Den såg riktigt fin ut, bilden gör den inte riktigt rättvisa. Den har endast haft två ägare och gått 17 000 mil. Det första inlägget jag skrev som innehöll en Volkswagen var just en Passat LS från 1975, även det en tvåägarbil! Här är den. Den hade dock endast 5000 mil på mätaren. Och så var den ju grön, liksom gul en av 70-talets bilmodekulörer.
Förutom att bilden visar en gul Passat avslöjar den även mina preferenser gällande bilar. Från vänster kommer nämligen en Chevrolet Camaro från 1988, en cab var det dessutom, som jag prioriterade bort till förmån för Passaten. Många skulle nog rikta sin uppmärksamhet mot den.
Även om jag gillar allt i bilväg, åtminstone om det har nått en viss ålder, så är det vardagsbilarna som ligger mig varmast om hjärtat. Bilar som varit vanliga i Sverige en gång i tiden och som många kommer ihåg, eller som man glömt bort men minns när man plötsligt får syn på. Även om Passaten på bilden inte är en bruksbil idag så har den varit det och därmed finns den där viktiga kopplingen till människors upplevelser och minnen.
En Camaro är intressant men har alltid varit en entusiastbil och därmed har den aldrig varit det bruksföremål som Passaten varit. En överlevande Passat som det slitits och slängts med känns som en mer udda fågel jämfört med en Camaro. Självklart finns det också Camaros som levt ett hårt liv men dess ägare har alltid haft ambitioner med sin bil, även om de inte haft rätt kunskaper eller pengar. Många USA-bilar har dessutom privatimporterats i efterhand (som Camaron på bilden), ibland i enorma mängder. Det är härliga bilar, men de blir genom detta lite själlösa. Den där personliga relationen till märket eller bilmodellen finns helt enkelt inte där. Åtminstone inte för mig och därmed kommer alltid en Passat prioriteras framför en Camaro.
Helt rätt prioriterat! Vi hade en gammal dam som granne under min uppväxt som hade just en VW Passat LS -76 som hon hade köpt ny. Jag och min far brukade besiktiga bilen åt henne varje år, då hon körde mycket sparsamt. När damen avled 2003 hade Passaten gått 4600mil. Tyvärr bodde jag på annan ort då och bilen såldes av hennes syskonbarn. Jag hann inte med på affären och det grämer mig fortfarande att jag missade den... Bilen finns tyvärr inte kvar längre, då regnumret sitter på en Ford Mondeo numera. /Johan S.
SvaraRaderaKan bara hålla med, helt rätt med Passaten!
SvaraRaderaTack för stödet! Jag anade nästan att flera som läser bloggen skulle hålla med mig...
SvaraRaderaJag förstår att du grämer dig Johan, särskilt som den nu verkar gått ur tiden.
Jag är med på tänket, men ändå inte riktigt. Just en Camaro var ingen vardagsbil, men heller ingen supersportvagn i stil med Ferrari (dem såg man ju aldrig, de var liksom från en annan planet). En Camaro eller annan amerikanare (fast gärna lite äldre än -88) var en häftig bil som liksom låg inom drömmarnas horisont. Liksom sportversioner av halvgamla europeer (Ford Taunus GXL Coupé eller Capri, Opel Commodore Coupé eller Manta). En bil som de stora grabbarna med skinnjacka, inte gubbar med hatt, körde. När man var åtta år, för så länge sedan, när det var 1983 och OKQ8 hette Gulf.
SvaraRaderaHm, det är kanske lite hårt av mig att skriva "själlösa" och jag förstår ditt resonemang. Jag tyckte såklart också det var grymt häftigt att se en Camaro när jag var åtta (men jag var det 1984) och kommer ihåg wow-känslan jag upplevde då. Att jag känner samma upphetsning inför att se en gammal gul Passat idag är kanske ett tecken på ålderdom.
SvaraRaderaMen jag har under de här första soliga vårdagarna sett fyra Camaros, varav en 70-talare, (samt ett gäng andra amerikanare som aldrig varit särskilt vanliga i Sverige) men inga Taunus, Capri, Commodore eller Manta - oavsett utförande. Däri ligger skillnaden, åtminstone för mig och min prioritetsordning.
...som ju är högst personlig. Man får gärna tycka annorlunda - och dessutom skriva det här i kommentarsfältet!
SvaraRaderaGemensamt är ju ändå de där minnena man har, som är så viktiga för bilintresset.
Jag är nog med på din sida, Bilspanar'n. Men om jag bara ska fokusera på Camarosidan av resonemanget så tror jag att jag skulle bli mer uppspelt av en svensksåld Camaro i bruksskick än en bil i finare-än-nyskick, importerad från Kalifornien 2008. Sådana exemplar har liksom lämnat sin historia i staterna, och är nu i mina ögon att betrakta som nästan nya...
SvaraRaderaJag håller med dig till fullo. En svensksåld Camaro från, låt oss säga, 1975 med stänklappar, vinyltak och kanske en sexa under huven är riktigt trevligt.
SvaraRaderaMin morfar hade en sådan här VW Passat från -75 eller liknande, grön, och den ägde han i över 30 år tills min far tog över den. Jag tyckte det var en snygg kärra, men tyvärr började den krångla efter något år och samtidigt kunde man en helg få 5000 kr om man skrotade sin bil. Mitt sista minne av den är att den ligger i en hög av gamla bilar, under en Volvo 244/264.
SvaraRaderaMinns att vi tog en bild av den så om du vill se kan jag visa den.