söndag 31 oktober 2010

Ovanlig seriebil

Någonstans utanför Malmköping kom jag ifatt en Panhard Dyna Z! Det hör ju inte till vanligheterna så frun fick min mobil (eftersom jag körde) och skulle fotografera den när tillfälle gavs. Resultatet ser ni ovan. Dåligt ljus, mobilkamera och hög fart gjorde att det blev helt misslyckat! Eller? Det blev en rätt tuff effekt och visst ser den ut lite som en bil från någon serietidning? Det gör den i och för sig i vanliga fall med, men ändå.

Panhard tillhörde en av pionjärerna inom bilindustrin, men försvann som eget märke 1967 då det gick upp i Citroën. Panhard Dyna Z tillverkades 1954-59. Dyna Z var en avancerad bil med modern design och med kaross i aluminium, liksom sin föregångare Dyna X. Så småningom byttes aluminiumet ut mot vanlig plåt.

fredag 29 oktober 2010

Sov gott, Pärlan

"Pärlan" är ett vanligt smeknamn på bilar, men min Volvo 164 kallas för det på grund av dess färg: pärlgrå. Den kan också kallas "Storsjöodjuret" då den i 31 år ägdes av länsrådet Lars Calleberg i Östersund. Det var han som fridlyste Storsjöodjuret. Min fru har kallat den "Gubbmagnet" då den tycks dra till sig gubbar. Jag tror dock hon är glad att det inte är en "Brudmagnet".

Bilen varit utomhus sen i mars då jag blev av med mitt garage, men i helgen ska bilen gå i vinteride, i en lada, någonstans i Sörmland. Det känns lite vemodigt men samtidigt bra att den slipper stå ute. Hoppas våren kommer tidigt i år!

Valle i två nyanser av grått


För en vecka sedan sprang jag på denna Chrysler Valiant V100 från 1964. Gråmetallic (i två nyanser) med röda fälgar är tufft, men jag tror inte att det är original. Under huven sitter en sexa på 100 hästar. Det fanns tre varianter av Valiant där V100 var enklast.

I Sverige såldes Valiant till en början som Chrysler Valiant, vilket skulle ge mer status. Än idag ser vi detta. Daewoo säljs till exempel som Chevrolet för att folk ska bli mer villiga att köpa dem. Efter 1964 fick den heta Plymouth även i Sverige och det var länge den mest sålda amerikanska bilen i här och kallas av många för "Valle". Den var populär både som taxi och polisbil ("Snutvalle"). När bilarna blivit några år hamnade de ofta i ungdomens händer och då byttes gärna sexan under huven till en V8.

I USA började de amerikanska biljättarna GM, Ford och Chrysler känna av konkurrensen från små europeiska bilar. Under ett och samma år, 1960, kom så jättarnas mothugg: Chevrolet Corvair (GM), Ford Falcon och Plymouth Valiant (Chrysler). Valiant marknadsfördes till en början som ett eget märke på den amerikanska marknaden, men från 1961 fick den heta Plymouth. Totalt blev det fyra generationer innan modellen försvann 1976. Bilen på bilden tillhör den andra generationen.

torsdag 28 oktober 2010

Lika som krusbär

För en vecka sedan skrev jag om en krusbärsgrön Volvo 242 DL från 1975. När jag var ute och spanade igår sprang jag på ännu en. En exakt likadan!

Det som skiljer dem åt är sisådär 40000 mil på kilometerräknaren! Den här har gått drygt 8000 mil och den andra knappt 48000. Skicket är därefter, även om jag tror att den här har fixats till lite. Mycket prydlig är den i alla fall. Nu har den fått vinterdäck och fälgarna fram kommer från en nyare Volvomodell, vilket stör lite. Men visst blir man sugen?

Speciella småfranskor

Det har blivit mycket Peugeot ett tag, men efter dessa blir det nog en paus ett tag. Intressanta bilder på bland annat Renault, Mazda, Chrysler, Mercedes och Porsche kommer förhoppningsvis under nästa vecka!

Här har jag hittat tre Peugeot 205 i olika utföranden. De vita bilarna är från 1990. Cabrioleten är en 205 CJ och den andra en 205 Green. Den mörkblå bakom stängslet är en 205 XR Nouveau från 1990. Peugeot 205 är Peugeots mest framgångsrika modell och den tillverkades 1983 till 1997 i över fem miljoner exemplar. 205:an ändrade Peugeot image från att ha varit den mest konservativa och tråkiga av de tre stora franska biltillverkarna till att ligga i framkant. Peugeot 205 hade tuff design och var pigg och smidig att köra. När 205 GTI presenterades 1985 var imageförändringen definitiv.

Peugeot hade flera specialversioner. Green innebar, förutom emblemet på bakluckan, grön golvmatta och grön textilklädsel, grön rand på sidolister och stötfångare samt flerfärgad stripe på karossidan. En annan specialversion som är väldigt lik denna var 205 Lacoste. Den känns lättast igen på att den har små Lacosteloggor, gröna krokodiler, på olika ställen på bilen, bland annat i rattcentrum. 1989 kom 205 Roland Garros som kom sig av att Peugeot sponsrade franska öppna, som spelas på Stade Roland Garros i Paris. Du kan läsa lite mer om den på Klassikers hemsida. Dessa bilar var grönmetallic och hade vit inredning. Och så klart Roland Garrosemblem. 205 GTI Le Mans kom 1991 och var blåmetallic. Listan med specialare kan göras lång!
205 Nouveau får nog betecknas som en utrustningsnivå snarare än specialversion. Nouveau innebar bland annat ratt och växelspaksknopp i trä. Att detta är en 91:a ser man på att den en annan typ av bakljus. Dessutom har den en stor röd reflexramp mellan bakljusen, ett så kallat "babianarsel". Hoppas ägaren till denna bil är nöjd med den, även om dekalen på bakrutan signalerar ett intresse för andra typer av bilar.

Cabrioleten är den mystiska i gänget. Den liknar Green men har lila rand på listerna och inget specialemblem. Jag tittade inte in i bilen så det kan inte avslöja något. Nåväl, Peugeot 205 fanns med en uppsjö olika modellbeteckningar och utrustningsnivåer så det är svårt att hålla reda på alla.

onsdag 27 oktober 2010

Varför är det så ont om 99? Och liten Saabskola

Trots att jag äger en gammal Volvo ligger mig gamla Saabar varmt om hjärtat. En uppväxt i 96, 99 och 900 sätter sina spår. Sen den här bloggen startade för ett par veckor sedan har jag överraskats av hur många (relativt sett alltså) Saab 96:or jag sprungit på. Långt innan 96:an slutade tillverkas var det en omodern bil. Därmed kan man tänka sig att de kunde ha försvunnit snabbt från våra vägar. Eller var det deras räddning? De köptes av inbitna fantaster som vårdade sina bilar väl? Den modernare 99:an tycks vara som bortblåst! En ser jag visserligen varje dag. Gissningsvis en 81:a eller 82:a. Puckofärgad. Den står dock i en villaträdgård och jag tycker redan nu att det är ett gränsfall att jag smyger omkring och fotar folks bilar på offentliga och halvoffentliga platser. För övrigt har jag inte sett en enda.

I väntan på en 99:a kommer här en 96:a till. En 96 L som någon med rallyintresse, eller åtminstone sportiga ambitioner, troligtvis ägt en gång i tiden. Den har tuffa stripes, som var original på vissa modeller, sportratt i läder och aluminiumfälgar, så kallade ”fotbollsfälgar” (för att mönstret liknar det på fotbollar). Notera texten SAAB V4 längst fram på motorhuven. Tufft! Saab V4 var en populär och framgångsrik rallybil under 70-talet med bland annat Per Eklund och Stig Blomqvist som fabriksförare.

Det är en 76:a men det är något som inte stämmer riktigt. Eftersom Saab haft ganska få modeller får inbitna Saabfantaster (är jag det?) lära sig detaljerna mellan olika årsmodeller. Det är min teori i alla fall. Nu följer därför en liten Saabskola för att hitta ”fel” på denna bil. Färgen är vad jag vet inte original, men jag kan ha fel. Möjligtvis är den terracottaröd, men den färgen kom inte förrän -81 och då var 96:an nedlagd. 1976 fick 96 stora gummistötfångare, men bilen på bilden har smala kromade stötfångare med stötfångarhorn helt i gummi som kom 1972. Den kromade grillen som kom 1969 ersattes av en i svart plast 1974. Eftersom man kan se att kromsargen runt framlyktorna har ett uttag för strålkastartorkare vet man att den är från en 71:a eller senare. Stenskottsskyddet på bakskärmen, som här är i krom, ska vara i svart gummi på en 76:a. Jag osäker på när det ändrades men jag gissar att det var i samband med att stötfångarhornen blev helt i gummi 1972. Har jag missat något?

tisdag 26 oktober 2010

En familjär storlastare till

Knappt har jag smält den 404 kombi som jag skrev om sist så dyker ännu en storlastande Peugeot upp! Dessutom en riktig snygging i mina ögon: Peugeot 505 GTI Familiale från 1989. Notera snygga fälgar och kromade rails på taket. Skicket är fint och enligt Transportstyrelsen har den gått knappt 6000 mil. Om det stämmer är det nog en unik bil.

Praktiska jättelastare som denna får ofta arbeta hårt och gå långt. Att det är en GTI kan dessutom ha lockat gasglada och oförsiktiga förare. I detta fall ger dock motorn 116 hästar, vilket inte är överdrivet mycket i en stor familjebil, GTI eller ej. Familiale, eller familjesedan på svenska, är alltså en version med en extra sätesrad längst bak. Trots detta säte finns ett ok bagageutrymme kvar. Det är en stor bil! Kombin var en hel skollinjal (30 cm) längre än sedanmodellen.

Peugeot 505 tillverkades i Frankrike från 1979 till 1992, men fortsatte tillverkas i bland annat Afrika, Argentina och Kina. Återigen har jag osäkra uppgifter och några källor hävdar att den fortfarande tillverkas, vilket inte är otroligt. Även modellen mellan 404 och 505, nämligen 504, blev en långkörare. I Frankrike tillverkades den från 1968 till 1983, men produktionen fortsatte bland annat i Argentina till 2002, i Nigeria och Kenya till 2006!

Trots att det mesta man ser i rutan på denna bild är en husfasad anas ändå den extra sätesraden. Notera att det är ett riktig säte och inte ett extrasäte som t ex de bakvända varianter som fanns i exempelvis Saab 95. Av förklarliga skäl kallar vissa detta bakvända säte för ”spyfällan”.

söndag 24 oktober 2010

Familjär storlastare

Idag har det varit grått och regnigt nästan hela dagen, men några ljusglimtar, åtminstone för en bilspanare, dök upp. Ni kommer förhoppningsvis att få se dem här snart. På väg in till stan för att köpa födelsedagspresent till sonen stod denna Peugeot 404 Break från 1971 prydligt felparkerad! Den är rosa vilket inte är original. Transportstyrelsen säger att den är ljusgrå. Trots att den är lite rostig och sliten ser den ut att vara redo för storlast och sedan dra iväg med ett svart dieselmoln!

Break är Peugeotspråk för det vi i Sverige kallar kombi eller herrgårdsvagn. Tilläggas bör väl att även Citroën och möjligtvis någon annan fransk tillverkare kallar sina kombibilar för break. Break är femsitsig, men det fanns också en ännu mer familjevänlig variant som var sjusitsig och hette Familiale. Bilen på bilden ser jättelik ut (det enorma takräcket gör säkert sitt till) och faktum är att kombiversionen av 404 var ungefär 15 cm längre än sedanmodellen (som heter Berline på franska).

En rolig detalj är det lilla hålet i stötfångaren som kan anas framtill. Det är hålet för startveven! Jodå, Peugeot 404 kan vevas igång, om det nu behövs. Tidningen Klassiker har en Peugeot 404 vid namn Clouseau som projektbil och här är en film där startveven demonstreras!

Peugeot 404 började tillverkas 1960 men kombiversionen kom först 1962. Designen stod Pininfarina för. Pininfarina ritade även modeller för British Motor Company (t ex Austin A55 Cambridge Mark II) och Fiat (Fiat 1800/2100) vid samma tid vilket medförde att dessa bilar utseendemässigt är påfallande lika varandra. Peugeot 404 blev en succé med elegant design samtidigt som den var robust och slitstark. Förutom nämnda varianter fanns den också som coupé, cabriolet och pick-up. 1975 lades tillverkningen ned i Frankrike, men tillverkningen fortsatte i Afrika. Jag har olika uppgifter när tillverkningen upphörde men runt 1990 var det och i Kenya eller Nigeria. Någon där ute kanske vet?

fredag 22 oktober 2010

Äntligen fredag!

Fredag eftermiddag och dagens arbete är nästan avslutat. Det blir ett kort inlägg med en "arkivbild". Bilden är visserligen tagen en fredag, men det var i början av augusti. Vid denna tidpunkt fanns inga tankar på en bilspanarblogg. Tänk så det kan bli!

Bilarna är från vänster: Min Volvo 164 -71, Volvo Amazon -65 och Saab 96 -69. Jag passerar ofta Amazonen och Saaben men det är sällan de står bredvid varandra, så jag var tvungen att stanna till en stund och knäppa en bild med mobilen. Visserligen blev bilden rätt kass, men ibland måste man vara snabb och då blir resultatet därefter, vilket säkert redan märkts i denna blogg!

Ha en trevlig helg!

torsdag 21 oktober 2010

You say Tomato, I say Senator

En Opel Omega kanske du säger. En Opel Senator säger jag! Bilen på bilden är från 1988 och verkar vara i bra skick med tanke på att den haft 14 ägare. Som alla Senator har den en sexcylindrig motor, i detta fall på 3 liter och 156 hästar. Utan katalysator hade motorn 180 hästar. Innan 1989, då det blev det lag på katalytisk avgasrening på bilar i Sverige, var det viktigt för biltillverkarna att visa om bilen var utrustad med katalysator. Ett emblem på bakluckan var en viktig indikator på att man var i framkant. Bilden är suddig, vilket beror på en kombination av mobilkamera och fotograf som står mitt i gatan i morgontrafiken, men den har detta lilla, viktiga emblem.

Senator kom 1977 och ersatte då Admiral och Diplomat som Opels toppmodell. Den första Senatorn (Senator A, eller egentligen A1 då en revidering gjordes 1982, på Opelspråket jag berättat om tidigare) byggde på Opel Rekord E (som också var grund till Commodore C, puh). Bilen på bilden är en Senator B och bygger på Opel Omega A. Den kom 1987 och lades ned 1993 utan att få någon ersättare.

Senator ersatte som sagt Admiral och Diplomat. Det var i grunden samma bil med där de olika namnen betecknade graden av lyx. Det fanns också en instegsmodell som hette Kapitän (Kapten på tyska) som lades ner 1970. Elaka tungor har sagt att Opel slutade döpa sina modeller efter militära grader och höga tjänstemän eftersom Opel Obersturmbahnführer blev för långt. Nu är det just elakt tal, men visst är Senator ett tuffare namn än till exempel Omega?

Folkkärt underbett

Det blir en till 240 innan jag lägger mig. Utanför en av universitetets alla institutioner stod denna blekgröna Volvo 242 DL av 1975 års modell. En ”tvåförti” är det intressant? Jodå, särskilt som denna är av den första årsmodellen och i relativt skapligt skick. Särskilt med tanke på att den gått nästan 48000 mil! På 70-talet gick Volvo över till vattenbaserade färger och de kunde rosta rätt friskt. Högst troligt är vänster framskärm bytt då den är blankare än resten av bilen. Dekalen i bakrutan avslöjar möjligtvis var den levt delar av sitt liv. Bilar i Norrland sägs rosta mindre då man inte använder salt där på vintern. Det kan säkert delvis stämma. Delvis för att 1) Norrland är stort och det saltas säkert där på sina ställen och att 2) bilar rostar även av andra anledningar. En specialitet på tidiga 240 är att blinkersglasen blektes vilket syns på bilden framifrån.

240-serien var en vidareutveckling av 140-serien. Utseendemässigt är det i stort sett bara fronten som skiljer en 240 av 1975 års modell från en 140 av 1974 års modell. Fronten med det stora underbett fick sitt utseende från Volvos säkerhetsbil VESC från 1972. På 70-talet riktades mer och mer fokus på bilarnas säkerhet och nästa alla bilfabrikanter visade upp olika så kallade säkerhetsbilar. Groteskt stora, svarta gummistötfångare, självpåtagande bilbälten och rikligt med vaddering inne i kupén var ofta utmärkande för dessa experimentbilar. Tidningen Klassiker har skrivit om säkerhetsbilarna på 70-talet och ett kul klipp är när reportern Fredrik Nyblad förvandlas till en krockdocka då han ska fotograferas med Volvo VESC.

Volvo 240 slutade tillverkas 1993 och är Volvos mest tillverkade modell. Det är kanske också den bil som de allra flesta svenskar har något minne kring? Stämmer det? Har du något 240-minne?

Det ska vi fira!

Idag har Bilspanaren haft besöksrekord! En klart bidragande orsak är att Classic motor tipsat om den på sin webbplats. Bilspanaren tackar å det ödmjukaste och hälsar alla nytillkomna läsare välkomna!
Vi firar det med en jubileumsbil som jag turligt nog siktade på vägen hem idag: Volvo 240 Jubileum! Volvo firade 60 år 1987 och då kom den här jubileumsmodellen med sina speciella stripes. Volvo gjorde även en jubileumsmodell 1977 av 244. Den är strået vassare då den bland annat en plakett signerad PG Gyllenhammar på instrumentpanelen!

tisdag 19 oktober 2010

1600-2=bilen

Här står en trevlig BMW 1600-2 från 1970! Fint skick och med bara två ägare. Beige och plåtfälg med kromad navkapsel. Enkelt och snyggt! Plus för snygga extraljus och roliga dekaler på rutorna (det sitter till och med en på framrutan). De här bilarna var rätt rostbenägna och tittar man utmed karossidan syns en kant eller nyansskillnad där plåten troligtvis bytts.

BMW är idag kända som körglada prestigebilar. BMW är bilen som alla vill ha om man vill visa sig vara medveten och framgångsrik. Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt (jo, det vet jag men det tänker jag inte skriva här) men det var med den här lilla bilen BMW:s väg mot vad det är idag började. Och den här bilen måste man ju gilla!

I slutet av 50-talet var BMW i kris. Till slut hittade man finansiärer och 1962 kom den nya BMW 1500. Den blev en framgång och därmed vände det för BMW. Det var en sådan nystart för BMW att modellen kallades ”Neue Klasse” (Nya klassen). Bilen döptes efter motorvolymen och senare kom 1800, 1600 och 2000. När en mindre tvådörrarsvariant av 1600 presenterades 1966 fick den namnet 1600-2. Den hade en annan och nättare design signerad Giovanni Michelotti. Det mindre formatet gjorde BMW:n än mer körglad. 1600-2 döptes senare om till 1602 och modellen brukar kallas ”02”. Andra varianter vara 2002, 1802 och 1502 beroende på motor. 02:an ersattes av 3-serien 1975.
BMW 02 är min frus favoritbil. Hon kallar den för ”bilen” för det är så här en bil ser ut om man ritar en ”bil”. Jag vet inte om Michelotti skulle bli glad eller ledsen om han fick höra det.
Rätt märke på filten såklart!

måndag 18 oktober 2010

Italiensk skönhet i höstkylan

Att se en Alfa Romeo Giulietta Sprint parkerad på gatan en kall höstdag hör inte till vanligheterna, men det var vad som hände igår! Att jag befann mig i Uppsalas finaste kvarter kanske spelar roll, men det var säkert ren tur att jag passerade just då. Trots att mobilkameran gör bilden skum och oskarp ser man ändå att bilen är i ett ypperligt skick och den är röd som sig bör på en italiensk sportbil, då röd var Italiens tävlingsfärg. Notera de snygga skydden över Marcal-extraljusen! Giuletta Sprint ligger högt upp på åtminstone min lista över världens vackraste bilar!

Giulietta Sprint ritades av Bertone och kom som 1954 års modell. Bilen på bilden är av den sista årsmodellen, 1962. Giulietta betyder ”lilla Julia” på italienska. Namnet ska tydligen anspela på Romeo och Julia. Ersättaren hette bara Giulia, dvs. ”Julia”.

söndag 17 oktober 2010

Tre folkliga typer

Tre folkvagnar på tre olika höstdagar: en med regn (torsdag), en med sol (lördag) och en med frost (söndag). Vad ska jag skriva nu? Alla vet vad en folkvagn är, eller folka, eller bubbla, eller bagge, eller... Kärt barn har många namn.

Nåväl, mer ofolkligt kallas den Volkswagen typ 1 (för det var den första modellen - folkvagnsbussen var den andra och kallas därmed typ 2) och tillverkades i över 21 miljoner exemplar från slutet av 30-talet till 2003 då tillverkningen upphörde i fabriken i Puebla, Mexiko. Sverige blev tidigt en exportmarknad för Volkswagen och de första folkvagnarna kom till Sverige redan 1948. I mångas ögon har nog folkvagnen alltid sett likadan ut, men många förändringar skedde under åren. En del var större och andra måste man leta noggrant för att se.

Den ljusblå och röda är av 1969 års modell och heter 1300. Den större typ av stötfångare som dessa bilar har, liksom upprätta strålkastare och andra bakljus kom 1968. Vädret när bilderna togs symboliserar på något sätt skicket på bilarna. Den blå är i ett fint originalskick men den röda är lite mer sorglig, avställd och med silvertejp på strålkastarna. Notera att den röda är utrustad med taklucka. Runt den sitter det också silvertejp så vi får väl anta att luckan inte är helt tät.

Den gröna är av 1972 års modell och heter 1302S (som kom 1971). Regnet har hunnit torka så det syns att den är matt i lacken, men det kan ordnas till med lite puts. Annars verkar den vara frisk. Nu är frågan om du ser skillnaderna på de olika årsmodellerna?


Jag ska inte ta upp allt här men tittar vi på fronten på 72:an så är den helt omarbetad. Såg du inte det? Tydligare är då om vi tittar baktill. Bakrutan är större. Såg du inte det heller? Men motorhuven, som ju sitter baktill, är bulligare och har flera lodräta "slitsar". Så där kan man hålla på om man tycker det är kul. Och det är det ju!
Det känns tryggt!

lördag 16 oktober 2010

Ford nr 3: Gissa mig!



Här kom jag för sent! Den här bilen stod länge väl synlig för fotografering men har nu gått i ide. Men vad är det? Ja en Ford, men vilken modell?



Ford nr 2: Se mig!


Som en främmande fågel har denna Ford Gran Torino från 1973 landat i en lövhög på gatan. Sanningen är att den stått där så länge att bilen kom först och löven sen. Ovanlig är den i alla fall och ännu ovanligare är väl att den står parkerad så här på en helt vanlig gata. Amerikanska muskelbilar är en dröm för många men de kan vara dyra att äga och därför byter de ofta ägare. Torinon på bilden kom till Sverige 1979 och har haft 30 ägare.

Bilen har lackats om till röd (enligt Transportstyrelsen är den nämligen mörkgrön) och fått slotmags-fälgar. Det är inte så konstigt. I polisserien "Starsky and Hutch" från 1975 kör huvudpersonerna nämligen en röd Ford Gran Torino med slotmags. Den bilen var visserligen en 74:a med en stor vit stripe utmed sidan, men man kan väl anta att denna bil vill vara en look-alike. TV-serien ska ha sänts i Sverige 1982, men jag har inga minnen av den. 2004 gjordes en film baserad på tv-serien. Den är väl kanske inte så sevärd.

En sevärd film är däremot är "Gran Torino" av och med Clint Eastwood. Clintan är i högform trots att han är gammal och stel. Bilen som gett namn åt filmen är en grön Ford Gran Torino 1972.

Ford nr 1: Rädda mig!


En Ford Granada från 1982 som bär spår av långtidsparkering. Alger på karossen, mossa på asfalten, tomma däck och avställd för tre år sedan. Det är lätt att bli lurad, för vid en närmare granskning visar sig bilen vara i ett friskt skick, karosserimässigt åtminstone. Dessutom sitter en överdragsklädsel i så man kan väl gissa att det finns fina säten därunder. Endast 7300 mil på mätaren. Den här har dessutom den största och starkaste motorn, en 2,8 liters sexa med bränsleinsprutning och 151 hästkrafter, något som brukar locka gasglada och inte så försiktiga ägare. Men den här verkar vara skonad.

När såg du en Granada från 80-talet senast? Nä, tänkte väl det! Rädda Granadan nu!

fredag 15 oktober 2010

Festfixad Favorit

Bakluckans färg heter dimgrön.
I ett annat studentkvarter hittade jag denna Volvo PV. Den ser lite ledsen med sin tilltygade bakdel ut men godkändes vid besiktning för mindre än en månad sen. Notera högtalarna på hatthyllan - som gjort för studentfest! Nu behöver de ju inte låta så mycket bara för att de effektivt försvårar bakåtsikten, men ändå! Bilen är en 64:a och modellen heter 544E. Det är dessutom en Favorit, vilket var snikmodellen. Övriga modeller var Special och Sport. Man tar en Favorit enklast på att den saknar kromlister runt fram- och bakruta. Dessutom hade den en tre växlar till skillnad från fyra i övriga modeller .

Mina första bilturer företogs i en PV från 1964 då mina föräldrar hade en sådan, men det var en Specialmodell i någon slags gulbeige kulör (sandbeige?). Under min mors graviditet fick ratten bytas mot en mindre sportratt då inte magen rymdes. Det ska vara sant, men vet ju aldrig med föräldrars berättelser... Relativt kort tid efter att jag föddes byttes PV:n mot en mer praktisk (nja) Saab 96 V4 -75.

torsdag 14 oktober 2010

1971 förr och nu

Det verkar inte finnas någon gräns för hur många och stora köpcentrum kan bli. Just nu byggs bland annat Gränby centrum i Uppsala ut. Gränby centrum invigdes 1971 och just nu har man en liten utställning med bilder från invigningen. Ett av fotografierna fastnade jag för. Det är såklart den pärlgrå Volvo 142 DL av 1971 års modell med röd inredning som jag fastnade för. Efter att ha tagit denna bild gick jag ut på parkeringen och tog en bild på...

En pärlgrå Volvo med röd inredning av 1971 års modell! Visserligen en 164 men ändå. Nu är det inte så konstigt att den står där då det är min bil (med en förstående fru och barn i). Men det var ett kul sammanträffande!
Min bil har här begåvats med navkåpor från Volvo 1800E och så kallade USA-bakljus där blinkersglaset är rött istället för orange. Såna små detaljer kan man pyssla med när bilen funkar bra (vilket inte alltid varit fallet)

Volvo 140 fanns i modellerna 142, 144 och 145 där första siffran anger modellserie, andra siffran antal cylindrar och tredje siffran antal dörrar. Från A-stolpen (dvs från vindrutan) och bakåt hade 164 och 144 samma kaross. 164 hade ett helt annorlunda framparti , var lyxigare utrustad och, som andra siffran antyder, så hade den en sexcylindrig motor. Det är lite rörande att se hur man, framför allt kromlister, försökt göra den alldagliga, men snygga, 140-karossen lyxigare. Folkhemslyx!

2 x Giugiaro på väg hem från dagis

Än så länge har mina spaningar mest rört sig i hemmakvarteren där jag har bra koll var jag kan hitta bilar att plåta. Men ibland dyker det upp godbitar jag inte känner till. På väg hem från dagis på cykel med tvååriga sonen i barnsitsen dyker denna baligröna (fel, fel, fel - se kommentar nedan!) VW Passat 75:a upp! Två ägare och inte ens 5000 mil på mätaren förklarar delvis det fantastiska skicket. Den väcker svårt habegär. Gula varselljus och jättelika stänkskydd gör den nästan för bra! Ett lyft skulle vara om de konstiga navkapslarna byttes (var kommer de ifrån?) och den fula överdragsklädseln togs bort.

Strax efteråt får syn på den här Golfen (fortfarande med tvååringen i barnsitsen - undrar hur länge han står ut med sin nördiga farsa). En 79:a i skapligt skick för att vara en första generationens Golf. Tre ägare och drygt 7000 mil på mätaren är inte mycket.

Passatens första modellår var 1974 och Golfens 1975. Båda bilarna designades av Giorgetto Giugiaro på Italdesign och får väl anses som designklassiker. Särskilt Golfen brukar hyllas, men det beror nog också på den framgång bilen blev. Giugiaro designade även den sportigare VW Scirocco där kilformen som syns på Passaten är tydligare. Snyggingar är de i alla fall.