torsdag 29 november 2012

Beige glädjespridare

Det har varit rätt nya bilar i de senaste inläggen så idag tänkte jag återgå till de gamla och halvgamla bilar som är denna bloggs huvudsakliga fokus. Förra helgen tog jag mig en loppisrunda (jag var alltså på Second hand-butiker, vilket kanske låter lite tjusigare) för att försöka göra några fynd. Och fynd gjorde jag. Bilspaningsfynd!

På parkeringen utanför Kupan skapade en beige Renault 16 glädje för förbipasserande loppisfyndare. Jag kan säga att jag inte var den enda som glodde på och fotograferade bilen. Många av dem mindes den säkert från sin barndom, tog kort med sin mobiltelefon för att visa föräldrar eller barn. Det var ju en sån vi hade! Min faster hade en snyggt mörkblåmetallic Renault 16 som senare byttes till en väldigt grön Renault 12.

Bilen är alltså en Renault 16, en TS Automatic från 1976 närmare bestämt. Den ser ut att vara i ett riktigt fint brukskick. Det enda som stör mig lite är den moderna överdragsklädseln, men kanske bra att skydda en känslig klädsel. Takluckan på bilen var vidöppen och hade inte parkerats så där försiktigt i rutan, som ängsliga bilägare brukar göra (som jag själv till exempel). Ett tecken på ett avslappnat förhållande till bilägandet, vilket säkert är sunt.

Renault 16 presenterades 1965 och utsågs då till Årets bil. Inte så konstigt kanske. De flesta bilnördar vet att Renault 16 var bilvärldens första halvkombi, så det är en milstolpe, om än liten, i bilhistorien. Modern och snygg var den också. 1968 kom den starkare och mer utrustade TS-modellen. 1971 kom en ansiktslyftning med bland annat nya bakljus. Det var också från detta år som man kunde få automatlåda som tillval. I Sverige hade vad jag förstått den enklare TL samma motor som TS. Annat som var speciellt på svensksålda bilar var att alla årsmodeller hade den snygga aluminiumgrillen. Eftersom Sverige infört lag på strålkastartorkare hade Renault anpassat grillen för att få plats med det. När modellen uppgraderades med svart plastgrill till 1975 års modell lät Renault den gamla varianten vara kvar för att slippa anpassa även den nya grillen. Först 1980 lades modellen ned, men då var den fortfarande populär, kanske för att den var före sin tid?

lördag 24 november 2012

Minimibuss

När vi ändå är inne på relativt nya japanska bilar är det väl lika bra att jag låter er få ta del av denna lilla japansk höjdare. Liksom Accorden i förra inlägget rör det sig om en immigrant. De lite suddiga bilderna kommer Joachim som fann bilen på kajen vid Strandvägen i Stockholm.

Registreringsnummer som för tankarna till ett annat bilmärke...
Det lilla höghuset är en Subaru Libero E12 Super Deluxe från 1997. Den flyttade till Sverige i somras, uppenbarligen från Tyskland. Hjulsidorna har försvunnit, men å andra sidan har den lasthållare som ser väldigt brett ut på din pyttelilla bilen. Glastaket är tufft, men begränsar effektivt avståndet  mellan lasthållarna. Det gör att bilen ser ännu roligare ut än den gör från början.

Bilen på bilderna tillhör den generation Libero som kom 1990, men den såldes aldrig i Sverige. Det gjorde däremot föregångaren, men i Sverige hette den Columbuss. Libero hette den huvudsakligen på den europeiska marknaden, medan den hette Domingo på den japanska hemmamarknaden. Och så hade den flera andra namn, men jag kallar den här för Libero. Libero introducerades 1983 och var en extremt liten minibuss. Den hade samma trecylindriga motor som Subaru Justy (som hette Trendy i Sverige och som jag skrivit om tidigare), men i Libero satt den baktill. Och eftersom det är en Subaru fanns den såklart med fyrhjulsdrift.

Stort takräcke? Nej, liten bil.
Libero byggde på Subaru Sambar. Sambar hade dock en mindre motor för att uppfylla den så kallade kei-klassningen (keijidōsha på japanska, som betyder "lätta bilar"). Klassningen ger fördelar gällande skatt samt parkerings- (i Japan krävs parkeringsplats för att köpa bil) och försäkringsregler.

torsdag 22 november 2012

Anonyma klubben

Förra inlägget handlade om Honda Accord så jag tänkte att det idag skulle vara passande att visa några bilder på en nyare Accord som bor på samma gata som jag. Bilderna togs en ljus kväll i slutet av maj. Eftersom så här nya bilar sällan får plats på bloggen har det dröjt, men idag får den vara med.

Som jag berättat tidigare har Honda Accord tillverkats i olika versioner beroende på marknad. Det har funnits japanska, europeiska och amerikanska varianter. Bilen i detta inlägg är den amerikanska varianten av den sjätte generationen som tillverkades mellan 1998 och 2002. Den är av 1999 års modell och heter CX. I Sverige har den bott i snart sex år och har rullat 16000 mil.

Den europeiska varianten av Accord generation åtta som såldes i Sverige (med undantag för coupén som var amerikansk) byggdes i England och var mindre än den amerikanska systern. Snyggast var nog den japanska varianten, men den har jag bara sett på bild. Det man kan säga om formen på den amerikanska Accorden är väl att den är anonym. Skulle man ta bort emblemen skulle det bara bli en "bil". Jag skrev om en Nissan Altima en gång, också det en japansk bil byggd och designad i USA, och den ser ännu mer anonym ut. Men amerikanerna verkar gilla det. Honda Accord är en av de bäst säljande bilmodellerna i USA!

(Anonyma klubben är nu inte klubb för amerikanskt formgivna japanska bilar, utan ett begrepp för när människor ger bort anonyma gåvor. Gåvor som inte kostar så mycket, men sprider glädje då de dyker upp så oväntat. En slags hemlig folkrörelse kan man säga. Det kan vara att när man till exempel köper en glass betalar för två glassar och ber glassförsäljaren ge bort en glass till en kommande kund och hälsa från Anonyma klubben. Du kan läsa en artikel om det här. Om man nu ändå ska koppla detta till bilen i inlägget så blev i alla fall jag glad när denna anonyma Accord dök upp!)

tisdag 20 november 2012

Härlig Honda i Holmsund

Minns du den fantastiskt fina Honda Accorden från 1980 jag skrev om för två år sedan? Om inte kan du läsa om den här. Idag kan jag presentera ännu en Honda Accord som ser ut att vara minst lika fin. Bilderna kommer från Stefan i Holmsund.

Notera hur bilen parkerats i parkeringsrutan. Visst borde en försiktig bilägare placera
bilen långt till vänster i rutan där den verkar vara skyddad från dörruppslag?
Denna Honda Accord sedan från 1981 är likaså av den första, lite USA-inspirerade, generationen. Som vanligt är det svårt att avgöra en bils skick genom att bara se på bilder på den och dessutom är den här blöt, vilket ofta får en bil att se piggare ut än den är. Men jag vågar ändå påstå att skicket är mycket fint - och den här modellen torde vara extremt ovanlig. Det goda skicket kan ha sin förklaring i att den endast haft tre ägare och rullat blott 16000 mil. Jag minns två sådana här Hondor från min barndom som rullade i trakterna kring byn där jag bodde. Den ena var blekgul och den andra blekgrönmetallic. Då tyckte jag att det var en rätt ful bil. Idag är det dock en bil som verkligen slår an en vill-ha-ton, eller snarare ett vill-ha-ackord!


Den lejongula inredningen matchar snyggt karossens blå färg. Som sig bör i en Honda ser det lite sportigt ut på insidan, vilket kanske inte riktigt stämmer överens med utsidan. Under skalet sitter en fyra på 1,6 liter och 80 hästar som driver framhjulen via en femväxlad låda. Fem växlar var standard i Accord, men var inte en självklarhet när den kom 1976. Det var alltså något man på Honda kunde skylta och mycket riktigt sitter ett emblem under höger bakljus med texten 5 speed.

torsdag 15 november 2012

Siktat det blå skåpet

Jag har ju utlovat fler bilder från Jörgen i Örebro och här kommer nu ännu ett bidrag. Han har siktat ett blått skåp, och inte vilket skåp som helst, utan en Toyota Hi-Ace Diesel från 1982! Utseendet till trots är den både besiktigad och i trafik. Drömmen vore att hitta en sådan här i toppskick, men finns det över huvud taget?

Toyota Hi-Ace har tillverkats i fem generationer från och med 1967. Den i dagens inlägg är av den andra generationen som tillverkades från 1977 till 1982. Den fanns i många olika utföranden som skåpbil, minibuss och pickup.

Jag minns dessa bilar från min barndom och i mitt minne är de alltid klarblå, orange eller gula. Barndomsminnen ska man inte lita på, men vi kan i alla fall konstatera att få finns kvar idag. Toyota Hi-Ace och fordon av liknande typ finns det få överlevare av, åtminstone i Sverige där klimat och salt hjälper till att nöta ned dem. De slits hårt och saknas av få och någon större krets av entusiaster finns inte heller. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg där en Nissan Urvan var med. I många länder i Afrika är dock Hi-Ace-bussar fortfarande vanliga, men då kanske det rör sig om något nyare generation tre och fyra. Ska vi gissa att några av de svenska exemplaren skeppats dit?

tisdag 13 november 2012

Santana på glid

Under sensommaren mötte jag en blåmetallic Volkswagen Santana utanför Västerås. "Wow, en Santana" utropade jag nog varvid min fru frågade "Är det en bil?". "Ja" svarade jag gissningsvis varpå min fru frågade "Är något speciellt med den?". "Den blev en flopp och är ganska ovanlig, men blev en stor succé i Kina" svarade jag nog. "Jaha, kul" svarade frun och sedan pratade vi nog om vi skulle handla något på vägen innan vi kom hem till Uppsala.

Sankt Lars till vänster, Santana i mitten.
Som du förstår förekommer liknande konversationer relativt frekvent när vi är ute och rör på oss. Min fru är förvånansvärt förstående inför mitt intresse, men jätteintresserad kanske hon inte är så jag förväntar mig sällan en översvallande reaktion.

LX som i LYX! Ford Escort Mk IV med karaktäristiskt vita hjulsidor kan anas en bit bort.
Hur som helst glömde jag inte den där Santanan som såg riktigt fin ut där vi möttes på motortrafikleden. Att jag skulle få se den igen räknade jag inte med. För några veckor sedan åkte jag förbi ett studentbostadsområde där jag själv bodde i slutet av nittiotalet och som ligger nära sonens dagis. Då skymtade jag något i ögonvrån...

Saab 900i från 1986 i bakgrunden. Studentområden är ofta bra spaningsställen!
Där stod den! Santanan! Eller åtminstone en likadan, en Santana LX från 1984. Karossen har lite skavanker, bland annat en mystisk buckla på vardera framskärmen som i stort sett identisk ut på båda sidor, som möjligtvis har orsakats av en äldre förare som inte har riktig koll på bilens förhållande till objekt i omgivningen. Bilen har rullat knappt 11000 mil och endast haft två ägare. Min gissning är att det är en student som tagit över en far- eller morförälders bil. Kanske. (Jag har ju gissat att det har hänt tidigare, till exempel gällande en orange Mazda 323. Men sant vet jag ju inte om det är.) Hur som helst är det en orörd bil i fint skick, med mycket lite rost. En bil att bevara!

En list och ett emblem borta, lite vågig stötfångare, men säkerligen en av landets bästa Santanor.
För någon vecka sedan såg jag bilen igen. Nu med vinterdäck på rostiga och fula fälgar. "Nej" tänkte jag, "nu börjar den här bilens förfall"! Uppenbarligen har den tagits över av någon som inte uppskattar denna smått unika bil. Jag hoppas jag har fel, man kan ju köra på vintern men ändå ta hand om sin bil, men varningsklockor ringer om att denna Santana befinner sig på glid.

Volkswagen Santana skrev jag om för nästan exakt ett år sedan. Då handlade det om ett exemplar utanför en vårdcentral bara ett par hundra meter från bilen i dagens inlägg! Du kan läsa det inlägget här.

torsdag 8 november 2012

Egna barn och andras ungar

Jag har ju i de senaste inläggen redogjort för ett par av läsaren Jörgens spaningar och jag har tänkt att visa några till. Men det är ju som uttrycket säger; egna barn och andras ungar. De egna fynden är de som är allra roligast att visa upp. Då har jag själv fått uppleva den upprymda känslan att göra ett roligt eller ovanligt fynd, och så har jag ju sett bilen på nära håll och kan beskriva dess skick, historia och, tja, något högtravande, kanske också dess själ?

Dagens bil fann jag en dag när jag efter sonens gympaaktivitet bestämde mig för att bara avvika lite från rutten hem för att undersöka en parkering jag inte passerat på länge. Det var värt den lilla avstickaren för där stod ännu en Mitsubishi Galant i kantigt åttiotalsutförande, en modell jag skrivit om tidigare och kommit att bli förtjust i. Detta exemplar är från 1986 och är en Turbo!

Mossodlande Mitsubishi!
Jag har en kompis som bodde i husen intill i slutet av nittiotalet, men jag minns inte bilen från den tiden, trots att den verkar ha stått där sedan dess. Mossan på och under bilen vittnar om en lång parkeringsperiod.

Senast godkända besiktning utfördes 1991 och två år senare ställdes den av. Varför den, endast sju år gammal, hamnade på undantag är frågan. Motorhaveri? Ägarhaveri? Och betalar ägaren för parkeringsplatsen? Vad har det kostat under dessa år? Jag glömde kolla miltalet, men den har säkert inte rullat jättelångt.

Motorn i Galant Turbo var på två liter och 150 hästar. Prestandamässigt hamnade den nära exempelvis samtida Saab 900 Turbo. Som du ser på bilderna fick man utvändigt spoiler fram och bak, c-stolpar i avvikande färg.

Jo, det ÄR en Turbo!
På sätenas ryggar står det turbo om så ingen av passagerarna behöver tvivla om vad de åker i. Fälgarna på detta exemplar är inte original men känns tidstypiska.

Vad är lucka till för på stötfångaren bak? Om den döljer en bogserögla så verkar den ju vara lite stor?
Karossen ser relativt rak och rostfri ut så kanske skulle den kanske kunna väckas till liv igen. En tuff bil som helt klart borde räddas.

Strax intill Galanten stod två andra, inte lika ovanliga åttiotalsbilar. Volkswagen Golfen med stripes är från 1988 och verkar vara en "daily driver" som rullat knappt 30000 mil. Mercan är en 200 från 1985. Den har varit avställd i endast fyra år så mossan har ännu inte slagit rot under den. Den motbevisar min tes att alla Mercedes 200 från 1985 var vita, utan de kunde också vara blekgula.

söndag 4 november 2012

Charmerande tråkmåns

Idag fortsätter jag med ännu ett roligt fynd från Jörgen i Örebro. Med "roligt fynd" menar jag att det är roligt att han hittat en så pass ovanlig vagn, för rolig är väl inte Daihatsu Charmant? Den ser ju faktiskt rätt tråkig ut, men Charmant betyder ju charmerande, så vi kan väl kalla den för en charmerande tråkmåns helt enkelt?

Årsmodellen på Charmanten är 1987 och skicket är riktigt bra med tanke på att det verkar vara en bruksbil. Skarven mellan frontplåt och framskärm verkar angripen annars verkar den rätt befriad från rost och blessyrer. Den har endast haft två ägare och ska vi gissa att den rullat drygt 15000 mil snarare än 5000 som Transportstyrelsen anger? LC-emblet visar att den är i enklaste utförande. Den heter också 1600, vilket man ser på emblemet på bakluckan som någon praktikant på designavdelningen verkar ha gjort. Att någon verkar ha satt dit med en vänsterhand strax innan lunchrasten gör det inte mer rättvisa.

Daihatsu Charmant tillverkades i två generationer mellan 1974 och 1987 och byggde på Toyota Corolla. Det innebar traditionell japansk uppbyggnad med motorn fram, drivning bak och, i vårt plågsamma klimat, självupplösande kaross. Den första generationen Charmant byggde på Toyota Corolla E20 och den andra, som kom som 1982 års modell byggde på Corolla E70. Karossen är försiktigt formgiven och följde standardformulär 1A för japanska fyrdörrars sedaner vid tiden. Jämför till exempel med dessa bilar som varit med på bloggen tidigare: Datsun Laurel, Subaru Leone och Toyota Carina. Ersättaren kom först ett år efter nedläggningen av Charmant och hette Applause. Dess stora finess var att den såg ut som en sedan, men i själva verket var en halvkombi. Få applåderade denna rätt obegripliga idé och efterföljarna har varit få, om än några alls.

Denna bil ser riktigt gubbig i sin omoderna kostym med spinkiga små hjul och säkerligen var det inte Sveriges hippaste människor som köpte Daihatsu Charmant som ny. Man ska emellertid inte av detta förledas tro att Daihatsu Charmant är en iskall gubbil. Sök på modellen på internet och du hittar flera bilder på toksänkta Charmanter med små breda fälgar och någon uppskrämd Toyotamotor i. Det roliga med vissa bilar är att en ganska ovanlig och bortglömd modell i ett land kan vara vanlig och omtyckt i ett annat. Hur tråkig den än kan framstå.