Nu kör vi!

 Hallå...? Nu är jag tillbaka. Är någon kvar?

Nu har jag bestämt mig för att försöka skaka liv i Bilspanaren igen efter nio månaders uppehåll. Vi får se hur det går, men min plan är att ta det lugnt så jag ska ha ork och lust kvar.

Under uppehållet har jag blivit tvåbarnsfar och det har varit bra att kunna koppla bort saker som tar tid och kraft, även om det är roliga saker. Jag har fått en del läsarmejl och kommentarer i Facebookgruppen som jag inte har svarat på av samma orsak. Jag ber om ursäkt för det.

I detta comeback-inlägg väljer jag en riktigt kanonspaning och avslutar med en sammanfattning av mitt bilår hittills.

I juni åkte vi igenom Linköping på väg till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby då jag plötsligt fick syn på något snorgrönt som ser ut som en Saab-Lancia 600 (eller Lancia Delta för den delen). Kan det verkligen vara det? Jag får lägga mig i vänsterfilen och börja köra om helt enkelt och jodå, det ÄR en livs levande Saab-Lancia 600 GLS av 1986 års modell! Visserligen omlackad i en hemsk färg och med förfulande bakvinge, men ändå!

Fotot är taget med mobilkamera av min fru som vid tillfället satt inklämd mellan barnen i baksätet, men eftersom det är en så pass ovanlig bil är bildkvalitén acceptabel. När tidningen Klassiker 2012 undersökte saken var endast 12 av 6419 sålda Saab-Lancia 600 i trafik. Du kan läsa den artikeln här.

Jag har skrivit om Saab-Lancia tidigare när jag fann en skrotad 80:a, första årsmodellen, i mina gamla hemtrakter. Du kan läsa det inlägget här.

På det personliga planet har det dock varit ett riktigt dåligt bilår. Min Saab 900 Turbo, kallad Luxen, har råkat för diverse små fel som gett stora konsekvenser. Jag började skriva en text om allt elände, men det blev för långt så ni får här en sammanfattning: Luftmassamätare byts efter ett oändligt felsökande då bilen blev okörbar, besiktningen slår ned på ett missljudande hjullager och vid ombesiktningen får jag en ny anmärkning på rost i främre länkarmsinfästning (den första besiktningsmannen måste ha haft en riktigt dålig dag på jobbet som missade ett sådant standardfel på en en Saab 900), efter en motortvätt börjar bilen gå dåligt för att sen inte starta och efter flera dagars micklande med tänddelar går den igång (jag vet fortfarande inte vad felet var) och slutligen backar en granne på bilen med bucklor och repor på höger framskärm och framdörr som följd.

Länkarmsinfästningen är nu rostlagad och bilen är godkänd och genom försäkringsbolaget lagades och lackades parkeringsskadan, men tyvärr måste lackeraren göra om lite för att jag (och han) ska bli nöjd. Det ska ske nästa vecka. Allt detta har gjort att det blivit väldigt lite kört och att jag tröttnat lite. Och så är jag sugen på något annat. Därför är Luxen nu till salu om någon är intresserad. Hör av dig om du är intresserad. Byte kan vara av intresse.

För att det här inlägget ändå ska sluta lyckligt kan jag berätta om en kul sak jag dock hunnit vara med om mellan allt strul med bilen. I maj fick Luxen (och jag) nämligen vara med vid en TV-inspelning. Det var Sveriges Television som spelar in scener till serien "En annan tid, ett annat liv" efter Leif GW Persons roman. Handlingen i denna scen skulle utspela sig 1989 så Luxen och några andra åttiotalare (och någon äldre också) kallades in för att agera statister. Vi får se om den kommer att synas något när TV-serien sänds någon gång i vinter. Håll utkik!

En liten tuff till

Efter att jag för en knapp månad sedan skrev om en Lancia A112 Abarth fick jag tips om var det fanns en till, fast vanlig, Lancia A112. I förrgår åkte jag till platsen och där stod den. Även denna var svart och från 1984, och det visade sig att även denna var en Abarth!

Till skillnad från den förra ser denna bil ut att vara i originalutförande och ser betydligt beskedligare ut. Den ser rätt skaplig ut. Baksätet har fällts och bagaget fylls upp av en kartong, kanske fylld med reservdelar, samt vinterdäcken på fälgar från Fiat Ritmo. De lär inte klä bilen och som tur är sitter nu aluminiumfälgarna på som var standard på Abarthversionen.

I och med detta inlägg är det italienska temat över på bloggen och eftersom det är nationaldagen idag kommer kommande inlägg behandla svenska vagnar.

Giftig bokstavskombination på registreringsskylten.

Lanciarariteter

Det är låg aktivitet på bloggen just nu när arbetet tar extra mycket tid. Idag har jag dock ledigt och nu fortsätter det italienska temat med två fräsiga, men idag nästan utskrotningshotade och bortglömda Lanciamodeller. Bilderna kommer från läsare som uppmärksammade att det var italienskt tema på bloggen. Och vilka bilar de bidragit med!

Den första bilen kommer från Thomas i Falkenberg och han har funnit en Lancia Prisma 1600 från 1985 i Varberg. Prisma var nog ingen storsäljare i Sverige och jag kan inte minnas när jag såg en senast. Skicket ser ju ut att vara riktigt bra med tanke på att de flesta exemplar verkar ha rostat bort. Den har rullat blott 12000 mil vilket antyder att den kanske har levt ett lugnt liv. Fantastiskt!

Lancia Prisma var sedanmodellen av Lancia Delta, känd i Sverige som Saab-Lancia 600. Det är en snygg modell, inte helt olik släktingen Fiat Regatta. Den introducerades 1982 och såldes liksom övriga Lanciamodeller genom Saabs återförsäljarnät. 1989 ersattes Prisma av Lancia Dedra.

Nästa bil fann Johan i Nyköping i mars. Det är en Lancia Y10 Fire LX från 1987, en ganska vanlig bil i Sverige för inte så länge sen, idag finns knappt några kvar. Även detta exemplar ser ut att vara i fint skick och har rullat knapp 15000 mil. Tvåtonslackeringen med lackerade stötfångare tror jag inte är original. Det gäller även de två olika sorternas hjulsidor som sitter monterade på vinterdäcken. Bakluckan är dock svart och så ska det vara i originalutförande. Fire i modellnamnet är namnet på motorn. Den kom från Fiat och var helt byggd av robotar! Namnet är nämligen en förkortning av Fully Integrated Robotized Engine.

Notera BMW E30 Touring framför Y10:an, en inte alltför vanlig syn det heller.

Lancia Y10 presenterades 1985 som ersättare för Autobianchi/Lancia A112. I Italien hette den Autobianchi Y10, men på alla exportmarknader såldes den under namnet Lancia. Den byggde på funkisbilen Fiat Panda, men hade ett kortat chassi, egen kaross och marknadsfördes som ett lite exklusivare alternativ i småbilsklassen. Den kantiga och avskalade designen med tvärt hugget bakparti gav inte bara en egen profil utan också lågt luftmotstånd. 1996 ersattes Y10 av Ypsilon.

Det är spännande med sådana här bilar. De borde liksom inte finnas kvar. Om det är en slump eller om det är ägare som varit varsamma med dem vet jag inte, men de har överlevt på något sätt. När de väl dyker upp blir man först förstummad över att få se ett livs levande exemplar och alltmedan hjärnan plockar fram minnen av modellen som man glömt kommer den där upprymda känslan av att få se något riktigt ovanligt.

Min barndomskompis morfar arbetade på Saabverkstad och körde alltid Saab. Eftersom morfar kunde köpa Saabar till ett bra pris hade kompisens familj alltid Saab, trots att pappan i familjen alltid ville ha Volvo. På åttiotalet bytte morfadern bort sin V4 mot en Y10. Jag tror inte han blev nöjd för inte så lång tid därefter bytte han bil igen. Till Saab såklart.

Liten men tuff

Till min stora glädje har denna lilla och ettriga italienare börjat parkera på samma gata som jag bor på. Bilderna togs förra helgen på nästan exakt samma plats där jag fann en annan, ännu mindre, ettrig typ, nämligen Austin Cooper. Det är dock inte samma ägare på bilarna så det verkar inte röra sig om någon samlare av pyttesmå prestandabilar.

 

Dagens bil är Lancia A112 Abarth från 1984 som har skrämts upp både på, i och under skalet. I originalutförande är utseendet mer beskedligt och det är inga större skillnader utseendemässigt mellan en vanlig A112 och en Abarth. Med uppgraderingarna gissar jag att det är gokartkänsla när man kör denna bil. Hur många hästkrafter mer som motorn ger i detta utförande vet jag inte. Däremot torde originalets 70 ändå räcka med tanke på att tjänstevikten är 760 kilo. Detta förhållande har säkert lett till att många Abarther levt ett hårt liv och fått vandra runt bland många gasglada unga herrar. Detta exemplar har avverkat 18 ägare.

A112 introducerades 1969 som Autobianchi A112. På vissa exportmarknader såldes den som Lancia A112. Motorn på 903 kubik kom från Fiat 850, men i A112 satt den fram och drev på framhjulen. Den konfiguration kom sedan i Fiat 127 som presenterades ett par år senare. A112 tillverkades med diverse uppdateringar ända fram till 1996 då den ersattes av Autobianchi Y10, känd som Lancia Y10 på de allra flesta marknader.

Till 1972 års modell kom A112 Abarth med något förstorad och vässad motor. Effekten hamnade på 58 hästar jämfört med standardversionens 45. 1975 kom en ännu större motor på 1050 kubik och 70 hästar. Till det kopplades en femväxlad låda, något som inte ens var vanligt i större bilmodeller vid tiden. Liksom Mini Cooper var modellen väl lämpad för racing och det tävlades en del på bana.

Abarth, döpt efter grundaren Carlo Abarth, tillverkade sedan femtiotalet sportbilar med Fiat som bas. En del hade originalkaross och andra helt egna sportkarosser. Man tillverkade även trimdelar till Fiat och avgassystem till flera bilmodeller. Man drev också racingstall. 1962 inleddes ett samarbete med Simca, men när samarbetet med Fiat fördjupades ytterligare försvann Simcamodellerna och 1971 köptes Abarth upp av Fiat. Abarthnamnet hamnade på flera av Fiats vassare modeller. Då Fiat ägde Autobianchi och Lancia förärades även toppmodellen av A112 med namnet. Sedan 2007 är Abarth en egen division inom Fiat liknande BMW:s M och Renault Sport.

Autobianchi, då? Den lilla biltillverkaren bildades 1955 av cykeltillverkaren Bianchi, Pirelli och Fiat. Dess modeller var ganska få och små med undantag för den stora A111 från 1969. Mekaniken kom från Fiat men Autobianchi skulle vara mer exklusiva och därför högre prissatta än motsvarande Fiatmodell. Vissa innovationer kom också först i Autobianchi innan det kom i de billigare Fiatmodellerna. När modellen Y10 gick i graven 1986 följde även märket Autobianchi med ned.

När jag var liten körde min mammas moster Autobianchi A112. En berättelse jag fått höra flera gånger är den om när hennes bil inte startade och hon tog till en revolutionerande metod för att fixa den. Jag vet dock inte om det var Autobianchin eller den Ford Anglia hon hade innan. Hur som helst skruvade hon i alla fall av oljepåfyllningslocket och rörde om med en pinne. Därefter startade hon bilen. Sägs det.

Jag har tänkt att fortsätta med några italienare framöver, men på grund av hög arbetsbelastning just nu kan jag tyvärr inte säga när nästa inlägg kommer. Det dröjer säkert en vecka eller två, så passa på att njuta av våren i stället för att häcka vid datorn! Ett tag åtminstone.

Skrot på svenskitalienska

För några veckor sedan befann jag mig i mina gamla hemtrakter för att lämna bilen i sitt vinterförvar. I samband med denna vistelse passade jag på att skrotspana lite. Jag har på avstånd sett att står en övergiven Volvo 142 vid en gård bara någon kilometer från byn där jag är uppväxt. Nu gjorde jag slag i saken och åkte dit. Och jag blev inte besviken!

På plats visade det sig stå flera bilar och du får idag se hälften av dem. Vi börjar med den riktiga godingen, eller åtminstone det som är kvar av den. När såg du en Saab-Lancia 600 GLS senast? Finns någon kvar i kördugligt skick över huvud taget?

Bilen är från 1980 och enligt mig så har den rätt kommunalblå färg. Jag hade nämligen en Saab-Lancia som leksaksbil, en plastmodell från finska Stahlberg, när jag var liten som hade denna färg. Bilen har varit avställd sedan 1996 och har haft hela 24 ägare! Motor, framvagn och många detaljer saknas. Inredningen är helt täckt med mossa som täcker den snygga, rutiga klädseln.

1980 var sista årsmodellen av Saab 96 och ersättaren blev på ett sätt Saab-Lancia 600 GLS. Den tillverkades mellan 1980 och 1982. Den sålde ganska bra men de som köpt bilen och förväntat sig Saabkvalitet, hur bra nu den är, blev besvikna. Tekniska problem och rost var vanligt.

På andra marknader hette bilen Lancia Delta och blev årets bil 1980. De skarpa linjerna stod Giorgetto Giugiaro på Italdesign för och baserades på Fiat Ritmo. Saab var involverade i vissa delar av utvecklingen, bland annat värmesystemet. Modellen fick också fyrhjulsdrift där Integralemodellerna är de mest kända. Den blev en framgångsrik rallybil. Tillverkningen fortsatte ända fram till 1993.

På platsen stod också två kombibilar. Den första är en Saab 95 från 1974 utan motor som endast haft tre ägare. Den har varit avställd sedan 2001 men senast godkända besiktning var 1989.

Den andra är en Volvo 245 från 1983 som varit avställd sedan år 2000 och har haft 12 ägare.Den kan inte ha varit helt dålig när den ställdes här och den ser ganska skaplig ut. Frågan är hur underredet ser ut när bilen sjunker ned i jorden och vegetationen under växer.





Vad hände då med den där 142:an jag skrev om inledningsvis? Jag återkommer till den och de andra bilarna på platsen i ett senare inlägg.

Bilspaning på franska del 4

Idag publicerar jag det näst sista inlägget med bilspaningar från Frankrike. Bilderna i dagens inlägg är tagna utmed Atlantkusten i regionen Poitou-Charantes.

Första bilden är tagen i den lilla badorten Fouras. Fouras är nog mest känt för oss svenskar genom att det gett namn åt karaktären Fader Fouras i Fångarna på fortet. Det är nu inte så konstigt då man ser Fort Boyard från staden. Åter till bilen, en Citroën Méhari. Jag blev väldigt glad när jag fann bilen men föga anade jag då hur vanlig denna bilmodell är i dessa trakter. Jag skulle komma att se betydligt fler.

Citroën Méhari tillverkades mellan 1968 och 1988 i knappt 145 000 exemplar. Den  hade en enkel plastkaross på en bottenplatta från Dyane (som baserades på 2CV). Namnet Méhari kommer tydligen av namnet på en tävlingsdromedar. Méhari var terränggående trots att de allra flesta bara är framhjulsdrivna. En fyrhjulsdriven version tillverkades i endast 1 300 exemplar mellan 1979 och 1983. Den känns lättast igen på att den hade ett reservhjul på motorhuven och är så klart väldigt eftertraktad idag. Man kan någorlunda årsmodellbestämma en Méhari med hjälp av dess färg. Bilen är inte lackerad utan det är plasten i karossen som är färgad. Färgen på denna bil, Vert Montana (Montanagrön) fanns dock under alla år bilen tillverkades så det hjälper mig inte.

Nästa bil är en Renault 4L från 1968-74 som även den hittades i Fouras. Renault 4 är fortfarande en rätt vanlig bil i Frankrike men de flesta är av nyare årgång än denna med mer plast och mindre krom. Renault 4 firade i år 50 år vid en stor internationell träff i Thenay i Frankrike. Jag såg även en Renault 6 men den fick jag tyvärr inte med på bild. När såg den en sådan senast?

På den vackra ön Île de Ré fann jag i den lilla staden Saint-Martin-de-Re en konkurrent till Citroën Méhari. Bilen heter Renault Rodéo 4 och tillverkades mellan 1970 och 1981. Den baserades på Renault 4 Fourgonette och hade liksom Méhari plastkaross och framhjulsdrift. Fyrhjulsdrift fanns dock som tillval. Det fanns också en Rodeo 6 med motor från - just det - Renault 6.

Jag kan tycka att Citroën Méhari nästan är snygg i jämförelse med Renault Rodéo, som väl inte kan beskrivas som annat än ful? Den ser ut som ett riktigt dåligt hemmabygge, men vill-ha-faktorn är liksom för Méhari stor. Notera att klädseln och "stoppningen" på förarstolen fallit bort och blottar den minst sagt enkla stolskonstruktionen.

Jag såg också några andra fordon liknande Citroën Mehari och Renault Rodéo, bland annat Mini Moke och Volkswagen Typ 181, men tyvärr fastnade de inte på bild.

På ön Île d'Oléron fann jag denna Peugeot J9, en praktisk men ful transportbil som aldrig såldes i Sverige. J9 tillverkades mellan 1981 och 1991. Det ålderdomliga utseendet beror på att den grundar sig på en äldre modell, J7, som tillverkades mellan 1965 och 1980.

På väg från Île d'Olérons passerar man den lilla staden Marennes, mest känd som Frankrikes och Europas ostroncentrum. Över 60 procent av alla ostron som säljs i Frankrike kommer enligt uppgift härifrån! Jag är väldigt svag för ostron, men det som intresserade mig här var vagnarna utanför denna bilverkstad. Bilderna togs på avstånd men om du klickar på bilden så blir det lite lättare att se.

Längst fram står åter en Citroën Méhari, denna gång en specialmodell som hette Azur som tillverkades mellan 1983 och 1986. Den känns igen på att den var vit med blåa detaljer. Sen kommer en rätt ointressant Golf cabriolet men bredvid den står en Jeep CJ av okänd årgång och därefter åter en Méhari Azur. Sist i raden står en, vad jag tror är, Daihatsu Rocky från åttiotalet.

Nästa bild visar samma verkstad sedd framifrån och här står mellan en Renault Scénic och en Iveco skåpbil några intressanta vagnar till. Den vita bilen är en Lancia Fulvia Berlina. Lancia Fulvia tillverkades mellan 1963 och 1972. Till vänster om den skymtar en Vanden Plas 1300, en bil jag kommer att återkomma till inom en snar framtid. Bakom den står något som jag tror är en Renault 4CV.

Vi börjar närma oss slutet på serien Frankrikespaningar. Nästa gång blir det sista delen med bilar från Paris, där det kommer att dyka upp både oväntade japaner och engelsmän!