English carspottings part 6: The Aristocrat

Nu känns det att det är höst ute, men jag drar ut lite på sommarkänslan genom att fortsätta med inlägg från sommarens resa till England. Idag presenterar jag en av mina favoritbilar.

Under en promenad i Bristol såg jag denna bedagade skönhet på en bakgård. Jag vågade inte gå närmare än så här så detta är den enda bilden jag tog. Bilen är Rover 3.5-Litre från 1971. Trots olikfärgad kaross med alger tycker jag ändå att den ser tjusig ut och redo att när som helst ge sig ut på en snabb, bekväm och viktig resa. Jag är extra förtjust i fyrdörrars sedankarosser och detta är i mina ögon en av de vackraste.

Modellen, som kallas P5, debuterade som Rover 3.0 1959. Den var större och lyxigare än föregångaren, den trygga Rover P4. Modellerna kom att tillverkas parallellt under några år. P5 var betydligt modernare, men den raka sexan på tre liter hade halvtopp (med insugsventiler i toppen och avgasventiler på sidan) och fjädringen bak hade bladfjädrar. 1962 kom en Mark II-version med starkare motor och förbättrad fjädring. Den stora nyheten var dock att en slank fyrdörrars coupékaross tillkom vid sidan om den vanliga saloonen. 1965 kom Mark III med ännu högre effekt på motorn.

1967 kom så det sista, och bästa, utvecklingssteget när Rover 3.5-Litre presenterades, en sådan som på bilden. Då byttes den omoderna sexan ut mot en V8 från Buick. Modellen kallades därför P5B, där B står för Buick. Rover kom att tillverka och utveckla den motorn ända in på 2000-talet. Tillverkningen av P5B upphörde 1973.

Rover P5B kom att att bli bli officiell tjänstebil för brittiska premiärministrar, statsråd och parlamentsledamöter ända in på åttiotalet. Till och med drottning Elizabeth II åkte Rover P5B, hon har nämligen ägt två. Denna bil är en sann aristokrat!

English carspottings part 5: Echoes of a Bygone Era

Storbritannien är fullt av kitcar-tillverkare. En kitcar är en bil som man köper som en byggsats och själv bygger ihop. Motor, drivlina, inredning och så vidare kan ofta anpassas efter god eller dålig ekonomi och smak.

Jag känner till endast ett par brittiska kitcartillverkare (till exempel Caterham), men de allra flesta har jag aldrig hört talas om. En av dessa för mig okända var tills i somras Beauford. Vid en verkstad i Falmouth i Cornwall som verkade sälja och hyra ut husbilar stod två exemplar av Beauford. Jag såg att det rörde sig om relativt moderna bilar som ville likna trettiotalsvagnar och var väl måttligt intresserad av dem. På uppmaning av min fyraårige son knäppte jag dock ett par bilder, men så här i efterhand tycker jag att det blev en bra spaning. Det är ju kul att lära sig något nytt!

Det jag har fått fram om modellen är att den började tillverkas 1985 av ett företag i Upholland, Lancashire. På företagets hemsida marknadsförs bilarna med orden Echoes of a Bygone Era. Det stämmer även in på hemsidan som inte verkar ha uppdaterats sedan nittiotalet. Jag är osäker på om företaget ens finns kvar, men det står att de för närvarande håller till i Biddulph, Staffordshire.

Hur som helst så var de första bilarnas passagerarutrymme en kaross från en Mini som satts ovanpå ramchassit, men senare blev det en öppen glasfiberkaross med fyra dörrar. Hjulaxlar och bromsar tas från Ford Cortina och senare Sierra. Tillverkaren föreslår några olika fyr- och sexcylindriga motorer som kan användas. Bilarna verkar vara vanliga som bröllopsbilar, vilket man bland annat kan se på Beaufordklubbens hemsida.

På Träffpunkt 80 förra helgen vann en Excalibur juryns pris. Excalibur är också byggd för att likna en trettiotalsbil, Mercedes-Benz SSK närmare bestämt. Excalibur är dock ingen kitcar, utan serietillverkades för hand i en fabrik. Alltså en riktig bil och inte något som byggts på egen hand i ett skjul någonstans. Du bör alltså inte nämna något om kitcar om du råkar springa på en Excaliburägare.

Hej mitt åttiotal!

I helgen är det dags för en av årets roligaste bilträffar: Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i Stjärnhov. När jag funderade över en passande bild till dagens inlägg kom jag att tänka på en bild jag tog i somras när jag var på loppis i Hjuken i Västerbotten. Bland gamla fåtöljer, slalomskidor och virkade dukar fanns en vägg med sju till synes oanvända bakrutejalusier (i folkmun hönstrappor eller raggartrappor)! Åttiotalets kanske viktigaste tillbehör! Trots lågt pris verkade intresset vara svalt för dem. Konstigt. Om du är sugen är det alltså läge att åka dit och fynda! Kan du förresten identifiera till vilka bilmodeller hönstrapporna passar till?

Utanför loppisen gjordes också fynd i form av en Datsun Nissan Cherry 1.5 GL från 1984! Knappt 25000 mil, 10 ägare och i skapligt skick. Notera konstig stötfångare framtill och tuff spoiler baktill. Nissan Cherry av denna generation har jag skrivit om tidigare.

Många mil har det blivit körda i sommar med min Saab 900 Turbo - med bakrutejalusi - (bland annat till Västerbotten) och i början av augusti passerades 44000 mil. Detta stora ögonblick fångades såklart på bild. även om det inte fanns tid att stanna för det. Jag åker såklart till Träffpunkt 80 i Saaben, vi ses väl där?

Östvästligt besökare

Idag skulle man kunna tro att jag fortsätter med mina brittiska spaningar, men så är det inte. Bilarna har visserligen brittiska registreringsskyltar, men miljön ser väldigt svensk ut. Och så är det också. Bilderna är tagna en helt vanlig torsdagsmorgon i Uppsala!

Även om Mazda RX8 är en spännande bil så är den inget i jämförelse med med den andra vagnen: en Skoda 136 Rapid! Det är alltid kul att ha med en tjeckoslovakisk bil på bloggen och modellen ligger högt upp på min vill-spana-lista så jag är nöjd, även om ett svenskregistrerat exemplar hade varit roligare.

Detta är i alla fall ett riktigt toppexemplar med alla trevliga emblem och stripes på plats. Den är troligtvis en 90:a (registreringsnumret börjar på G), den sista årsmodellen. Modellen sålde förhållandevis bra i Storbritannien, men det är ändå uppseendeväckande att se en - särskilt i Sverige! Vad den gör i Uppsala kan man ju spekulera i, men troligtvis hör i alla fall Skodan och Mazdan ihop på något sätt.

Skodas 130-serie kom som 1984 års modell som en variant på 120-serien. 120-serien kom 1975 i varianterna 105 och 120 med motor på knappt 1050 respektive 1200 kubik (som kom i starkare version 1988 kallad 125). Den hade liksom sin föregångare svansmotor, bakhjulsdrift och föråldrad teknik. Modellen blev ökänd i Sverige efter att Trafikmagasinet välte med den i undanmanöverprov i 30 km/h. Inte nog med att Skoda var en udda och ålderdomlig öststatsbil, nu var den också livsfarlig!. Märket var nu iskallt. Att bakvagnen konstruerades om efter vurpan i TV spelade ingen roll.

1984 uppdaterades utseendet till ungefär till det du ser på bilderna. Coupémodellen (som funnits även tidigare) döptes nu till det tuffa Rapid. Samma år tillkom alltså även 130 med motor på knappt 1300 kubik. 1987 uppdaterades motorn och blev starkare och modellen döptes nu till 136, eller 135 som var en lågkompressionsvariant med lägre effekt. 1987 kom framhjulsdrivna och jämförelsevis moderna Skoda Favorit. 1990 lades 120- och 130-serien ned och från 1990-talet och framåt tog Volkswagenkoncernen över Skoda alltmer. Favorit utvecklades senare till Felicia som blev en försäljningsframgång i Sverige och därmed var Skoda tillbaka på banan på den svenska marknaden. Idag är det inget konstigt att köra Skoda, men visar du dig i en äldre svansmotorförsedd Skoda lovar jag att folk kommer att komma fram till dig och säga något om öststatskvalité och livsfarliga köregenskaper.

Notera den konstiga utbyggnaden till höger på huset. Jag har alltid förundrats (och förfasats)
 över den, men jag tycker att det ger lite brittisk känsla till bilden och det passar ju bra.

English carspottings part 4: The grand Granada

Nu återvänder jag till mina brittiska spaningar och nu har vi förflyttat oss från Cornwall till staden Bristol i sydvästra England.

Under en promenad sprang jag på denna storstilade Ford Granada. Jag lyckades inte lista ut årsmodellen utifrån registreringsskylten, men utifrån utseendet på bilen så torde det vara årsmodell 1982-85. Säkert har den en gång använts vid högtidliga tillfällen, kanske i offentlig tjänst. Nu verkar den fungera som en extra rymlig familjebil eller kanske transportör till fotbollsmatcher. Konverteringen till högbyggd limousin gissar jag att Coleman Milne står för och då heter den Coleman Milne Grosvenor Ford Granada. Tjusigt! Bilar som förlängts är sällan vackra, men den här måste väl ändå höra till de fulare? Halva karossen verkar komma från en tvådörrarsbil och den främre från en fyrdörrars. Knasiga proportioner blir det i alla fall.

Ford Granada av den första generationen har jag berättat om tidigare. Denna bil tillhör den andra generationen som kom 1977 och som fick en uppfräschning 1982. 1986 ersattes Granada av Ford Scorpio. På de brittiska öarna fick Scorpio dock heta Granada fram till 1994 då Scorpio fick en sista och mycket tveksam ansiktslyftning.

Mitt i naturen

Dags för den äldsta bilen på Bilspanaren hittills! Dessutom har nog ingen annan bil på bloggen varit i sämre skick än denna, men på grund av hög ålder är den är förlåten.

Tvådörrars sedankaross, på Fordspråk
kallad Tudor (det vill säga "two door"). 

Jag har tidigare visat bilder från en plats i mina gamla hemtrakter med några skrotbilar som ligger i en grop. En gång i tiden fanns också rester av en A-Ford i närheten, men jag har inte hittat den vid mina besök så jag antog att den numer var bortforslad eller bortrostad. Min pappa har dock sagt att den finns kvar så i somras åkte vi till platsen, och mycket riktigt så stod den kvar. Det lilla som finns kvar vill säga.

Ser du den?

Min pappa har dock sagt att den finns kvar så i somras åkte vi till platsen, och mycket riktigt så stod den kvar. Det lilla som finns kvar vill säga. Hur vet jag då att det är just en A-Ford? Det är ju inte mycket att gå på och på trettiotalet såg ju alla bilar i stort sett likadana ut. Jo, pappa såg nämligen bilen hemma hos en klasskompis på femtiotalet när den fortfarande var komplett. Gissningsvis plockades användbara delar bort och sedan ställdes den i skogen för att "försvinna". Och det kanske den kommer att göra någon gång.

Nästan allt trä i karossen är borta, men här är en bit med en liten tygbit på kvar.

När en uppmärksam läsare såg bilderna påpekade att det nog ser ut som en T-Ford från 1925-27. Efter lite tittande på bilder på internet så är jag beredd att hålla med, en A-Ford är det inte. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i T-Forden, eller Ford Model T, då det mesta skrivits om modellen. Den tillverkades i drygt 15 miljoner exemplar mellan 1908 och 1927 då den ersattes av A-Ford. Även A-Forden blev en succé och knappt 5 miljoner hann tillverkas innan produktionen lades ned 1932.

T-Ford torde vid sidan av folkvagnen vara världens mest kända bilmodell, så det är lite pinsamt att missa det. Jag får ta ett snack med farsan!

En byråkrats bekännelser

Ibland har man tur. Ibland när andan inte ligger på och det drar ihop sig till bloggande får man ett läsarbrev med något som får igång tankarna. Och nu har jag haft ännu mer tur för läsaren, som skickade in dagens bilder, skrev så pass mycket - och bra - att jag knappt behöver göra något själv. Han belyser på ett bra sätt hur viktiga egna upplevelser, minnen, drömmar och vad det nu kan vara, är när det gäller bilspaning.

Jag heter Erik Johansson, byråkrat med fru och två barn och jag följer din blogg med stort intresse. Jag är 36 år och dina inlägg ger mig en hel del trevliga tillbakablickar till barndomen. Well, nog om detta. Har man bilspanarglasögonen på och mobiltelefonen med, vilket jag har, skulle jag kunna mejlbomba dig rätt så intensivt med diverse spaningar. Dock är jag ganska måttfull och tänker något i stil med att ska jag skicka något till dig så ska det vara något som dels är lite speciellt på ett eller annat sätt, och dels väcker någonting hos mig som gör att jag tycker att bilen ska uppmärksammas.  

De första bilderna är på en Golf GTI av första generationen. Detta är ju alla GTI-bilars urmoder och var väl lite av en drömbil när man var yngre, och jag minns särskilt golfbollsväxelspaken. Körde en och annan Golf 1 när jag var yngre, men aldrig en GTI. Just detta lite sorgliga exemplar fotograferades i närheten av min mormor i Gusum i Östergötland i maj i år. Den stod kvar på exakt samma plats när jag var uppe för ett par veckor sen. 30 år, 19 ägare och 33.000 mil har satt sina spår såklart, men den här modellen är så ovanlig idag så jag hoppas någon förbarmar sig över den. 

Nästa spaning är i alla avseenden Golfens motsats. Förutom årsmodellen dock, då också denna är en 83:a. Jag minns att man (jag?) betraktade 340/360 som inte riktigt lika äkta Volvo som den 245:a mina föräldrar körde. Man föraktade bilen lite grann helt enkelt. Men dessa är i stort sett borta från vägarna idag, och jag har faktiskt själv bidragit till detta genom att under min studenttid vara med om att köra skiten ur inte mindre än tre exemplar av 340/360 serien. Figges ärvda 345 GLS, Oscars pappas 340 DL och Gunnar och Karins 360 GL. Oj, vad vi buskörde!  

Anyway, en dag hemma i Lindome såg jag denna mycket fina tvåägarbil och kände direkt att den måste uppmärksammas, kanske som ett senkommet förlåt för alla handbromsvändningar jag gjort med dess syskon...