Många biltillverkare har gjort tvådörrars coupévarianter av sina standardmodeller och Opel har flera tjusiga coupémodeller på sitt samvete. De två i det här inlägget är nog bland de snyggaste av dem. Tyvärr gillade inte min mobilkamera ljusförhållandena när bilderna togs vilket gjorde dem sämre än vanligt.
Den huvudsakliga idén med en coupé är att den ska vara snygg och flärdfull. Även om bilen kanske signalerar att den vill ut på långresor i snabbt tempo på kontinenten behöver prestandan därmed inte alltid motsvara ett tjusigt och sportigt yttre. Coupén är främst en statushöjare, men inte bara för bilmärket. Att kunna betala lite extra för en mer opraktisk bil ger även bilägaren status: "Titta vad jag kan unna mig".
Den vita bilen överst är Rekord 2000 Coupé från 1977. Smutsen döljer en riktigt fin bil som endast haft två ägare. Den här bilen är väldigt 70-talskultig med vinyltak och tjock röd plyschklädsel. Den verkar vara rikligt utrustad med exempelvis taklucka, spoiler, automatlåda, snobbringar och, såklart, original skärmkrom.
Opel Rekord har jag berättat om
tidigare och då skrev jag att olika generationers Opelmodeller benämns med bokstäver. Bilen på bilden är en Rekord D som tillverkades åren 1972-77. Opel Commodore var en upplyxad variant av Rekord med sexcylindrig motor. En sådan hade jag tidigt med på denna blogg, en fyrdörrars
Commodore B - som alltså är en lyxig Rekord D.
Nästa bil är en just en Commodore Coupé från 1969. Detta är i grunden en riktigt snygg bil, men det här exemplarets tillstånd döljer det effektivt. 15 ägare har misshandlat bilen men trots skicket är den i trafik och besiktigad så sent som i oktober förra året. Det är en Commodore A och den grundade sig således på Rekord C som tillverkades åren 1967-71. Rekord C har figurerat på bloggen som kombi två gånger.
Här är den finare av dem.
Jag tycker den här bilen ser ond ut på något sätt. Tänk dig den här bilen i händerna på en enstörig typ i en skräckfilm. Huh!
Commodore Coupe är ur den vinkeln ganska lik skurkbilarnas skurkbil, Dodge Charger, så det är inte konstigt att man blir lite nervös.
SvaraRaderaRekordcoupen däremot ser ur samma vinkel väldigt timid ut med sitt krökta avgasrör och sin lite sorgsna uppsyn. Framifrån är det dock en annan femma!
Precis vad jag hoppades på! En Rekord coupé av den rätta årgången. Jag köpte mitt första nummer av Klassiker när de hade drömbilen nr 1 på framsidan; en vit GS/E coupé.
SvaraRaderaDet var skicket på bilen som gjorde den skurkaktig tänkte jag men det kanske även är likheten med Charger som gav associationer - de är ju stöpta i samma cocacolaform. Jag tänker direkt på Bullitt och Death Proof - finns fler onda Chargers?
SvaraRaderaKul att du är nöjd, Henrik!
Ja, det är klart att en bil alltid känns läskigare om den är lite risig och bucklig, snarare än om den är i nyskick. Undantaget Christine, då.
SvaraRaderaMin chef sade faktiskt att han fick lite Christinevibbar när jag backade in den blå i garaget på jobbet. Jag har haft bilen sedan hösten nittiosex, men hon har mestadels stått utomhus och rostat. Det var sommaren 2010 som jag beslöt få tillbaks henne på vägen. Efter Besiktning i Oktober körde jag henne en hel del för att åter knyta an till henne och i september gick hon för egen maskin med min systerson bakom ratten 100 mil till rostlagning i Norge Förhoppningsvis ska hon se mer ut som en raggarcommodore än en pundarcommodore till våren
SvaraRaderaDet ska bli kul att se den till våren då!
SvaraRadera