söndag 29 september 2013

English carspottings part 6: The Aristocrat

Nu känns det att det är höst ute, men jag drar ut lite på sommarkänslan genom att fortsätta med inlägg från sommarens resa till England. Idag presenterar jag en av mina favoritbilar.

Under en promenad i Bristol såg jag denna bedagade skönhet på en bakgård. Jag vågade inte gå närmare än så här så detta är den enda bilden jag tog. Bilen är Rover 3.5-Litre från 1971. Trots olikfärgad kaross med alger tycker jag ändå att den ser tjusig ut och redo att när som helst ge sig ut på en snabb, bekväm och viktig resa. Jag är extra förtjust i fyrdörrars sedankarosser och detta är i mina ögon en av de vackraste.

Modellen, som kallas P5, debuterade som Rover 3.0 1959. Den var större och lyxigare än föregångaren, den trygga Rover P4. Modellerna kom att tillverkas parallellt under några år. P5 var betydligt modernare, men den raka sexan på tre liter hade halvtopp (med insugsventiler i toppen och avgasventiler på sidan) och fjädringen bak hade bladfjädrar. 1962 kom en Mark II-version med starkare motor och förbättrad fjädring. Den stora nyheten var dock att en slank fyrdörrars coupékaross tillkom vid sidan om den vanliga saloonen. 1965 kom Mark III med ännu högre effekt på motorn.

1967 kom så det sista, och bästa, utvecklingssteget när Rover 3.5-Litre presenterades, en sådan som på bilden. Då byttes den omoderna sexan ut mot en V8 från Buick. Modellen kallades därför P5B, där B står för Buick. Rover kom att tillverka och utveckla den motorn ända in på 2000-talet. Tillverkningen av P5B upphörde 1973.

Rover P5B kom att att bli bli officiell tjänstebil för brittiska premiärministrar, statsråd och parlamentsledamöter ända in på åttiotalet. Till och med drottning Elizabeth II åkte Rover P5B, hon har nämligen ägt två. Denna bil är en sann aristokrat!

lördag 21 september 2013

English carspottings part 5: Echoes of a Bygone Era

Storbritannien är fullt av kitcar-tillverkare. En kitcar är en bil som man köper som en byggsats och själv bygger ihop. Motor, drivlina, inredning och så vidare kan ofta anpassas efter god eller dålig ekonomi och smak.

Jag känner till endast ett par brittiska kitcartillverkare (till exempel Caterham), men de allra flesta har jag aldrig hört talas om. En av dessa för mig okända var tills i somras Beauford. Vid en verkstad i Falmouth i Cornwall som verkade sälja och hyra ut husbilar stod två exemplar av Beauford. Jag såg att det rörde sig om relativt moderna bilar som ville likna trettiotalsvagnar och var väl måttligt intresserad av dem. På uppmaning av min fyraårige son knäppte jag dock ett par bilder, men så här i efterhand tycker jag att det blev en bra spaning. Det är ju kul att lära sig något nytt!

Det jag har fått fram om modellen är att den började tillverkas 1985 av ett företag i Upholland, Lancashire. På företagets hemsida marknadsförs bilarna med orden Echoes of a Bygone Era. Det stämmer även in på hemsidan som inte verkar ha uppdaterats sedan nittiotalet. Jag är osäker på om företaget ens finns kvar, men det står att de för närvarande håller till i Biddulph, Staffordshire.

Hur som helst så var de första bilarnas passagerarutrymme en kaross från en Mini som satts ovanpå ramchassit, men senare blev det en öppen glasfiberkaross med fyra dörrar. Hjulaxlar och bromsar tas från Ford Cortina och senare Sierra. Tillverkaren föreslår några olika fyr- och sexcylindriga motorer som kan användas. Bilarna verkar vara vanliga som bröllopsbilar, vilket man bland annat kan se på Beaufordklubbens hemsida.

På Träffpunkt 80 förra helgen vann en Excalibur juryns pris. Excalibur är också byggd för att likna en trettiotalsbil, Mercedes-Benz SSK närmare bestämt. Excalibur är dock ingen kitcar, utan serietillverkades för hand i en fabrik. Alltså en riktig bil och inte något som byggts på egen hand i ett skjul någonstans. Du bör alltså inte nämna något om kitcar om du råkar springa på en Excaliburägare.

fredag 13 september 2013

Hej mitt åttiotal!

I helgen är det dags för en av årets roligaste bilträffar: Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i Stjärnhov. När jag funderade över en passande bild till dagens inlägg kom jag att tänka på en bild jag tog i somras när jag var på loppis i Hjuken i Västerbotten. Bland gamla fåtöljer, slalomskidor och virkade dukar fanns en vägg med sju till synes oanvända bakrutejalusier (i folkmun hönstrappor eller raggartrappor)! Åttiotalets kanske viktigaste tillbehör! Trots lågt pris verkade intresset vara svalt för dem. Konstigt. Om du är sugen är det alltså läge att åka dit och fynda! Kan du förresten identifiera till vilka bilmodeller hönstrapporna passar till?

Utanför loppisen gjordes också fynd i form av en Datsun Nissan Cherry 1.5 GL från 1984! Knappt 25000 mil, 10 ägare och i skapligt skick. Notera konstig stötfångare framtill och tuff spoiler baktill. Nissan Cherry av denna generation har jag skrivit om tidigare.

Många mil har det blivit körda i sommar med min Saab 900 Turbo - med bakrutejalusi - (bland annat till Västerbotten) och i början av augusti passerades 44000 mil. Detta stora ögonblick fångades såklart på bild. även om det inte fanns tid att stanna för det. Jag åker såklart till Träffpunkt 80 i Saaben, vi ses väl där?

lördag 7 september 2013

Östvästligt besökare

Idag skulle man kunna tro att jag fortsätter med mina brittiska spaningar, men så är det inte. Bilarna har visserligen brittiska registreringsskyltar, men miljön ser väldigt svensk ut. Och så är det också. Bilderna är tagna en helt vanlig torsdagsmorgon i Uppsala!

Även om Mazda RX8 är en spännande bil så är den inget i jämförelse med med den andra vagnen: en Skoda 136 Rapid! Det är alltid kul att ha med en tjeckoslovakisk bil på bloggen och modellen ligger högt upp på min vill-spana-lista så jag är nöjd, även om ett svenskregistrerat exemplar hade varit roligare.

Detta är i alla fall ett riktigt toppexemplar med alla trevliga emblem och stripes på plats. Den är troligtvis en 90:a (registreringsnumret börjar på G), den sista årsmodellen. Modellen sålde förhållandevis bra i Storbritannien, men det är ändå uppseendeväckande att se en - särskilt i Sverige! Vad den gör i Uppsala kan man ju spekulera i, men troligtvis hör i alla fall Skodan och Mazdan ihop på något sätt.

Skodas 130-serie kom som 1984 års modell som en variant på 120-serien. 120-serien kom 1975 i varianterna 105 och 120 med motor på knappt 1050 respektive 1200 kubik (som kom i starkare version 1988 kallad 125). Den hade liksom sin föregångare svansmotor, bakhjulsdrift och föråldrad teknik. Modellen blev ökänd i Sverige efter att Trafikmagasinet välte med den i undanmanöverprov i 30 km/h. Inte nog med att Skoda var en udda och ålderdomlig öststatsbil, nu var den också livsfarlig!. Märket var nu iskallt. Att bakvagnen konstruerades om efter vurpan i TV spelade ingen roll.

1984 uppdaterades utseendet till ungefär till det du ser på bilderna. Coupémodellen (som funnits även tidigare) döptes nu till det tuffa Rapid. Samma år tillkom alltså även 130 med motor på knappt 1300 kubik. 1987 uppdaterades motorn och blev starkare och modellen döptes nu till 136, eller 135 som var en lågkompressionsvariant med lägre effekt. 1987 kom framhjulsdrivna och jämförelsevis moderna Skoda Favorit. 1990 lades 120- och 130-serien ned och från 1990-talet och framåt tog Volkswagenkoncernen över Skoda alltmer. Favorit utvecklades senare till Felicia som blev en försäljningsframgång i Sverige och därmed var Skoda tillbaka på banan på den svenska marknaden. Idag är det inget konstigt att köra Skoda, men visar du dig i en äldre svansmotorförsedd Skoda lovar jag att folk kommer att komma fram till dig och säga något om öststatskvalité och livsfarliga köregenskaper.

Notera den konstiga utbyggnaden till höger på huset. Jag har alltid förundrats (och förfasats)
 över den, men jag tycker att det ger lite brittisk känsla till bilden och det passar ju bra.