Idag är jag hemkommen från bilspanarstaden Umeå och har just lagt in de bilder jag tog där på datorn. Det blev som vanligt många spaningar, men tyvärr få tillfällen för fotografering. Det blev faktiskt bara två bilar som fångades på bild! Jag får hoppas på mer tid för fotografering när jag åker dit i sommar.
En detalj från en av bilarna ser du här och jag återkommer med fler bilder på hela bilen nästa år. Tills dess kan du fundera över vad det är för bil. Det är säkert inga problem för de kunniga läsarna av denna blogg! Gott nytt år alla ni!
fredag 30 december 2011
söndag 25 december 2011
Mellanklass i mellandagarna
Så i mellandagarna har vi nu nått det sista inlägget om kantiga Nissan, åtminstone för den här gången. Vi har nu kommit fram till mellanklassaren Bluebird.
Bluebird är ett av de äldsta japanska modellnamnen och har funnits sedan femtiotalet. Det har suttit på rad olika Datsun-/Nissanmodeller genom åren och används än idag i Japan och Kina. I Sverige såldes vad jag vet tre modeller under namnet Bluebird, dels den med internbeteckningen 910 som fanns mellan 1980 och 1986, dels dess efterföljare med internbeteckningen U11 som jag tror såldes endast under en mycket kort period då den ersattes av den modell som figurerar på bilderna i detta inlägg. Modellen har internbeteckningen T12, men är egentligen inte en Bluebird! Jag återkommer till det.
Än idag rullar en del exemplar av dessa Bluebirds men de börjar fasas ut, vilket de tre bilarna i detta inlägg får illustrera. Jag har faktiskt jagat runt efter en fjärde Bluebird med åttiotalstrendig tvåtonslack i stadsdelen Svartbäcken, som jag såg en gång en mörk kväll utan möjlighet att fota. Tyvärr har jag inte återfunnit den. Vi får nöja oss med dessa tre lika åttiotalstrendigt vita exemplar som alla rullat runt 20000 mil. En av dem är på väg mot de sälla jaktmarkerna och jag tror många Bluebirds står på tur.
Den första Bluebirden återfanns i juni av Jörgen i Örebro. En bucklig och rostig halvkombi där ett emblem på bakluckan ramlat bort. Ska vi gissa att det stod 2.0 SLX på det? Den har haft endast tre ägare och årsmodellen anges till 1988. Under detta år fick modellen en ansiktslyftning men detta exemplar har dock det äldre utseendet, vilket kanske förklaras av att den registrerades första gången i oktober 1987.
Nästa Bluebird är en sedan med beteckningen 2.0 SLX som jag fann i Umeå i somras. Den har det lite modernare utseendet med bland annat ny grill och nya stötfångare, Årsmodellen anges även här till 1988 men bilen togs i trafik första gången i april 1989. Kanske var det svårt att få iväg den från försäljningshallen? Omodernt kantig och dessutom en sedan. Svenskarna har ju fostrats av Volvo och Saab att bilar ska vara en halv eller hel kombi och en ha en stor dörr baktill. Detta exemplar ser riktigt skapligt ut och har haft åtta ägare.
Sista bilen är återigen en halvkombi som jag fann i mars. Vad jag kan se står det SGX på bakluckan och innan det gissar jag att det stått 2.0. Den är svårt rostig och har något som jag tycker man sällan ser idag, nämligen utbytta framskärmar i avvikande färg, i detta fall verkar det vara ekonomiplåt i mattsvart. Detta exemplar är från 1990, har haft elva ägare och ställdes av ungefär samtidigt som bilden togs.
Vad menade jag då med att detta inte är en Bluebird? I Sverige såldes fram till 1985 en modell som hette Stanza. Den har varit med i ett tidigare inlägg, då med bilder från Örebro även de tagna av Jörgen som bidrog med de första bilderna i detta inlägg. Den modellens internbeteckning var T11 och efterträdaren hette således T12. För den europeiska marknaden kom T12 att byggas i England och fick då namnet Bluebird. På andra marknader hette den dock Stanza (i Australien hette den dock Auster). Man kan faktiskt se att modellerna är besläktade på ventilationsgallret framför baklyktorna. Det är väl också det mest radikala designgreppet på dessa annars rätt identitetslösa standardjapaner.
Bluebird T12 ersattes av Primera 1990, men Bluebird levde som sagt kvar som namn på andra modeller och på andra marknader. Namnet Stanza levde också kvar ett par år till på den amerikanska marknaden på en basmodell av Bluebird U12. Solklart?
Bluebird är ett av de äldsta japanska modellnamnen och har funnits sedan femtiotalet. Det har suttit på rad olika Datsun-/Nissanmodeller genom åren och används än idag i Japan och Kina. I Sverige såldes vad jag vet tre modeller under namnet Bluebird, dels den med internbeteckningen 910 som fanns mellan 1980 och 1986, dels dess efterföljare med internbeteckningen U11 som jag tror såldes endast under en mycket kort period då den ersattes av den modell som figurerar på bilderna i detta inlägg. Modellen har internbeteckningen T12, men är egentligen inte en Bluebird! Jag återkommer till det.
Än idag rullar en del exemplar av dessa Bluebirds men de börjar fasas ut, vilket de tre bilarna i detta inlägg får illustrera. Jag har faktiskt jagat runt efter en fjärde Bluebird med åttiotalstrendig tvåtonslack i stadsdelen Svartbäcken, som jag såg en gång en mörk kväll utan möjlighet att fota. Tyvärr har jag inte återfunnit den. Vi får nöja oss med dessa tre lika åttiotalstrendigt vita exemplar som alla rullat runt 20000 mil. En av dem är på väg mot de sälla jaktmarkerna och jag tror många Bluebirds står på tur.
Den första Bluebirden återfanns i juni av Jörgen i Örebro. En bucklig och rostig halvkombi där ett emblem på bakluckan ramlat bort. Ska vi gissa att det stod 2.0 SLX på det? Den har haft endast tre ägare och årsmodellen anges till 1988. Under detta år fick modellen en ansiktslyftning men detta exemplar har dock det äldre utseendet, vilket kanske förklaras av att den registrerades första gången i oktober 1987.
Nästa Bluebird är en sedan med beteckningen 2.0 SLX som jag fann i Umeå i somras. Den har det lite modernare utseendet med bland annat ny grill och nya stötfångare, Årsmodellen anges även här till 1988 men bilen togs i trafik första gången i april 1989. Kanske var det svårt att få iväg den från försäljningshallen? Omodernt kantig och dessutom en sedan. Svenskarna har ju fostrats av Volvo och Saab att bilar ska vara en halv eller hel kombi och en ha en stor dörr baktill. Detta exemplar ser riktigt skapligt ut och har haft åtta ägare.
Sista bilen är återigen en halvkombi som jag fann i mars. Vad jag kan se står det SGX på bakluckan och innan det gissar jag att det stått 2.0. Den är svårt rostig och har något som jag tycker man sällan ser idag, nämligen utbytta framskärmar i avvikande färg, i detta fall verkar det vara ekonomiplåt i mattsvart. Detta exemplar är från 1990, har haft elva ägare och ställdes av ungefär samtidigt som bilden togs.
Vad menade jag då med att detta inte är en Bluebird? I Sverige såldes fram till 1985 en modell som hette Stanza. Den har varit med i ett tidigare inlägg, då med bilder från Örebro även de tagna av Jörgen som bidrog med de första bilderna i detta inlägg. Den modellens internbeteckning var T11 och efterträdaren hette således T12. För den europeiska marknaden kom T12 att byggas i England och fick då namnet Bluebird. På andra marknader hette den dock Stanza (i Australien hette den dock Auster). Man kan faktiskt se att modellerna är besläktade på ventilationsgallret framför baklyktorna. Det är väl också det mest radikala designgreppet på dessa annars rätt identitetslösa standardjapaner.
Bluebird T12 ersattes av Primera 1990, men Bluebird levde som sagt kvar som namn på andra modeller och på andra marknader. Namnet Stanza levde också kvar ett par år till på den amerikanska marknaden på en basmodell av Bluebird U12. Solklart?
torsdag 22 december 2011
God jul!
Jag tar en paus från Nissanspaningarna och visar en detalj från den Åströmska granen idag: en julgranskula i form av en något fritt formgiven folkvagn. Och med detta önskar jag alla er, kära läsare, en riktigt God jul! Om tid finns återkommer jag i mellandagarna.
onsdag 21 december 2011
Stötkänslig småbil
De kantiga Nissanspaningarna fortsätter idag vidare och har nu kommit fram till minstingen Micra. Imorgon börjar mitt jullov och på fredag åker jag till Umeå för att fira jul. Och bilderna på den första bilen i inlägget kommer från mitt förra besök där.
Vi önskar oss väl alla en vit jul och vad passar då bättre än en åttiotalsbil i det årtiondets modefärg? Bilen är en Nissan Micra GL från 1988 i "Exclusive"-utförande. Förutom exklusiva klistermärken på framskärmarna ingick i detta utförande även glastaklucka, stripes, vit spoiler på bakluckan, vita backspeglar, vita stötfångare och vita hjulsidor! Detta exemplar har dessutom fått matchande överdrag till baksätet. Denna Micra ser ut att ha klarat åldern bra, men så har den också rullat blott 8000 mil.
Nissan Micra, eller March som den hette hemma i Japan och på den asiatiska marknaden, introducerades som 1983 års modell. I Sverige blev Micra klassad som en dödsfälla efter att Folksam rapporterat att modellen knycklats ihop som papper i diverse krockar. Medierna hakade såklart på och man skulle kunna tro att dödsfällan var dödsdömd på den svenska marknaden, men faktum är att den sålde rätt bra trots att passagerarna agerade deformatinszon. Därför finns det förhållandevis många Micror av den första generationen, kallad K10, kvar i landet. 1993 kom efterträdaren K11, säkerligen en bättre bil på alla Som den som första japanska bil knep den vid premiären titeln Årets bil i Europa.
Den andra bilen omges passande nog av snö, men det är dock den som föll i fjol. Marcus i Ljusdal skickade nämligen bilden redan i april. Denna Micra är av lite nyare årgång vilket bland annat syns på annorlunda stötfångare och kylargrill som kom 1989. Lite ovanligt på denna bil är stort soltak i tyg, i övrigt är det kanske inte så mycket att yvas över.
Jag kan inte lova fler Nissan innan jul men jag ett par stycken kvar. Nu ska återgå till att njuta av den nyblivna ledigheten!
Vi önskar oss väl alla en vit jul och vad passar då bättre än en åttiotalsbil i det årtiondets modefärg? Bilen är en Nissan Micra GL från 1988 i "Exclusive"-utförande. Förutom exklusiva klistermärken på framskärmarna ingick i detta utförande även glastaklucka, stripes, vit spoiler på bakluckan, vita backspeglar, vita stötfångare och vita hjulsidor! Detta exemplar har dessutom fått matchande överdrag till baksätet. Denna Micra ser ut att ha klarat åldern bra, men så har den också rullat blott 8000 mil.
Nissan Micra, eller March som den hette hemma i Japan och på den asiatiska marknaden, introducerades som 1983 års modell. I Sverige blev Micra klassad som en dödsfälla efter att Folksam rapporterat att modellen knycklats ihop som papper i diverse krockar. Medierna hakade såklart på och man skulle kunna tro att dödsfällan var dödsdömd på den svenska marknaden, men faktum är att den sålde rätt bra trots att passagerarna agerade deformatinszon. Därför finns det förhållandevis många Micror av den första generationen, kallad K10, kvar i landet. 1993 kom efterträdaren K11, säkerligen en bättre bil på alla Som den som första japanska bil knep den vid premiären titeln Årets bil i Europa.
Den andra bilen omges passande nog av snö, men det är dock den som föll i fjol. Marcus i Ljusdal skickade nämligen bilden redan i april. Denna Micra är av lite nyare årgång vilket bland annat syns på annorlunda stötfångare och kylargrill som kom 1989. Lite ovanligt på denna bil är stort soltak i tyg, i övrigt är det kanske inte så mycket att yvas över.
Jag kan inte lova fler Nissan innan jul men jag ett par stycken kvar. Nu ska återgå till att njuta av den nyblivna ledigheten!
söndag 18 december 2011
Nissan av nyttokaraktär
Förra inlägget avhandlade kantiga Nissan och idag fortsätter den rätvinkliga Nissanresan med två lådor på hjul. Idag är det läsare som bidragit med bilderna.
Erik i Umeå skickade flera bilder till mig i somras varav flera tidigare har publicerats här på bloggen. Bland dessa bilder fanns en Nissan Vanette SGX från 1991 med stilig tvåtonslack. Jag själv såg faktiskt samma bil när jag var i Umeå i somras. Bilen ställdes nyligen av när besiktningen löpte ut och den har haft 10 ägare.
Grymt ovanlig minibuss, i relativt fint skick (särskilt för att vara en minibuss, dessa brukar få uthärda mycket stryk!). Kan inte minnas om jag någonsin sett en sådan här förut? skriver Erik.
Jag vet faktiskt inte hur ovanlig Nissan Vanette var när den var ny, men jag minns inte att jag sett många. Den till utseendet liknande Toyota Model F känns som den var betydligt vanligare även om den inte är det idag. En snabbkoll på Blocket.se idag visade sig dock vara lyckosam! Det finns faktiskt en Vanette till salu just nu i Dalarna. Även det en 91:a och i samma färgkombination.
Denna generation av Nissan Vanette med internkod C22 tillverkades från 1985 till 1994. Jag vet dock inte hur länge den marknadsfördes i Sverige. I USA hette den kort och gott Nissan Van och såldes där mellan 1987 och 1990. För den amerikanska marknaden fick Vanette en större 2,4-liters motor. Det blev då trångt i motorutrymmet vilket ledde till problem med överhettning och motorbränder. Bilarna återkallades i fyra omgångar för åtgärder, men då detta inte avhjälpte problemen och en rättegång närmade sig, beslutade Nissan 1994 att återköpa alla Nissan Van i hela USA. Några få behöll sina bilar men resten skrotades. Således torde Nissan Van/Vanette vara rätt ovanlig även i USA!
När såg du en Nissan Urvan senast? skrev David Ö som rubrik i mailet från oktober innehållande bilderna på nästa bil. Det kan jag faktiskt inte minnas och ska jag vara ärlig så hade jag glömt bort att den existerade över huvud taget! Men nu har minnet kommit åter och jag minns att jag i min ungdom tyckte att Urvan var ett väldigt roligt namn. Jag gissar att det är lek med orden urban (som har med staden att göra) och van (skåpbil), men resultatet är väl sådär.
Nissan Urvan var nog inte så ovanlig som ny, men idag finns säkerligen inte många kvar. Rostkänslighet och hårt brukande har säkert knäckt de flesta. Exemplaret på bilderna är från 1986, har varit avställt sedan 1998 men har faktiskt endast haft tre ägare. David konstaterar att som alla andra tokrostiga bilar, så är även denna Tuff Kote Dinol-behandlad.
Det tveksamma namnet Urvan var ett namn för exportmarknaden. I hemlandet Japan hette den Caravan. Den generation Urvan som bilen på bilden representerar kallas E23 och tillverkades mellan 1981 och 1986.
Det kanske kan verka lite väl nördigt att skriva om dessa fordon av nyttokaraktär. Till dessa räknar jag transportbilar, minibussar, pickuper med flera. Vissa modeller har fått en viss status, som till exempel Volkswagen Typ 2, men flertalet uppmärksammas inte och har få entusiaster. De plågas till döds och få saknar dem när de försvunnit. Det är synd tycker jag, och jag uppmanar alla som har möjlighet att rädda ett exemplar till eftervärlden! Allt som kan räddas är intressant men tvingas jag uppge någon favorit så skulle jag nog bli extra glad av att få se en orange Toyota Hiace från runt 1980. Eller varför inte en Nissan Urvan?
Erik i Umeå skickade flera bilder till mig i somras varav flera tidigare har publicerats här på bloggen. Bland dessa bilder fanns en Nissan Vanette SGX från 1991 med stilig tvåtonslack. Jag själv såg faktiskt samma bil när jag var i Umeå i somras. Bilen ställdes nyligen av när besiktningen löpte ut och den har haft 10 ägare.
Grymt ovanlig minibuss, i relativt fint skick (särskilt för att vara en minibuss, dessa brukar få uthärda mycket stryk!). Kan inte minnas om jag någonsin sett en sådan här förut? skriver Erik.
Jag vet faktiskt inte hur ovanlig Nissan Vanette var när den var ny, men jag minns inte att jag sett många. Den till utseendet liknande Toyota Model F känns som den var betydligt vanligare även om den inte är det idag. En snabbkoll på Blocket.se idag visade sig dock vara lyckosam! Det finns faktiskt en Vanette till salu just nu i Dalarna. Även det en 91:a och i samma färgkombination.
Denna generation av Nissan Vanette med internkod C22 tillverkades från 1985 till 1994. Jag vet dock inte hur länge den marknadsfördes i Sverige. I USA hette den kort och gott Nissan Van och såldes där mellan 1987 och 1990. För den amerikanska marknaden fick Vanette en större 2,4-liters motor. Det blev då trångt i motorutrymmet vilket ledde till problem med överhettning och motorbränder. Bilarna återkallades i fyra omgångar för åtgärder, men då detta inte avhjälpte problemen och en rättegång närmade sig, beslutade Nissan 1994 att återköpa alla Nissan Van i hela USA. Några få behöll sina bilar men resten skrotades. Således torde Nissan Van/Vanette vara rätt ovanlig även i USA!
När såg du en Nissan Urvan senast? skrev David Ö som rubrik i mailet från oktober innehållande bilderna på nästa bil. Det kan jag faktiskt inte minnas och ska jag vara ärlig så hade jag glömt bort att den existerade över huvud taget! Men nu har minnet kommit åter och jag minns att jag i min ungdom tyckte att Urvan var ett väldigt roligt namn. Jag gissar att det är lek med orden urban (som har med staden att göra) och van (skåpbil), men resultatet är väl sådär.
Nissan Urvan var nog inte så ovanlig som ny, men idag finns säkerligen inte många kvar. Rostkänslighet och hårt brukande har säkert knäckt de flesta. Exemplaret på bilderna är från 1986, har varit avställt sedan 1998 men har faktiskt endast haft tre ägare. David konstaterar att som alla andra tokrostiga bilar, så är även denna Tuff Kote Dinol-behandlad.
Det tveksamma namnet Urvan var ett namn för exportmarknaden. I hemlandet Japan hette den Caravan. Den generation Urvan som bilen på bilden representerar kallas E23 och tillverkades mellan 1981 och 1986.
Det kanske kan verka lite väl nördigt att skriva om dessa fordon av nyttokaraktär. Till dessa räknar jag transportbilar, minibussar, pickuper med flera. Vissa modeller har fått en viss status, som till exempel Volkswagen Typ 2, men flertalet uppmärksammas inte och har få entusiaster. De plågas till döds och få saknar dem när de försvunnit. Det är synd tycker jag, och jag uppmanar alla som har möjlighet att rädda ett exemplar till eftervärlden! Allt som kan räddas är intressant men tvingas jag uppge någon favorit så skulle jag nog bli extra glad av att få se en orange Toyota Hiace från runt 1980. Eller varför inte en Nissan Urvan?
torsdag 15 december 2011
Kantig kavalkad
Nu går det trögt med skrivandet på bloggen, men tid och ork tryter så här innan julledigheten. Hur som helst har jag i alla fall till idag lyckats knåpa ihop ett inlägg. Känner du att du vill veta mer om Nissans kantiga åttiotalare? Nähä? Hmm... Då får du det i alla fall! Idag avhandlar jag några Sunny men ytterligare några kantiga Nissan kommer att dyka upp inom en snar, eller kanske avlägsen, framtid. Det var ju det där med tiden och orken...
För en månad sedan fann jag denna kantiga Nissan Sunny utmed Fyrisån, nära Haglunds bro, i Uppsala. Den känns bekant på något sätt, för det var så här Nissan såg ut under andra halvan av åttiotalet. Men faktum är att denna modell aldrig såldes i Sverige. Jo, Sunny såldes i Sverige, men just denna variant fanns inte. Nästan. Jag återkommer till det.
Det är inte ovanligt att bilmodeller får olika namn beroende på marknad, men ofta är inte helt klart varför så är fallet. Särskilt japanska bilar verkar ha drabbats hårt av denna namnförvirring och jag har berört detta vid ett flertal tidigare tillfällen.
Namnet Nissan (eller Datsun som exportbilarna kallades fram till åttiotalet) Sunny har suttit på rad olika småbilar. Namnet har varierat beroende på exportmarknad. För att hålla reda på vilken modell det rör sig om är det därfö bra att kunna internkoden för respektive modell, en bokstav som anger serie och en siffra som anger generation.
Jag har exempelvis tidigare berättat om Datsun/Nissan Cherry med internkoden N12. Den vita bilen på garageuppfarten är en sådan. Denna Cherry 1.5 GL från 1985 fann jag i Umeå i somras. I Japan verkar Cherry ha hetat Pulsar, samma namn som också efterträdaren N13 fick. I exempelvis Grekland fick N13 heta Cherry men på de flesta marknader i Europa fick den namnet Sunny och det är en sådan vit sedan du ser här på bilderna.
Detta verkar ännu vara en förhållandevis vanlig bil i Sverige. Denna norskregistrerade Nissan Sunny 1.6 LX fann jag i början av november på den parkering där jag gjort andra fynd som exempelvis Opel Commodore och Senator, Toyota Starlet, Land Rover 109 samt Mazda 323. Anledningen till att jag valde att fotografera denna bil är att den inte har lackerade stötfångare. Klart man reagerar på detta! De svensksålda bilarna var nämligen i lite (lite) lyxigare utförande och med det följde färg på stötfångarna. Nissan N13 fanns mellan åren 1987 till 1990.
Företrädaren till denna Sunny hette också Sunny men hade internkoden B11, alltså rör det sig om en helt annan serie här. Även i Japan hette denna Sunny men i Nordamerika hette den Sentra. Den tillverkades även där, i USA närmare bestämt. (I Malaysia fanns exempelvis också en Sentra men då rörde det sig om en N13 för ytterliga förvirra begreppen.)
Efterträdaren till B12 exporterades inte i lika stor utsträckning till Europa, förutom i kombi- och coupéutförande. I Sverige såldes endast coupéutförandet medan övriga karossvarianter, sedan och halvkombi, alltså motsvarades av Sunny N13. I Finland, eller åtminstone på Åland, verkar även den något klumpigt formgivna kombimodellen av Sunny B12 ha sålts. Det är nämligen en sådan Ålandsregistrerad röd Nissan Sunny 1.6 SLX du ser på bilderna.
Sista bilen i dagens inlägg är just en svensksåld Sunny B12 coupé. Jag fann denna fräsiga Sunny 1.6 SLX från 1990 när jag handlat på Ica för en månad sedan ungefär. Det är ingen vacker skapelse direkt, men kul i all sin kantighet. Nissan B12 fanns mellan åren 1985 och 1990.
Nissan var ingalunda ensamma om att tillverka kantiga bilar på åttiotalet men det sägs att Nissan höll sig fast extra länge till kantigheten. Det var Nissans chefsdesigner som insisterade på att hålla fast vid linjal och vinkelhake vid ritbordet. Det sägs också ha bidrag till Nissan svikande försäljningssiffror under åttiotalet.
Om detta är en sann historia vet jag inte, men den är bra så pass bra så varför kolla upp den? Vi kan i alla fall konstatera att Nissan Sunny säkerligen är en bra bil, alla bilarna i dagens inlägg verkar åtminstone ha klarat åren bra, men särskilt roliga är de kanske inte. Kanske var det därför Nissan kom på kant med kunderna?
För en månad sedan fann jag denna kantiga Nissan Sunny utmed Fyrisån, nära Haglunds bro, i Uppsala. Den känns bekant på något sätt, för det var så här Nissan såg ut under andra halvan av åttiotalet. Men faktum är att denna modell aldrig såldes i Sverige. Jo, Sunny såldes i Sverige, men just denna variant fanns inte. Nästan. Jag återkommer till det.
Det är inte ovanligt att bilmodeller får olika namn beroende på marknad, men ofta är inte helt klart varför så är fallet. Särskilt japanska bilar verkar ha drabbats hårt av denna namnförvirring och jag har berört detta vid ett flertal tidigare tillfällen.
Namnet Nissan (eller Datsun som exportbilarna kallades fram till åttiotalet) Sunny har suttit på rad olika småbilar. Namnet har varierat beroende på exportmarknad. För att hålla reda på vilken modell det rör sig om är det därfö bra att kunna internkoden för respektive modell, en bokstav som anger serie och en siffra som anger generation.
Jag har exempelvis tidigare berättat om Datsun/Nissan Cherry med internkoden N12. Den vita bilen på garageuppfarten är en sådan. Denna Cherry 1.5 GL från 1985 fann jag i Umeå i somras. I Japan verkar Cherry ha hetat Pulsar, samma namn som också efterträdaren N13 fick. I exempelvis Grekland fick N13 heta Cherry men på de flesta marknader i Europa fick den namnet Sunny och det är en sådan vit sedan du ser här på bilderna.
Detta verkar ännu vara en förhållandevis vanlig bil i Sverige. Denna norskregistrerade Nissan Sunny 1.6 LX fann jag i början av november på den parkering där jag gjort andra fynd som exempelvis Opel Commodore och Senator, Toyota Starlet, Land Rover 109 samt Mazda 323. Anledningen till att jag valde att fotografera denna bil är att den inte har lackerade stötfångare. Klart man reagerar på detta! De svensksålda bilarna var nämligen i lite (lite) lyxigare utförande och med det följde färg på stötfångarna. Nissan N13 fanns mellan åren 1987 till 1990.
Företrädaren till denna Sunny hette också Sunny men hade internkoden B11, alltså rör det sig om en helt annan serie här. Även i Japan hette denna Sunny men i Nordamerika hette den Sentra. Den tillverkades även där, i USA närmare bestämt. (I Malaysia fanns exempelvis också en Sentra men då rörde det sig om en N13 för ytterliga förvirra begreppen.)
Efterträdaren till B12 exporterades inte i lika stor utsträckning till Europa, förutom i kombi- och coupéutförande. I Sverige såldes endast coupéutförandet medan övriga karossvarianter, sedan och halvkombi, alltså motsvarades av Sunny N13. I Finland, eller åtminstone på Åland, verkar även den något klumpigt formgivna kombimodellen av Sunny B12 ha sålts. Det är nämligen en sådan Ålandsregistrerad röd Nissan Sunny 1.6 SLX du ser på bilderna.
Sista bilen i dagens inlägg är just en svensksåld Sunny B12 coupé. Jag fann denna fräsiga Sunny 1.6 SLX från 1990 när jag handlat på Ica för en månad sedan ungefär. Det är ingen vacker skapelse direkt, men kul i all sin kantighet. Nissan B12 fanns mellan åren 1985 och 1990.
Nissan var ingalunda ensamma om att tillverka kantiga bilar på åttiotalet men det sägs att Nissan höll sig fast extra länge till kantigheten. Det var Nissans chefsdesigner som insisterade på att hålla fast vid linjal och vinkelhake vid ritbordet. Det sägs också ha bidrag till Nissan svikande försäljningssiffror under åttiotalet.
Om detta är en sann historia vet jag inte, men den är bra så pass bra så varför kolla upp den? Vi kan i alla fall konstatera att Nissan Sunny säkerligen är en bra bil, alla bilarna i dagens inlägg verkar åtminstone ha klarat åren bra, men särskilt roliga är de kanske inte. Kanske var det därför Nissan kom på kant med kunderna?
torsdag 8 december 2011
Skönheten och odjuret
Den positiva fördomen om äldre bilägare är att de tar hand om sina bilar. Drömmen för en bilnörd som jag är såklart att lägga vantarna på en bil som en äldre herre/dam ägt sedan den var ny, kört endast på sommaren (endast på söndagar, om det nu inte regnat) och tagit minutiöst hand om den. Nu vet vi ju att så behöver inte alls vara fallet. Det kan det ju också vara så att man tar hand om sin bil, men bryr sig föga
om hur den ser ut, något som blev tydligt i föregående inlägg. (Det bör
dock tilläggas att där vet jag dock inget om ägarens ålder.) Ett tredje alternativ kan ju vara det att en även en äldre person kan ha ett mer normalt förhållande till bilägandet, det vill säga man kör med bilen och byter den då och då. Just nu bortser vi dock från detta tråkiga faktum.
Dagens bilar får illustrera de olika förhållningssätten. Den gula Opel Rekorden såg jag i Tranås i somras. Den parkerades utanför Ica Kvantum av en äldre dam. Det är en 1900 Automatic från 1977 som haft fyra ägare och som gått drygt 1400 mil enligt Transportstyrelsen, men jag gissar att siffran ska vara 11400. Både antal ägare och miltal är nästan förvånande högt då bilen är ett så fantastiskt fint skick. En riktig skönhet!
Marcus i Ljusdal hittade också en Opel Rekord på en Icaparkering. Ägaren är en gammal man som jobbat inom kommunen så den bilen har jag sett i väldigt många år. Observera den nonchalanta parkeringen och spaden på taket! Gammal vana från tiden innan ägaren pensionerades..., skriver Marcus. Då jag inte ser registreringsnumret kan jag inte få fram några uppgifter om bilen. Upphöjningen på huven tyder på att det sitter en diesel i bilen, en 60-hästarsmaskin som ger försiktiga prestanda. Då bilen faktiskt rullar är det ju ett tecken på att den tagits omhand trots ett anskrämligt yttre i mattsvart och rostbrunt. Ett riktigt odjur!
Båda bilarna har sin charm, tycker jag, och de är värda att uppmärksammas. Om man känner till något om en bils historia blir det extra roligt, vilket fallet med den svarta Rekorden illustrerar väl. Tack Marcus för bilden och den korta, men ack så viktiga bakgrunden.
Ska jag nämna något om bilmodellen så är båda bilarna Opel Rekord av den generation som kallas Rekord D. Den har jag berättat om i ett tidigare inlägg. Det inlägget handlade om en Rekord Coupé. Bilarna i detta inlägg är snarlika men har en annan, idag utdöd, karossvariant: tvådörrars sedan. Jag vet ingen biltillverkare som tillhandahåller en sådan modell idag. Men bilmodet kommer och går. Rover hade på sextiotalet en snygg fyrdörrars coupévariant av sin P5. Få biltillverkade hakade visserligen på detta (möjligtvis var inte heller Rover först) men idag verkar alla biltillverkare med premiumambitioner vilja ha en fyrdörrars coupé i modellprogrammet. Kanske är hoppet ute för tvådörrars sedanmodeller, kanske inte.
Dagens bilar får illustrera de olika förhållningssätten. Den gula Opel Rekorden såg jag i Tranås i somras. Den parkerades utanför Ica Kvantum av en äldre dam. Det är en 1900 Automatic från 1977 som haft fyra ägare och som gått drygt 1400 mil enligt Transportstyrelsen, men jag gissar att siffran ska vara 11400. Både antal ägare och miltal är nästan förvånande högt då bilen är ett så fantastiskt fint skick. En riktig skönhet!
Marcus i Ljusdal hittade också en Opel Rekord på en Icaparkering. Ägaren är en gammal man som jobbat inom kommunen så den bilen har jag sett i väldigt många år. Observera den nonchalanta parkeringen och spaden på taket! Gammal vana från tiden innan ägaren pensionerades..., skriver Marcus. Då jag inte ser registreringsnumret kan jag inte få fram några uppgifter om bilen. Upphöjningen på huven tyder på att det sitter en diesel i bilen, en 60-hästarsmaskin som ger försiktiga prestanda. Då bilen faktiskt rullar är det ju ett tecken på att den tagits omhand trots ett anskrämligt yttre i mattsvart och rostbrunt. Ett riktigt odjur!
Båda bilarna har sin charm, tycker jag, och de är värda att uppmärksammas. Om man känner till något om en bils historia blir det extra roligt, vilket fallet med den svarta Rekorden illustrerar väl. Tack Marcus för bilden och den korta, men ack så viktiga bakgrunden.
Ska jag nämna något om bilmodellen så är båda bilarna Opel Rekord av den generation som kallas Rekord D. Den har jag berättat om i ett tidigare inlägg. Det inlägget handlade om en Rekord Coupé. Bilarna i detta inlägg är snarlika men har en annan, idag utdöd, karossvariant: tvådörrars sedan. Jag vet ingen biltillverkare som tillhandahåller en sådan modell idag. Men bilmodet kommer och går. Rover hade på sextiotalet en snygg fyrdörrars coupévariant av sin P5. Få biltillverkade hakade visserligen på detta (möjligtvis var inte heller Rover först) men idag verkar alla biltillverkare med premiumambitioner vilja ha en fyrdörrars coupé i modellprogrammet. Kanske är hoppet ute för tvådörrars sedanmodeller, kanske inte.
onsdag 7 december 2011
I nöd och last
Jag minns en gång när jag kom ifatt en gammal Volvo Duett i Katrineholm. Karossen stod lätt diagonalt på hjulen och när föraren bromsade så det enda fungerande bromsljuset flämtade till krängde bilen åt vänster. Uppenbarligen saknades broms på åtminstone ett hjul. Bilen framfördes av en man med stort yvigt skägg och lastutrymmet satt en stor hund.
I en inte alltför avlägsen dåtid kunde man se riktigt risiga gamla Duetter rulla omkring sneda och vinda, lastade med diverse bråte, djur eller vad det nu kunde vara. Att bilarna vanvårdades kanske är fel ordval då de antagligen vårdades av sina ägare, men inte med den finess man som finbilsägare är ute efter. Inte alls faktiskt. Går något sönder byter man det, men det behöver inte vara en originaldel. En backspegel är en backspegel vare sig den kommer från Duett, Opel eller Biltema. Man ser ju ändå bakåt i den. Och stolar från en Saab 99 är ju skönare än Duettens originalstolar så de byter vi ut. Dessa bilar som vårdas, men inte ömt, och får leva vidare trots en mer eller mindre anskrämligt yttre, kallar jag för "trotjänare". Jag har tidigare berättat om detta. De älskas de i nöd och lust, även om det i Duettens fall nog rör sig om nöd och last.
Mikael i Sandviken fann denna trotjänar-Duett i somras. Den är från 1964 och har endast haft fyra ägare. Miltalet anges till 378 så mätaren har nyligen snurrat, men att vi kan nog lägga till 30000 mil, minst. Mikael säger att den rullar som bruksbil. Skicket är ganska dassigt, den har blivit rostlagad i omgångar ser det ut som med stora plåtbitar svetsade. Har sett att den har blivit omlackad ett par gånger. Det är nog färgen som håller ihop bilen. Jag har berättat om Volvo Duett i ett tidigare inlägg, men då var det med ett exemplar som var denna bils motsats. Den enda likheten är att både på typiskt Duettmanér har ett jättelikt takräcke.
På den här kategorin av Duetter verkar det vara ett måste att ersätta originalbakljusen med någon annan variant. Den här har fått någon släpvagnsvariant från Biltema kompletterat med nummerskyltsbelysning från samma ställe. Kofångarna bak brukar saknas men den här har dem faktiskt kvar. Backspeglarna är såklart bytta liksom framstolarna (kan det vara från en gammal Passat?) som sig bör. Navkapslar, grill och främre kofångare kommer från olika årgångar av Volvo 140 och främre blinkers från Volvo Amazon. Modifieringar som antagligen gjorts för att originalgrejerna försvunnit eller att någon försökt modifiera utseendet. Allt detta är toppat av ett lackarbete utan större noggrannhet. Stänkskydd, däck, avgasrör med mera har nämligen också fått sig en dusch av sprayburken. Fälgarna baktill verkar vara sprayade utan att däcken maskerats alls.
Bilen ser verkligen anskrämlig ut och man borde kanske förfasas över hur den misshandlats. Ändå så är den lätt att tycka om. Den är totalt prestigelös vilket känns enormt befriande. Jag har svårt att se mig själv framföra denna vagn. Det krävs nog ett visst mod, en jag-skiter-i-vad-andra-tycker-attityd. Världen skulle inte bli mer trafiksäker om fler tänkte så, men däremot skulle den nog bli lite mer avslappnad.
Slutligen vill jag bara säga något om Mikaels prioritering när han valde fotoobjekt. Om du tittar noga på den övre bilden anar du en Ford Thunderbird 1964-66 i bakgrunden, en bil som säkert skulle tilldra sig mycket uppmärksamhet på någon annan blogg. På Bilspanaren prioriteras dock alltid vardagsbilarna, hur risiga och fula de än är!
måndag 5 december 2011
Dansk tysk på amerikanska
Jag hade för en tid sedan ett litet Auditema på bloggen och just som jag trodde det var över sprang jag på denna bil i Köpenhamn förra helgen. Alldeles nära Transitambulansen och lillcittran i det förra inlägget från den danska huvudstaden stod denna smårisiga Audi 80 från 1985 eller så. Eller är det inte en Audi 90 med tanke på de lite svulstigare stötfångarna? Nja, faktum är att det är en Audi 4000 S, alltså en Audi 80 för den nordamerikanska marknaden. Motsvarande modell till Audi 90 hette däremot 4000 CS Quattro.
Min uppfattning är att amerikaner gillar namn på sina bilar snarare än sifferbeteckningar, så varför Audi valde en modellbeteckning med ännu fler siffror är en gåta. När nästa generation Audi 80 kom 1987 fick den dock heta även det på andra sidan Atlanten.
Storebror Audi 100 hette fram till 1989 Audi 5000 på den amerikanska marknaden. Namnbytet var säkert ett led i att återupprätta Audis goda rykte efter att rapporter om Audi 5000 som helt plötsligt börjat skena gjort att försäljningen dalade kraftigt. Du kan läsa om detta i ett tidigare inlägg då jag fann en amerikansk Audi 100 hemma i Uppsala.
Min uppfattning är att amerikaner gillar namn på sina bilar snarare än sifferbeteckningar, så varför Audi valde en modellbeteckning med ännu fler siffror är en gåta. När nästa generation Audi 80 kom 1987 fick den dock heta även det på andra sidan Atlanten.
Storebror Audi 100 hette fram till 1989 Audi 5000 på den amerikanska marknaden. Namnbytet var säkert ett led i att återupprätta Audis goda rykte efter att rapporter om Audi 5000 som helt plötsligt börjat skena gjort att försäljningen dalade kraftigt. Du kan läsa om detta i ett tidigare inlägg då jag fann en amerikansk Audi 100 hemma i Uppsala.
torsdag 1 december 2011
Ett litet jubileum, igen
Idag är det dags för ett litet firande igen. Inte nog med att det är fredag, dagens inlägg är dessutom nummer 200 i ordningen!
Eftersom jag inte lyckats hitta någon Audi 200, Messerschmitt KR 200 eller annan spännande bil med 200 i modellbeteckningen får jubileet uppmärksammas med en Mercedes 200 från 1984. Jag fann den för en månad sen, bara två kvarter från min förra lägenhet i stadsdelen Luthagen.
Den är tveksamt "stylad" med svarttonade bakljusglas och hjulsidor från någon tillbehörsfirma. För övrigt ser den riktigt fin ut. Transportstyrelsen säger att den gått drygt 13500 mil, ingenting för en W123! Rätt skött kan säkert en gammal Merca rulla hur långt som helst med kvaliteten i behåll. Populariteten som taxibil är förståelig.
Modellen, som kallas W123, har varit med flera gånger tidigare på bloggen. Den första gången var för ett år sedan, sånär som på en dag. Du kan läsa det inlägget här.
Nu ska jag fira med att inte skriva ett nytt inlägg och ta en välbehövlig helg!
Eftersom jag inte lyckats hitta någon Audi 200, Messerschmitt KR 200 eller annan spännande bil med 200 i modellbeteckningen får jubileet uppmärksammas med en Mercedes 200 från 1984. Jag fann den för en månad sen, bara två kvarter från min förra lägenhet i stadsdelen Luthagen.
Den är tveksamt "stylad" med svarttonade bakljusglas och hjulsidor från någon tillbehörsfirma. För övrigt ser den riktigt fin ut. Transportstyrelsen säger att den gått drygt 13500 mil, ingenting för en W123! Rätt skött kan säkert en gammal Merca rulla hur långt som helst med kvaliteten i behåll. Populariteten som taxibil är förståelig.
Modellen, som kallas W123, har varit med flera gånger tidigare på bloggen. Den första gången var för ett år sedan, sånär som på en dag. Du kan läsa det inlägget här.
Nu ska jag fira med att inte skriva ett nytt inlägg och ta en välbehövlig helg!
måndag 28 november 2011
Transitresan
Helgen tillbringades i härliga Köpenhamn. Vädret var dock inte lika härligt, men som tur var lyckades vårt tåg trots stormen ta sig ända hem till Uppsala i söndags utan större förseningar.
Köpenhamn är en synnerligen bra stad för bilspaning då det finns rätt gott om gamla och halvgamla intressanta bilar. Det blev dock ytterst få bilder tagna, men jag kan ju nämna några bilar jag såg så kanske det vattnas i munnen på någon av er. Vad sägs till exempel om Volvo Duett, MGB GT, Hundkoja, DKW AU 1000, Rover P6, Volkswagen Bubbla, Volvo Amazon, Morris Minor, Mercedes W123 både som fyrdörrars sedan, kombi och coupé samt flera trevliga åttiotalsbilar som till exempel Volkswagen Passat B2 och Ford Granada Mk 2. Och såklart de kralliga typerna i dagens inlägg.
Jag är av någon anledning en lite svag för tidiga Ford Transit, den som brukar kallas Mk 1. Det är lite svårt att beskriva varför men jag tycker de är tuffa på något sätt. En tidig Transitbuss, mörkblå med vit kylargrill skulle jag ha svårt att motstå. Om jag nu erbjöds en, vill säga. I inlägget från i somras med husbilar skrev jag kortfattat om Ford Transits historia.
Den första Transiten höll på att lastas på Frederiksborggade och liknar den jag beskriver ovan men den har två fel. Dels är den för stor. Transit finns i ett otal varianter och jag vill ha en lättare variant med kortare kaross och utan dubbelmonterade bakhjul. Och dels har den den fula utstickande grillen. När Transit fick dieselmotor (och V6-motor) rymdes den i riktigt och därför förlängdes fronten. Hur som helst är det inte snyggt. Men den är rätt tuff ändå.
Årsmodellen vet jag inte men det är en Mk 1 och fanns som från årsmodell 1966 till 1978. I Tyskland kallas den dock generation 2 då det fanns en tysktillverkad Ford Transit mellan 1953 och 1965. Mk 1 ersattes av Mk 2 som du ser på bilden nedan. Som du ser handlar det om en ansiktslyftning snarare än om en ny modell. Fronten förändrades liksom inredningen. Under huven byttes Mark 1:s V4 till Fords så kallade Pinto. Inte förrän 1986 kom den helt nya Transit Mk 3.
Mk 2-Transiten stod på Nansensgade och är en före detta tysk ambulans, numera danskregistrerad. På dörren står det Katastrophenschutz Landkreis Breisgau-Hochschwartswald vilket fritt, och inte så bra, översatt betyder "Räddningstjänsten i distriktet Breisgau-Hochsschwartswald" (som ligger i sydvästra Tyskland). Vid en googling upptäckte jag att den beige färgen verkar ha varit standard på Katastrophenscutz-ambulanser, likaså de svarta fälgar med svarta navkapslar. Mycket tufft!
Köpenhamn är som sagt en bra stad för bilspaning så jag behövde inte gå långt för att hitta något annat intressant, som till exempel en Citroën 2CV i dansk färgställning.
Farvel!
Köpenhamn är en synnerligen bra stad för bilspaning då det finns rätt gott om gamla och halvgamla intressanta bilar. Det blev dock ytterst få bilder tagna, men jag kan ju nämna några bilar jag såg så kanske det vattnas i munnen på någon av er. Vad sägs till exempel om Volvo Duett, MGB GT, Hundkoja, DKW AU 1000, Rover P6, Volkswagen Bubbla, Volvo Amazon, Morris Minor, Mercedes W123 både som fyrdörrars sedan, kombi och coupé samt flera trevliga åttiotalsbilar som till exempel Volkswagen Passat B2 och Ford Granada Mk 2. Och såklart de kralliga typerna i dagens inlägg.
Jag är av någon anledning en lite svag för tidiga Ford Transit, den som brukar kallas Mk 1. Det är lite svårt att beskriva varför men jag tycker de är tuffa på något sätt. En tidig Transitbuss, mörkblå med vit kylargrill skulle jag ha svårt att motstå. Om jag nu erbjöds en, vill säga. I inlägget från i somras med husbilar skrev jag kortfattat om Ford Transits historia.
Den första Transiten höll på att lastas på Frederiksborggade och liknar den jag beskriver ovan men den har två fel. Dels är den för stor. Transit finns i ett otal varianter och jag vill ha en lättare variant med kortare kaross och utan dubbelmonterade bakhjul. Och dels har den den fula utstickande grillen. När Transit fick dieselmotor (och V6-motor) rymdes den i riktigt och därför förlängdes fronten. Hur som helst är det inte snyggt. Men den är rätt tuff ändå.
Årsmodellen vet jag inte men det är en Mk 1 och fanns som från årsmodell 1966 till 1978. I Tyskland kallas den dock generation 2 då det fanns en tysktillverkad Ford Transit mellan 1953 och 1965. Mk 1 ersattes av Mk 2 som du ser på bilden nedan. Som du ser handlar det om en ansiktslyftning snarare än om en ny modell. Fronten förändrades liksom inredningen. Under huven byttes Mark 1:s V4 till Fords så kallade Pinto. Inte förrän 1986 kom den helt nya Transit Mk 3.
Mk 2-Transiten stod på Nansensgade och är en före detta tysk ambulans, numera danskregistrerad. På dörren står det Katastrophenschutz Landkreis Breisgau-Hochschwartswald vilket fritt, och inte så bra, översatt betyder "Räddningstjänsten i distriktet Breisgau-Hochsschwartswald" (som ligger i sydvästra Tyskland). Vid en googling upptäckte jag att den beige färgen verkar ha varit standard på Katastrophenscutz-ambulanser, likaså de svarta fälgar med svarta navkapslar. Mycket tufft!
Köpenhamn är som sagt en bra stad för bilspaning så jag behövde inte gå långt för att hitta något annat intressant, som till exempel en Citroën 2CV i dansk färgställning.
Farvel!
torsdag 24 november 2011
Två Visa män
I inlägget med skrotbilar i Hallstavik figurerade en Oltcit, en bil som skulle ha blivit Citroën Visa om inte Citroën krisat och blivit uppköpta av Peugeot. Det inlägget fick två läsare att skicka bilder på varsin Citroën Visa. Eller också var de bara visa och passade på att fånga Visorna på bild när de hade chansen. För när såg du en senast? Citroën Visa berättade jag om i ett av mina inlägg från Frankrike i somras.
Jörgen i Örebro fann den röda Visan, en 14 RS från 1987. Den ser ju ut att vara ganska skaplig men utseendemässigt stör de fula hjulsidorna på bakhjulen. Originalfälgarna som blottas framtill är dock riktigt tuffa! Transportstyrelsen säger att den haft fem ägare och anger miltalet till drygt 5600 mil, men det låter lite lite. Vad jag har förstått fanns RS endast för den skandinaviska marknaden, men jag vet inte vad som var specifikt med den.
Stig Hellberg i Uppsala, som bidrog med bilderna till inlägget bilarna i Hallstavik, fann den andra Visan. Detta verkar vara en bra parkering att spana på. Vid sidan av Visan skymtar man en Nissan 200 SX och det var på denna parkering Stig tidigare fann en konstig Saab 99 kombi.
Även denna bil är en 14 RS, men den här är ett år äldre. Den har haft 7 ägare och gått drygt 12300 mil. Den ser också skaplig ut och jag misstänker att det var denna bil som var till salu på Blocket i somras. Jag var nämligen lite sugen på att skaffa mig en ett passande åkdon till Träffpunkt 80 och kollade lite efter roliga åttiotalsbilar på Blocket. I slutänden blev det så att jag åkte i min sjuttiotalsbil och fick stå på den fina fulbilsparkeringen.
Citroën Visa lades ned 1988 men liksom Volkswagen Santana, som jag skrev om i förra inlägget, kom även Visa att tillverkas i Kina, dock under ett annat namn. Den kom att heta Wuling LZW 7100 och var identisk med Visa förutom motorn som var en trecylindrig Daihatsumaskin. Den tillverkades till 1995. När såg du en sådan senast...
Jörgen i Örebro fann den röda Visan, en 14 RS från 1987. Den ser ju ut att vara ganska skaplig men utseendemässigt stör de fula hjulsidorna på bakhjulen. Originalfälgarna som blottas framtill är dock riktigt tuffa! Transportstyrelsen säger att den haft fem ägare och anger miltalet till drygt 5600 mil, men det låter lite lite. Vad jag har förstått fanns RS endast för den skandinaviska marknaden, men jag vet inte vad som var specifikt med den.
Stig Hellberg i Uppsala, som bidrog med bilderna till inlägget bilarna i Hallstavik, fann den andra Visan. Detta verkar vara en bra parkering att spana på. Vid sidan av Visan skymtar man en Nissan 200 SX och det var på denna parkering Stig tidigare fann en konstig Saab 99 kombi.
Även denna bil är en 14 RS, men den här är ett år äldre. Den har haft 7 ägare och gått drygt 12300 mil. Den ser också skaplig ut och jag misstänker att det var denna bil som var till salu på Blocket i somras. Jag var nämligen lite sugen på att skaffa mig en ett passande åkdon till Träffpunkt 80 och kollade lite efter roliga åttiotalsbilar på Blocket. I slutänden blev det så att jag åkte i min sjuttiotalsbil och fick stå på den fina fulbilsparkeringen.
Citroën Visa lades ned 1988 men liksom Volkswagen Santana, som jag skrev om i förra inlägget, kom även Visa att tillverkas i Kina, dock under ett annat namn. Den kom att heta Wuling LZW 7100 och var identisk med Visa förutom motorn som var en trecylindrig Daihatsumaskin. Den tillverkades till 1995. När såg du en sådan senast...
lördag 19 november 2011
Släkten är värst
Idag tänkte jag avrunda Auditemat här på bloggen och jag tänkte göra det med en Audi och, som du ser på första bilden, ett par nära släktingar till den. Till skillnad från de tidigare Audiinläggen har jag tagit alla bilder själv, dessvärre med mobilkamera därav den undermåliga kvalitén på några av dem.
Första bilen är en Audi 80 CL från 1983 utrustad med frontspoiler som jag fann i juni när jag var på bilspaningsrunda i stadsdelen Eriksberg i Uppsala. Där fann jag också Subaru 1800 och Volvo 343 med en ägare, som jag berättat om tidigare. Audin ser skaplig ut, har haft tio ägare och rullat knappt 26 000 mil. Den besiktigades i september med ställdes av en månad senare. Kanske för vintern bara?
1979 kom den andra generationens Audi 80, eller tredje generationens om räknar med den variant av F103 som hette 80 och som fanns mellan 1966 och 1969. Plattformen som den bygger på kallas B2, som jag berättade i förra inlägget. Den formgavs av Claus Luthe, men designen anslöt till den skarpa föregångaren. Det kan man dock inte säga om efterträdaren B3, eller typ 89, som kom 1987.
I somras fann jag i Umeå en nära släkting till Audin, den idag lite ovanliga andra generationens Volkswagen Passat, kallad Passat B2. Det är en Passat CL Turbodiesel från 1983 i slitet bruksskick. Den har endast haft fyra ägare men rullat modiga 45000 mil och är lastbilsregistrerad vilket avslöjas av ett lastgaller bakom förarstolen.
Passat B2 kom 1981 och delade plattform med Audi 80 men fick till skillnad från föregångaren en helt egen kaross i förhållande till Audin. 1989 ersattes den av den rundare och kylargrillsbefriade Passat B3. Man kan, om man vill, notera att Passat B3 och Audi 80 B3 inte delade plattform.
Passat B2 fanns också som sedanmodell och hette då Santana. Trots att jag var sen hem till middagen var jag bara tvungen att stanna till och fotografera denna Santana. Man vet aldrig när tillfälle ges nästa gång, om det nu ens händer igen! Det är en Santana LX från 1984 i bruksskick. Den har rullat knappt 33600 mil och avverkat 8 ägare.
Santana introducerade samtidigt som Passat B2 och skulle vara lite finare än denna. Santana hade bland annat mer påkostad inredning och så kunde man få den med femcylindrig motor från Audi. Modellen sålde dock dåligt och 1985 fick Santana samma front som Passat och så döptes den om till just Passat. Den femcylindriga Audimotorn erbjöds nu också i den vanliga Passaten.
Därmed var Santanas historia slut, åtminstone i Europa. Tillverkningen fortsatte dock i bland annat Argentina, Brasilien, Kina, Japan, Namibia och Sydafrika, även om modellen kunde lite olika namn beroende på marknad. Vad sägs till exempel om Ford Versailles, en version som såldes i Brasilien på nittiotalet?
Största framgången hade Santana i Kina där tillverkningen startade 1982 och den fortsätter så idag! 1995 kom Santana 2000, som togs fram tillsammans med Volkswagen do Brasil, 2004 kom Santana 3000 och dagens modell, som kom 2008, heter Santana Vista. Den snabba ekonomiska utvecklingen gör dock att avlagda utländska modeller inte längre har någon plats på den kinesiska marknaden och 2012 blir sista årsmodellen för Santana. Du kan läsa mer om Santana och andra avlagda europeiska modeller som fått nytt liv i Kina i Fredrik Nyblads reportage i senaste numret av Klassiker.
Santana introducerade samtidigt som Passat B2 och skulle vara lite finare än denna. Santana hade bland annat mer påkostad inredning och så kunde man få den med femcylindrig motor från Audi. Modellen sålde dock dåligt och 1985 fick Santana samma front som Passat och så döptes den om till just Passat. Den femcylindriga Audimotorn erbjöds nu också i den vanliga Passaten.
Därmed var Santanas historia slut, åtminstone i Europa. Tillverkningen fortsatte dock i bland annat Argentina, Brasilien, Kina, Japan, Namibia och Sydafrika, även om modellen kunde lite olika namn beroende på marknad. Vad sägs till exempel om Ford Versailles, en version som såldes i Brasilien på nittiotalet?
Största framgången hade Santana i Kina där tillverkningen startade 1982 och den fortsätter så idag! 1995 kom Santana 2000, som togs fram tillsammans med Volkswagen do Brasil, 2004 kom Santana 3000 och dagens modell, som kom 2008, heter Santana Vista. Den snabba ekonomiska utvecklingen gör dock att avlagda utländska modeller inte längre har någon plats på den kinesiska marknaden och 2012 blir sista årsmodellen för Santana. Du kan läsa mer om Santana och andra avlagda europeiska modeller som fått nytt liv i Kina i Fredrik Nyblads reportage i senaste numret av Klassiker.
De sista bilderna kommer från ett besök i Shanghai hösten 2007. Bilderna togs inte primärt i bilspanarsyfte men det framgår ändå hur vanlig Volkswagen Santana är, särskilt som taxi. Den första raden visar förutom en Volvobuss fem Santana 3000 i färgglatt taxiutförande. Notera kontaktledningen för trådbussar.
På den andra bilden syns på den igenkorkade motorvägen bland annat olika varianter av Santana, men 3000 är den vanligaste.
Därmed blev familjens svarta får, den misslyckade Santana, den mest framgångsrika i slutänden av de tre släktingarna i detta inlägg. Släkten är som bekant värst!
På den andra bilden syns på den igenkorkade motorvägen bland annat olika varianter av Santana, men 3000 är den vanligaste.
Därmed blev familjens svarta får, den misslyckade Santana, den mest framgångsrika i slutänden av de tre släktingarna i detta inlägg. Släkten är som bekant värst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)