Fascinerande folksportbil

Det har varit rätt snålt med brittiska bilar på Bilspanaren, men några har det blivit i alla fall. Sportbilar har det varit än snålare med. Det är nu inte så konstigt då bloggen är tänkt att uppmärksamma vardagsbilarna vi minns, inte minns, inte vill minnas eller inte visste fanns. Emellertid är min tanke nu att några inlägg framöver både ha fler brittiska och fler sportiga vagnar! Vi får se hur det blir med det för just nu har jag en arbetssituation som inkräktar på tiden för bloggande.

Hur som helst har vi idag i alla fall en brittisk sportbil att glädja oss åt! Det är MGB GT som spanaren Marcus i Ljusdal fotograferade i juni förra året. Det blev bara den här bilden för tyvärr ville inte ägaren att jag skulle fota den för han stod i fönstret bakom och visade tydligt att jag skulle åka därifrån, skriver Marcus. På bilden döljs två siffror på registreringsskylten effektivt av det ena kofångarhornet, vilket innebär att jag i dagens inlägg inte får utlopp för min faiblesse att redogöra för antal ägare, miltal och så vidare. Tråkigt men också befriande.

MGB är vad som brukar kallas en folksportbil, en sportbil som vanligt folk har råd med. Det stämmer säkert, men få är de som har möjlighet att ha en sådan bil som bruksvagn. Då krävs oftast en mer praktisk vagn.

MGB presenterades 1962 och hade till skillnad från föregångaren MGA självbärande kaross. MGB var en tvåsitsig roadster men hösten 1965 presenterades MGB GT, en 2+2-sitsig coupémodell. Fast coupé är inte rätt ord då bakluckan även innefattar bakrutan. Hatchback eller halvkombi, på lite tråkigare svenska, är en mer passande benämning. Förvandlingen till GT stod Pininfarina för och är i mitt tycke mycket lyckad. Roadstern är tjusig men GT:n är minst lika snygg.

De båda varianterna kom att tillverkas ända fram till 1980, de sista åren med groteska gummistötfångare för att möta allt tuffare säkerhetsbestämmelser. Men även innan gummistötfångarnas entré gjordes smärre uppdateringar av MGB:s utseende. Av bakljusens utformning och bakluckans emblem drar jag slutsatsen att bilen på bilden är från första halvan av sjuttiotalet.

En sportbil i det här skicket, med matt lack med vissa skador och ingrodd smuts, är nästan mer tilltalande än ett perfekt renoverat exemplar. Det gör den betydligt mer användarvänlig än ett toppexemplar då nya skavanker och ny smuts inte gör så mycket. Samtidigt tillför alla spår av användande en historia och en yta som inte går att återskapas. En bil i det här skicket gör samma intryck på mig som ett slitet men orört allmogeskåp gör på Knut Knutsson i Antikrundan.

Dessutom tillkommer en viss fascination inför det faktum att man kan äga en sportbil, men använda den som vilket bil som helst. Det känns avslappnat, lite bohemiskt och exklusivt på samma gång. Lite som den brittiska överklassen med andra ord, något som också ständigt fascinerar.