I nöd och last

Jag minns en gång när jag kom ifatt en gammal Volvo Duett i Katrineholm. Karossen stod lätt diagonalt på hjulen och när föraren bromsade så det enda fungerande bromsljuset flämtade till krängde bilen åt vänster. Uppenbarligen saknades broms på åtminstone ett hjul. Bilen framfördes av en man med stort yvigt skägg och lastutrymmet satt en stor hund.

I en inte alltför avlägsen dåtid kunde man se riktigt risiga gamla Duetter rulla omkring sneda och vinda, lastade med diverse bråte, djur eller vad det nu kunde vara. Att bilarna vanvårdades kanske är fel ordval då de antagligen vårdades av sina ägare, men inte med den finess man som finbilsägare är ute efter. Inte alls faktiskt. Går något sönder byter man det, men det behöver inte vara en originaldel. En backspegel är en backspegel vare sig den kommer från Duett, Opel eller Biltema. Man ser ju ändå bakåt i den. Och stolar från en Saab 99 är ju skönare än Duettens originalstolar så de byter vi ut. Dessa bilar som vårdas, men inte ömt, och får leva vidare trots en mer eller mindre anskrämligt yttre, kallar jag för "trotjänare". Jag har tidigare berättat om detta. De älskas de i nöd och lust, även om det i Duettens fall nog rör sig om nöd och last.

Mikael i Sandviken fann denna trotjänar-Duett i somras. Den är från 1964 och har endast haft fyra ägare. Miltalet anges till 378 så mätaren har nyligen snurrat, men att vi kan nog lägga till 30000 mil, minst. Mikael säger att den rullar som bruksbil. Skicket är ganska dassigt, den har blivit rostlagad i omgångar ser det ut som med stora plåtbitar svetsade. Har sett att den har blivit omlackad ett par gånger. Det är nog färgen som håller ihop bilen. Jag har berättat om Volvo Duett i ett tidigare inlägg, men då var det med ett exemplar som var denna bils motsats. Den enda likheten är att både på typiskt Duettmanér har ett jättelikt takräcke. 

På den här kategorin av Duetter verkar det vara ett måste att ersätta originalbakljusen med någon annan variant. Den här har fått någon släpvagnsvariant från Biltema kompletterat med nummerskyltsbelysning från samma ställe. Kofångarna bak brukar saknas men den här har dem faktiskt kvar. Backspeglarna är såklart bytta liksom framstolarna (kan det vara från en gammal Passat?) som sig bör. Navkapslar, grill och främre kofångare kommer från olika årgångar av Volvo 140 och främre blinkers från Volvo Amazon. Modifieringar som antagligen gjorts för att originalgrejerna försvunnit eller att någon försökt modifiera utseendet. Allt detta är toppat av ett lackarbete utan större noggrannhet. Stänkskydd, däck, avgasrör med mera har nämligen också fått sig en dusch av sprayburken. Fälgarna baktill verkar vara sprayade utan att däcken maskerats alls.

Bilen ser verkligen anskrämlig ut och man borde kanske förfasas över hur den misshandlats. Ändå så är den lätt att tycka om. Den är totalt prestigelös vilket känns enormt befriande. Jag har svårt att se mig själv framföra denna vagn. Det krävs nog ett visst mod, en jag-skiter-i-vad-andra-tycker-attityd. Världen skulle inte bli mer trafiksäker om fler tänkte så, men däremot skulle den nog bli lite mer avslappnad.

Slutligen vill jag bara säga något om Mikaels prioritering när han valde fotoobjekt. Om du tittar noga på den övre bilden anar du en Ford Thunderbird 1964-66 i bakgrunden, en bil som säkert skulle tilldra sig mycket uppmärksamhet på någon annan blogg. På Bilspanaren prioriteras dock alltid vardagsbilarna, hur risiga och fula de än är!