måndag 28 november 2011

Transitresan

Helgen tillbringades i härliga Köpenhamn. Vädret var dock inte lika härligt, men som tur var lyckades vårt tåg trots stormen ta sig ända hem till Uppsala i söndags utan större förseningar.

Köpenhamn är en synnerligen bra stad för bilspaning då det finns rätt gott om gamla och halvgamla intressanta bilar. Det blev dock ytterst få bilder tagna, men jag kan ju nämna några bilar jag såg så kanske det vattnas i munnen på någon av er. Vad sägs till exempel om Volvo Duett, MGB GT, Hundkoja, DKW AU 1000, Rover P6, Volkswagen Bubbla, Volvo Amazon, Morris Minor, Mercedes W123 både som fyrdörrars sedan, kombi och coupé samt flera trevliga åttiotalsbilar som till exempel Volkswagen Passat B2 och Ford Granada Mk 2. Och såklart de kralliga typerna i dagens inlägg.

Jag är av någon anledning en lite svag för tidiga Ford Transit, den som brukar kallas Mk 1. Det är lite svårt att beskriva varför men jag tycker de är tuffa på något sätt. En tidig Transitbuss, mörkblå med vit kylargrill skulle jag ha svårt att motstå. Om jag nu erbjöds en, vill säga. I inlägget från i somras med husbilar skrev jag kortfattat om Ford Transits historia.

Den första Transiten höll på att lastas på Frederiksborggade och liknar den jag beskriver ovan men den har två fel. Dels är den för stor. Transit finns i ett otal varianter och jag vill ha en lättare variant med kortare kaross och utan dubbelmonterade bakhjul. Och dels har den den fula utstickande grillen. När Transit fick dieselmotor (och V6-motor) rymdes den i riktigt och därför förlängdes fronten. Hur som helst är det inte snyggt. Men den är rätt tuff ändå.

Årsmodellen vet jag inte men det är en Mk 1 och fanns som från årsmodell 1966 till 1978. I Tyskland kallas den dock generation 2 då det fanns en tysktillverkad Ford Transit mellan 1953 och 1965. Mk 1 ersattes av Mk 2 som du ser på bilden nedan. Som du ser handlar det om en ansiktslyftning snarare än om en ny modell. Fronten förändrades liksom inredningen. Under huven byttes Mark 1:s V4 till Fords så kallade Pinto. Inte förrän 1986 kom den helt nya Transit Mk 3.

Mk 2-Transiten stod på Nansensgade och är en före detta tysk ambulans, numera danskregistrerad. På dörren står det Katastrophenschutz Landkreis Breisgau-Hochschwartswald vilket fritt, och inte så bra, översatt betyder "Räddningstjänsten i distriktet Breisgau-Hochsschwartswald" (som ligger i sydvästra Tyskland). Vid en googling upptäckte jag att den beige färgen verkar ha varit standard på Katastrophenscutz-ambulanser, likaså de svarta fälgar med svarta navkapslar. Mycket tufft!

Köpenhamn är som sagt en bra stad för bilspaning så jag behövde inte gå långt för att hitta något annat intressant, som till exempel en Citroën 2CV i dansk färgställning.

Farvel!

torsdag 24 november 2011

Två Visa män

I inlägget med skrotbilar i Hallstavik figurerade en Oltcit, en bil som skulle ha blivit Citroën Visa om inte Citroën krisat och blivit uppköpta av Peugeot. Det inlägget fick två läsare att skicka bilder på varsin Citroën Visa. Eller också var de bara visa och passade på att fånga Visorna på bild när de hade chansen. För när såg du en senast? Citroën Visa berättade jag om i ett av mina inlägg från Frankrike i somras.

Jörgen i Örebro fann den röda Visan, en 14 RS från 1987. Den ser ju ut att vara ganska skaplig men utseendemässigt stör de fula hjulsidorna på bakhjulen. Originalfälgarna som blottas framtill är dock riktigt tuffa! Transportstyrelsen säger att den haft fem ägare och anger miltalet till drygt 5600 mil, men det låter lite lite. Vad jag har förstått fanns RS endast för den skandinaviska marknaden, men jag vet inte vad som var specifikt med den.

Stig Hellberg i Uppsala, som bidrog med bilderna till inlägget bilarna i Hallstavik, fann den andra Visan. Detta verkar vara en bra parkering att spana på. Vid sidan av Visan skymtar man en Nissan 200 SX och det var på denna parkering Stig tidigare fann en konstig Saab 99 kombi.

Även denna bil är en 14 RS, men den här är ett år äldre. Den har haft 7 ägare och gått drygt 12300 mil. Den ser också skaplig ut och jag misstänker att det var denna bil som var till salu på Blocket i somras. Jag var nämligen lite sugen på att skaffa mig en ett passande åkdon till Träffpunkt 80 och kollade lite efter roliga åttiotalsbilar på Blocket. I slutänden blev det så att jag åkte i min sjuttiotalsbil och fick stå på den fina fulbilsparkeringen.

Citroën Visa lades ned 1988 men liksom Volkswagen Santana, som jag skrev om i förra inlägget, kom även Visa att tillverkas i Kina, dock under ett annat namn. Den kom att heta Wuling LZW 7100 och var identisk med Visa förutom motorn som var en trecylindrig Daihatsumaskin. Den tillverkades till 1995. När såg du en sådan senast...

lördag 19 november 2011

Släkten är värst

Idag tänkte jag avrunda Auditemat här på bloggen och jag tänkte göra det med en Audi och, som du ser på första bilden, ett par nära släktingar till den. Till skillnad från de tidigare Audiinläggen har jag tagit alla bilder själv, dessvärre med mobilkamera därav den undermåliga kvalitén på några av dem.

Första bilen är en Audi 80 CL från 1983 utrustad med frontspoiler som jag fann i juni när jag var på bilspaningsrunda i stadsdelen Eriksberg i Uppsala. Där fann jag också Subaru 1800 och Volvo 343 med en ägare, som jag berättat om tidigare. Audin ser skaplig ut, har haft tio ägare och rullat knappt 26 000 mil. Den besiktigades i september med ställdes av en månad senare. Kanske för vintern bara?

1979 kom den andra generationens Audi 80, eller tredje generationens om räknar med den variant av F103 som hette 80 och som fanns mellan 1966 och 1969. Plattformen som den bygger på kallas B2, som jag berättade i förra inlägget. Den formgavs av Claus Luthe, men designen anslöt till den skarpa föregångaren. Det kan man dock inte säga om efterträdaren B3, eller typ 89, som kom 1987.
I somras fann jag i Umeå en nära släkting till Audin, den idag lite ovanliga andra generationens Volkswagen Passat, kallad Passat B2. Det är en Passat CL Turbodiesel från 1983 i slitet bruksskick. Den har endast haft fyra ägare men rullat modiga 45000 mil och är lastbilsregistrerad vilket avslöjas av ett lastgaller bakom förarstolen.

Passat B2 kom 1981 och delade plattform med Audi 80 men fick till skillnad från föregångaren en helt egen kaross i förhållande till Audin. 1989 ersattes den av den rundare och kylargrillsbefriade Passat B3. Man kan, om man vill, notera att Passat B3 och Audi 80 B3 inte delade plattform.

Passat B2 fanns också som sedanmodell och hette då Santana. Trots att jag var sen hem till middagen var  jag bara tvungen att stanna till och fotografera denna Santana. Man vet aldrig när tillfälle ges nästa gång, om det nu ens händer igen! Det är en Santana LX från 1984 i bruksskick. Den har rullat knappt 33600 mil och avverkat 8 ägare.

Santana introducerade samtidigt som Passat B2 och skulle vara lite finare än denna. Santana hade bland annat mer påkostad inredning och så kunde man få den med femcylindrig motor från Audi. Modellen sålde dock dåligt och 1985 fick Santana samma front som Passat och så döptes den om till just Passat. Den femcylindriga Audimotorn erbjöds nu också i den vanliga Passaten.

Därmed var Santanas historia slut, åtminstone i Europa. Tillverkningen fortsatte dock i bland annat Argentina, Brasilien, Kina, Japan, Namibia och Sydafrika, även om modellen kunde lite olika namn beroende på marknad. Vad sägs till exempel om Ford Versailles, en version som såldes i Brasilien på nittiotalet?

Största framgången hade Santana i Kina där tillverkningen startade 1982 och den fortsätter så idag! 1995 kom Santana 2000, som togs fram tillsammans med Volkswagen do Brasil, 2004 kom Santana 3000 och dagens modell, som kom 2008, heter Santana Vista. Den snabba ekonomiska utvecklingen gör dock att avlagda utländska modeller inte längre har någon plats på den kinesiska marknaden och 2012 blir sista årsmodellen för Santana. Du kan läsa mer om Santana och andra avlagda europeiska modeller som fått nytt liv i Kina i Fredrik Nyblads reportage i senaste numret av Klassiker.

De sista bilderna kommer från ett besök i Shanghai hösten 2007. Bilderna togs inte primärt i bilspanarsyfte men det framgår ändå hur vanlig Volkswagen Santana är, särskilt som taxi. Den första raden visar förutom en Volvobuss fem Santana 3000 i färgglatt taxiutförande. Notera kontaktledningen för trådbussar.

På den andra bilden syns på den igenkorkade motorvägen bland annat olika varianter av Santana, men 3000 är den vanligaste.

Därmed blev familjens svarta får, den misslyckade Santana, den mest framgångsrika i slutänden av de tre släktingarna i detta inlägg. Släkten är som bekant värst!

måndag 14 november 2011

Två trotjänare i Tibetorange

Idag fortsätter jag med ett inlägg med Audi från tiden då märket saknade premiumstämpel. Förr var ju förresten inga bilar premium då begreppet liksom inte var uppfunnet. Det känns lite mer sympatiskt på något sätt. Förr kunde dessutom en helt vanlig familjebil ha en orange kulör utan att det var konstigt.

Även i dagens inlägg är det läsarbilder som gäller. Det verkar röra sig om två riktiga trotjänare, en typ av bil jag beskrivit tidigare. De rullar på trots ett slitet yttre. Den första bilen fann Erik i Umeå i mitten av juni och det är en väl insliten Audi 80 LS från 1976. Erik skriver så här: Bilen är i trafik och har inte gått särskilt långt men karossen är minst sagt patinerad. Detta är en bruksbil jag då och då brukar se på gatorna. Bilen har haft sex ägare och rullat drygt 14000 mil.

Som jag skrev i förra inlägget om Audi 60, eller F103 som modellen kallas, 1973 av Audi 80. Det är i stort sett samma bil som första generationens Volkswagen Passat som kom året efter och plattformen de bygger på kallas B1. Efterträdarna kallades således B2. Bilarna ritades av Giorgetto Giugiaro och deras skarpa men nätta design blev stilbildande för Volkswagenkoncernens modeller under sjuttiotalet. I mitt tycke är Passaten den mest lyckade med sin fastbackkaross. Passat och 80, samt dess efterträdare A4, har utvecklats gemensamt men likheterna har blivit allt mindre ju mer premium Audi blivit.

Nästa bil borde kanske ha kommit först då den är äldre, både till årsmodell och form. Jag tyckte dock att den direkta efterträdaren till Audi 60 borde komma först. Återigen är det Mikael i Sandviken som varit framme. I mitten av juni spanade han in denna Audi 100 L från 1975. Härligt skabbig! skriver Mikael. Vidare skriver han att den används som bruksbil av en äldre herre. Bilen har haft tre ägare och gått 1400 mil enligt Transportstyrelsen, men jag gissar att mätaren snurrat vid 10000 minst två gånger.

Formgivningsmässigt ser man att denna bil är lite modernare än Audi 60 (F103) men inte lika modern som Audi 80. Modellen kom som 1969 års modell och var lite större och kallades internt typ F104. Plattformen här kallas C1 men den delades inte med någon Volkswagenmodell. Efterträdaren, typ 43, liknar en uppförstorad Audi 80. Den kom 1977 och plattformen för den kallas följaktligen C2.
Skicket på bilarna har klara likheter, även om den senare trots bättringsmålning ser ut att vara något friskare. Dessutom verkar färgen var densamma på bilarna. Mina efterforskningar har lett mig till att tro att det rör sig om Tibetorange, en färg som klär vilken sjuttiotalsbil som helst!

lördag 12 november 2011

Prestigelösa tvillingar

Audi är idag ett premiummärke och jag har tidigare skrivit om när klassresan uppåt för Audi startade. Många svenska drömmer om en ny Audi som är tekniskt fulländad och raffinerat perfekt in i minsta detalj... Gäsp, åh förlåt! Bättre då med gamla Audibilar och bilarna i dagens inlägg kommer definitivt från den tiden då Audi ännu inte blivit en riktig finbil.

De första bilderna fick jag i mitten av juni av flitige bilspanaren Mikael i Sandviken. Han hittade i Kungsgården strax utanför Sandviken en Audi 60 från 1968 i ett sådant där orört skick som lockar så mycket. Gula varselljus och snygga extraljus gör den bara än mer attraktiv.

Körsträckan anges till drygt 8000 mil vilket säkert kan stämma och den har haft sju ägare. Det nästan känns lite mycket för en bil i det här tillståndet, men å andra sidan är det lätt att romantisera kring en sådan här bil. Det är lätt att drömma om en liten tant som ägt bilen sedan den var ny och endast körde den till kyrkan på söndagar och... Ibland är verkligheten en helt annan. Om verkligheten vet jag dock inget, åtminstone inte gällande denna bil, men enligt Mikael har den i alla fall stått parkerad på samma plats i flera år. Den visar sig ha varit avställd sedan 2009 men senast godkända besiktning utfördes 2002.
Medan jag sitter och skriver på dagens inlägg kommer ett mail från en annan, lika flitig bilspanare. Jörgen i Örebro skriver att han har lyckats hitta en rätt sällsynt bil, en Audi 60 från 1968! Ett roligt och samtidigt lite läskigt sammanträffande. Man kan nästan tro att det är samma bil som ovan som någon tagit hand om. Nu är så inte fallet, men färg och årsmodell är samma. Fantastiskt! Och nu känner jag hur habegäret tränger sig på.

Jörgen skriver att skicket är mycket fint och att den verkar användas rätt flitigt då han sett den parkerad på flera olika gator senaste veckan. Denna bil visar sig ha haft fyra ägare och gått knappt 7500 mil. Det kan säkert stämma och förklarar i så fall det fina skicket. Audi 60 är knappast en sådan bil som många skulle välja att renovera för dyra pengar utan fina exemplar är nog oftast lågmilade, väl omhändertagna originalbilar.

Audi 60 var dock inte från början en Audi utan en DKW. Hur gick då detta till? Jag har i ett tidigare inlägg kortfattat berättat om Auto Unions historia då jag berättade om en DKW AU 1000S och jag fortsätter med denna berättelse.

I slutet av femtiotalet tog Daimler-Benz över ägandet i Auto Union, alltså det företag som tillverkade DKW. Västtyskland började komma på fötter och intresset för bilar med små tvåtaktsmotorer minskade. Detta bekymrade Daimler-Benz som började sälja sina aktier i företaget till Volkswagen och 1964 tog man över ägandet helt. Vid tiden för övertagandet hade Volkswagen endast modeller med svansmotor och bakhjulsdrift, också det något som blev alltmer omodernt. Genom Volkswagenkoncernens övertagande av Auto Union och senare även NSU fick man tillgång till teknik med frontmotorer och framhjulsdrift.

Ett år tidigare hade DKW presenterat en helt modell ny modell, DKW F102. En fullt modern bil med DKW:s kännetecken: framhjulsdrift och tvåtaktsmotor. Modellen sålde sämre än befarat och till 1966 års modell fick bilen en liten utseendeförändring, fyrcylindrig motor och döptes om till Audi. Audi som bil hade inte tillverkats sedan trettiotalet, men det var ett av de fyra bilmärken som ingick i Auto Union. Den omdanade DKW:n kallades för Audi F103 men det stod aldrig på bilen. Till en början hette den helt enkelt Audi men fick senare modellbeteckningen 72, vilket motsvarade motorstyrkan. Senare tillkom 80 och Super 90 med högre effekt samt 60 med lägre effekt 1968. Audi 75 ersatte 1969 varianterna 72 och 80. Modellen ersattes till 1973 års modell av en helt ny Audi 80 (internt kallad B1) som detta år valdes till Årets bil i Europa.

I nästa inlägg på Bilspanaren fortsätter jag skriva om fler Audimodeller från den tid då Audi var prestigelöst.

torsdag 10 november 2011

Skrot på svenskitalienska

För några veckor sedan befann jag mig i mina gamla hemtrakter för att lämna bilen i sitt vinterförvar. I samband med denna vistelse passade jag på att skrotspana lite. Jag har på avstånd sett att står en övergiven Volvo 142 vid en gård bara någon kilometer från byn där jag är uppväxt. Nu gjorde jag slag i saken och åkte dit. Och jag blev inte besviken!

På plats visade det sig stå flera bilar och du får idag se hälften av dem. Vi börjar med den riktiga godingen, eller åtminstone det som är kvar av den. När såg du en Saab-Lancia 600 GLS senast? Finns någon kvar i kördugligt skick över huvud taget?

Bilen är från 1980 och enligt mig så har den rätt kommunalblå färg. Jag hade nämligen en Saab-Lancia som leksaksbil, en plastmodell från finska Stahlberg, när jag var liten som hade denna färg. Bilen har varit avställd sedan 1996 och har haft hela 24 ägare! Motor, framvagn och många detaljer saknas. Inredningen är helt täckt med mossa som täcker den snygga, rutiga klädseln.

1980 var sista årsmodellen av Saab 96 och ersättaren blev på ett sätt Saab-Lancia 600 GLS. Den tillverkades mellan 1980 och 1982. Den sålde ganska bra men de som köpt bilen och förväntat sig Saabkvalitet, hur bra nu den är, blev besvikna. Tekniska problem och rost var vanligt.

På andra marknader hette bilen Lancia Delta och blev årets bil 1980. De skarpa linjerna stod Giorgetto Giugiaro på Italdesign för och baserades på Fiat Ritmo. Saab var involverade i vissa delar av utvecklingen, bland annat värmesystemet. Modellen fick också fyrhjulsdrift där Integralemodellerna är de mest kända. Den blev en framgångsrik rallybil. Tillverkningen fortsatte ända fram till 1993.
På platsen stod också två kombibilar. Den första är en Saab 95 från 1974 utan motor som endast haft tre ägare. Den har varit avställd sedan 2001 men senast godkända besiktning var 1989.

Den andra är en Volvo 245 från 1983 som varit avställd sedan år 2000 och har haft 12 ägare.Den kan inte ha varit helt dålig när den ställdes här och den ser ganska skaplig ut. Frågan är hur underredet ser ut när bilen sjunker ned i jorden och vegetationen under växer.





Vad hände då med den där 142:an jag skrev om inledningsvis? Jag återkommer till den och de andra bilarna på platsen i ett senare inlägg.


måndag 7 november 2011

Volvopensionärer

Det är lite svårt att hinna med bloggen just nu så eventuellt kommer det att dröja lite mellan inläggen ett tag framöver. På Bilspanaren på Facebook har det i alla fall kommit in lite läsarbidrag. Vad sägs till exempel om Saab 95 tvåtakt med motoriserad spark på taket, kustomiserad Volvo 245, Polski Fiat 126 eller en superovanlig Datsun 1000? Tack för alla bidrag!

Material är det i alla fall ingen brist på och det fylls på hela tiden. I fredags var jag i Stockholm och på väg mot Fotografiska museet sprang jag på en rolig spaning. I kombination med en annan spaning jag gjort tidigare blir det därför idag ett litet tema: Volvopensionärer.

I tider av Halloween och allhelgona fann jag passande nog denna pensionerade begravningsbil som stod parkerad utanför partybåten Patricia vid Slussen. Bilen är en Volvo 245 L från 1976 men med Volvos sätt att namnge modeller borde den kanske heta 243 då den bara har tre dörrar? Trots det bedagade skicket har den endast gått 14 000 mil. Dock har dessa mil avverkats av tretton olika ägare.

I sitt värv som begravningsbil hade den kanske den kromade takrelingen men viss utrustning har säkert kommit dit efter pensionen. Fronten har bytts mot en USA-modell med små kantiga lyktor. Det ger bilen ett väldigt annorlunda utseende och är rätt anskrämligt, om du frågar mig. Nertill sitter svartlackerade aluminiumfälgar med röd rand. Snyggt? Njäe. Denna typ av fälg brukar kallas ambulansfälg (då de var vanliga på ambulanser) och jag hade en gång sådana, aluminiumfärgade, på en guldfärgad Volvo 244 GL från 1979. Mycket snyggt! Slutligen har Begravningsvagnens framskärmar eftermarknadsskärmkrom. Ni vet säkert redan vad jag tycker om det, om inte så kan ni läsa det här. Baktill har kromet försvunnit, kanske i samband med skärmkantsbyte? Ja, och dekalen med liemannen på sidorutan satt troligtvis inte där på den tiden bilen fraktade kistor.

Bredvid den pensionerade begravningsbilen står en Volvo 244 GL från 1981. Den har endast haft fyra ägare och gått knappt 20 000 mil. En tämligen orörd och trevlig vagn med reflextejp på stötfångarna. I fonden ser man det vackra KF-huset från trettiotalet. När det nya Slussen byggs kommer byggnader uppföras framför och till en början skulle KF-huset döljas av dessa. I det nu klubbade Slussenförslaget har de nya byggnaderna som tur är filats ned något, även om jag tycker det är synd att förstöra den snygga funkissiluetten. Om vi återvänder till Volvon så filades det även på den när de stora stötfångarna förminskades till 1981 års modell. Detta är en av de snyggare årgångarna av 240-serien enligt mig då stötfångarna krympt och fronten moderniserats, men där breda plastpaneler och lister som kom senare saknas.

Nästa pensionerade Volvo fann jag i Uppsala i september. Det är Volvo 245 GL från 1988 som av färgen att döma arbetat för Televerket. Egentligen heter den 240 GL då Volvo 1984 bytte ut sista siffran i alla modellbeteckningar mot en nolla, oavsett antal dörrar. Jag kommer inte här att beklaga mig över att företag, verk och myndigheter övergett speciellt målade bilar utan nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr. Och lite roligare kanske.

Även Televerksvolvon har fått lite extra flärd i form av lättmetallfälgar av den typ som kallas turbinfälgar. Det klär bilen, tycker jag. Extraljusen vinner väl inga skönhetspris men passar på något sätt med bilen. Transportstyrelsen säger bilen har haft fyra ägare, vilket säkert stämmer, och att den gått drygt 68 000 mil, vilket inte verkar vara med sanningen överensstämmande. Frågan är i så fall vad det rätta miltalet är? 6 800? Väldigt lite i så fall. Eller stämmer 68 000? Man vet aldrig med gamla Volvo.

Intill Volvon står en bil som var tillräckligt intressant att den också fick vara med. Det är en tyskregistrerad  Audi Coupé GT från gissningsvis 1985 som saknar en vindrutetorkare och ett lyktglas. Den modellen har jag berättat om i ett tidigare inlägg med rubriken Ulv i fårakläder.

Jag har tidigare berättat om min jakt på vissa bilar jag ser men inte lyckats fånga på bild. Nu senast gällde det en Toyota Corolla Liftback som gäckat mig. Inte så långt hemfrån stod det ofta en mörkblå Volvo 244 parkerad som var misstänkt lik en före detta polisbil. Den hade varit rolig att få med här, men ett del av nöjet med bilspaning är just jakten så jag hoppas den dyker upp i ett framtida inlägg.

onsdag 2 november 2011

Morgonstund har guld i mund

Jag berättade i ett inlägg för ungefär en månad sedan om den ständiga jakten på intressanta bilspaningar. Då handlade det om en Mazda 323 som jag letat länge efter. I slutet av texten nämnde jag en Toyota Corolla Liftback jag sett flera gånger men inte lyckats fånga.

Vid halv åtta på morgonen förra måndagen vid halv åtta var jag på väg till konditori Fågelsången för att fika och jobba en stund. Alldeles i närheten, på Trädgårdsgatan, stod så den länge efterspanade Corollan, alldeles ensam. Hade jag kommit lite senare hade gatan varit full med bilar. Tyvärr hade jag bara mobilkameran att tillgå så jag kunde inte riktig ta tillvara på det fina morgonljuset, den vackra miljön och den tomma gatan.

Bilen är en Toyota Corolla Liftback 1.8 DX från 1982. När såg den sådan senast? Skicket är riktigt skapligt med tanke på att den haft 14 ägare och gått 27 000 mil. Inte dåligt för en gammal japanare! Liftback är en tjusigare benämning på halvkombi.

Denna bil tillhör den fjärde generationens Corolla, kallad E70, och det var den sista bakhjulsdrivna Corollan. Den tillverkades mellan 1979 och 1984, men kombimodellen levde dock kvar tre år till. Toyota Corolla har jag berättat om i ett tidigare.

Det vackra huset som bilen står utanför ligger på Trädgårdsgatan 12, byggt 1888. Här bodde Ingmar Bergmans mormor och här spenderade han större delen av sin barndom. Den unge Ingmar gick ofta på bio och när han var liten fanns det inte mindre än tre biografer på Trädgårdsgatan: Röda kvarn, Grand och Skandia. Dessutom fanns en fjärde, Slottsbiografen, runt hörnet. Mittemot Trädgårdsgatan 12 ligger Gästrike-Hälsinge Nation (GH) i det gula huset och intill det ett tegelhus som kallas Engelska villan.