söndag 10 november 2013

Trött treåring, tid att tänka och Toyotor

Bilspanaren fyllde tre år den 12 oktober - och det är en mycket trött treåring. Därav har det varit tyst på Bilspanaren i en månad nu.

Exakt vad denna trötthet beror på är svårt att säga, men lusten och orken att skriva har varit på nedåtgående ett tag nu och har på senare tid inte infunnit sig alls. Dessutom väntas det vilken dag som helst tillökning i familjen Åström och det har gjort att fokus liksom vänts inåt till familjen och vardagen. Jag tar mig nu en paus på obestämd tid. Jag behöver tid att tänka igenom vad som ska hända. Om lusten och orken kommer tillbaka så kommer jag att skriva igen, men jag vet inte när det sker. (Om du inte följt Bilspanaren från början så finns det 340 inlägg på bloggen så här i efterhand istället för att vänta på nya inlägg.)

I väntan på nästa livstecken på bloggen bjuder jag på några riktiga rariteter. Bilderna kommer från Jörgen i Örebro som bidragit med många intressanta spaningar till bloggen. Han fotograferade fyra Toyotor utanför en Toyotaverkstad. Inget anmärkningsvärt kanske - men vilka Toyotor det var! Bilderna är tagna vid två tillfällen, i maj och i augusti. Alla bilar tillhör en och samma ägare - vilken kulturgärning han gör.

Den röda är en Corona från 1966 och den ljusblå och grundfärgsgrå en Corona stationsvagn från 1968. Detta säkerligen två av mycket få Coronor som finns kvar i Sverige. Den röda verkar vara en entusiastbil som vilar lite för tillfället. Stationsvagnen torde vara extremt ovanlig. Den har varit avställd sedan 1992 och är ett renoveringsobjekt.

Beteckningen Corona började användas 1957 och den satt på Toyotas första bil med självbärande kaross. Corona tillverkades i 11 generationer till 2001. I Sverige hette modellen Carina under åttio- och nittiotalet. Coronorna i inlägget är av den tredje generation och kallas T40. Beroende på motoralternativ läggs en bokstav till denna beteckning och beroende karosstyp ändras slutsiffran. Sedanen här heter RT40 och stationsvagnen RT46.

Toyota Corona av denna generation var den första japanska bilen som togs in i Sverige. Jag har tidigare skrivit att det var Isuzu Bellet, men det togs in en liten serie Toyota Corona 1964, ett år innan Bellet.

De andra stationsvagnarna är två Corolla 1100, båda från 1969. Den gula är avställd, men godkändes vid faktiskt vid besiktning förra året. Den vita och svarta ställdes av 1985 och besiktigades senast 1982!

Corollorna är av den första generationen kallad E10 (i detta utförande KE16) som tillverkades mellan 1967 och 1970. Det kan inte finnas många kvar av denna generations Corolla i Sverige, särskilt inte som kombi.

Corolla tillverkas fortfarande och världens mest tillverkade bilmodell. Corolla av olika generationer har varit med på bloggen flera gånger tidigare (första gången här), men aldrig av denna tidiga generation.

Så där. Innan jag avslutar inlägget vill jag tacka för de 235000 besöken på bloggen och de 425 gillamarkeringarna på Bilspanaren på Facebook. Jag vill också tacka för alla som kommenterat, uppmuntrat och bidragit till Bilspanaren under dessa tre år. Nu tar Bilspanaren en välbehövlig vila. På återseende. Sayonara!

torsdag 10 oktober 2013

Saludos desde España!

Om du undrar varför det dröjer med ett nytt inlägg så beror det på att jag är på tjänsteresa i Spanien (eller Katalonien om man inte ska stöta sig med lokalbefolkningen) med ganska lite tid och ork över till annat än jobb. Hur som helst har jag alltid mobilen med mig så jag har knäppt några bilder när jag passerat något som jag fastnat för. Som till exempel dessa små godbitar, som står utanför hotellet i Pineda de Mar där jag bor.

Den röda bilen är en Seat Marbella och den vita är en skåpversion av Seat Marbella kallad Terra. Ingen av dessa modeller såldes i Sverige, men svenskar som semestrat i Spanien under åttio- och nittiotalet känner säkert igen dem.

Seat Marbella föddes 1980 som Seat Panda, vilken  var en spanskbyggd Fiat Panda (som var med på Bilspanaren sommaren 2011). Seat började tillverka Fiatmodeller på licens 1953. Fiat ägde 7 procent av Seat, men majoritetsägare var den spanska staten. 1982 drog sig Fiat ur Seat och därmed slutade licensen att gälla. Panda och övriga Fiatbaserade modeller fick då små uppdateringar av utseendet. Dessutom innebar det att att namnet Panda byttes till Marbella 1986 för att byta patenttvist. En annan följd av brytningen med Fiat innebar att Marbella inte utvecklades på samma sätt som Fiat Panda. Medan Panda bland annat uppdaterades med nya motorer 1986 fick Marbella behålla den gamla motorn från Fiat 127. 1986 var också året då Volkswagen tog kontrollen över Seat. Tillverkningen av Marbella upphörde 1998.

När jag fotograferade bilarna stod en kvinna och tittade på mig en bit bort. Hon kom fram och undrade förstås vad jag höll på med. Jag förklarade att vi inte har så gamla Seatbilar i Sverige och att jag därför fotograferade dem. Hon blev glad och sa att det var hennes bilar. Hon var mycket nöjd med dem och upplyste mig att Marbellan var 22 år gammal och Terran 21. Hon pekade noggrant ut att Terran hade ett riktigt plastemblem i fronten och inte bara ett klistermärke som Marbellan. På nästan obefintlig engelska från hennes sida och ännu mer begränsad spanska från min så blev det ett sådant där möte som det ofta blir kring gamla bilar. Okända människor som inte annars skulle pratat med varandra börjar göra det. Det är därför halvgamla, ointressanta bilar blir så intressanta!

söndag 29 september 2013

English carspottings part 6: The Aristocrat

Nu känns det att det är höst ute, men jag drar ut lite på sommarkänslan genom att fortsätta med inlägg från sommarens resa till England. Idag presenterar jag en av mina favoritbilar.

Under en promenad i Bristol såg jag denna bedagade skönhet på en bakgård. Jag vågade inte gå närmare än så här så detta är den enda bilden jag tog. Bilen är Rover 3.5-Litre från 1971. Trots olikfärgad kaross med alger tycker jag ändå att den ser tjusig ut och redo att när som helst ge sig ut på en snabb, bekväm och viktig resa. Jag är extra förtjust i fyrdörrars sedankarosser och detta är i mina ögon en av de vackraste.

Modellen, som kallas P5, debuterade som Rover 3.0 1959. Den var större och lyxigare än föregångaren, den trygga Rover P4. Modellerna kom att tillverkas parallellt under några år. P5 var betydligt modernare, men den raka sexan på tre liter hade halvtopp (med insugsventiler i toppen och avgasventiler på sidan) och fjädringen bak hade bladfjädrar. 1962 kom en Mark II-version med starkare motor och förbättrad fjädring. Den stora nyheten var dock att en slank fyrdörrars coupékaross tillkom vid sidan om den vanliga saloonen. 1965 kom Mark III med ännu högre effekt på motorn.

1967 kom så det sista, och bästa, utvecklingssteget när Rover 3.5-Litre presenterades, en sådan som på bilden. Då byttes den omoderna sexan ut mot en V8 från Buick. Modellen kallades därför P5B, där B står för Buick. Rover kom att tillverka och utveckla den motorn ända in på 2000-talet. Tillverkningen av P5B upphörde 1973.

Rover P5B kom att att bli bli officiell tjänstebil för brittiska premiärministrar, statsråd och parlamentsledamöter ända in på åttiotalet. Till och med drottning Elizabeth II åkte Rover P5B, hon har nämligen ägt två. Denna bil är en sann aristokrat!

lördag 21 september 2013

English carspottings part 5: Echoes of a Bygone Era

Storbritannien är fullt av kitcar-tillverkare. En kitcar är en bil som man köper som en byggsats och själv bygger ihop. Motor, drivlina, inredning och så vidare kan ofta anpassas efter god eller dålig ekonomi och smak.

Jag känner till endast ett par brittiska kitcartillverkare (till exempel Caterham), men de allra flesta har jag aldrig hört talas om. En av dessa för mig okända var tills i somras Beauford. Vid en verkstad i Falmouth i Cornwall som verkade sälja och hyra ut husbilar stod två exemplar av Beauford. Jag såg att det rörde sig om relativt moderna bilar som ville likna trettiotalsvagnar och var väl måttligt intresserad av dem. På uppmaning av min fyraårige son knäppte jag dock ett par bilder, men så här i efterhand tycker jag att det blev en bra spaning. Det är ju kul att lära sig något nytt!

Det jag har fått fram om modellen är att den började tillverkas 1985 av ett företag i Upholland, Lancashire. På företagets hemsida marknadsförs bilarna med orden Echoes of a Bygone Era. Det stämmer även in på hemsidan som inte verkar ha uppdaterats sedan nittiotalet. Jag är osäker på om företaget ens finns kvar, men det står att de för närvarande håller till i Biddulph, Staffordshire.

Hur som helst så var de första bilarnas passagerarutrymme en kaross från en Mini som satts ovanpå ramchassit, men senare blev det en öppen glasfiberkaross med fyra dörrar. Hjulaxlar och bromsar tas från Ford Cortina och senare Sierra. Tillverkaren föreslår några olika fyr- och sexcylindriga motorer som kan användas. Bilarna verkar vara vanliga som bröllopsbilar, vilket man bland annat kan se på Beaufordklubbens hemsida.

På Träffpunkt 80 förra helgen vann en Excalibur juryns pris. Excalibur är också byggd för att likna en trettiotalsbil, Mercedes-Benz SSK närmare bestämt. Excalibur är dock ingen kitcar, utan serietillverkades för hand i en fabrik. Alltså en riktig bil och inte något som byggts på egen hand i ett skjul någonstans. Du bör alltså inte nämna något om kitcar om du råkar springa på en Excaliburägare.

fredag 13 september 2013

Hej mitt åttiotal!

I helgen är det dags för en av årets roligaste bilträffar: Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i Stjärnhov. När jag funderade över en passande bild till dagens inlägg kom jag att tänka på en bild jag tog i somras när jag var på loppis i Hjuken i Västerbotten. Bland gamla fåtöljer, slalomskidor och virkade dukar fanns en vägg med sju till synes oanvända bakrutejalusier (i folkmun hönstrappor eller raggartrappor)! Åttiotalets kanske viktigaste tillbehör! Trots lågt pris verkade intresset vara svalt för dem. Konstigt. Om du är sugen är det alltså läge att åka dit och fynda! Kan du förresten identifiera till vilka bilmodeller hönstrapporna passar till?

Utanför loppisen gjordes också fynd i form av en Datsun Nissan Cherry 1.5 GL från 1984! Knappt 25000 mil, 10 ägare och i skapligt skick. Notera konstig stötfångare framtill och tuff spoiler baktill. Nissan Cherry av denna generation har jag skrivit om tidigare.

Många mil har det blivit körda i sommar med min Saab 900 Turbo - med bakrutejalusi - (bland annat till Västerbotten) och i början av augusti passerades 44000 mil. Detta stora ögonblick fångades såklart på bild. även om det inte fanns tid att stanna för det. Jag åker såklart till Träffpunkt 80 i Saaben, vi ses väl där?

lördag 7 september 2013

Östvästligt besökare

Idag skulle man kunna tro att jag fortsätter med mina brittiska spaningar, men så är det inte. Bilarna har visserligen brittiska registreringsskyltar, men miljön ser väldigt svensk ut. Och så är det också. Bilderna är tagna en helt vanlig torsdagsmorgon i Uppsala!

Även om Mazda RX8 är en spännande bil så är den inget i jämförelse med med den andra vagnen: en Skoda 136 Rapid! Det är alltid kul att ha med en tjeckoslovakisk bil på bloggen och modellen ligger högt upp på min vill-spana-lista så jag är nöjd, även om ett svenskregistrerat exemplar hade varit roligare.

Detta är i alla fall ett riktigt toppexemplar med alla trevliga emblem och stripes på plats. Den är troligtvis en 90:a (registreringsnumret börjar på G), den sista årsmodellen. Modellen sålde förhållandevis bra i Storbritannien, men det är ändå uppseendeväckande att se en - särskilt i Sverige! Vad den gör i Uppsala kan man ju spekulera i, men troligtvis hör i alla fall Skodan och Mazdan ihop på något sätt.

Skodas 130-serie kom som 1984 års modell som en variant på 120-serien. 120-serien kom 1975 i varianterna 105 och 120 med motor på knappt 1050 respektive 1200 kubik (som kom i starkare version 1988 kallad 125). Den hade liksom sin föregångare svansmotor, bakhjulsdrift och föråldrad teknik. Modellen blev ökänd i Sverige efter att Trafikmagasinet välte med den i undanmanöverprov i 30 km/h. Inte nog med att Skoda var en udda och ålderdomlig öststatsbil, nu var den också livsfarlig!. Märket var nu iskallt. Att bakvagnen konstruerades om efter vurpan i TV spelade ingen roll.

1984 uppdaterades utseendet till ungefär till det du ser på bilderna. Coupémodellen (som funnits även tidigare) döptes nu till det tuffa Rapid. Samma år tillkom alltså även 130 med motor på knappt 1300 kubik. 1987 uppdaterades motorn och blev starkare och modellen döptes nu till 136, eller 135 som var en lågkompressionsvariant med lägre effekt. 1987 kom framhjulsdrivna och jämförelsevis moderna Skoda Favorit. 1990 lades 120- och 130-serien ned och från 1990-talet och framåt tog Volkswagenkoncernen över Skoda alltmer. Favorit utvecklades senare till Felicia som blev en försäljningsframgång i Sverige och därmed var Skoda tillbaka på banan på den svenska marknaden. Idag är det inget konstigt att köra Skoda, men visar du dig i en äldre svansmotorförsedd Skoda lovar jag att folk kommer att komma fram till dig och säga något om öststatskvalité och livsfarliga köregenskaper.

Notera den konstiga utbyggnaden till höger på huset. Jag har alltid förundrats (och förfasats)
 över den, men jag tycker att det ger lite brittisk känsla till bilden och det passar ju bra.

torsdag 29 augusti 2013

English carspottings part 4: The grand Granada

Nu återvänder jag till mina brittiska spaningar och nu har vi förflyttat oss från Cornwall till staden Bristol i sydvästra England.

Under en promenad sprang jag på denna storstilade Ford Granada. Jag lyckades inte lista ut årsmodellen utifrån registreringsskylten, men utifrån utseendet på bilen så torde det vara årsmodell 1982-85. Säkert har den en gång använts vid högtidliga tillfällen, kanske i offentlig tjänst. Nu verkar den fungera som en extra rymlig familjebil eller kanske transportör till fotbollsmatcher. Konverteringen till högbyggd limousin gissar jag att Coleman Milne står för och då heter den Coleman Milne Grosvenor Ford Granada. Tjusigt! Bilar som förlängts är sällan vackra, men den här måste väl ändå höra till de fulare? Halva karossen verkar komma från en tvådörrarsbil och den främre från en fyrdörrars. Knasiga proportioner blir det i alla fall.

Ford Granada av den första generationen har jag berättat om tidigare. Denna bil tillhör den andra generationen som kom 1977 och som fick en uppfräschning 1982. 1986 ersattes Granada av Ford Scorpio. På de brittiska öarna fick Scorpio dock heta Granada fram till 1994 då Scorpio fick en sista och mycket tveksam ansiktslyftning.

lördag 24 augusti 2013

Mitt i naturen

Dags för den äldsta bilen på Bilspanaren hittills! Dessutom har nog ingen annan bil på bloggen varit i sämre skick än denna, men på grund av hög ålder är den är förlåten.

Tvådörrars sedankaross, på Fordspråk
kallad Tudor (det vill säga "two door"). 
Jag har tidigare visat bilder från en plats i mina gamla hemtrakter med några skrotbilar som ligger i en grop. En gång i tiden fanns också rester av en A-Ford i närheten, men jag har inte hittat den vid mina besök så jag antog att den numer var bortforslad eller bortrostad. Min pappa har dock sagt att den finns kvar så i somras åkte vi till platsen, och mycket riktigt så stod den kvar. Det lilla som finns kvar vill säga.

Ser du den?
Min pappa har dock sagt att den finns kvar så i somras åkte vi till platsen, och mycket riktigt så stod den kvar. Det lilla som finns kvar vill säga. Hur vet jag då att det är just en A-Ford? Det är ju inte mycket att gå på och på trettiotalet såg ju alla bilar i stort sett likadana ut. Jo, pappa såg nämligen bilen hemma hos en klasskompis på femtiotalet när den fortfarande var komplett. Gissningsvis plockades användbara delar bort och sedan ställdes den i skogen för att "försvinna". Och det kanske den kommer att göra någon gång.

Nästan allt trä i karossen är borta, men här är en bit med en liten tygbit på kvar.
När en uppmärksam läsare såg bilderna påpekade att det nog ser ut som en T-Ford från 1925-27. Efter lite tittande på bilder på internet så är jag beredd att hålla med, en A-Ford är det inte. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i T-Forden, eller Ford Model T, då det mesta skrivits om modellen. Den tillverkades i drygt 15 miljoner exemplar mellan 1908 och 1927 då den ersattes av A-Ford. Även A-Forden blev en succé och knappt 5 miljoner hann tillverkas innan produktionen lades ned 1932.

T-Ford torde vid sidan av folkvagnen vara världens mest kända bilmodell, så det är lite pinsamt att missa det. Jag får ta ett snack med farsan!

söndag 18 augusti 2013

En byråkrats bekännelser

Ibland har man tur. Ibland när andan inte ligger på och det drar ihop sig till bloggande får man ett läsarbrev med något som får igång tankarna. Och nu har jag haft ännu mer tur för läsaren, som skickade in dagens bilder, skrev så pass mycket - och bra - att jag knappt behöver göra något själv. Han belyser på ett bra sätt hur viktiga egna upplevelser, minnen, drömmar och vad det nu kan vara, är när det gäller bilspaning.
Jag heter Erik Johansson, byråkrat med fru och två barn och jag följer din blogg med stort intresse. Jag är 36 år och dina inlägg ger mig en hel del trevliga tillbakablickar till barndomen. Well, nog om detta. Har man bilspanarglasögonen på och mobiltelefonen med, vilket jag har, skulle jag kunna mejlbomba dig rätt så intensivt med diverse spaningar. Dock är jag ganska måttfull och tänker något i stil med att ska jag skicka något till dig så ska det vara något som dels är lite speciellt på ett eller annat sätt, och dels väcker någonting hos mig som gör att jag tycker att bilen ska uppmärksammas.  
De första bilderna är på en Golf GTI av första generationen. Detta är ju alla GTI-bilars urmoder och var väl lite av en drömbil när man var yngre, och jag minns särskilt golfbollsväxelspaken. Körde en och annan Golf 1 när jag var yngre, men aldrig en GTI. Just detta lite sorgliga exemplar fotograferades i närheten av min mormor i Gusum i Östergötland i maj i år. Den stod kvar på exakt samma plats när jag var uppe för ett par veckor sen. 30 år, 19 ägare och 33.000 mil har satt sina spår såklart, men den här modellen är så ovanlig idag så jag hoppas någon förbarmar sig över den. 
Nästa spaning är i alla avseenden Golfens motsats. Förutom årsmodellen dock, då också denna är en 83:a. Jag minns att man (jag?) betraktade 340/360 som inte riktigt lika äkta Volvo som den 245:a mina föräldrar körde. Man föraktade bilen lite grann helt enkelt. Men dessa är i stort sett borta från vägarna idag, och jag har faktiskt själv bidragit till detta genom att under min studenttid vara med om att köra skiten ur inte mindre än tre exemplar av 340/360 serien. Figges ärvda 345 GLS, Oscars pappas 340 DL och Gunnar och Karins 360 GL. Oj, vad vi buskörde!  

Anyway, en dag hemma i Lindome såg jag denna mycket fina tvåägarbil och kände direkt att den måste uppmärksammas, kanske som ett senkommet förlåt för alla handbromsvändningar jag gjort med dess syskon...

måndag 12 augusti 2013

Stoppa pressarna!

Jag tar en paus från mina brittiska bilspaningar för ett viktigt meddelande! I morse var jag på Skrotbolaget (du som följer Bilspanaren på Facebook har sett bilder därifrån tidigare) och när jag klättrar omkring bland bilvraken får jag plötsligt syn på en Talbot Samba cabriolet högst upp på en bilstapel! Det kan vara leran under mina fötter, men jag tycker mig känna marken gunga under mina fötter! En Talbot Samba, wow! Vad är sannolikheten att hitta en sådan? Det här slår klart den BMW 502 (en så kallad "barockängel") som jag såg på Skrotbolaget för några år sedan.

Snygga fälgar, utmärkt avgassystem och ingen rost! Rover 400 agerar utställningspodium.
Samban är en 84:a enligt texten skriven med spritpenna på bakskärmen och den ser ut att vara i ett mycket gott skick, även om den nu har fått en del smällar av bilskrotarna. Trots att jag blev väldigt glad över att få se en Talbot Samba är det riktigt tråkigt att se den så här. Så mitt viktiga meddelande är nu: Kan någon förbarma sig över denna lilla karamell och stoppa skrotens pressar? Det är bråttom

Talbot Samba presenterades som 1982 års modell och byggde på Peugeot 104 Z (som förekommit i ett inlägg från Frankrike). Den fanns som tredörrars halvkombi och som cabriolet, ritad och byggd av Pininfarina. Det var då den minsta öppna bil som fanns på marknaden. 1986 gick både Samba och Talbot som bilmärke i graven.

Vad gjorde jag då på skroten? Jo, jag letade lite småplock till Luxen, det vill säga min Saab 900 turbo. Det har försvunnit lite plastpluttar och dylikt genom åren som jag letat efter. Och några som plastdelar blev det, som jag dessutom slapp betala för! Som avslutning kommer några andra intressanta bilfynd från skrotrundan.

Fynd utanför skroten: LDV Convoy med brittiska skyltar. Hur har den hamnat här?
Vanlig i Storbritannien, ovanlig här. 
När såg du en tredörrars Ford Escort kombi senast? Här ett svårt sargat exemplar.
Här har jag skrivit om Ford Escort.
Ett ännu mer sargat exemplar: BMW 1800.
Modellen har jag skrivit om här.
Ännu en BMW, en 5-serie med E12-karossen.
Mossig men rak kaross. Snygg modell, ovanlig idag.
Saab 99 GL från 1978 i trevlig färg. Denna bil fick skänka "glaset" som sitter på innerbelysningen
vid backspegeln till min bil. Saab 99 har jag skrivit om ett otal gånger, bland annat här.
Framför BMW 1800:an stod denna Volvo 244. Notera motorhuv från Volvo 264. Bloggaren
Imperial 58 såg bilden och påpekade dock att det är en 144 vilket man kan se på motorrummets
utformning. Då kom jag på att jag sett bilen en gång när den var i trafik, det rör sig faktiskt om en 67:a!
Ännu en Volvo 244 (eller mer korrekt 240), en jubileumsmodell  från 1987.
Volvo 240 har jag skrivit om många gånger, bland annat här, även då om en jubileumsmodell.
Till sist en skåpbil av okänt ursprung. Jag har ingen aning om vad det är. Vet du?

fredag 2 augusti 2013

English carspottings part 3: The Beatle

Bara en kort stund efter att jag funnit Volvon och Morrisen i Penzance sprang jag på nästa bil; en helt vanlig folkvagn. Det är en 1300 och av utseendet gissar jag att den är av årsmodell 1969 eller 1970 (någon Volkswagenkännare kan säkert årsmodellbestämma den). H:et sist i registreringsnumret visar i alla fall att bilen registrerades någon gång mellan första augusti 1969 och första juli 1970 (varför jag lutar åt att det är en 70:a. Havsluften har tärt på karossen, men det extra kromet på fälgarna ("snobbringarna") och bakom dörrhandtagen blänker fint.

Folkvagnen, eller Volkswagen typ 1, har varit med på bloggen ett otal gånger. Ett av de första inläggen på bloggen behandlade modellen. Alla årsmodeller mellan 1964 och 1975 har varit med, en del årsmodeller har dessutom varit med många gånger. En 62:a och en 50:a har det också blivit och kanske någon mer som jag glömt.

När jag ser en Volkswagen 1300 med brittiska registreringsskyltar kommer jag alltid att tänka på Beatles album Abbey Road, där de fyra bandmedlemmarna på det berömda skivomslaget går över ett övergångsställe utanför inspelningsstudion på Abbey Road. I bakgrunden står en 1300 parkerad. Den är visserligen vit och registreringsskylten gul, men ändå, på något sätt dyker alltid skivomslaget upp i mitt huvud. Ett annat exempel på detta fenomen är att en T1-folkvagnsbuss med amerikanska registreringsskyltar får mig att tänka på omslaget till The Frewheelin' Bob Dylan, även om det inte är en ljusblå buss med täckta sidor (som det alltså är på skivomslaget).

När man tittar på något fastnar det man är mest intresserad av. Är man till exempel intresserad av kläder (och musik) kanske man lägger märke till John Lennons skor eller Bob Dylans jacka. Gillar man bilar, vilket jag antar att du som läser detta gör, (och musik) så är det kanske bilarna man lägger märke till och minns.

söndag 28 juli 2013

English carspottings part 2: Morris Motorhome

Nu har det gått två veckor och det är hög tid för en ny engelsk spaning. Dagens bil fann jag i Penzance ungefär en halv minut efter jag fotat Volvon i förra inlägget när min fyraårige son utropade: "Titta, pappa, där står en till gammal bil!". Jag tog några snabba bilder innan vi hastade iväg igen. Det syns inte på bilderna, men det blåste kallt och duggregnade vid fototillfället.

I ärlighetens namn var jag inte säker på vad det var jag sett, men den kändes väldigt brittisk och jag tycker mig ha sett dylika fordon i diverse brittiska filmer och TV-serier. Efter en närmare titt på bilderna såg jag det lilla Morrisemblemet i fronten och det visade sig vara en Morris FG. I mitt sökande efter information om modellen upptäckte jag att jag inte var den ende som spanat in bilen - se här! Det verkar alltså vara en före detta ambulans från 1967, men vad den används till idag är jag osäker på, men husbil verkar troligt då det sticker i alla fall ut en skorsten genom sidorutan. Även om det inte var en vacker skapelse från början så hjälper knappast det risiga skicket till.

Modellen fanns i en rad olika utföranden och tillverkningstiden var lång. På brittiskt bilindustrimanér hette Morris FG även Austin och presenterades 1959. Från 1968 kallades den BMC och från 1970 och fram till nedläggningen 1980 hette den Leyland.