torsdag 31 maj 2012

Flykt från verkligheten

Spänningsladdad musik. En Alfa 90 står med motorn på tomgång parkerad halvt på trottoaren. Närbild på nervösa handskklädda fingrar som trummar på ratten. Den solglasögonprydde föraren zoomas in i backspegeln. Han väntar på att kumpanerna förhoppningsvis ska komma gående ur banklokalen och lugnt kliva in i bilen. Kameran följer en svettpärlas färd från hårfästet och ner på halsen.

Plötsligt går larmet. Föraren häver sig bakåt och öppnar en av bakdörrarna. Nervösa blickar i backspegeln. Sirener hörs i bakgrunden. Bankrånarna kommer utspringande ur banken. Föraren varvar motorn. Kumpanerna hoppar in i bilen som kör i väg med skrikande däck tätt följd av polisens blåvita Alfettor. Musiken eskalerar. Jakten är igång.

När Jörgen i Örebro skickade dessa nytagna bilder till mig fick uppenbarligen min hjärna underliga associationer. Gissningsvis beror de på för många sedda avsnitt av Bläckfisken (La Piovra), den italienska polisserien om den oftast hopplösa kampen mot maffian.

Nu handlar det här knappast om en flyktbil utan snarare en flykt från verkligheten. Mycket på bilderna avslöjar ju att det rör sig om en vanlig svensk stad, i detta fall Örebro. Det är inte vespor som står utmed gatan utan cyklar. Det står inte Diretto Ottica på flaggorna utan Direkt Optik (det betyder dock samma sak men allt låter tjusigare på italienska). I bilen sitter inte en bankrånare utan en herre med keps och helt vanliga glasögon som sannolikt väntar på sin fru som gör ett snabbt ärende i en intilliggande affär. Men bilen, bilen är helrätt för en italiensk polisserie från åttiotalet!

När såg du en Alfa Romeo 90 i fint orört originalskick senast? Detta fantasieggande exemplar väcker helt klart habegär. Det är inte något direkt vacker modell och under huven verkar det sitta en fyra istället för en V6:a, så det kanske inte är så spännande. Förutom att det är en ovanlig modell så är det skicket som främst här väcker känslor. Att hjulsidor, stänkskydd och de annars självförstörande registreringsskyltarna sitter på plats vittnar om att vi ser en relativt unik bil här. Inte perfekt, men orörd. Bilen är från 1986 och har rullat drygt 12000 mil. Nuvarande ägare är den åttonde i ordningen och är en bilfirma känd i Alfakretsar.

Alfa Romeo 90 tillverkades mellan 1984 och 1987 och var då märkets toppmodell. Helt igenom ny var den dock inte utan byggde, liksom den tidigare toppmodellen Alfa 6, på Alfetta. Intressant utrustning på bilen var bland annat frontspoiler som flyttade sig närmare vägbanan vid högre farter. Ännu mer spännande var instrumentpanelen med konstig instrumentering och inbyggd attachéväska. I taket fanns en jättestor innerbelysning och en del reglage. Toppmodellen Quadrifoglio Oro hade dessutom digital instrumentering. 1987 kom ersättaren och Saab 9000-kusinen Alfa Romeo 164.

Det är fler som skickat in bilder på Alfor så det kommer att dyka upp fler på bloggen framöver.

torsdag 24 maj 2012

Ett livstecken

Lugn, jag lever. Bloggen må verka död, men den vilar bara. Som jag tidigare skrivit är jag överöst med arbete. Att vara lärare i maj är rena rama plågeriet. Å andra sidan är nästföljande månader ganska lätta att överleva, så jag klagar inte utan konstaterar bara fakta. Till denna i sammanhanget lätta börda har det inträffat tråkigheter så kraften har gått till familjen, sorgen och vardagen. Suget att få skriva finns dock alltid där så när kraften och tiden kommer tillbaka kommer det inlägg, det lovar jag.

Eftersom detta är en bilblogg kan jag i alla fall rapportera om nyheter på bilfronten. Gammelbilen har nu fått konkurrens av en modernare familjebil. Det är den som skuggar Volvon på bilden ovan. Den är rymlig, säker, miljövänlig och går som ett spjut. Jag har ju länge varit sugen på en Saab, men då hade jag nog tänkt mig något lite äldre. Nyare bilar har ju ofta tillkrånglade och ocharmiga namn och så även denna: Saab 9-5 Vector Sportcombi 2.0t Biopower. Volvo 164 är kanske inte charmigt det heller, men enkelt att säga.

Nu har bilägandet gått in i ett nytt skede. Bilkörning innebär främst transport och inte så mycket upplevelse. Folk vänder sig inte om och pekar när man kör förbi. Ingen kommer fram och pratar bilminnen eller frågar om bilen är till salu. Charmen försvinner, men familjen kommer att färdas svalt, snabbt och säkert. Och det har väl också sin charm?

torsdag 17 maj 2012

Lanciarariteter

Det är låg aktivitet på bloggen just nu när arbetet tar extra mycket tid. Idag har jag dock ledigt och nu fortsätter det italienska temat med två fräsiga, men idag nästan utskrotningshotade och bortglömda Lanciamodeller. Bilderna kommer från läsare som uppmärksammade att det var italienskt tema på bloggen. Och vilka bilar de bidragit med!

Den första bilen kommer från Thomas i Falkenberg och han har funnit en Lancia Prisma 1600 från 1985 i Varberg. Prisma var nog ingen storsäljare i Sverige och jag kan inte minnas när jag såg en senast. Skicket ser ju ut att vara riktigt bra med tanke på att de flesta exemplar verkar ha rostat bort. Den har rullat blott 12000 mil vilket antyder att den kanske har levt ett lugnt liv. Fantastiskt!

Lancia Prisma var sedanmodellen av Lancia Delta, känd i Sverige som Saab-Lancia 600. Det är en snygg modell, inte helt olik släktingen Fiat Regatta. Den introducerades 1982 och såldes liksom övriga Lanciamodeller genom Saabs återförsäljarnät. 1989 ersattes Prisma av Lancia Dedra.

Nästa bil fann Johan i Nyköping i mars. Det är en Lancia Y10 Fire LX från 1987, en ganska vanlig bil i Sverige för inte så länge sen, idag finns knappt några kvar. Även detta exemplar ser ut att vara i fint skick och har rullat knapp 15000 mil. Tvåtonslackeringen med lackerade stötfångare tror jag inte är original. Det gäller även de två olika sorternas hjulsidor som sitter monterade på vinterdäcken. Bakluckan är dock svart och så ska det vara i originalutförande. Fire i modellnamnet är namnet på motorn. Den kom från Fiat och var helt byggd av robotar! Namnet är nämligen en förkortning av Fully Integrated Robotized Engine.

Notera BMW E30 Touring framför Y10:an, en inte alltför vanlig syn det heller.
Lancia Y10 presenterades 1985 som ersättare för Autobianchi/Lancia A112. I Italien hette den Autobianchi Y10, men på alla exportmarknader såldes den under namnet Lancia. Den byggde på funkisbilen Fiat Panda, men hade ett kortat chassi, egen kaross och marknadsfördes som ett lite exklusivare alternativ i småbilsklassen. Den kantiga och avskalade designen med tvärt hugget bakparti gav inte bara en egen profil utan också lågt luftmotstånd. 1996 ersattes Y10 av Ypsilon.

Det är spännande med sådana här bilar. De borde liksom inte finnas kvar. Om det är en slump eller om det är ägare som varit varsamma med dem vet jag inte, men de har överlevt på något sätt. När de väl dyker upp blir man först förstummad över att få se ett livs levande exemplar och alltmedan hjärnan plockar fram minnen av modellen som man glömt kommer den där upprymda känslan av att få se något riktigt ovanligt.

Min barndomskompis morfar arbetade på Saabverkstad och körde alltid Saab. Eftersom morfar kunde köpa Saabar till ett bra pris hade kompisens familj alltid Saab, trots att pappan i familjen alltid ville ha Volvo. På åttiotalet bytte morfadern bort sin V4 mot en Y10. Jag tror inte han blev nöjd för inte så lång tid därefter bytte han bil igen. Till Saab såklart.

onsdag 9 maj 2012

Liten men tuff

Till min stora glädje har denna lilla och ettriga italienare börjat parkera på samma gata som jag bor på. Bilderna togs förra helgen på nästan exakt samma plats där jag fann en annan, ännu mindre, ettrig typ, nämligen Austin Cooper. Det är dock inte samma ägare på bilarna så det verkar inte röra sig om någon samlare av pyttesmå prestandabilar.

 
Dagens bil är Lancia A112 Abarth från 1984 som har skrämts upp både på, i och under skalet. I originalutförande är utseendet mer beskedligt och det är inga större skillnader utseendemässigt mellan en vanlig A112 och en Abarth. Med uppgraderingarna gissar jag att det är gokartkänsla när man kör denna bil. Hur många hästkrafter mer som motorn ger i detta utförande vet jag inte. Däremot torde originalets 70 ändå räcka med tanke på att tjänstevikten är 760 kilo. Detta förhållande har säkert lett till att många Abarther levt ett hårt liv och fått vandra runt bland många gasglada unga herrar. Detta exemplar har avverkat 18 ägare.

A112 introducerades 1969 som Autobianchi A112. På vissa exportmarknader såldes den som Lancia A112. Motorn på 903 kubik kom från Fiat 850, men i A112 satt den fram och drev på framhjulen. Den konfiguration kom sedan i Fiat 127 som presenterades ett par år senare. A112 tillverkades med diverse uppdateringar ända fram till 1996 då den ersattes av Autobianchi Y10, känd som Lancia Y10 på de allra flesta marknader.

Till 1972 års modell kom A112 Abarth med något förstorad och vässad motor. Effekten hamnade på 58 hästar jämfört med standardversionens 45. 1975 kom en ännu större motor på 1050 kubik och 70 hästar. Till det kopplades en femväxlad låda, något som inte ens var vanligt i större bilmodeller vid tiden. Liksom Mini Cooper var modellen väl lämpad för racing och det tävlades en del på bana.

Abarth, döpt efter grundaren Carlo Abarth, tillverkade sedan femtiotalet sportbilar med Fiat som bas. En del hade originalkaross och andra helt egna sportkarosser. Man tillverkade även trimdelar till Fiat och avgassystem till flera bilmodeller. Man drev också racingstall. 1962 inleddes ett samarbete med Simca, men när samarbetet med Fiat fördjupades ytterligare försvann Simcamodellerna och 1971 köptes Abarth upp av Fiat. Abarthnamnet hamnade på flera av Fiats vassare modeller. Då Fiat ägde Autobianchi och Lancia förärades även toppmodellen av A112 med namnet. Sedan 2007 är Abarth en egen division inom Fiat liknande BMW:s M och Renault Sport.

Autobianchi, då? Den lilla biltillverkaren bildades 1955 av cykeltillverkaren Bianchi, Pirelli och Fiat. Dess modeller var ganska få och små med undantag för den stora A111 från 1969. Mekaniken kom från Fiat men Autobianchi skulle vara mer exklusiva och därför högre prissatta än motsvarande Fiatmodell. Vissa innovationer kom också först i Autobianchi innan det kom i de billigare Fiatmodellerna. När modellen Y10 gick i graven 1986 följde även märket Autobianchi med ned.

När jag var liten körde min mammas moster Autobianchi A112. En berättelse jag fått höra flera gånger är den om när hennes bil inte startade och hon tog till en revolutionerande metod för att fixa den. Jag vet dock inte om det var Autobianchin eller den Ford Anglia hon hade innan. Hur som helst skruvade hon i alla fall av oljepåfyllningslocket och rörde om med en pinne. Därefter startade hon bilen. Sägs det.

Jag har tänkt att fortsätta med några italienare framöver, men på grund av hög arbetsbelastning just nu kan jag tyvärr inte säga när nästa inlägg kommer. Det dröjer säkert en vecka eller två, så passa på att njuta av våren i stället för att häcka vid datorn! Ett tag åtminstone.

fredag 4 maj 2012

Fiatfredag

Nu lämnar jag som sagt det japanska temat, åtminstone för denna gång, och bereder plats för vagnar av andra nationaliteter. I några inlägg framöver blir det italienskt och vi börjar med läsarbilder på Fiat i mindre format.

Först ut är en Fiat 600 D från 1968. Det är Jörgen i Örebro som skickade bilderna på den i somras. Efter att ha sett många högblanka Fiat 600 med vita däcksidor och blomvas på instrumentpanelen är det befriande att se detta exemplar. Den ser ju verkligt fin ut men den är befriad från allt publikfriande gulligull. Bortsett från dekalen i bakrutan då. Stora stänkskydd och gammal kvadratisk registreringsskylt antyder att det är en väl omhändertagen originalbil. Med bortplockade navkapslar och lätt sidenmatt lack (kanske, det kan ju bero på bildkvalitén också) blir den väldigt begärlig, åtminstone i mitt tycke och smak. Bilen har haft 12 ägare och miltalet på drygt 7500 kanske faktiskt kan stämma.

Fiat 600 tillverkades mellan 1955 och 1969. Bilen hade en svansmotor på drygt 630 kubik men 1960 kom en större motor på knappt 770 kubik och från det kallas den 600 D. 1964 byttes självmordsdörrarna ut mot  modernare framhängda dörrar. För övrigt var förändringar av utseendet knappt märkbara under tillverkningstiden.

Fiat 600 tillverkades även på licens i andra länder. I Jugoslavien hette den Zastava 750, senare 850 och den tillverkades ända fram till 1985! I Spanien hette den Seat 600 och tillverkades fram 1973. Seat hade också en fyrdörrarsversion som hette 800. I Västtyskland hette den Neckar Jagst och byggdes fram till 1967. En kuriositet är att Olof Palme hade en Neckar Jagst under den tid han blev statsminister 1969. Den som är mer intresserad av Palme och hans bilar kan läsa om den här fina artikeln från SvD Näringsliv.

Nästa bil är en Fiat 128 3P från 1976. Det är Marcus i Ljusdal var framme i september och fotograferade en grannes projekt. Bilen har varit avställd i snart tio år och ser ut att ha någon svår hudåkomma. Transportstyrelsen anger färgen som vit, men jag undrar om inte bilen varit rödorange från början, en populär färg på modellen. Vad planerna för bilen är kan vi bara ana, men det ser inte bra ut att bilen står ute med grundfärg, spackel och plåtrena ytor. Då kommer rosten snabbt! Notera överdragsklädseln. För att använda ett uttryck som jag har extremt svårt för, så kan man väl säga att denna bil är Shabby chic.

Fiat 128 har jag berättat om i tidigare inlägg, bland annat här. Två år efter efter introduktionen av 128 kom till 1972 års modell en sportcoupé på ett kortat 128-chassi. 1975 gjordes bakdelen om på coupén med en halvkombibaklucka istället, därav namnet 3P som står för tre porte, tre dörrar på italienska.

Sist ut är Fiat 127 från 1983 som Erik från Umeå fann på juldagen. Bilden är dock tagen i Kungsör. Senast godkända besiktning utfördes i juli men av någon anledning ställdes bilen av nu i onsdags. Den ser inte ut att vara i ett hopplöst skick och någon gång har den lackerats om då Transportstyrelsen säger att färgen är mörkröd. Fiat 127 har jag berättat om tidigare, bland annat här.

Nästa inlägg fortsätter jag med ännu en italienare i litet format, men då kommer det att röra sig om ett litet kraftpaket. Men idag är det slut och jag önskar alla en riktigt skön helg.