haft med en tidigare, men den hittade jag inte själv och dessutomvar den i ambulansutförande (du kan läsa inlägget här). Därför var det kul att själv hitta en 264 i orört originalutförande. Ni får hålla tillgodo med endast en bild. Med en mycket missnöjd niomånaders son bredvid mig så knäppte två snabba bilder med mobilen genom sidorutan. När jag kom hem lyckades jag radera den ena av dem...

Det rör sig om en 264 GLE från 1978 i den ganska ovanliga färgen Tahoe green. Den ser något bättre ut på bilden än den är i verkligheten. Sjuttiontalsvolvo (och för all del alla sjuttiotalsbilar) rostade friskt och denna har inte heller undkommit det bruna skavet. Notera upphängningen av avgasröret: silvertejp som sitter fast inne i bagaget. Bilen är dock godkänd och besiktigad, även om jag betvivlar att avgasröret satt fast så där vid besiktningstillfället.

Första årsmodellen av 260-serien, och 240-serien, var 1975. 260-serien var lyxversionen av 240-serien, liksom föregångaren 164 varit av 140-serien. Det som på utsidan skilde 260 från 240 var förutom lite extra krom (DL-utförandet fanns dock utan detta) framlyktor, grill och motorhuv. Om föregångaren 164 var försiktig i sitt i lyxbilsuttryck så var väl 260 i det närmaste anonym. En riktig folkhemslyxbil.

Under huven satt den nya så kallade PRV-motorn (eller Douvrin-motorn), en V6:a utvecklad av Peugeot, Renault och Volvo. Till en början fanns 260 som fyrdörrars sedan (264) och kombi (265). 1976 och 1977 tillverkades en liten serie tvådörrarsbilar (262) avsedd för den nordamerikanska marknaden. 1977 kom coupéversionen 262C tillverkad av Bertone med ett utseende som man antingen älskar eller hatar. 1982 lades 262C och 264 ned, men 265 tillverkades i ett begränsat antal ända till 1985 avsedda för export. Och så fanns ju såklart olika specialversioner varav den förlängda 264 TE torde vara den mest kända. Den var särskilt populär bland partipamparna i DDR och över hälften av alla, över 120 stycken, 264 TE köptes av den östtyska staten.

PRV-motorn har ett grundmurat dåligt rykte och många är de 264:or som fått V6-motorn utbytt mot en Volvofyra (eller ibland en smallblock V8), men exemplaret i detta inlägg verkar ha originalets B27E kvar under huven. Om den var mycket sämre än andra motorer, eller om den bara missköttes av ägarna som var vana vid Volvos vanliga skottsäkra motorer som tålde det mesta, låter jag vara osagt.

Den 21 augusti i år fyllde faktiskt Volvos 200-serie 40 år. Det var då, efter industrisemestern, som den presenterades för pressen. 200-serien är Volvos hittills mest tillverkade modell med 2 685 171 exemplar av 240 och 177 402 exemplar av 260. Totalt byggdes 2 862 573 exemplar mellan 1974 och 1993.

Citroën GaSsAr sig i solen

Idag stillas nyfikenheten för er som velat veta mer om den bil som agerat rubrikbakgrund sen Bilspanarens återuppståndelse för några veckor sen. Och nu upptäcker ni också att jag fuskat lite i rubrikbilden och bytt färg på Peugeot 307:an. Jag tyckte att den i originalfärgen tog för mycket uppmärksamhet från huvudmotivet.

För två år sedan skrev jag ett inlägg där jag funnit en fälg i skogen som jag inte
lyckades identifiera. Jag ser nu att jag funnit svaret. Du kan läsa inlägget här.

Det rör sig om en ljusblå Citroën GSA Special som låg och solade sig i stadsdelen Luthagen i Uppsala när bilden togs för en månad sedan. Det är en 1984 års modell, den näst sista årsmodellen i Sverige. Bleu Camargue är den enda ljusblå Citroënkulör jag kan och därför gissar jag att den är i den färgen. Citronister där ute får ryta till om det är fel. Special i modellnamnet betyder på Citroënspråk att det rör sig om det enklaste utförandet. Precis som med alla andra äldre Citroënmodeller så spelar ett simpelt utförande dock sällan någon roll då formgivning och kluriga lösningar i sig drar blickarna till sig.

Någon närmare granskning av bilen hanns inte med, men den såg relativt rostfri ut, men med lite skavanker så klart. Med lite puts skulle det bli ett riktigt bra exemplar. Vid senaste besiktningen hade den rullat drygt 12000 mil, vilket känns i paritet med skicket.

För att redogöra för modellen GSA får vi gå tillbaka till 1970 då Citroën GS presenterades (som 1971 års modell). Modellen blev populär och vann också utmärkelsen årets bil 1971.

Citroëns modellutbud hade länge haft en stor lucka mellan modellerna 2CV/Dyane och ID/DS där konkurrenterna hade fritt spelrum. Med GS gav sig Citroën in i kampen med fräck design och avancerad teknik som vapen. Trots att den såg ut som en halvkombi var den inte det, utan det var en sedan, Berline på franska, med en konventionell baklucka under den sluttande bakrutan. Det fanns också en Break, det vill säga kombi. Det som många säkert förknippar med modellen förutom boxermotorn och den gashydrauliska fjädringen är nog hastighetsmätaren av badrumsvågstyp. Vanliga mätare kom dock 1977. Någon minns säkert också att den under en kort period och i endast 847 exemplar tillverkades med wankelmotor, kallad Birotor, och att dessa sedan återkallades av Citroën.

Satelliter, enekrad ratt, radio mellan stolarna. Här är inget som vanligt.

GSA var en vidareutveckling av GS och presenterades 1980. GSA fick en baklucka av halvkombityp och nu var badrumsmätarna tillbaka parat med en avancerad instrumentering i övrigt. Konventionella spakar vid ratten saknades. Alla dessa funktioner fanns samlade i två klumpar, så kallade "satelliter", på var sin sida om ratten. Du kan se dem på bilden ovan. 1986 lades modellen ned, men då hade redan ersättaren BX funnits i tre år.

Visst är den tjusig? Klart jag ska behålla den. Ett tag till åtminstone...

Jag skrev i ett tidigare inlägg att min Saab 900 turbo nu var till salu. Det var en smula överdrivet sett så här i backspegeln. Efter att jag bestämt mig tvättade jag den och tog lite bilder till en annons. Sen körde jag en tur, en varm sensommarkväll, ensam på små krokiga asfalterade vägar på den uppländska landsbygden och då kändes det inte lika självklart längre. Att sälja en entusiastbil på hösten är kanske inte heller en så bra idé. Dessutom fortsätter oturen som jag också berättade om. I lördags upptäckte jag att någon försökt bryta upp förardörren, men misslyckats med plåt- och lackskador som följd. Inga stora skador, men det stör en i övrigt fin bil. Nu känner jag att jag vill behålla bilen tills oturen är bruten!

Intressant Isuzu på Icaparkeringen

För en månad sedan skulle vi handla på Ica Maxi i Uppsala. Plötsligt fick jag syn på en liten röd bil och rusade ifrån familjen som är på väg in på den stora affären. Jag langade upp mobilen och lyckades knäppa några bilder på en inte så gammal, men riktigt rar ärta.

Bilen är en Isuzu Gemini och det var inte igår jag såg en sådan. Årsmodellen är 1989 och beteckningen är LJ 1.5. Den såg blank och fin ut och automatväxlad var den också. En liten japansk bil med automatlåda är en typisk pensionärsbil, och paret i bilen såg äldre ut, åtminstone medelålders. Pensionärsbil eller ej, så har jag alltid tyckte att den sett lite tuff ut med sin hungriga front.

Gemeni av denna generation var en riktig världsbil. Den kunde heta saker som Isuzu I-Mark, Pontiac Sunburst, Geo Spectrum, Chevrolet Spectrum, Chevrolet Gemeni eller Holden Gemeni beroende på årsmodell, utförande eller marknad den såldes på. Föregångare var Isuzu Bellett Gemeni från 1974 som var en riktigt riktig världsbil. Den byggde på GM:s "T-plattform" och delade kaross med exempelvis Opel Kadett C och Vauxhall Chevette. Jag har skrivit mer om den i ett tidigare inlägg som du kan läsa här. Med den nya Gemenin bytte GM taktik. Istället för att tillverka en bil med samma grunddesign i flera världsdelar och länder koncentrerade man tillverkningen av Gemeni till Japan och anpassade bilarna där för olika marknader. Till den nya Gemenin togs en ny framhjulsdriven plattform fram.

Den nya Gemenin introducerades som 1985 års modell. Designen stod Giorgetto Giugiaro för som också ritat den snygga Isuzu Piazza, baserad på gamla bakhjulsdrivna Geminin. GM gjorde dock en del ändringar i designen utom Giugiaros vetskap innan presentationen. Giugiaro tog det som en förolämpning och sa upp samarbetet med Isuzu. Först 10 år efter modellens nedläggning erkände Giugiaro att han var mannen bakom formen.

Ungefär så här såg alla bilder ut innan jag beskar dem...

1987 fick bilen en ansiktslyftning med en ny, aggressivare front och det var då den också började säljas i Sverige. Hur många det blev vet jag inte, men det kan inte finnas så många kvar idag. Isuzu var dock en av de japanska pionjärerna på den svenska marknaden. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg som du kan läsa här.

En ovanligt vanlig ovanlig Volvo

I somras bodde vi på hotell i Klövsjö när vi var och vandrade i Jämtlandsfjällen. Till min stora glädje fann jag där en Volvo 740 GL från 1985 att fotografera.

Jaha? En 740 med fånig spoiler och fula hjulsidor från Biltema? Hur kan den på något sätt vara intressant? Ja, det kan man fråga sig. Men, det är nämligen så att det är den enda årsmodellen i Sverige av Volvo 740 GL med den tidiga typen av emblem i kursiv stil. Årsmodellen känns också igen på 14-tums stålfälgar med kromad navkapsel, även om detta exemplar saknade dessa.

Mycket nöjd över mitt fynd började jag smått skryta över det i en bilnördig Facebookgrupp jag är ganska aktiv i. Gott så. Efter Klövsjö åkte vi till Umeå och på vägen söderöver  igen övernattade vi på hotell Knaust i Sundsvall. Vad tror du nu att jag får se på morgonen när jag kommer ut ur hotellet? Jo, en 740 GL från 1985! Här med de rätta fälgarna synliga. Hm, den kanske inte är så ovanlig ändå.

På väg från Sundsvall stannade vi till för att bada i Sörfjärden utanför Gnarp. Och vad får jag se där? Ja, du har förstått det redan, en Volvo 740 GL från 1985! Nu känns det inte så storslaget längre. Uppenbarligen är Volvo 740 GL av 1985 års modell med kursiva emblem vanlig. Detta inlägg som skulle vara ett storslaget "Titta, vad jag hittade" blev inte så storslaget. Det bidde en tumme liksom.

Hur är det då med den bil som kanske känns som Sveriges vanligaste, fastän den såklart inte är det. Volvo 740 introducerades 1984 som en fyrcylindrig och enklare variant av 760, som lanserats 1982. I Sverige såldes bara 740 som GLE det första året, men året efter började även GL säljas. Den var enklare i utförandet och hade förgasarmotor på 112 hästar, kallad B230A. Året efter kom de mer traditionellt kantiga emblemen och till fälgarna kom heltäckande hjulsidor. Jag har skrivit om Volvo 740 i tidigare inlägg som du kan läsa här.

Nu kör vi!

 Hallå...? Nu är jag tillbaka. Är någon kvar?

Nu har jag bestämt mig för att försöka skaka liv i Bilspanaren igen efter nio månaders uppehåll. Vi får se hur det går, men min plan är att ta det lugnt så jag ska ha ork och lust kvar.

Under uppehållet har jag blivit tvåbarnsfar och det har varit bra att kunna koppla bort saker som tar tid och kraft, även om det är roliga saker. Jag har fått en del läsarmejl och kommentarer i Facebookgruppen som jag inte har svarat på av samma orsak. Jag ber om ursäkt för det.

I detta comeback-inlägg väljer jag en riktigt kanonspaning och avslutar med en sammanfattning av mitt bilår hittills.

I juni åkte vi igenom Linköping på väg till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby då jag plötsligt fick syn på något snorgrönt som ser ut som en Saab-Lancia 600 (eller Lancia Delta för den delen). Kan det verkligen vara det? Jag får lägga mig i vänsterfilen och börja köra om helt enkelt och jodå, det ÄR en livs levande Saab-Lancia 600 GLS av 1986 års modell! Visserligen omlackad i en hemsk färg och med förfulande bakvinge, men ändå!

Fotot är taget med mobilkamera av min fru som vid tillfället satt inklämd mellan barnen i baksätet, men eftersom det är en så pass ovanlig bil är bildkvalitén acceptabel. När tidningen Klassiker 2012 undersökte saken var endast 12 av 6419 sålda Saab-Lancia 600 i trafik. Du kan läsa den artikeln här.

Jag har skrivit om Saab-Lancia tidigare när jag fann en skrotad 80:a, första årsmodellen, i mina gamla hemtrakter. Du kan läsa det inlägget här.

På det personliga planet har det dock varit ett riktigt dåligt bilår. Min Saab 900 Turbo, kallad Luxen, har råkat för diverse små fel som gett stora konsekvenser. Jag började skriva en text om allt elände, men det blev för långt så ni får här en sammanfattning: Luftmassamätare byts efter ett oändligt felsökande då bilen blev okörbar, besiktningen slår ned på ett missljudande hjullager och vid ombesiktningen får jag en ny anmärkning på rost i främre länkarmsinfästning (den första besiktningsmannen måste ha haft en riktigt dålig dag på jobbet som missade ett sådant standardfel på en en Saab 900), efter en motortvätt börjar bilen gå dåligt för att sen inte starta och efter flera dagars micklande med tänddelar går den igång (jag vet fortfarande inte vad felet var) och slutligen backar en granne på bilen med bucklor och repor på höger framskärm och framdörr som följd.

Länkarmsinfästningen är nu rostlagad och bilen är godkänd och genom försäkringsbolaget lagades och lackades parkeringsskadan, men tyvärr måste lackeraren göra om lite för att jag (och han) ska bli nöjd. Det ska ske nästa vecka. Allt detta har gjort att det blivit väldigt lite kört och att jag tröttnat lite. Och så är jag sugen på något annat. Därför är Luxen nu till salu om någon är intresserad. Hör av dig om du är intresserad. Byte kan vara av intresse.

För att det här inlägget ändå ska sluta lyckligt kan jag berätta om en kul sak jag dock hunnit vara med om mellan allt strul med bilen. I maj fick Luxen (och jag) nämligen vara med vid en TV-inspelning. Det var Sveriges Television som spelar in scener till serien "En annan tid, ett annat liv" efter Leif GW Persons roman. Handlingen i denna scen skulle utspela sig 1989 så Luxen och några andra åttiotalare (och någon äldre också) kallades in för att agera statister. Vi får se om den kommer att synas något när TV-serien sänds någon gång i vinter. Håll utkik!