Långtgående laståsnor

Detta skulle bli en rubrikbild var det först tänkt.

Jag hoppades i tidigare inlägg på lite mer aktivitet på bloggen, men även om viljan finns räcker vare sig tiden eller kraften till just nu. Men ett inlägg i veckan ska det i alla fall bli.

Mars 2012

Mercedes-Benz av den modell som kallas W123 är relativt vanlig fortfarande och har varit med många gånger på bloggen. Första gången var i ett inlägg om en W123 coupé, även kallad C123. Dagens inlägg avhandlar ännu en karosstyp: kombi.

November 2012

Den gröna i dagens inlägg är en 300 TD från 1979 som jag ofta ser. Den tillhör nämligen en av fastighetsskötarna i bostadsrättsföreningen där jag bor. Den genomgår en rullande bruksrenovering, vilket innebär att användande prioriteras före hög finish och strikt originalskick. Jag har tagit bilderna vid tre olika tillfällen (mars 2012, november 2012 och februari 2013) och därför ser den lite olika ut på bilderna. Nuvarande ägare är den sjunde i ordningen och bilen har rullat knappt 62000 mil.

Den röda har agerat rubrikbild i ett par veckor nu och är också en diesel, en 240 TD från 1981. Den fångades på E4:an utanför Timrå, liggande för nära långtradaren framför utan att köra om. Den är en lågmilare i sammanhanget då den endast rullat knappt 52500 mil. Dessutom har den endast haft två ägare. Utrustad med jättesto takbox, slokande skärmkrom och en sådan där plastspoiler ovanför bakrutan som ska leda vinden så att bakrutan inte smutsas ned - ett utdött tillbehör.

Februari 2013.

I april 1978 presenterade Mercedes kombivarianten av W123. Det var Mercedes första egenkonstruerade kombi. Tidigare kombimodeller hade byggts av fristående karosserifirmor i mindre serier. Mest känd och tillverkad är väl kombin Universal byggd på W110-modellen, det vill säga "fenmercan". Universal hette dock av någon anledning Safari i Sverige.

Februari 2013. De runda originalstrålkastarna är snyggast tycker jag.
Liksom orange blinkersglas.

Stilen på W123-kombin var elegant med sluttande baklucka vilket indikerade mer livsstilskombi än laståsna. Men lastas kunde ändå. Mycket och länge, vilket bevisas av bilarna i dagens inlägg. Nivåreglering var standard och som tillval fanns starkare fjädring och större hjul. Eftersom kombimodellen hade ett T i modellbeteckningen (som står för Touring/Transport) kunde man tro att internkoden skulle vara T123, men så är inte fallet. Beteckningen är istället S123, vilket mig veterligen står för stationswagen. Liksom för sedanmodellen fanns ett rikligt utbud av bensin- och dieselmotorer. Kombin byggdes i knappt 200000 exemplar fram till 1985.

Welcome to Västernorrland! Skulpturen Y:et från 1995 passeras.
Mercedesföraren håller sig till "halvsekundersregeln".

Kärleksmöte vid Konsum

Bilar från 1990- och 2000-talet får sällan vara med på Bilspanaren. Ibland dyker de emellertid upp, men då är det något ovanligt eller speciellt. Bilar som aldrig sålts här i Sverige, som till exempel en Subaru Libero. Eller som dagens lite klumpigt formgivna bil.

Jag fotade denna Buick Rendezvous CX från 2002 utanför den lokala Konsumbutiken för en månad sedan. Den har bara bott i Sverige i knappt två år och en inte alltför vild gissning är att den kommit från USA. Notera eftermonterade orange blinkersen bak och parkeringsljusen fram. Osnyggt, men lagligt. CX var den enklaste utrustningsnivån, men den var ändå välutrustad. 2002 var första årsmodellen och då var fyrhjulsdrift standard oavsett utrustningsnivå. Motorn är en 3,4 liters V6:a på 185 hästar.

1984 nådde Buick sina högsta föräljningssiffra. Modellprogrammet var brett och populärt. Så småningom krympte modellprogrammet och tilltalade mest äldre köpare. Inför 2000-talet var Buick i stort behov av en föryngring och förnyelse av både köpare och modellprogram. Målet var därför högt ställt när Buick Rendezvous presenterades som 2002 års modell.

Rendezvous tillverkades i Mexiko tillsammans med den ett år tidigare presenterade Pontiac Aztek med vilken den också delade plattform. Buicken hade dock en något längre hjulbas, vilket gjorde att den kunde utrustas med en tredje sätesrad. Båda modellerna hade framhjuls- eller fyrhjulsdrift. Pontiac Aztek sågades i pressen, köparna svek och modellen floppade. Inte för att den var så dålig, utan för att den var rejält ful. Tillverkningen upphörde 2005. Buick Rendezvous sålde däremot bättre än förväntat och blev den framgång Buick behövde. 2007 lades tillverkningen ned.

Grundbetydelsen av Rendezvous är ju "möte", speciellt "kortare kärleksmöte". Man kan ju fråga sig varför Buick valde detta namn. Kanske syftar det på vad som kan bli resultatet av ett kärleksmöte mellan en minibuss (MPV), en lyxbil och en stadsjeep (SUV). Enligt reklamen skulle Buick Rendezvous nämligen vara en blandning av dessa och naturligtvis var det bara de goda egenskaperna från dem den ärvt. Den som gjorde reklam för Buick var ingen mindre än golfspelaren Tiger Woods (här kan du se ett ett exempel). Hans kärleksmöten blev ju däremot inte lika lyckade...

Rallyjärn som står pall

Här har det varit dött ett tag, men nu ska jag försöka vara lite mer regelbundenhet i inläggstakten. De läsare som även följer Bilspanaren på Facebook vet att jag dock försökt vara lite aktiv där. Men nu till dagens bil.

Snö och vind har gett Asconan en fastbackkaross. Snyggt, men ville
man ha Ascona med coupékaross fick man köpa en Manta.

Jag fann den, eller resterna av den, några kilometer utanför Katrineholm när jag besökte mina föräldrar för några veckor sedan. Det är en Opel Ascona från 1972 utrustad med sådana skärmbreddare som Rallyasconorna hade på sjuttiotalet. Kanske har den använts, eller tänkt användas, som rallybil. På grund av snön kunde jag inte se insidan för att se en störtbur eller så då jag inte ville snoka allt för mycket då jag möjligtvis befann mig på privat mark. Den verkar i alla fall ha, eller ha haft, den största 1900-motorn. Nu står den i alla fall här, avställd sedan 1997, på lastpallar i väntan på något.

Opel Ascona kom som 1971 års modell och täppte till luckan i marknaden mellan Kadett och Rekord. Teknik delade den med Manta som presenterades två månader innan Ascona. På Opelspråk kallas den första generation Ascona för A. 1976 kom ersättaren kallad Ascona B. De två första generationerna Ascona var bakhjulsdrivna och populära i rally. 1982 kom så den framhjulsdrivna och sista generationen kallad C, en modell jag har svårt att uppbringa någon större entusiasm kring. 1989 ersattes Ascona av Vectra.

Förfryst Fiat

Som en slags avrundning på de senaste inläggen med Ford från sextiotalet och Fiat från åttiotalet slår jag samman temat i dagens korta inlägg med en Fiat från sextiotalet. Bilden tog jag utanför Katrineholm i helgen. Tyvärr var den översnöad, men det blev en fin vinterbild, tycker jag.

Fiaten är en 1100 och årsmodellen är runt 1960-65. Färgen någon slags syrenlila, vilket med största sannolikhet inte är en originalfärg. Mer vet jag inte om bilen annat än att den stått på den här platsen ett tag.

Den första Fiat 1100:an var en uppdaterad version av Fiat 508. Den tillverkades mellan 1939 och 1952 med uppehåll för andra världskriget. 1953 kom en helt ny 1100 med självbärande karossår och den kom att tillverkas i olika serier ända fram till 1969 där utseendet uppdaterades i takt med bilmodets växlingar.

Jag har lite ont om tid för bloggandet just nu så därför blev det inte mer än så här, men jag hoppas på ett inlägg med fler bilder snart!

Tipptopp Tipo

Jag varvar just nu Ford från sextiotalet med Fiat från åttiotalet på bloggen. Idag är det dags för Fiat Tipo, som blev utsedd till Årets bil i Europa när den kom 1989. Fiat har i det närmaste prenumererat på titeln så det kanske inte är så mycket att förvånas över. Mer förvånande är det nog att jag till dagens inlägg kan presentera hela två exemplar! Modellen är på utdöende, åtminstone i Sverige.

Den första Tipon är det Johan i Nyköping som funnit. Jag återger här vad han skrev i mejlet till mig.

Bilderna är från den 22 januari ca kl 8 på morgonen och är tagna på en parkering vid sjukhusområdet i Nyköping. Det var riktigt kallt denna morgon, runt femton minusgrader, och jag tog dem på min promenad till kontoret. 

Bilen är en riktig pärla! Det är en Fiat Tipo DGT från 1991 med EN ägare, ren och blank med blå lack (metallic?) och originalhjulsidor och den hade rullat mindre än 3500 mil vid senaste besiktningen i mars 2012! En Tipo är väl ingen exceptionell bil på något sätt men jag blir glad av att se ett så här välhållet exemplar nu när modellen blivit ovanlig.

Notera också felfria stripes! Ett riktigt krispigt exemplar. Hjärtat slår några extra slag när jag ser bilderna på denna fantastiska bil. Tänk att en helt vanlig Fiat från 1991 kan framkalla sådana känslor!

Nåväl, jag har också lyckats hitta en Tipo i gott skick, om än inte i närheten av den blå. Bilderna togs i förrgår i Uppsala. Den vita är en 90:a som haft 7 ägare och rullat 17000 mil. Minimalt med rost, men lacken skulle behöva en rejäl puts.

Bilen är utrustad med ett idag utdött tillbehör: extraljusgrill. Ett i de flesta fall förfulande tillbehör. Det är väl i stort sett bara på Volkswagen Golf GTI det någonsin varit snyggt, men då rör det sig om ett tillbehör som monterats från fabrik.

Fiat Tipo presenterades alltså som 1989 års modell och ersatte då Ritmo (förvånande nog inte årets bil 1979 då den kom tvåa tätt efter Chrysler/Simca/Talbot Horizon). Den bedömdes ha goda utrymmen och bra väghållning, men bristande kvalité. Digital instrumentering fanns som tillval, men försvann som så ofta så småningom.

Nej, det är ingen diesel utan en digital bensinare.

DGT var en av utrustningsnivåerna. Tidiga exemplar i Italien var märkta Digit, troligtvis med tanke på den digitala instrumenteringen, men efter en tvist om rättigheterna till namnet ändrades det till DGT.

Det fanns en hel rad motoralternativ, men i Sverige var utbudet av dessa begränsat. Släkt med Tipo var bland annat Alfa 145 och Lancia (Nouvo) Delta som delade plattform. 1996 ersattes Tipo av Bravo/Brava. Och ja, den blev årets bil det året.

Hemma på vår gård där står också en gammal Ford

Nyligen figurerade en långtidsparkerad Ford Anglia här på bloggen. Vid en tur till Valsätra i Uppsala fann jag ännu en gammal långtidsparkerad Ford. Denna gången Taunus 17M från 1963.

På avstånd ser den skaplig ut, men på nära håll ser man att det rör sig om ett väl nött exemplar. Senast godkända besiktning utfördes för sex år sen och antalet ägare är också sex. Notera backspeglar från Volvo 140 och hyrbilsklistermärket. Transportstyrelsen säger att den heter FORD P 3TC TANUS617 M SP, vilket jag tolkar som den vanliga Supermodellen. Effekten anges till 57 kw, det vill säga ungefär 77 hästar, vilket dock är mer än den sportigare TS-modellen hade. Gissningsvis är är motorn bytt eller uppgraderad och även registrerad med det.

Ford Taunus har jag berättat om flera gånger tidigare, bland annat här, där jag berättade lite om Taunus historia. Taunusen i det inlägget var också en 17M, men av en nyare generation. Notera att färgen på båda bilarna är snarlika. På något sätt är det denna färg jag förknippar med modellerna. Kanske var den populär då, för jag förknippar samtida Opel Rekord med samma kulör.

Bilen i detta inlägg tillhör den trevliga generation som kallas P3 och tillverkades mellan 1960 och 1964. De runda och moderna formerna gjorde luftmotståndet lågt. Designen gjorde också att den kallades för Badewanne, "badkar", i hemlandet Västtyskland.

Rent-A-Wreck!

Jag var förresten på en snabbvisit i London i slutet av förra veckan för att besöka den jättelika BETT-mässan och tog inte med kameran för jag tänkte att jag varken skulle se något intressant eller ha tid att spana runt. Om jag nu haft en kamera med mig - och suttit beredd - hade jag kunnat fota bland annat Morris Minor Traveller, Toyota Model F, Jaguar XK140, BMW 3-serie E21, Austin Montego Estate, Bedford CA glassbil och ett par Land Rover Series. Läxan blev: Ta med kamera nästa gång! (Alternativt skaffa en ny mobiltelefon med bra kamera.)

Storfiat vid stormarknaden

Även om det kan tyckas som om jag tar rätt mycket kort på bilar jag finner intressanta är det sällan själva tillfället passar särskilt bra. Jag skulle nog säga att i 6 fall av 10 så blir det inga bilder tagna, och i åtminstone ett av de tre övriga fallen blir det bara något snabbt kort knäppt med mobilen.

Idag på parkeringen vid Gränby centrum var ett sådant tillfälle när jag visserligen kunde ta en bild, men inget mer. Det var lunchtid och i baksätet satt en fyraåring med fallande blodsockernivå. Det blev ändå ett kort genom sidorutan med min (allt sämre) mobil på en livs levande Fiat Croma 2.0 i.e 16V! Även om detta är sen årsmodell är beståndet av Cromor säkerligen decimerat, oavsett årsmodell. Det lilla jag kunde se av bilen så verkade den fin, även om vinterdäck på svart plåtfälg drar ned utseendet - men det gör det ju på vilken bil som helst. Den har ändå rullat närmare 30000 mil, men endast haft två ägare

Fiat Croma togs fram i samarbete Lancia, Alfa Romeo och Saab. För att vara en Fiat var det en stor modell. På bilden framgår tydligt att den är ett syskon till Saab 9000. Jag har berättat om detta samarbete tidigare när jag skrev om en Saab 9000 turbo. Liksom syskonen Lancia Thema och Saab 9000 introducerades den som 1985 års modell. Det sista syskonet Alfa Romeo 164, kom först 1988 och hade egen kaross. 1991 genomfördes en smärre ansiktslyftning på Croma och 1996 blev sista årsmodellen. Någon ersättare blev det inte, men namnet Croma dök upp igen 2005 på en högbyggd kombi.

Jag måste erkänna att jag blivit mer och mer sugen på en fin Saab 9000 (kanske beror det på att jag nuförtiden är dubbel Saabägare). En tidig årsmodell såklart. Fast ännu roligare vore det ju med en Fiat Croma. Det som är lockande med modellen är såklart att den är så bekant i och med släktskapet med Saab 9000, men ändå så ovanlig (åtminstone i Sverige). En Alfa 164 vore också trevligt. Alfa är ju Alfa liksom. Men man får ju inte glömma Lancia Thema! Den fanns som helkombi. En sån skulle man ju ha. Eller en med V8:a från Ferrari. Eller så skulle man ha en...