söndag 26 oktober 2014

Modellen som gick över tiden

Dagens inlägg blir uppföljning av inlägget med Volvo 264 för ett par veckor sedan då jag nämligen kom på att jag hade ett par bilder på dess föregångare 164 i arkivet. Dessa bilder togs i Uppsala förra sommaren.

Innanför stängslet vid en bilverkstad fann jag denna Volvo 164 i ett till synes fint skick. Jag blir alltid glad över att se en 164:a då jag själv ägde en för inte så länge sedan. Det jag fastnade för här var dock att det var en ovanligt ovanlig 164:a. Det är nämligen en 1975 års modell.

Jag skrev ju om Volvo 264 att första årsmodellen var 1975 och att den då ersatte 164:an. Det stämmer nästan helt. Den nya V6:an i 264 var ännu inte avgascertifierad på alla marknader, främst den amerikanska, och därför fortsatte Volvo tillverka 164:an ett år till parallellt med den nya 240/260-serien. Det intressanta är att en rad modifieringar infördes på modellen trots att nedläggning var nära.

Att bilen på bilderna är en 75:a tar du bland annat på är detaljerna från Volvo 264: färgen, bakljusen, stolarna och emblemen. Fälgarna är också unika för årsmodellen med ett större djup jämfört med tidigare. Sidomarkeringsljus visar att modellen bara var avsedd för export. Andra förändringar syns inte på bild men exempelvis fick den 264:ans förbättrade bakaxel med handbromsspaken placerad mellan stolarna. Elhissar fram och AC var standard. Motorn kallas B30F och försågs förbättrad avgasrening och på vissa marknader även med katalysator.

De flesta 75:or gick på export till USA, men några stycken blev kvar i Sverige och bilen på bilderna verkar vara ett sådant exemplar. Möjligtvis har den varit en kort vända i USA och sedan kommit tillbaka till Sverige då den kom i trafik i Sverige i augusti 1976. En del har sedan kommit hit under senare år och enligt enligt 164 Club Of Sweden finns det 40 kända exemplar här. 

Min erfarenhet från 164-ägandets tid och i möten med Volvofantaster är att många entusiaster har en särskild årsmodell av 164 som favorit. En del gillade de tidiga årsmodellerna med den svängda kofångaren fram, en del ville ha 1972 års modell då man kunde få den med insprutningsmotor men med det äldre utseendet, andra höll 1973 årsmodell som den snyggaste med tunna stötfångare och breda bakljus och så vidare. En särskild vattendelare verkar vara 1974 års modell då det var då bautastötfångarna introducerades och stökade till utseendet rejält. En del står inte ut med det, andra älskar det. 1975 års modell har ju de stora stötfångarna men är dock mycket eftertraktad ändå då den är så ovanlig och, som varande den sista, kanske också den bästa. 

fredag 17 oktober 2014

Inte Träffpunkt 70 men väl ett litet Mazdamöte

För några veckor sedan var det Träffpunkt 70 och jag, liksom säkert flera som läser detta, var där. Det var japanskt tema på träffen och jag tror att alla som var där förundrades över alla japanare på plats. Där fanns flera modeller man inte trodde fanns kvar, eller bara inte fanns. Eller som man helt enkelt bara glömt bort att de fanns. Japanska sjuttiotalare är i det närmaste borta i trafikbilden och därför måste jag fota när en väl dyker upp.

Som en uppföljning på träffen och som en påminnelse om att värna sjuttiotalsjapanarna kommer här en Mazda 929 som jag fann utanför Biltema i Uppsala i juni. Skicket är som synes matt och flagnat och sedan fototillfället har besiktningen löpt ut, men jag hoppas att den står undanställd i väntan på bättre tider och en uppfräschning. Hela 18 ägare har det blivit genom åren och ett okänt antal mil. Vid senaste besiktningen hade den rullat knappt 1300 mil, så vi får anta att mätaren snurrat runt ett par gånger.

Mazda 929 har varit med på Bilspanaren ett par gånger tidigare genom läsarbidrag, dels en grön 76:a i Ljusdal och dels en magnifik blå coupé från 1983 i Norrtälje. Och japanskt tema som det var på Träffpunkt 70 hade Bilspanaren redan 2012 med Mazda 323 1978, Toyota Corolla KE20 och KE30, Isuzu Bellett (!), Toyota Carina 1981 och Datsun 120A.

tisdag 7 oktober 2014

Försiktig folkhemslyx

Volvos 260-serie är en av mina favoritbilar, men att hitta exemplar ute frihet är förvånansvärt svårt. Nu kan jag dock bocka av den på min "spaningslista" då jag fann ett exemplar i Uppsala i slutet av augisti. Visserligen har jag haft med en tidigare, men den hittade jag inte själv och dessutomvar den i ambulansutförande (du kan läsa inlägget här). Därför var det kul att själv hitta en 264 i orört originalutförande. Ni får hålla tillgodo med endast en bild. Med en mycket missnöjd niomånaders son bredvid mig så knäppte två snabba bilder med mobilen genom sidorutan. När jag kom hem lyckades jag radera den ena av dem...

Det rör sig om en 264 GLE från 1978 i den ganska ovanliga färgen Tahoe green. Den ser något bättre ut på bilden än den är i verkligheten. Sjuttiontalsvolvo (och för all del alla sjuttiotalsbilar) rostade friskt och denna har inte heller undkommit det bruna skavet. Notera upphängningen av avgasröret: silvertejp som sitter fast inne i bagaget. Bilen är dock godkänd och besiktigad, även om jag betvivlar att avgasröret satt fast så där vid besiktningstillfället.

Första årsmodellen av 260-serien, och 240-serien, var 1975. 260-serien var lyxversionen av 240-serien, liksom föregångaren 164 varit av 140-serien. Det som på utsidan skilde 260 från 240 var förutom lite extra krom (DL-utförandet fanns dock utan detta) framlyktor, grill och motorhuv. Om föregångaren 164 var försiktig i sitt i lyxbilsuttryck så var väl 260 i det närmaste anonym. En riktig folkhemslyxbil.

Under huven satt den nya så kallade PRV-motorn (eller Douvrin-motorn), en V6:a utvecklad av Peugeot, Renault och Volvo. Till en början fanns 260 som fyrdörrars sedan (264) och kombi (265). 1976 och 1977 tillverkades en liten serie tvådörrarsbilar (262) avsedd för den nordamerikanska marknaden. 1977 kom coupéversionen 262C tillverkad av Bertone med ett utseende som man antingen älskar eller hatar. 1982 lades 262C och 264 ned, men 265 tillverkades i ett begränsat antal ända till 1985 avsedda för export. Och så fanns ju såklart olika specialversioner varav den förlängda 264 TE torde vara den mest kända. Den var särskilt populär bland partipamparna i DDR och över hälften av alla, över 120 stycken, 264 TE köptes av den östtyska staten.

PRV-motorn har ett grundmurat dåligt rykte och många är de 264:or som fått V6-motorn utbytt mot en Volvofyra (eller ibland en smallblock V8), men exemplaret i detta inlägg verkar ha originalets B27E kvar under huven. Om den var mycket sämre än andra motorer, eller om den bara missköttes av ägarna som var vana vid Volvos vanliga skottsäkra motorer som tålde det mesta, låter jag vara osagt.

Den 21 augusti i år fyllde faktiskt Volvos 200-serie 40 år. Det var då, efter industrisemestern, som den presenterades för pressen. 200-serien är Volvos hittills mest tillverkade modell med 2 685 171 exemplar av 240 och 177 402 exemplar av 260. Totalt byggdes 2 862 573 exemplar mellan 1974 och 1993.