Mellanklass i mellandagarna

Så i mellandagarna har vi nu nått det sista inlägget om kantiga Nissan, åtminstone för den här gången. Vi har nu kommit fram till mellanklassaren Bluebird.

Bluebird är ett av de äldsta japanska modellnamnen och har funnits sedan femtiotalet. Det har suttit på rad olika Datsun-/Nissanmodeller genom åren och används än idag i Japan och Kina. I Sverige såldes vad jag vet tre modeller under namnet Bluebird, dels den med internbeteckningen 910 som fanns mellan 1980 och 1986, dels dess efterföljare med internbeteckningen U11 som jag tror såldes endast under en mycket kort period då den ersattes av den modell som figurerar på bilderna i detta inlägg. Modellen har internbeteckningen T12, men är egentligen inte en Bluebird! Jag återkommer till det.

Än idag rullar en del exemplar av dessa Bluebirds men de börjar fasas ut, vilket de tre bilarna i detta inlägg får illustrera. Jag har faktiskt jagat runt efter en fjärde Bluebird med åttiotalstrendig tvåtonslack i stadsdelen Svartbäcken, som jag såg en gång en mörk kväll utan möjlighet att fota. Tyvärr har jag inte återfunnit den. Vi får nöja oss med dessa tre lika åttiotalstrendigt vita exemplar som alla rullat runt 20000 mil. En av dem är på väg mot de sälla jaktmarkerna och jag tror många Bluebirds står på tur.

Den första Bluebirden återfanns i juni av Jörgen i Örebro. En bucklig och rostig halvkombi där ett emblem på bakluckan ramlat bort. Ska vi gissa att det stod 2.0 SLX på det? Den har haft endast tre ägare och årsmodellen anges till 1988. Under detta år fick modellen en ansiktslyftning men detta exemplar har dock det äldre utseendet, vilket kanske förklaras av att den registrerades första gången i oktober 1987.

Nästa Bluebird är en sedan med beteckningen 2.0 SLX som jag fann i Umeå i somras. Den har det lite modernare utseendet med bland annat ny grill och nya stötfångare, Årsmodellen anges även här till 1988 men bilen togs i trafik första gången i april 1989. Kanske var det svårt att få iväg den från försäljningshallen? Omodernt kantig och dessutom en sedan. Svenskarna har ju fostrats av Volvo och Saab att bilar ska vara en halv eller hel kombi och en ha en stor dörr baktill. Detta exemplar ser riktigt skapligt ut och har haft åtta ägare.

Sista bilen är återigen en halvkombi som jag fann i mars. Vad jag kan se står det SGX på bakluckan och innan det gissar jag att det stått 2.0. Den är svårt rostig och har något som jag tycker man sällan ser idag, nämligen utbytta framskärmar i avvikande färg, i detta fall verkar det vara ekonomiplåt i mattsvart. Detta exemplar är från 1990, har haft elva ägare och ställdes av ungefär samtidigt som bilden togs.

Vad menade jag då med att detta inte är en Bluebird? I Sverige såldes fram till 1985 en modell som hette Stanza. Den har varit med i ett tidigare inlägg, då med bilder från Örebro även de tagna av Jörgen som bidrog med de första bilderna i detta inlägg. Den modellens internbeteckning var T11 och efterträdaren hette således T12. För den europeiska marknaden kom T12 att byggas i England och fick då namnet Bluebird. På andra marknader hette den dock Stanza (i Australien hette den dock Auster). Man kan faktiskt se att modellerna är besläktade på ventilationsgallret framför baklyktorna. Det är väl också det mest radikala designgreppet på dessa annars rätt identitetslösa standardjapaner.

Bluebird T12 ersattes av Primera 1990, men Bluebird levde som sagt kvar som namn på andra modeller och på andra marknader. Namnet Stanza levde också kvar ett par år till på den amerikanska marknaden på en basmodell av Bluebird U12. Solklart?