Vi skrotade mest runt i helgen

I helgen befann jag mig i mina gamla hemtrakter runt Katrineholm. Det blev dåligt med bilspaning, men jag gjorde ett snabbt stopp för att titta på lite skrotbilar jag vet om. För ungefär 20 år sen åkte jag och min farbror runt och tittade på traktens skrotbilar: Simca Aronde, Heinkel Kabine, Morris Minor och Ford Prefect för att nämna några. Dessa bilar är lite mer ovanliga än dem på bilden, men de står lite otillgängligt till, om de nu finns kvar. Förhoppningsvis blir det ett återbesök hos dem någon gång. Bilarna på dessa bilderna är lätta att komma till. Om man hittar dit vill säga.

På den översta bilden ser man överst en Volvo Duett som ligger på sidan. Den har (eller har haft rättare sagt) delad framruta, så den är från 1960 eller äldre. Nedanför står en Volvo PV. På bakrutans storlek ser man att det är en 544 och inte 444, så den är från 1958 eller nyare. Volvoexperter kan säkert se någon detalj, eller färg, som avslöjar årsmodellen mer exakt. Volvo Duett kom 1953 och var skåpvarianten av PV. PV:n hade dock självbärande kaross medan Duetten hade en ramkonstruktion. Namnet Duett kommer sig av att den var tänkt att både användas som yrkesfordon och familjebil.

På bilden till vänster ser man att något tittar fram strax ovanför PV:n. De är bakdelen på en vit Saab 95. Saab 95 var Saabs kombimodell och byggde på Saab 93, som senare blev 96.

Under den lilla kullen på bilden till höger skymtar man en fjärde, röd, bil som jag inte vet vad det är. Det är väl inte helt otroligt att det kan finnas fler bilar därnere någonstans.

Hur länge bilarna stått där de står vet jag inte, men jag gissar sen 70-talet. För visst var de väl lite för nya att skrota på 60-talet? Skrota är väl förresten fel ord. Bilarna har ju bara tippats ner i ett hål i skogen. Man kan förfasas att man gjorde såhär en gång i tiden, men idag gör förhoppningsvis inte dessa bilar någon större skada. Naturen håller på att ta över på ett vackert sätt, tycker jag.

Tyvärr finns det fortfarande dårar som tror att det man kastar i skogen försvinner. Om du tittar framför Duetten har någon relativt nyligen (nåväl) kastat ett bilbatteri! Hur tänker folk?

Min tålmodiga fru och Pärlan, som nu gått i vinteride, var med på skrotspaningen så de föräras också en bild!

Ovanlig seriebil

Någonstans utanför Malmköping kom jag ifatt en Panhard Dyna Z! Det hör ju inte till vanligheterna så frun fick min mobil (eftersom jag körde) och skulle fotografera den när tillfälle gavs. Resultatet ser ni ovan. Dåligt ljus, mobilkamera och hög fart gjorde att det blev helt misslyckat! Eller? Det blev en rätt tuff effekt och visst ser den ut lite som en bil från någon serietidning? Det gör den i och för sig i vanliga fall med, men ändå.

Panhard tillhörde en av pionjärerna inom bilindustrin, men försvann som eget märke 1967 då det gick upp i Citroën. Panhard Dyna Z tillverkades 1954-59. Dyna Z var en avancerad bil med modern design och med kaross i aluminium, liksom sin föregångare Dyna X. Så småningom byttes aluminiumet ut mot vanlig plåt.

Sov gott, Pärlan

"Pärlan" är ett vanligt smeknamn på bilar, men min Volvo 164 kallas för det på grund av dess färg: pärlgrå. Den kan också kallas "Storsjöodjuret" då den i 31 år ägdes av länsrådet Lars Calleberg i Östersund. Det var han som fridlyste Storsjöodjuret. Min fru har kallat den "Gubbmagnet" då den tycks dra till sig gubbar. Jag tror dock hon är glad att det inte är en "Brudmagnet".

Bilen varit utomhus sen i mars då jag blev av med mitt garage, men i helgen ska bilen gå i vinteride, i en lada, någonstans i Sörmland. Det känns lite vemodigt men samtidigt bra att den slipper stå ute. Hoppas våren kommer tidigt i år!

Valle i två nyanser av grått

För en vecka sedan sprang jag på denna Chrysler Valiant V100 från 1964. Gråmetallic (i två nyanser) med röda fälgar är tufft, men jag tror inte att det är original. Under huven sitter en sexa på 100 hästar. Det fanns tre varianter av Valiant där V100 var enklast.

I Sverige såldes Valiant till en början som Chrysler Valiant, vilket skulle ge mer status. Än idag ser vi detta. Daewoo säljs till exempel som Chevrolet för att folk ska bli mer villiga att köpa dem. Efter 1964 fick den heta Plymouth även i Sverige och det var länge den mest sålda amerikanska bilen i här och kallas av många för "Valle". Den var populär både som taxi och polisbil ("Snutvalle"). När bilarna blivit några år hamnade de ofta i ungdomens händer och då byttes gärna sexan under huven till en V8.

I USA började de amerikanska biljättarna GM, Ford och Chrysler känna av konkurrensen från små europeiska bilar. Under ett och samma år, 1960, kom så jättarnas mothugg: Chevrolet Corvair (GM), Ford Falcon och Plymouth Valiant (Chrysler). Valiant marknadsfördes till en början som ett eget märke på den amerikanska marknaden, men från 1961 fick den heta Plymouth. Totalt blev det fyra generationer innan modellen försvann 1976. Bilen på bilden tillhör den andra generationen.

Lika som krusbär

För en vecka sedan skrev jag om en krusbärsgrön Volvo 242 DL från 1975. När jag var ute och spanade igår sprang jag på ännu en. En exakt likadan!

Det som skiljer dem åt är sisådär 40000 mil på kilometerräknaren! Den här har gått drygt 8000 mil och den andra knappt 48000. Skicket är därefter, även om jag tror att den här har fixats till lite. Mycket prydlig är den i alla fall. Nu har den fått vinterdäck och fälgarna fram kommer från en nyare Volvomodell, vilket stör lite. Men visst blir man sugen?

Speciella småfranskor

Det har blivit mycket Peugeot ett tag, men efter dessa blir det nog en paus ett tag. Intressanta bilder på bland annat Renault, Mazda, Chrysler, Mercedes och Porsche kommer förhoppningsvis under nästa vecka!

Här har jag hittat tre Peugeot 205 i olika utföranden. De vita bilarna är från 1990. Cabrioleten är en 205 CJ och den andra en 205 Green. Den mörkblå bakom stängslet är en 205 XR Nouveau från 1990. Peugeot 205 är Peugeots mest framgångsrika modell och den tillverkades 1983 till 1997 i över fem miljoner exemplar. 205:an ändrade Peugeot image från att ha varit den mest konservativa och tråkiga av de tre stora franska biltillverkarna till att ligga i framkant. Peugeot 205 hade tuff design och var pigg och smidig att köra. När 205 GTI presenterades 1985 var imageförändringen definitiv.

Peugeot hade flera specialversioner. Green innebar, förutom emblemet på bakluckan, grön golvmatta och grön textilklädsel, grön rand på sidolister och stötfångare samt flerfärgad stripe på karossidan. En annan specialversion som är väldigt lik denna var 205 Lacoste. Den känns lättast igen på att den har små Lacosteloggor, gröna krokodiler, på olika ställen på bilen, bland annat i rattcentrum. 1989 kom 205 Roland Garros som kom sig av att Peugeot sponsrade franska öppna, som spelas på Stade Roland Garros i Paris. Du kan läsa lite mer om den på Klassikers hemsida. Dessa bilar var grönmetallic och hade vit inredning. Och så klart Roland Garrosemblem. 205 GTI Le Mans kom 1991 och var blåmetallic. Listan med specialare kan göras lång!

205 Nouveau får nog betecknas som en utrustningsnivå snarare än specialversion. Nouveau innebar bland annat ratt och växelspaksknopp i trä. Att detta är en 91:a ser man på att den en annan typ av bakljus. Dessutom har den en stor röd reflexramp mellan bakljusen, ett så kallat "babianarsel". Hoppas ägaren till denna bil är nöjd med den, även om dekalen på bakrutan signalerar ett intresse för andra typer av bilar.

Cabrioleten är den mystiska i gänget. Den liknar Green men har lila rand på listerna och inget specialemblem. Jag tittade inte in i bilen så det kan inte avslöja något. Nåväl, Peugeot 205 fanns med en uppsjö olika modellbeteckningar och utrustningsnivåer så det är svårt att hålla reda på alla.

Varför är det så ont om 99? Och liten Saabskola

Trots att jag äger en gammal Volvo ligger mig gamla Saabar varmt om hjärtat. En uppväxt i 96, 99 och 900 sätter sina spår. Sen den här bloggen startade för ett par veckor sedan har jag överraskats av hur många (relativt sett alltså) Saab 96:or jag sprungit på. Långt innan 96:an slutade tillverkas var det en omodern bil. Därmed kan man tänka sig att de kunde ha försvunnit snabbt från våra vägar. Eller var det deras räddning? De köptes av inbitna fantaster som vårdade sina bilar väl? Den modernare 99:an tycks vara som bortblåst! En ser jag visserligen varje dag. Gissningsvis en 81:a eller 82:a. Puckofärgad. Den står dock i en villaträdgård och jag tycker redan nu att det är ett gränsfall att jag smyger omkring och fotar folks bilar på offentliga och halvoffentliga platser. För övrigt har jag inte sett en enda.

I väntan på en 99:a kommer här en 96:a till. En 96 L som någon med rallyintresse, eller åtminstone sportiga ambitioner, troligtvis ägt en gång i tiden. Den har tuffa stripes, som var original på vissa modeller, sportratt i läder och aluminiumfälgar, så kallade ”fotbollsfälgar” (för att mönstret liknar det på fotbollar). Notera texten SAAB V4 längst fram på motorhuven. Tufft! Saab V4 var en populär och framgångsrik rallybil under 70-talet med bland annat Per Eklund och Stig Blomqvist som fabriksförare.

Det är en 76:a men det är något som inte stämmer riktigt. Eftersom Saab haft ganska få modeller får inbitna Saabfantaster (är jag det?) lära sig detaljerna mellan olika årsmodeller. Det är min teori i alla fall. Nu följer därför en liten Saabskola för att hitta ”fel” på denna bil. Färgen är vad jag vet inte original, men jag kan ha fel. Möjligtvis är den terracottaröd, men den färgen kom inte förrän -81 och då var 96:an nedlagd. 1976 fick 96 stora gummistötfångare, men bilen på bilden har smala kromade stötfångare med stötfångarhorn helt i gummi som kom 1972. Den kromade grillen som kom 1969 ersattes av en i svart plast 1974. Eftersom man kan se att kromsargen runt framlyktorna har ett uttag för strålkastartorkare vet man att den är från en 71:a eller senare. Stenskottsskyddet på bakskärmen, som här är i krom, ska vara i svart gummi på en 76:a. Jag osäker på när det ändrades men jag gissar att det var i samband med att stötfångarhornen blev helt i gummi 1972. Har jag missat något?