onsdag 3 december 2014

På återbesök

Jag skrev förra gången att det skulle bli återbesök i detta inlägg. Det är ju så att åtskilliga bilar har passerat i inläggen på bloggen och sällan blir det sällan mer än en ögonblicksbeskrivning. Man får aldrig reda på vad som händer med bilarna sen. Det tänkte jag ändra på idag genom att besöka fyra långtidsparkerare i Uppsala.

Först ut är den Volkswagen Golf från 1976 i Flogsta som jag skrev om i januari 2011 och som endast haft en ägare. Den har stått på samma plats sedan mitten av nittiotalet och den står där än. Det som hänt sedan förra gången är ett långsamt förfall och att den avregistrerades 2012. Den står dock kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se hur det blir vid nästa återbesök.

Nästa återseende är den närmast kamouflagefärgade Renault 4:an från 1972 i Luthagen som jag skrev om i november 2010. Denna bil har haft dubbelt så många ägare som Golfen, det vill säga två. Senaste besiktningen utfördes 2004 och färgen har blekts ännu mer sen förra besöket. Det som hänt sen senast är att den nu ställts av (2012) och att den faktiskt flyttat på sig. För ett par år sedan asfalterades parkeringen om och då rullades bilen till en ruta snett mittemot den förra, en trygg hörnparkering där den nu står och trycker.

Hemma i Stabby där jag bor återbesöker vi den Ford Granada från 1982 som jag skrev om i oktober 2010 och där jag bad om att någon skulle rädda den. Den hade då endast stått där i tre år, men mossan hade redan fått fäste på bilen och marken runtom. Skicket var dock riktigt fint och miltalet lågt. Jag passerade den ofta och den blev alltmer grön. Varenda gång tänkte jag när jag gick förbi att jag måste kontakta ägaren och så den lät mig rädda bilen. Så blev det ju såklart inte, men så en dag tidigare i år var den helt plötsligt borta, endast mossan var kvar. Jag gissade då att den blivit skrotad och grämde mig över detta. Men så en dag när jag åkte omkring i min tråkiga familjebil glider den nu skinande Granadan i jättefint skick förbi med sin nya ägare (antar jag att det var) skrattande vid ratten. Den blev alltså räddad till slut till min stora glädje, men jag måste ju erkänna att jag grämer mig över att det inte var jag som räddade den.

Sista återbesöket är hos den Mitsubishi Galant Turbo i Löten från 1986 som jag skrev om i november 2012. Den hade då stått på samma plats sedan början av nittiotalet och var nu riktigt mossig. Den ovanliga och tuffa modell borde ju såklart ha räddats till eftervärlden, men nu är den borta, liksom mossan på asfalten. Den verkar tyvärr inte gått samma rosenskimrande öde till mötes som Granadan. När jag söker på registreringsnumret säger Transportstyrelsen att registreringsnumret saknas. Synd på en så rar ärta.

I de två senaste inläggen har jag nu gjort återbesök och det finns säkert anledning att göra det igen, men i nästa inlägg är det återigen nya upptäckter som gäller.

3 kommentarer:

  1. Kul, mera sånt !

    SvaraRadera
  2. Den här bloggen är bara så underbar!!

    MVH Erik (uppsala som också alltid har ögonen på skaft efter gamla fordon)

    SvaraRadera