English carspottings part 4: The grand Granada

Nu återvänder jag till mina brittiska spaningar och nu har vi förflyttat oss från Cornwall till staden Bristol i sydvästra England.

Under en promenad sprang jag på denna storstilade Ford Granada. Jag lyckades inte lista ut årsmodellen utifrån registreringsskylten, men utifrån utseendet på bilen så torde det vara årsmodell 1982-85. Säkert har den en gång använts vid högtidliga tillfällen, kanske i offentlig tjänst. Nu verkar den fungera som en extra rymlig familjebil eller kanske transportör till fotbollsmatcher. Konverteringen till högbyggd limousin gissar jag att Coleman Milne står för och då heter den Coleman Milne Grosvenor Ford Granada. Tjusigt! Bilar som förlängts är sällan vackra, men den här måste väl ändå höra till de fulare? Halva karossen verkar komma från en tvådörrarsbil och den främre från en fyrdörrars. Knasiga proportioner blir det i alla fall.

Ford Granada av den första generationen har jag berättat om tidigare. Denna bil tillhör den andra generationen som kom 1977 och som fick en uppfräschning 1982. 1986 ersattes Granada av Ford Scorpio. På de brittiska öarna fick Scorpio dock heta Granada fram till 1994 då Scorpio fick en sista och mycket tveksam ansiktslyftning.

Mitt i naturen

Dags för den äldsta bilen på Bilspanaren hittills! Dessutom har nog ingen annan bil på bloggen varit i sämre skick än denna, men på grund av hög ålder är den är förlåten.

Tvådörrars sedankaross, på Fordspråk
kallad Tudor (det vill säga "two door"). 

Jag har tidigare visat bilder från en plats i mina gamla hemtrakter med några skrotbilar som ligger i en grop. En gång i tiden fanns också rester av en A-Ford i närheten, men jag har inte hittat den vid mina besök så jag antog att den numer var bortforslad eller bortrostad. Min pappa har dock sagt att den finns kvar så i somras åkte vi till platsen, och mycket riktigt så stod den kvar. Det lilla som finns kvar vill säga.

Ser du den?

Min pappa har dock sagt att den finns kvar så i somras åkte vi till platsen, och mycket riktigt så stod den kvar. Det lilla som finns kvar vill säga. Hur vet jag då att det är just en A-Ford? Det är ju inte mycket att gå på och på trettiotalet såg ju alla bilar i stort sett likadana ut. Jo, pappa såg nämligen bilen hemma hos en klasskompis på femtiotalet när den fortfarande var komplett. Gissningsvis plockades användbara delar bort och sedan ställdes den i skogen för att "försvinna". Och det kanske den kommer att göra någon gång.

Nästan allt trä i karossen är borta, men här är en bit med en liten tygbit på kvar.

När en uppmärksam läsare såg bilderna påpekade att det nog ser ut som en T-Ford från 1925-27. Efter lite tittande på bilder på internet så är jag beredd att hålla med, en A-Ford är det inte. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i T-Forden, eller Ford Model T, då det mesta skrivits om modellen. Den tillverkades i drygt 15 miljoner exemplar mellan 1908 och 1927 då den ersattes av A-Ford. Även A-Forden blev en succé och knappt 5 miljoner hann tillverkas innan produktionen lades ned 1932.

T-Ford torde vid sidan av folkvagnen vara världens mest kända bilmodell, så det är lite pinsamt att missa det. Jag får ta ett snack med farsan!

En byråkrats bekännelser

Ibland har man tur. Ibland när andan inte ligger på och det drar ihop sig till bloggande får man ett läsarbrev med något som får igång tankarna. Och nu har jag haft ännu mer tur för läsaren, som skickade in dagens bilder, skrev så pass mycket - och bra - att jag knappt behöver göra något själv. Han belyser på ett bra sätt hur viktiga egna upplevelser, minnen, drömmar och vad det nu kan vara, är när det gäller bilspaning.

Jag heter Erik Johansson, byråkrat med fru och två barn och jag följer din blogg med stort intresse. Jag är 36 år och dina inlägg ger mig en hel del trevliga tillbakablickar till barndomen. Well, nog om detta. Har man bilspanarglasögonen på och mobiltelefonen med, vilket jag har, skulle jag kunna mejlbomba dig rätt så intensivt med diverse spaningar. Dock är jag ganska måttfull och tänker något i stil med att ska jag skicka något till dig så ska det vara något som dels är lite speciellt på ett eller annat sätt, och dels väcker någonting hos mig som gör att jag tycker att bilen ska uppmärksammas.  

De första bilderna är på en Golf GTI av första generationen. Detta är ju alla GTI-bilars urmoder och var väl lite av en drömbil när man var yngre, och jag minns särskilt golfbollsväxelspaken. Körde en och annan Golf 1 när jag var yngre, men aldrig en GTI. Just detta lite sorgliga exemplar fotograferades i närheten av min mormor i Gusum i Östergötland i maj i år. Den stod kvar på exakt samma plats när jag var uppe för ett par veckor sen. 30 år, 19 ägare och 33.000 mil har satt sina spår såklart, men den här modellen är så ovanlig idag så jag hoppas någon förbarmar sig över den. 

Nästa spaning är i alla avseenden Golfens motsats. Förutom årsmodellen dock, då också denna är en 83:a. Jag minns att man (jag?) betraktade 340/360 som inte riktigt lika äkta Volvo som den 245:a mina föräldrar körde. Man föraktade bilen lite grann helt enkelt. Men dessa är i stort sett borta från vägarna idag, och jag har faktiskt själv bidragit till detta genom att under min studenttid vara med om att köra skiten ur inte mindre än tre exemplar av 340/360 serien. Figges ärvda 345 GLS, Oscars pappas 340 DL och Gunnar och Karins 360 GL. Oj, vad vi buskörde!  

Anyway, en dag hemma i Lindome såg jag denna mycket fina tvåägarbil och kände direkt att den måste uppmärksammas, kanske som ett senkommet förlåt för alla handbromsvändningar jag gjort med dess syskon...

Stoppa pressarna!

Jag tar en paus från mina brittiska bilspaningar för ett viktigt meddelande! I morse var jag på Skrotbolaget (du som följer Bilspanaren på Facebook har sett bilder därifrån tidigare) och när jag klättrar omkring bland bilvraken får jag plötsligt syn på en Talbot Samba cabriolet högst upp på en bilstapel! Det kan vara leran under mina fötter, men jag tycker mig känna marken gunga under mina fötter! En Talbot Samba, wow! Vad är sannolikheten att hitta en sådan? Det här slår klart den BMW 502 (en så kallad "barockängel") som jag såg på Skrotbolaget för några år sedan.

Snygga fälgar, utmärkt avgassystem och ingen rost! Rover 400 agerar utställningspodium.

Samban är en 84:a enligt texten skriven med spritpenna på bakskärmen och den ser ut att vara i ett mycket gott skick, även om den nu har fått en del smällar av bilskrotarna. Trots att jag blev väldigt glad över att få se en Talbot Samba är det riktigt tråkigt att se den så här. Så mitt viktiga meddelande är nu: Kan någon förbarma sig över denna lilla karamell och stoppa skrotens pressar? Det är bråttom

Talbot Samba presenterades som 1982 års modell och byggde på Peugeot 104 Z (som förekommit i ett inlägg från Frankrike). Den fanns som tredörrars halvkombi och som cabriolet, ritad och byggd av Pininfarina. Det var då den minsta öppna bil som fanns på marknaden. 1986 gick både Samba och Talbot som bilmärke i graven.

Vad gjorde jag då på skroten? Jo, jag letade lite småplock till Luxen, det vill säga min Saab 900 turbo. Det har försvunnit lite plastpluttar och dylikt genom åren som jag letat efter. Och några som plastdelar blev det, som jag dessutom slapp betala för! Som avslutning kommer några andra intressanta bilfynd från skrotrundan.

Fynd utanför skroten: LDV Convoy med brittiska skyltar. Hur har den hamnat här?
Vanlig i Storbritannien, ovanlig här. 

När såg du en tredörrars Ford Escort kombi senast? Här ett svårt sargat exemplar.
Här har jag skrivit om Ford Escort.

Ett ännu mer sargat exemplar: BMW 1800.
Modellen har jag skrivit om här.

Ännu en BMW, en 5-serie med E12-karossen.
Mossig men rak kaross. Snygg modell, ovanlig idag.

Saab 99 GL från 1978 i trevlig färg. Denna bil fick skänka "glaset" som sitter på innerbelysningen
vid backspegeln till min bil. Saab 99 har jag skrivit om ett otal gånger, bland annat här.

Framför BMW 1800:an stod denna Volvo 244. Notera motorhuv från Volvo 264. Bloggaren
Imperial 58 såg bilden och påpekade dock att det är en 144 vilket man kan se på motorrummets
utformning. Då kom jag på att jag sett bilen en gång när den var i trafik, det rör sig faktiskt om en 67:a!

Ännu en Volvo 244 (eller mer korrekt 240), en jubileumsmodell  från 1987.
Volvo 240 har jag skrivit om många gånger, bland annat här, även då om en jubileumsmodell.

Till sist en skåpbil av okänt ursprung. Jag har ingen aning om vad det är. Vet du?

English carspottings part 3: The Beatle

Bara en kort stund efter att jag funnit Volvon och Morrisen i Penzance sprang jag på nästa bil; en helt vanlig folkvagn. Det är en 1300 och av utseendet gissar jag att den är av årsmodell 1969 eller 1970 (någon Volkswagenkännare kan säkert årsmodellbestämma den). H:et sist i registreringsnumret visar i alla fall att bilen registrerades någon gång mellan första augusti 1969 och första juli 1970 (varför jag lutar åt att det är en 70:a. Havsluften har tärt på karossen, men det extra kromet på fälgarna ("snobbringarna") och bakom dörrhandtagen blänker fint.

Folkvagnen, eller Volkswagen typ 1, har varit med på bloggen ett otal gånger. Ett av de första inläggen på bloggen behandlade modellen. Alla årsmodeller mellan 1964 och 1975 har varit med, en del årsmodeller har dessutom varit med många gånger. En 62:a och en 50:a har det också blivit och kanske någon mer som jag glömt.

När jag ser en Volkswagen 1300 med brittiska registreringsskyltar kommer jag alltid att tänka på Beatles album Abbey Road, där de fyra bandmedlemmarna på det berömda skivomslaget går över ett övergångsställe utanför inspelningsstudion på Abbey Road. I bakgrunden står en 1300 parkerad. Den är visserligen vit och registreringsskylten gul, men ändå, på något sätt dyker alltid skivomslaget upp i mitt huvud. Ett annat exempel på detta fenomen är att en T1-folkvagnsbuss med amerikanska registreringsskyltar får mig att tänka på omslaget till The Frewheelin' Bob Dylan, även om det inte är en ljusblå buss med täckta sidor (som det alltså är på skivomslaget).

När man tittar på något fastnar det man är mest intresserad av. Är man till exempel intresserad av kläder (och musik) kanske man lägger märke till John Lennons skor eller Bob Dylans jacka. Gillar man bilar, vilket jag antar att du som läser detta gör, (och musik) så är det kanske bilarna man lägger märke till och minns.