måndag 12 mars 2012

På spaning efter den tid som flytt

När jag var liten var Saab den enda bil man kunde ha, eller borde ha åtminstone. Om man var någorlunda förnuftig så hade man en Saab. Punkt. Det var den bästa bilen. Varför? Det bara var så. Saab var modernast, snabbast, häftigast, allt. De flesta argument för Saab gick dock ut på att klanka ned på andra bilmärken. Eller snarare ett bestämt bilmärke: Volvo. Tråkiga, fula, dåliga Volvo.

Förklaringen till varför jag tyckte som jag gjorde är enkel. Eftersom mina föräldrar hade Saab och min pappa sa att Saab var bäst, eller åtminstone bättre än Volvo, så tyckte jag att Saab var bäst. Hade vi haft Volvo hade Volvo varit bäst, hade vi haft Opel hade Opel varit bäst och så vidare.

Jag är fortfarande Saabfantast, men inte längre på liv och död som i min barndom. Jag tycker inte att Saab är bäst längre, men ändå gillar jag Saab. Biltillverkaren finns ju inte ens längre, men långt innan detta hände insåg jag att det fanns betydligt bättre bilar än Saab. Idag uppskattar jag Saabarna för att de egensinniga och roliga, men de känslomässiga banden är självklart också starka. Som fanatiskt bilintresserad sedan födseln är många av mina barn- och ungdomsminnen kopplade till bilar, och eftersom vi hade Saab är det främst till dem minnena härstammar.

Min barndoms uppfattning om Saab avspeglades i bland annat sandlådans vagnpark. Saabs övertag var stort! När jag var hemma hos mina föräldrar för ett par veckor sedan plockade jag fram de Saab- och Volvoplastbilar jag lekte med i sandlådan när jag var liten. Jag har också plastbilar av andra märken, men de fick inte vara med idag. Övriga leksaksbilar jag haft, som inte var helgjutna i mjuk PVC-plast, har tyvärr inte överlevt min något omilda lek utan skrotats på de mest raffinerade sätt.

Saabs dominans syns tydligt. Det är tre Saab 96, tre 99 sedan och två 99 Combi coupé. Jag har faktiskt en Combi coupé till, en gul, men den saknades tyvärr vid fototillfället. 96:orna är tillverkade av svenska Galanite. Den blåa med runda lysen är av 1965-67 års modell. De två andra 96:orna är av årsmodell 1969-75. De tre sedanmodellerna av 99 är av årsmodell 1969-71 och även de tillverkade av Galanite. Combicoupéerna är tillverkade av finska Plasto och är av årsmodell 1974-76.

När det gällde Volvo var det dock skralt i sandlådan, endast två exemplar: en 244 och en 245. De var dock i så olika skala att de inte gick att leka med samtidigt. Ju. Den blåa 245:an var dessutom lite pinsam då den endast hade två dörrar. En Volvo 243 fanns inte. Ju. Båda bilarna är av årsmodell 1975-78. Trots att det är en Volvo är den gula 244:an ändå tämligen vällekt. Tillverkare är finska Plasto och 245:an är en dansk LKE.

Idag har jag alltså inte särskilt starka åsikter om olika bilmärkens förtjänster och brister. Enligt mig är alla gamla bilar mer eller mindre intressanta, oavsett märke, och alla nya bilar är mer eller mindre ointressanta, oavsett märke. Jag har emellertid märkt att en del har behållit sina mer militanta åsikter om olika bilmärken upp i vuxen ålder. Det räcker till exempel att läsa kommentarsfälten i någon motortidning. Är det en artikel om Saab kommer så småningom en kommentar som Jag hade en V4:a en gång och det är den sämsta bil jag har haft - Volvo är bäst! och sen är ordkriget igång. Som barn i en sandlåda argumenteras mer eller mindre initierat för att Saab eller Volvo är bäst. Och i och med detta är cirkeln sluten. Från sand är du kommen...

Detta tilltag att inte skriva om riktiga bilar är inget nytt på Bilspanaren, utan jag har gjort det vid ett tillfälle tidigare. Det ska inte bli någon vana, men någon gång vartannat år kanske det kommer att hända.

5 kommentarer:

  1. Imponerande samling! Inte bara för att det endast är Saabar utan främst för att du har dom kvar.
    Mina plastbilar från Galanite och från Tomte försvann innan 80-talet kom. Inte en finns kvar och då hade jag ändå många.
    Ville man trimma plundrade man morsans syskrin på knappnålar för att ha som extraljus och antenner. På en del klipptes stötfångarna bort för att få lite rallystuk.
    Annars minns jag ordkrigen om vilken bil som var bäst mycket väl. Tyvärr åkte farsan Fiat och Ford så man var ju slagen på förhand ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. ack, jag har som sagt några till. Exempel är Hundkoja (Plasto), Mercedes 350 SLC, Ford Taunus, VW 1303 (Galanite), Peugeot 403 cabriolet, Datsun 240Z (Tomte), Jaguar XJ6 (LKE) och flera till...

      Sybehörstrimning missade jag helt men hade jag kommit på idén hade jag nog tillämpat det. Några av mina bilar har det dock målats på men det har utförts av någon tidigare ägare, troligtvis nån äldre kusin.

      Några av bilarna har dock små brännskador, det syns bland annat på nummerskylten på en av Saab 96:orna. Det kommer sig av att jag tiggde till mig fimpar av min rökande far som jag sen la under bilen framtill (om bilen var trasig) eller baktill (om bilen var hel). Jag tror inte några, vare sig barn eller vuxna, skulle tycka att det var ok idag...

      Ja med Fiat var man rätt körd, men Ford kunde man väl alltid hetsa mot Opel?

      Radera
  2. Trevligt inlägg! Jo, sandlådediskussionerna finns kvar hos en del individer långt upp i vuxen ålder. Våga inte skriva något negativt om en BMW i kommentatorfältet på Auto Motor & Sport. Den bilen är förmodligen den enda bil i världen som är helt utan brister...
    En lätt bedagad orange Amazon från Galanite står i bokhyllan intill min dator.

    SvaraRadera
  3. De flesta bilmärken var och är faktiskt fortfarande representerade i samlingen. Saab 96 och Renault 16 var dock favoriterna. Har även en Porsche 911 i den större skalan som jag inte tyckte speciellt mycket om då det begav sig då den hade dåligt rull, men idag är den en favorit! Ut i sandlådan, våren är här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En plastbil i den större skalan (1:32) kommer faktiskt att dyka upp i ett inlägg om en inte alltför snar framtid. Håll utkik!

      Radera