Efterspanat byte

En del bilar gäckar en bilspanare. De dyker plötsligt upp i trafikvimlet när det inte finns någon möjlighet att fotografera. Sen försvinner de lika snabbt för att sedan dyka upp vid ett annat olämpligt tillfälle. Om jag har tur dyker den sedan upp på en parkeringsplats någonstans där den lätt kan fångas på bild. Ibland kräver det lite spaningsarbete som gör att jag till slut lyckas ringa in var den ungefär hör hemma så jag kan åka dit och spana. Efter att jag startat den här bloggen är det svårt att dölja mitt intresse, min sjukdom eller vad man nu vill kalla det. Därför har det nu blivit så att flera vänner rapporterar vad de sett, vilket bidrar till att jag kan ringa in intressanta objekt.

Bilen i dagens inlägg  har jag jagat runt efter sen i april. Efter tips från vännen Anders, som även bidragit med en del bilder här på bloggen, började jag skanna av ett område som lämpligt nog ligger mellan hemmet och jobbet. Ja, om jag tar en annorlunda väg alltså. Så en dag förra veckan när jag för ovanlighetens skull passerade platsen vid lunchtid stod den där på den plats som Anders sett den tidigare. Tack, Anders!

Bilen är Mazda 323 från 1979 i brukskick och helrätt kulör. Den är inne på sin femte ägare och miltalet anges till knappt 3 500, men lägg till en etta eller tvåa så har vi nog den rätta körsträckan. Liksom de flesta andra japanska sjuttiotalare börjar denna generation bakhjulsdrivna Mazda 323 bli ovanliga. När jag var liten i början av åttiotalet hade våra grannar en orange BMW 2002 som de bytte mot sådan här Mazda 323, fast den var guldmetallic. Jag minns att jag tyckte det var ett nedköp redan då. Roligare var det när de skaffade en andrabil, en knallgul Renault 4L. Hur som helst minns jag dem alla, vare sig de var roliga eller tråkiga.

Detta är den första generationens Mazda 323 som tillverkades mellan 1977 och 1980. Mazda 323 skrev jag om rätt tidigt här på bloggen även om bilderna då visade andra generationens 323 som fanns mellan 1981 och 1984. Du kan läsa inlägget här. I hemlandet Japan hette 323 istället Familia och i Nordamerika, där modellnamn bestående av sifferbeteckningar inte verkar vara populärt, hette den GLC. Det stod för det säkert sanna men smått fåniga påståendet Great Little Car.

Känslan att ha funnit en länge eftersökt bil är lätt euforisk. Ett svårfångat byte skapar mer spänning än ett lätt. Efteråt infinner sig emellertid även en viss tomhet när sökandet är över och bytet är nedlagt. Själva sökandet är ju en del av tjusningen.

Som tur finns det fler gäckande bilar där ute. Till exempel har jag flera gånger sett en vit Toyota Corolla Liftback från början av åttiotalet vid det rödljus som jag passerar nästan varje dag. Den vore väldigt kul att få på bild. Och så har jag sett en grön Fiat 128 köra omkring här i kvarteren. Och tisdags såg jag en Opel Kadett C Caravan med gula varselljus rulla förbi på avstånd. Den hade jag inte sett förut. Tänk att få den på bild! Och igår såg jag en...

Gissa skrotet

Måndagarnas inlägg brukar i vanliga fall vara av lite längre karaktär men så inte idag. Jag har i helgen varit någonstans i obygden mellan Örebro och Lindesberg och hälsat på kompisar. Det var en riktigt bra helg men det har gjort att det inte hunnits med att skrivas så mycket.

Radarn var dock påslagen som vanligt så förutom att njuta av vackra omgivningar, trevligt umgänge och svampplockning blev det en fin bilpaning, eller snarare skrotspaning.

Vid en närliggande gård stod detta sköna vrak utan hjul och utan däck och motorn den var väck (nej. det är inte en Ford). Det var förresten ganska mycket av det som man kan identifiera en bilmodell på som var väck så jag var tvungen att gå nära för att kunna identifiera bilen.

Men ser du vad det är? Jag tänkte att vi skulle ha en lite tävling där du får gissa på märke och modell (nej, det är inte en Ford den här gången). Vinsten ät som vanligt äran och möjligtvis ett visst mått av berömmelse. Om du tycker att det är svårt att se ordentligt klickar du på bilderna så blir de större. Vis av erfarenhet från tidigare gissningstävlingar på bloggen anar jag att det rätta svaret kommer ganska snabbt.

Trots att det vare sig var fel på motivet eller omgivningen kunde jag inte låta bli att manipulera bilderna lite med ett filter som heter Sunkissed i kameraappen på mobilen.

Land Rover i rätt skick

Jag fortsätter med brittiska bilar i ett kort inlägg idag. Tidigare har jag avslöjat min svaghet för gamla Land Rovers och juni skickade bilspanaren Marcus Helsing i Ljusdal bilder på en riktig tuffing.

Denna Land Rover 109 pickup diesel är från 1977 och används av målerifirma. Eller används och används, besiktningen gick ut i juli så nu används den förhoppningsvis inte. Den är så där som jag vill ha mina Land Rovers: patinerade, utan något bjäfs och alltid redo att börja arbeta. Hårt.

Det var det lilla för idag. Trevlig helg!

Minderårig parallell till åttiotalet

Inläggen har på senare tid kretsat en hel del kring åttiotalet. Anledningen till detta är såklart att Träffpunkt 80 hölls i helgen, men nu har en viss mättnad inför årtiondet infunnit sig. Därför tänkte jag skriva om en bil som befinner sig långt från detta årtionde.

Utanför en nedlagd bensinmack och bilverkstad i Uppsala stod denna Morris Minor från 1956. Bilderna togs redan i slutet av april men jag tror att bilen kan stå kvar fortfarande. Den har varit avställd sedan 1998 och senast godkända besiktning utfördes 1995 men bilen har dock inte stått på platsen sedan dess. Tolv ägare har passerat revy. Vem av dessa som låtit lackera den gulbeige med bruna skärmar och fälgar vet jag inte. Färgkombination för tankarna till någon lyxigare trettiotalsvagn och jag tycker inte att det klär denna bil. Andra saker som inte klär bilen är att kofångarna plockats bort och sportratt har monterats. När jag ändå är igång och klagar så tycker jag små bruksbilar gör sig bäst med svarta däcksidor.

Morris Minor är en älskad bilmodell och måste väl sägas tillhöra de där folkbilarna som så många känner till, trots lägre tillverkningssiffror än för till exempel folkbilarna Volkswagen typ 1 eller Citroën 2CV. Minor var dock den första brittiska bil som tillverkades i över en miljon exemplar. Det har skrivits massor om den redan så jag försöker mig på en snabbresumé.

Den första bilen som hette Morris Minor kom 1928. Minor betyder minderårig, men kan också vara ett tillägg i namnet liknande Junior. Major används på samma sätt men motsvarar då Senior. Storebror Morris Major kom dock inte förrän 1958. Den första Minorn var en enkel bil som skulle konkurrera med succén Austin Seven. Eller enkel och enkel förresten. Från början hade Minor en motor med överliggande kamaxel innan den ersattes av en mer traditionell sidventilsmotor. 1934 ersattes Minor av Morris Eight.

1948 återuppstod Minor i en helt ny skepnad. Hjärnan bakom bilen var den geniförklarade och senare adlade bilkonstruktören Alec Issigonis som började arbetet med bilen redan under andra världskriget. Det fanns tankar om att bilen skulle få både boxermotor och framhjulsdrift men kraftöverföringen ärvdes i slutänden från föregångaren Eight, det vill säga med bakhjulsdrift och sidventilsmotor på 27 hästar. Bilen var i övrigt modern med självbärande kaross och goda köregenskaper. 1952 kom Series II med något starkare toppventilmotor och 1956 kom Minor 1000 med större motor och bättre bakaxelutväxling. Den sista större uppdateringen kom 1962 då motorn förstorades ännu lite mer och växellådan förbättrades. 1971 lades tillverkningen ned efter 1,3 miljoner tillverkade exemplar.

Bilen på bilden är en Series II. Det tar man på att den har delad framruta, liten bakruta och liggande ribbor i grillen. Motorn verkar dock ha bytts ut då Transportstyrelsen anger effekten till 48 hästkrafter. Series II hade toppventilaren på 803 kubik och 30 hästar medan 48-hästarsmotorn på 1098 kubik kom 1962. Detta är säkerligen en vanlig konvertering vilket tillsammans med annan bakaxelutväxling bör göra underverk med bilen.

Jag skrev inledningsvis att bilen befinner sig långt från åttiotalet men detta kan diskuteras. I lördags pratade jag och Fredrik Nyblad, reporter på tidningen Klassiker, om bland annat Morris Minor och åttiotalet, fast i olika sammanhang. Morris Minor kom vi in på eftersom han körde till träffen i Klassikers projektbil Gråsten, en Morris Minor från 1957. Han bekräftade det som många vittnat om tidigare: Morris Minor är trots sitt frökenaktiga utseende en riktig vägvagn! Att vi kom in på åttiotalet var väl ingen slump med tanke på träffens tema. Man kan säga mycket om åttiotalet men utmärkande sak var den ljusa synen på framtiden. Det gick bra för Sverige och få orosmoln fanns trots att Kalla kriget fortfarande pågick. När vi jämförde Morrisens årtionde, femtiotalet, med åttiotalet såg vi klara likheter. Det gick bra för Sverige och framtiden såg ljus ut, trots ett begynnande Kallt krig. Två optimistiska årtionden.

Se där, nu skrev jag om åttiotalet igen och det blir nog så då jag var minor, det vill säga minderårig, under detta årtionde. Ett barn på riktigt. Allt nytt var häftigt och fascinerade och det har satt sina spår. Barndomens åttiotalsbilar fascinerar därför fortfarande, vare sig de är vardags- och drömbilar.

Halvanonym Datsun

Helgen har gått och Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri bjöd som väntat på många starka bilupplevelser. Regn på morgonen gjorde att förväntningarna på vädret ställdes lågt men det blev bra till slut och därmed kom farhågorna om att bilar skulle glida ner i sjön på de sluttande gräsytorna på skam. Mer oväntad var den förkylning som började smyga sig på under söndagseftermiddagen och som idag gjorde att jag fick stanna hemma från jobbet. Här på bloggen kommer ni inte att få se en enda bild från träffen eftersom jag av princip inte lägger upp bilder från träffar på bloggen. Sköna åttiotalare kommer dock som vanligt att dyka upp här med jämna mellanrum. Som idag!

Högst oväntat var det när jag igår på väg hem fick syn på en Datsun Laurel 2.4 från 1983 utanför Ica Väst i Uppsala, som av en del, främst studenter, kallas "Snika Värst". En Laurel var med på Träffpunkt 80 men att se ett bruksexemplar utanför Ica kändes smått sensationellt!

Enligt Transportstyrelsens torftiga färgpalett är bilen röd, men brun ligger nog närmare sanningen. Skicket är väl vad man kan förvänta av en udda åttiotaljapanare som går som bruksbil och som avverkat åtta ägare och drygt 15 000 mil. Hur länge bilen kommer att överleva är ju svårt att säga men högtalararrangemanget på hatthyllan ger kanske en fingervisning om ägarens ambitioner. Men vad vet jag?

Notera dekalen i bakrutan: Datsun från Nissan... Jag har berättat om den lilla namnförvirringen tidigare. Nissan/Datsun Laurel dök upp som modell 1968 och placerade sig storleks-och statusmässigt mellan dåvarande Bluebird och Cedric, en sådan som jag såg i Paris fast nyare då. Laurel tillverkades i åtta generationer fram till 2002.

Bilen på bilderna tillhör den fjärde generationen Laurel, internt kallad C31, som tillverkades mellan 1980 och 1984. Jag tror att det endast var denna generation, och möjligtvis föregångaren C230, som såldes i Sverige. Förutom de tuffa aluminiumfälgarna känns designen är anonym. Hade man plockat bort alla emblem på bilen hade få missat att den var japansk och från tidigt åttiotal men jag gissar att få varit säkra på märke och modell. På tal om emblem talar "2.4" om för oss att motorn är en bensinsexa på 2,4 liter men en kort tid kunde man få dieselversionen även i Sverige.

Vad namnet Laurel kommer ifrån vet jag inte. Skådespelaren Stan Laurel spelade Halvan i komikerduon Helan och Halvan så kanske vill namnet antyda att det var halvfint att ha en Laurel. Men troligtvis är förklaringen en annan...

T80 and counting

Träffpunkt 80 som jag berättat om tidigare närmar sig och på Klassikers hemsida och hos en del bloggkolleger byggs förväntningarna upp. Jag ska väl inte vara sämre jag utan bidrar med två passande vagnar att komma i till träffen, vars tema är 80-talstillbehör.

Första bilen är Ford Granada 2.8i L från 1985 med drygt 7 000 mil på mätaren. Den fångades på bild av Erik i Umeå. Spoilers i rejält gummi både fram och bak är helrätt. Texten "2.8i" på främre spoilern som syftar på att den har en sexa under huven är stöddig. Tuffare hade det väl varit om texten varit spegelvänd som texten "Turbo" på BMW 2002 Turbo på sjuttiotalet. Vindavisare till takluckan är också rätt men kanske inte ska ses som ett tillbehör, eller? Extraljusen borde såklart bytas ut mot en extraljusgrill istället. En sådan kan beskådas på den Granada 2.8i L från 1982 som jag skrev om i mitt tionde inlägg på bloggen. Fälgarna tror jag kommer från en modernare modell och visst saknas det sidolister?

Nästa bil hittade flitige spanaren Mikael i Sandviken. Bilen är en Mercedes 190 från 1984 med fullt kjolpaket innehållande en rejäl frontspoiler i inte lika stryktålig plast. Här verkar det dock som bakre spoiler aldrig monterats då skruvhål saknas. Det får väl anses förvånande då kjolpaket och bakspoilers brukar gå hand i hand. På typiskt Mercedesvis har bilen också överdragsklädsel med vitt överdrag till nackstöden, här med Mercedesstjärnan på.

Denna bil lär inte ta sig till T80 och frågan är om den någonsin kommer att ta sig någonstans i framtiden. Den ser ju väldigt övergiven ut. Senaste godkända besiktning utfördes år 2000 och 2005 ställdes den av.

Tidigare har jag berättat den förunderliga historien om ett lågmilat enägarexemplar av Mercedes 190. Den bilen har också varit avställd länge och dessutom utrustad med många åttiotalstillbehör men där upphör likheterna med detta exemplar. Hur som helst får vi hoppas på en mirakulös räddning för de båda.

Gissningsvis blir det inget mer inlägg denna vecka då jag till stor del av helgen kommer att vara på Grytsbergs säteri där T80 anordnas. Vi ses väl där?

Bilspanaren bakom galler

Nej, det är inte så allvarligt som det låter. Rubriken syftar på att intressanta bilar kan återfinnas bakom galler och det är det som är temat för dagens inlägg: Bilar bakom galler. Eller stängsel är det väl snarare, men galler gav en något mer effektfull rubrik. Bilarna är av högst varierande typer i högst varierande skick. Vissa verkar stå bakom galler för att skyddas mot klåfingriga typer medan andra verkar stå där för att de glömts bort eller så står de där i ett slags mellanförvar innan de förpassas till skroten. Ägaren kanske hade en plan för bilen men som rann ut i sanden eller så skulle bilen fungera som reservdelsbil. Kanske togs också några delar från reservdelsbilen innan bilen som fick delarna även den havererade. Eller så är förklaringen en helt annan. Kanske är det det faktum att bilarna är onåbara som gör att jag börjar fundera över vad de faktiskt gör där?

Hur som helst var jag i alla fall i maj ute på en fotorunda i närliggande industriområden och fann då bland annat BMW 2002 och Citroën CX Break som jag berättat om tidigare.

Dagens första bild är tagen utanför en bilverkstad där jag förra året lämnade in min bil för lite justeringar i hopp om att få ned CO-halten. Resultatet blev lyckat och bilen seglade igenom besiktningen och som bonus blev bilen betydligt trevligare att köra. Verksataden servar alla bilmärken men har specialiserat sig på ett. Gissa vilket. Det står ju en Porsche 911 (964) Carrera 4 från 1990 där men annars är det föga förvånande Alfa Romeo som gäller.

Den röda bilen är en Alfa Romeo GT 1600 Junior från 1974 som ser fin ut. Det är helt klart en personlig favorit bland Alfas modeller. Bredvid Porschen står en desto sorgligare Alfa Romeo 75 Turbo från 1988 som varit avställd ända sedan 1999. Synd på en så tuff åttiotalsmodell. Intill 75:an står tre minst lika sorgliga typer till som dock är lite svårare att se. Den blå bilen är en Alfa Romeo Alfetta, en annan av mina Alfafavoriter. Av det jag kan se gissar jag att årsmodellen är 1978-82. Bredvid skymtar ännu en Alfetta fast röd. Denna är gissningsvis äldre. På fotot taget från andra hållet ser man en Alfa Romeo Giulietta av den modell som kom 1977. Bakpartiet på Giuliettan är inte vackert men i övrigt är det en snygg modell, tycker jag.

I början av juni befann jag mig i Katrineholm och hittade bland annat en Range Rover som var misstänkt lik en Saab 900. Jag gjorde också en del andra fynd där.

I mitt inlägg om coupéer figurerade en Opel Kadett LS Coupé och här är ännu en. Detta exemplar från 1968 återfanns vid Peugeothandlaren i Katrineholm. Vad den gör där är osäkert men den har i alla fall stått där länge. Bilen är i trafik men besiktigades dock senast 2005. Någon gång har den ägts av någon med sportiga ambitioner: JP-fälgar, extraljus och stor dekal på dörren ger lite rallyvibbar.

På ett annat ställe i Katrineholm, inklämd mellan en champagnefärgad Volvo 940 och dito Nissan Micra stod en silverfärgad Rolls Royce Silver Shadow från 1970. Den såg fin ut men har varit avställd sen 2009. En lite mystisk detalj är att Transportstyrelsen säger att bilen inte är privatimporterad. Den är dock högerstyrd och kom i trafik i Sverige första gången 1985.

Silver Shadow kom 1965 och var Rolls Royce första modell med självbärande kaross och den strama designen bröt mot tidigare modellers mer runda former. Modellen är så nära en massproducerad Rolls Royce man kan komma. Mellan 1965 och 1980 tillverkades över 33 000 exemplar av Silver Shadow och dess systermodell Bentley T-type.

På väg hem från Katrineholm passerade jag Strängnäs och där klev jag inte ens ur bilen för att ta denna bild. Det kan bli så med en varm och trött son i barnstolen bredvid mig. Utanför en bilfirma stod hur som helst denna trevliga Peugeot 504 GL från 1974. En fyrägarbil som ser riktigt skaplig ut men skulle lyftas rejält av lite färsk färg på fälgarna.

Efter detta inlägg kan vi konstatera att gamla bilar kan vara både fängslande och fängslade!