Sjukt bra spaningsläge

Jag gjorde en intressant upptäckt i onsdags morse när jag var vid det jättelika Akademiska sjukhuset här i Uppsala för att ge blod. Uppenbarligen är detta en tid och plats som extra väl lämpar sig för bilspaning!  Anledningen är, gissningsvis, att äldre herrar, och kanske damer, väljer morgontider för besök på sjukhuset. Och för att åka dit tar de bilen. Och då menar jag inte dem som kör en mindre, halvny koreansk bil utan de som inte bytt bil på länge. Väldigt länge.

Jag är så klart inte säker på att herrarna (för det är det i dessa fall) som äger bilarna på bilderna är äldre, eller ser sig som äldre för den delen, men jag tar mig friheten att anta detta utifrån dels bilarna i fråga och dels ägarnas namn. Med andra ord låter jag mina fördomar styra mig.

Det första jag såg efter att ha parkerat cykeln utanför blodcentralen var en antilopbrun Saab 99 GL Combi Coupé från 1978. Det var väldigt länge sen jag såg en Combi Coupé, vilket betyder halvkombi på Saabspråket, och det var väldigt länge sen jag såg en i det här skicket! När jag gick närmare såg jag dock att skärmkanterna var ganska bubbliga. Hjulsidorna från Biltema ser man desto tydligare. Bilen utstrålar ändå ett fantastisk fint helhetsintryck och det syns att någon bryr sig om den trots att den gått över 30 000 mil. En koll med Transportstyrelsen bekräftar detta: en ägare! Jag blev lätt vimmelkantig av upplevelsen. Om du inte förstår varför har jag skrivit lite om vad en enägarbil betyder för en bilspanare tidigare.

Saab 99 har jag berättat om tidigare. Efter att formgivaren Sixten Sason gick bort strax innan 99:ans lansering tog hans tidigare lärling Björn Envall över arbetet. Det var han som låg bakom Combi Coupémodellen som kom 1974 och fanns till och med 1978. Det sägs också att färgen på den här bilen kom till efter att Envall sett en get i en kulör han gillade på Borås djurpark. "Getbrun" lät dock inget vidare så därför blev det "antilopbrun" istället. Men den historien är nästan för bra för att vara sann.

Sen vinglade jag bort till nästa intressanta bil på samma parkering. En Volvo Amazon från 1969 som också ser fantastiskt fin ut men som vid en närmare granskning visar att den är en bruksbil. Totalt fem ägare har dock tagit väl hand om den. Volvo Amazon har jag också berättat om tidigare. 1969 var näst sista årsmodellen men trots detta fick Amazon Volvos nya B20-motor detta år. Det skedde också en del förenklingar i utförandet detta år. Till exempel försvann den lilla kromlisten som satt mitt på huven. Nackstöd kom 1970 men denna bil har utrustats med det. Och så har den fått gula varselljus, vilket jag är förtjust i, och högt placerat bromsljus i bakrutan, vilket jag inte är lika förtjust i. Jag är också förtjust i färgen på bilen som jag tror endast fanns på de två sista årsmodellerna.

Omtumlad gick jag i alla fall in och gav blod. När jag kom ut är det första jag ser en äldre herre som förgäves letar parkeringsplats i en superfin Volvo 242 från 1975! Den har jag dock haft med tidigare (fast nu med sommardäck) så jag lät den vara. Jag sansade mig, hoppade upp på cykeln och kände mig rätt nöjd. Ett bra avslut på dagen helt enkelt! Om nu inte klockan varit halv nio på morgonen...

Efter en bit på cykeln skymtar jag något rött och kantigt i ögonvrån. Jag vänder tillbaka och där står en Ford Taunus 2000 GL från 1978! Något gör att jag inte går av cykeln för titta närmare. Kanske hade nu en viss mättnadskänsla infunnit sig, men skicket ser i alla fall väldigt bra ut. Fem ägare och 13 000 mil är inte mycket. Kan en Wunderbaum i backspegeln vara ett tecken på att bilen inte ägs av en äldre herre? Bilen på bilden tillhör den sista generationens Taunus (eller Cortina som den hette i Storbritannien) som kom 1976 och som jag alltid tyckt varit en snygg modell. 1983 ersattes Taunus av runda, och inte lika snygga, Sierra.

Innan jag lämnat sjukhusområdet fotade jag faktiskt en bil till, men den sparar jag till ett senare inlägg.