Att gråta över spilld mjölk

Det får bli en "minnesbild" idag. I somras var jag och provkörde denna pärlgrå Volvo 145 från 1970 som jag sett på annons på Blocket. Extra roligt med denna bil är att den är pärlgrå, det vill säga samma färg som på min 164. Jag har länge varit sugen på en 145 och varit beredd att att göra mig av med min bil för det. Men fina 145:or växer inte på träd. Som jag skrivit flera gånger tidigare får praktiska kombibilar ofta slita hårt.

Även om skicket ingalunda var perfekt var denna bil ett undantag från detta. Att den saknade dragkrok och var utrustad med automatlåda (med tuff rattspak) tyder på att den inte fått slita alltför mycket som laståsna. Och så hade den bara gått runt 16000 mil. Bilen lackades om på 80-talet, troligtvis på grund av rost då man kan se att framskärmarna och reservhjulsbaljorna är bytta. (Skärmarna är av nyare modell med "hög" kant och baljorna saknar stänkskydd och är inte svarta, som sig bör.) Bilen köptes ny av säljarens morfar på ålderns höst. Sedan övertogs den av hennes föräldrar och till slut tog hon själv över bilen.

Man ska ju inte gråta över spilld mjölk men jag brukar fortfarande gräma mig lite över att jag inte slog till. Emellertid var på lacken "vårtig" på många ställen, vilket avskräckte. Var det dåligt underarbete och rost? Sen skulle det ju innebära att jag bytte ner mig från B30 till B20 (dvs från sex cylindrar och 130 hästkrafter mot fyra cylindrar och 82 hästkrafter), skinnklädsel till tyg, servostyrning till muskelstyrning och så vidare. Men det var ju ett bra pris och fina 145:or växer inte på träd och ...