Jag skrev i inlägget om Fiat 128 att jag löst bristen på Fiat med råge. Här kommer nu ännu fler Fiatfynd från förra helgen!
Först såg jag en Fiat Ritmo 70 CL från 1988. Detta är visserligen den sista årsmodellen, men när såg du en Ritmo senast? Det här exemplaret ser skapligt ut, har haft 12 ägare och har gått 15 000 mil. Det som drar ner intrycket är såklart hjulsidor från någon biltillbehörsfirma - i tre olika utföranden dessutom! Nog hade det varit bättre att låta plåtfälgarna synas?
Fiat Ritmo kom som 1979 års modell och var en stor teknisk nyhet. Det var dock inte bilens teknik i sig utan hur den byggdes som var den stora nyheten. Ritmo var nämligen den första bilen som nästan helt byggdes av robotar! Dessutom designades bilen av Bertone med datorns hjälp!
Just designen var något som stack ut när Ritmo kom. Skarpa linjer på Fiatvis kryddades med nyskapande och djärva detaljer. Framlyktorna satt halvt nedsjunkna i stötfångaren. Grillen satt i stötfångaren med olika stora öppningar till höger och vänster om Fiatmärket i mitten. Baklyktorna var integrerade i stötfångaren vilket säkert inte var särskilt praktiskt - men tufft. Dörrhandtagen var cirkelrunda. 1982 fick Ritmo ett mer konventionellt utseende. Bland annat fick den då de fem diagonala kromribborna i grillen som blev något av Fiats signum under 80-talet. 1984 försvann de runda dörrhandtagen på femdörrarsmodellen, men behölls som synes på tredörrarsvarianten. Tur!
Jag var 2,5 år när Ritmo presenterades hösten 1978 och det var en av de första bilmodeller jag lärde mig. Eller lärde mig och lärde mig - jag kunde uttala bokstaven R förrän några år senare. Hur som helst vittnar mina föräldrar att jag upphetsat skrek "Jitmo" varje gång jag såg en Ritmo. Kanske var det bilens galna uppsyn som ådrog sig min uppmärksamhet?
Nästa Fiat är en Uno 45 i.e. från 1990. Den är lite mindre ovanlig än Ritmo, men vänta bara - snart är de borta! Detta lite smårostiga exemplar har fått blomdekor påmålad på karossen (troligtvis av konstnären som har sin webbadress på bilen), något som troligtvis inte kommer att rädda den från skroten. Snarare tvärtom. Hjulsidor har även denna fått, men endast baktill. Varför inte strunta i dem helt om inte alla finns?
Fiat Uno kom som 1984 års modell och blev då, föga förvånande, Årets bil i Europa. Bilen var inte stor men genom att den byggdes på höjden blev den rymlig. Den vassa formen stod Italdesign för. Namnet Uno, som betyder "ett" på italienska, syftar på att den skulle bli den bäst säljande småbilen i Europa. Bilen blev en succé och den levde upp till sitt namn flera år i rad. Uno ersattes av Punto, som blev Årets bil 1995...
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Det som göms i snö kommer inte fram i tö
Idag fyller jag år! Jag har redan fått fina presenter men det som döljer sig under presenningen är dock inte till mig. Bilden är tagen vid samma tomt som en Volvosugga och Mercedes W116 stod på. Där stod också en Ford Scorpio, Peugeot 405 och VW Jetta men jag valde att inte ta kort på dem. I framtiden kanske.
Jag skulle kunna anordna en gissningstävling vad det är för bil men det är lite för lätt. Eller?
Jag skulle kunna anordna en gissningstävling vad det är för bil men det är lite för lätt. Eller?
tisdag 29 mars 2011
Äntligen Fiat!
Det är inte helt oväntat med några bakslag som dagens snöande innan våren kommer på riktigt, men detta kryddat med en förkylning vilket gör att jag måste stanna hemma från jobbet är lite deprimerande. Tur då att jag fortfarande har flera kul bilspaningar kvar från förra helgen!
Jag har länge bekymrat mig över att jag inte lyckats fånga någon Fiat. Detta tillkortakommande är nu åtgärdat. Med råge - vänta bara! På en villatomt, tillräckligt nära trottoaren för att jag skulle tycka att det var okej att ta en bild, stod denna Fiat 128 Berlina 1100 från 1975. Berlina är italienska för sedan. Modellen fanns nämligen också som Familiare, det vill säga kombi (försök hitta en sån idag), och en snitsig kupé. 1100 säger att den har den mindre motorn på ungefär lika många kubik. Det också fanns också en 1300-motor.
Att bilden är tagen snett uppifrån beror inte bara på att jag är lång utan dessutom att det var en stor snödriva bakom bilen ut mot gatan som jag balanserade på. Vi får därför anta att bilen inte körs på vintern. Den är dock besiktigad och ser ut att vara i ett gott skick, även om sätena ser slitna ut och en kromlist saknas runt ena bakljuset. Vinteravställning, endast 4 ägare och knappt 10 000 mil har säkert gjort sitt till det goda skicket. Stor nummerskylt, stänkskydd och en bakre kofångare utan bucklor lägger vi på pluskontot för detta exemplar.
Med modern uppbyggnad och med både praktisk och tjusig design blev Fiat 128 en succé. Första årsmodellen var 1970 och den utsågs detta år till Årets bil i Europa. Redan 1972 vann Fiat igen, då med den mindre systerbilen 127. Fiat är för övrigt det bilmärke som vunnit flest gånger, nio stycken närmare bestämt. Efterträdaren Ritmo kom 1979 (den kom dock tvåa i Årets bil efter Simca-Chrysler Horizon) och i Sverige slutade därför 128 säljas år 1980. Produktionen av 128 fortsatte dock ända fram till 1985 men modellen levde kvar långt in på 2000-talet i exempelvis jugoslaviska, senare serbiska, Zastava 128.
Fiaten på bilden är trevligt 70-talsgrön och lite lagom smutsig. En blänkande lack och gnistrande krom är fint men tänk dig denna Fiat tillsammans med andra gråsmutsade bruksbilar från 60-, 70- och det tidiga 80-talet parkerade utmed gatan en vardag i mars. Bilarnas glada kulörer dämpas av dammet och förenar dem till enhet, en rad formationer i samspel. Ett stundens konstverk att betrakta från den andra sidan gatan innan var och en av dem skingras och får sig en tvätt lagom till den stundande helgen. Kanske är det minnen från en tidig barndom som påverkar mig men det är ändå vackert på något sätt...
Jag har länge bekymrat mig över att jag inte lyckats fånga någon Fiat. Detta tillkortakommande är nu åtgärdat. Med råge - vänta bara! På en villatomt, tillräckligt nära trottoaren för att jag skulle tycka att det var okej att ta en bild, stod denna Fiat 128 Berlina 1100 från 1975. Berlina är italienska för sedan. Modellen fanns nämligen också som Familiare, det vill säga kombi (försök hitta en sån idag), och en snitsig kupé. 1100 säger att den har den mindre motorn på ungefär lika många kubik. Det också fanns också en 1300-motor.
Att bilden är tagen snett uppifrån beror inte bara på att jag är lång utan dessutom att det var en stor snödriva bakom bilen ut mot gatan som jag balanserade på. Vi får därför anta att bilen inte körs på vintern. Den är dock besiktigad och ser ut att vara i ett gott skick, även om sätena ser slitna ut och en kromlist saknas runt ena bakljuset. Vinteravställning, endast 4 ägare och knappt 10 000 mil har säkert gjort sitt till det goda skicket. Stor nummerskylt, stänkskydd och en bakre kofångare utan bucklor lägger vi på pluskontot för detta exemplar.
Med modern uppbyggnad och med både praktisk och tjusig design blev Fiat 128 en succé. Första årsmodellen var 1970 och den utsågs detta år till Årets bil i Europa. Redan 1972 vann Fiat igen, då med den mindre systerbilen 127. Fiat är för övrigt det bilmärke som vunnit flest gånger, nio stycken närmare bestämt. Efterträdaren Ritmo kom 1979 (den kom dock tvåa i Årets bil efter Simca-Chrysler Horizon) och i Sverige slutade därför 128 säljas år 1980. Produktionen av 128 fortsatte dock ända fram till 1985 men modellen levde kvar långt in på 2000-talet i exempelvis jugoslaviska, senare serbiska, Zastava 128.
Fiaten på bilden är trevligt 70-talsgrön och lite lagom smutsig. En blänkande lack och gnistrande krom är fint men tänk dig denna Fiat tillsammans med andra gråsmutsade bruksbilar från 60-, 70- och det tidiga 80-talet parkerade utmed gatan en vardag i mars. Bilarnas glada kulörer dämpas av dammet och förenar dem till enhet, en rad formationer i samspel. Ett stundens konstverk att betrakta från den andra sidan gatan innan var och en av dem skingras och får sig en tvätt lagom till den stundande helgen. Kanske är det minnen från en tidig barndom som påverkar mig men det är ändå vackert på något sätt...
söndag 27 mars 2011
Bussig typ del 3
Den tredje bussiga typen är min klara favorit bland de tre som presenterats. Den tillhör den tredje generationens Volkswagen typ 2, kallad T3, som tillverkades 1980-92. Och detta exemplar är en riktig karamell!
Det du ser är en VW Buss Diesel från 1982. I Sverige kallades modellen Transporter eller Caravelle men på bakluckans emblem står det "Vanagon". Det kallades modellen på den Nord- och Sydamerikanska marknaderna. Mystiskt! De gula kulörerna är fantastiska ihop. Fordon av nyttokaraktär kan ha lite gladare färger än personbilar. Transportstyrelsen säger att den gått 8600 mil, vilket måste vara extremt lite för en praktiskt folkvagnsbuss, och att den ställdes av i november. Med tanke på skicket kan miltalet stämma, men jag undrar varför den ställts av. Kanske bara för vintern?
Flera T3 rullar fortfarande så det är inte särskilt uppseendeväckande med att hitta en. Det uppseendeväckande med denna buss är att den är i ett sådant oerhört fint orört originalskick och att det dessutom är det en tidig årsmodell. Den står stadigt och högt på fjädringen på prydliga hjul med navkapslarna på plats. Notera K-märket i vindrutans överkant som visar att bilen var belagd med kilometerskatt, något som alla dieselbilar var i Sverige fram till 1993. Det sitter också någon typ av skylthållare fram och bak. Undrar till vad?
När jag gick i förskolan fick jag och de andra barnen i byn åka skoltaxi dit. Antingen var det Mercedes V123 (alltså en förlängd W123) eller en T3 folkvagnsbuss. Mercan var så klart lyxig att åka i, men folkvagnsbussen var populärast då man hade en mycket bättre utsikt i den.
Jag trodde inte att en sådan är bil skulle ge mig rysningar, men det gör den. Om det är de roliga detaljerna, färgerna, minnena eller de spännande frågetecknen som väcker habegär vet jag inte, men jag känner i alla fall att jag vill ha den. Nu!
Det du ser är en VW Buss Diesel från 1982. I Sverige kallades modellen Transporter eller Caravelle men på bakluckans emblem står det "Vanagon". Det kallades modellen på den Nord- och Sydamerikanska marknaderna. Mystiskt! De gula kulörerna är fantastiska ihop. Fordon av nyttokaraktär kan ha lite gladare färger än personbilar. Transportstyrelsen säger att den gått 8600 mil, vilket måste vara extremt lite för en praktiskt folkvagnsbuss, och att den ställdes av i november. Med tanke på skicket kan miltalet stämma, men jag undrar varför den ställts av. Kanske bara för vintern?
Flera T3 rullar fortfarande så det är inte särskilt uppseendeväckande med att hitta en. Det uppseendeväckande med denna buss är att den är i ett sådant oerhört fint orört originalskick och att det dessutom är det en tidig årsmodell. Den står stadigt och högt på fjädringen på prydliga hjul med navkapslarna på plats. Notera K-märket i vindrutans överkant som visar att bilen var belagd med kilometerskatt, något som alla dieselbilar var i Sverige fram till 1993. Det sitter också någon typ av skylthållare fram och bak. Undrar till vad?
När jag gick i förskolan fick jag och de andra barnen i byn åka skoltaxi dit. Antingen var det Mercedes V123 (alltså en förlängd W123) eller en T3 folkvagnsbuss. Mercan var så klart lyxig att åka i, men folkvagnsbussen var populärast då man hade en mycket bättre utsikt i den.
Jag trodde inte att en sådan är bil skulle ge mig rysningar, men det gör den. Om det är de roliga detaljerna, färgerna, minnena eller de spännande frågetecknen som väcker habegär vet jag inte, men jag känner i alla fall att jag vill ha den. Nu!
lördag 26 mars 2011
Bussig typ del 2
Nästa bussiga typ kommer från Anders i Norrtälje. Det är en VW Kombi från 1970 i ett lite sorgligt skick. Bussen i förra inlägget var också den sliten men där var det mekaniska i toppskick. Jag kan inte uttala mig om det mekaniska i denna buss men då den varit avställd sen 1993 så antar jag att det inte är på topp. Kanske har ägaren planer på att renovera, planer som ständigt skjuts upp. Eller också väntar kanske den på att prisbilden ska bli gynnsam och sedan sälja?
Jag tror inte denna buss har något särskild stil heller. Den svarta lacken, takräcket och JP-fälgarna är inte riktigt rätt. Kanske har den haft någon slags surfarstuk en gång i tiden. Anders vittnar till exempel om att instrumentpanelen har klistermärken från seglartävlingar från 1980-talet.
Detta är den andra generationens folkvagnsbuss, T2, som tillverkades 1968-1979 och som egentligen är en uppdaterad variant av T1. Till 1972 års modell moderniserades utseendet något med nya kofångare, större bakljus och blinkersen fram flyttas upp ovanför strålkastarna. Precis som gällande T1 är tidiga T2 mer populära bland fantasterna. De kallar T2 för "Bay window" eller bara "bay" syftande på den välvda framrutan ("Bay window" betyder burspråk). Bussen på bilden är alltså en "tidig Bay".
Bussig typ del 3 är värd att vänta på. Det är min favorit av dessa tre!
Jag tror inte denna buss har något särskild stil heller. Den svarta lacken, takräcket och JP-fälgarna är inte riktigt rätt. Kanske har den haft någon slags surfarstuk en gång i tiden. Anders vittnar till exempel om att instrumentpanelen har klistermärken från seglartävlingar från 1980-talet.
Detta är den andra generationens folkvagnsbuss, T2, som tillverkades 1968-1979 och som egentligen är en uppdaterad variant av T1. Till 1972 års modell moderniserades utseendet något med nya kofångare, större bakljus och blinkersen fram flyttas upp ovanför strålkastarna. Precis som gällande T1 är tidiga T2 mer populära bland fantasterna. De kallar T2 för "Bay window" eller bara "bay" syftande på den välvda framrutan ("Bay window" betyder burspråk). Bussen på bilden är alltså en "tidig Bay".
Bussig typ del 3 är värd att vänta på. Det är min favorit av dessa tre!
fredag 25 mars 2011
Bussig typ del 1
Välkommen till en serie inlägg döpta till Bussig typ. Här kommer tre Volkswagen typ 2, eller folkvagnsbussar som man oftast säger, presenteras.
Den första bussiga typen är en VW Kombi från 1965. Bilden kommer från Marcus i Ljusdal. Även om han själv är Volkswagenfantast tillhör bussen tillhör en kompis till honom.
Den tillhör den första generationen kallad T1 som tillverkades 1950-1967 och bygger på VW typ 1, det vill säga folkvagnen. Bland Volkswagenfantasterna skulle jag säga att detta är den mest eftertraktade generationens folkvagnsbuss. Den kallas av dem för "Splitscreen", "Splitwindow" eller oftast bara "Split", syftande på den delade framrutan som försvann på efterföljande generation, T2.
Liksom för många bilmärken och modeller finns det en hel vokabulär att lära sig. Av T1 är de äldsta mest eftertraktade, de med så kallad "barndoor" (lagårdsdörr) som syftar på att den har en jättestor motorlucka baktill. Och allra mest eftertraktad är den 23-fönsters lyxbussen kallad "Samba" med barndoor. Den rikliga mängden fönster beror på att den har små fönster i takets ytterkanter. Priserna på dessa exemplar kan ligga runt en halv miljon men jag har inte så bra koll så det kanske är ännu mer idag.
Till vokabulären hör också de otaliga stilar som finns för ombyggda Volkswagen. Jag är inte så insatt så jag vet inte riktigt vad stilen kallas på bussen på bilden, men jag gissar på "rat look". Det betyder att den ser sliten ut på utsidan men mekaniskt är den i toppskick. Till stilen hör även stort takräcke och en rejäl sänkning, här kompletterat med så kallade Fuchsfälgar från Porsche. Marcus påstår att bussen är bekväm att åka i. Jag har svårt att tro det men det beror ju på vad man jämför med.
Bussig typ del 2 kommer inom en snar framtid!
Den första bussiga typen är en VW Kombi från 1965. Bilden kommer från Marcus i Ljusdal. Även om han själv är Volkswagenfantast tillhör bussen tillhör en kompis till honom.
Den tillhör den första generationen kallad T1 som tillverkades 1950-1967 och bygger på VW typ 1, det vill säga folkvagnen. Bland Volkswagenfantasterna skulle jag säga att detta är den mest eftertraktade generationens folkvagnsbuss. Den kallas av dem för "Splitscreen", "Splitwindow" eller oftast bara "Split", syftande på den delade framrutan som försvann på efterföljande generation, T2.
Liksom för många bilmärken och modeller finns det en hel vokabulär att lära sig. Av T1 är de äldsta mest eftertraktade, de med så kallad "barndoor" (lagårdsdörr) som syftar på att den har en jättestor motorlucka baktill. Och allra mest eftertraktad är den 23-fönsters lyxbussen kallad "Samba" med barndoor. Den rikliga mängden fönster beror på att den har små fönster i takets ytterkanter. Priserna på dessa exemplar kan ligga runt en halv miljon men jag har inte så bra koll så det kanske är ännu mer idag.
Till vokabulären hör också de otaliga stilar som finns för ombyggda Volkswagen. Jag är inte så insatt så jag vet inte riktigt vad stilen kallas på bussen på bilden, men jag gissar på "rat look". Det betyder att den ser sliten ut på utsidan men mekaniskt är den i toppskick. Till stilen hör även stort takräcke och en rejäl sänkning, här kompletterat med så kallade Fuchsfälgar från Porsche. Marcus påstår att bussen är bekväm att åka i. Jag har svårt att tro det men det beror ju på vad man jämför med.
Bussig typ del 2 kommer inom en snar framtid!
torsdag 24 mars 2011
D är det
Från Anders i Norrtälje kommer nästa Gammelvolvo. Det är utan tvivel en Volvo PV444 men eftersom vi inte ser något registreringsnummer får vi studera detaljerna för att avgöra årsmodellen. Ett spännande och nördigt detektivarbete livar alltid upp vardagskvällen!
Årsmodell och årsmodell förresten. När man pratar om PV444 benämner man dem A, B, C och så vidare då förändringarna inte alltid följde de vanliga årsmodellsförändringarna som brukar införas på hösten (till exempel började försäljningen av Volvo 164 årsmodell 1971 på hösten 1970).
Typen av kofångare med "tuttar" på kofångarhornen som bilen har fanns på 444 B till 444 D. En som kommenterade här på bloggen tyckte att "stötfångare" ska beteckna just stötfångare, dvs de ska kunna ta upp stötar. Tunna kromade saker som på denna PV bör betecknas "kofångare". Visserligen kan de knappast fånga kor, men för att skilja dem åt ska jag hädanefter försöka skriva kofångare.
Åter till PV:n. 444 B och 444 C hade takgök men det saknar bilen på bilden. Om den inte fått takgöken utbytt mot blinkers på takstolparna borde den därför vara en 444 D som tillverkades från augusti 1952 till november 1953 då den saknar "gök" men har "tuttar". Grillen kommer dock från en senare 444 L.
Det fanns en marginellt lyxigare variant med ett S i modellbeteckningen (444 DS och så vidare). Nu får Volvofantaster rätta mig om jag har fel men jag tror att S står för Special och att denna hade kromlister på skärmarna. Då denna inte har detta är det alltså inte en Special.
Till sist kommer ytterligare en bild från fotoalbumen hemma hos mina föräldrar. Bilden som är tagen i slutet av 60-talet visar min far (med armbågen på taket), mina tre farbröder och PV444 K från 1956. Farbrodern på vänster framskärm nämnde jag i förra inlägget där jag berättade att han just köpt en PV444, en ES från 1953. Cirkeln är sluten.
Årsmodell och årsmodell förresten. När man pratar om PV444 benämner man dem A, B, C och så vidare då förändringarna inte alltid följde de vanliga årsmodellsförändringarna som brukar införas på hösten (till exempel började försäljningen av Volvo 164 årsmodell 1971 på hösten 1970).
Typen av kofångare med "tuttar" på kofångarhornen som bilen har fanns på 444 B till 444 D. En som kommenterade här på bloggen tyckte att "stötfångare" ska beteckna just stötfångare, dvs de ska kunna ta upp stötar. Tunna kromade saker som på denna PV bör betecknas "kofångare". Visserligen kan de knappast fånga kor, men för att skilja dem åt ska jag hädanefter försöka skriva kofångare.
Åter till PV:n. 444 B och 444 C hade takgök men det saknar bilen på bilden. Om den inte fått takgöken utbytt mot blinkers på takstolparna borde den därför vara en 444 D som tillverkades från augusti 1952 till november 1953 då den saknar "gök" men har "tuttar". Grillen kommer dock från en senare 444 L.
Det fanns en marginellt lyxigare variant med ett S i modellbeteckningen (444 DS och så vidare). Nu får Volvofantaster rätta mig om jag har fel men jag tror att S står för Special och att denna hade kromlister på skärmarna. Då denna inte har detta är det alltså inte en Special.
Till sist kommer ytterligare en bild från fotoalbumen hemma hos mina föräldrar. Bilden som är tagen i slutet av 60-talet visar min far (med armbågen på taket), mina tre farbröder och PV444 K från 1956. Farbrodern på vänster framskärm nämnde jag i förra inlägget där jag berättade att han just köpt en PV444, en ES från 1953. Cirkeln är sluten.
onsdag 23 mars 2011
Var god dröj
Någon kommenterade inlägget som publicerades på Klassiker om Mercedes S-klass med att det var för nya bilar. Om den läsaren läser den här bloggen vet jag inte men idag kommer hur som helst bilder på riktigt gamla Volvo i alla fall. Jag har så mycket bilder nu, både egna och från läsare, att jag försöker skriva ett inlägg per bil så att de inte blir så långa.
Vid samma tomt som jag siktade den midnattsblå Mercedes W116 i förra inlägget stod denna Sugga från 1954. Dess riktiga namn är dock Volvo PV831. Skicket var lite som Mercans; Besiktningen gick ut i juni förra året och den ser ut att ha stått ett tag men verkar med bara mindre ansträngning gå att få på rull.
Transportstyrelsen säger att den gått 78 000 mil! Om det stämmer är det imponerande men samtidigt är detta sannolikt en gammal taxi och då är det inte uppseendeväckande mycket. Den verkar dessutom vara i originalskick endast kompletterat med gangsterkeps ovanför vindrutan, sökarlykta på taket och "portholes" på motorhuven. Huruvida portholes var vanlig styling (som man säger idag) vet jag inte riktigt då jag är för ung, men PV:n med takgöken jag berättat om tidigare hade det.
Volvo PV800-serien presenterades 1938 och blev en populär taxibil, eller droska kanske är ett mer passande uttryck. De tidiga modellerna hade en hög spetsig grill och friliggande strålkastare men 1950 moderniserades fronten för att likna den mindre och modernare PV444 och modellenserien döptes till 830. PV831 hade mellanruta, dvs en ruta mellan fram- och baksäte, medan PV832 saknade denna.
Jag nämnde i inlägget om takgöken att en av mina farbröder nyligen köpt en PV444. Den han köpte den av heter Anders och är en samlare av "Storvolvo", dit Suggan räknas. Du kan läsa om Anders och Storvolvo här. Notera att hans bruksbil är en PV831 från 1950!
Vid samma tomt som jag siktade den midnattsblå Mercedes W116 i förra inlägget stod denna Sugga från 1954. Dess riktiga namn är dock Volvo PV831. Skicket var lite som Mercans; Besiktningen gick ut i juni förra året och den ser ut att ha stått ett tag men verkar med bara mindre ansträngning gå att få på rull.
Transportstyrelsen säger att den gått 78 000 mil! Om det stämmer är det imponerande men samtidigt är detta sannolikt en gammal taxi och då är det inte uppseendeväckande mycket. Den verkar dessutom vara i originalskick endast kompletterat med gangsterkeps ovanför vindrutan, sökarlykta på taket och "portholes" på motorhuven. Huruvida portholes var vanlig styling (som man säger idag) vet jag inte riktigt då jag är för ung, men PV:n med takgöken jag berättat om tidigare hade det.
Volvo PV800-serien presenterades 1938 och blev en populär taxibil, eller droska kanske är ett mer passande uttryck. De tidiga modellerna hade en hög spetsig grill och friliggande strålkastare men 1950 moderniserades fronten för att likna den mindre och modernare PV444 och modellenserien döptes till 830. PV831 hade mellanruta, dvs en ruta mellan fram- och baksäte, medan PV832 saknade denna.
Jag nämnde i inlägget om takgöken att en av mina farbröder nyligen köpt en PV444. Den han köpte den av heter Anders och är en samlare av "Storvolvo", dit Suggan räknas. Du kan läsa om Anders och Storvolvo här. Notera att hans bruksbil är en PV831 från 1950!
måndag 21 mars 2011
I en klass för sig. Del två
Helgen har varit lyckad i bilspaningshänseende så nu har jag en massa trevliga bilar som ska upp på bloggen. Dessutom har jag fått flera bilder från läsare ute i landet som vill uppmuntra vardagsbilarna där ute! Jag tackar för bidragen och gör allt för att de ska publiceras så snart som möjligt.
Efter inlägget om Mercedes S-klass kom det både reaktioner och bilder, så nu kommer det ytterliggare ett inlägg med S-klass. Gemensamt för dessa tre är att de alla har ett L tillagt i modellbeteckningen vilket visar att de har längre hjulbasen som gjorde att baksätespassagerarna fick ännu mer benutrymme.
Överst ser du en W116, närmare bestämt en 280 SEL från 1974 som jag själv sprang på i eftermiddags. Lite sliten och ställd på undantag inväntar den bättre tider. Den är dock besiktigad och ser ut att utan större ansträngning vara på hjulen igen. Notera de klassiska hjulsidorna som satt på många Mercedesmodeller på 70- och 80-talet - snyggt!
Från Mikael (som är med och driver bloggen Jarama) i Malmö kommer en W126, i detta fall en riktig värsting: en 560 SEL från 1990. Besiktningen har gått ut men den kanske inte har körts i vinter då den verkar ha sommardäcken på fortfarande. Beteckningen 560 SEL innebär inte bara att den har längre avstånd mellan hjulaxlarna utan också en V8 på 5,6 liter med 279 hästar under huven! Detta var toppmodellen av W126.
Från Mattias i Stockholm kommer en W126 till. Även det en SEL men Mattias har varit noggrann och dolt registreringsnumret så jag kunde inte lista ut motorbestyckning och årsmodell. Sobert svart är den i alla fall och den står parkerad i rätt miljö för en Lyxmerca. Nej, inte utanför Solvalla, utan på Östermalm.
Efter inlägget om Mercedes S-klass kom det både reaktioner och bilder, så nu kommer det ytterliggare ett inlägg med S-klass. Gemensamt för dessa tre är att de alla har ett L tillagt i modellbeteckningen vilket visar att de har längre hjulbasen som gjorde att baksätespassagerarna fick ännu mer benutrymme.
Överst ser du en W116, närmare bestämt en 280 SEL från 1974 som jag själv sprang på i eftermiddags. Lite sliten och ställd på undantag inväntar den bättre tider. Den är dock besiktigad och ser ut att utan större ansträngning vara på hjulen igen. Notera de klassiska hjulsidorna som satt på många Mercedesmodeller på 70- och 80-talet - snyggt!
Från Mikael (som är med och driver bloggen Jarama) i Malmö kommer en W126, i detta fall en riktig värsting: en 560 SEL från 1990. Besiktningen har gått ut men den kanske inte har körts i vinter då den verkar ha sommardäcken på fortfarande. Beteckningen 560 SEL innebär inte bara att den har längre avstånd mellan hjulaxlarna utan också en V8 på 5,6 liter med 279 hästar under huven! Detta var toppmodellen av W126.
Från Mattias i Stockholm kommer en W126 till. Även det en SEL men Mattias har varit noggrann och dolt registreringsnumret så jag kunde inte lista ut motorbestyckning och årsmodell. Sobert svart är den i alla fall och den står parkerad i rätt miljö för en Lyxmerca. Nej, inte utanför Solvalla, utan på Östermalm.
lördag 19 mars 2011
Let's call it Fiesta!
Väntan på våren känns lång när man har en finbil i garaget som vill ut och röra på sig. I mitt fall står bilen i en lada 20 mil bort så det är inte bara att åka dit och torrköra lite när abstinensen blir för svår. Snöfallet igår var därför ett bakslag och jag tror inte jag är ensam om att känna så. Idag var det dock en vacker vårvinterdag att glädjas åt!
Vi kan också glädjas åt bilen på bilderna: en fin Ford Fiesta 1.1 L från 1981. Bilderna skulle kunna vara tagna igår med tanke på vädret, men faktum är att de är två månader gamla. Jag hann inte studera bilen närmare där i snöfallet men den ser fin ut och har bara haft tre ägare. Transportstyrelsen anger miltalet till låga 3134, men det kanske inte stämmer.
En bra indikator på att det emellertid kan stämma är en original främre nummerskylt i perfekt skick. Har bilen gått långt brukar den ha skavanker i form av bucklor och stenskott. Det är dock svårt att se på bilden då jag kluddat till siffrorna så ni får lita på mitt ord.
Bilen har det ursprungliga utseendet med kromade stötfångare som Ford Fiesta hade när den presenterades som 1977 års modell. 1982 fick den större svarta stötfångare. 1984 kom Mark II, dvs andra generationen, som egentligen var en omarbetad Mark I. Fiestan blev en "världsbil" som både byggdes och såldes världen över. Fiesta är idag inne på sjätte generation.
Arbetet med Fiesta startade 1972 under projektnamnet "Bobcat" (rödlo på svenska). Styrelseordförande och koncernchef Henry Ford II förordade småbilar och var delaktig i projektets olika steg. Det var en stor satsning man gjorde och det behövdes både nya produktionsanläggningar och satsning på nyare teknik, som t ex framhjulsdrift (som visserligen Ford provat tidigare).
Valet av land för den nya produktionsanläggningen föll på Spanien som växte sig starkare som en ekonomisk makt och marknad i Europa. Det spanskklingande namnet är kanske därför inte en slump. För övrigt var det Henry Ford II själv som valde det slutgiltiga namnet.
1974 hade Ford en lista med 50 tänkbara namn. Av dessa valdes fem ut: Bravo, Fiesta, Amigo, Strada och Pony. Det slutgiltiga beslutet fick Henry Ford II ta. Motorjournalisten Edoard Seidler berättar i sin bok "Let's call it Fiesta" att Ford stängde in sig på sitt rum i huvudkontoret i Dearborn och började gå fram och tillbaka medan han upprepade namnen högt för sig själv. "Ford and Fiesta go well together" sa han till slut. "It's colourful and dynamic. Bobcat will be called Fiesta."
Efter att ha hört denna historia kan man kan tycka att det var lite roligare förr när man skulle bestämma vad bilmodeller skulle heta. Det går sannolikt inte till så här idag, men jag tror inte heller att det var särskilt vanligt förr i tiden heller. Med tanke på att berättelsen är så detaljerat återgiven är det ett tecken på att detta förfaringssätt var ovanligt. Men det är en rolig historia!
Vi kan också glädjas åt bilen på bilderna: en fin Ford Fiesta 1.1 L från 1981. Bilderna skulle kunna vara tagna igår med tanke på vädret, men faktum är att de är två månader gamla. Jag hann inte studera bilen närmare där i snöfallet men den ser fin ut och har bara haft tre ägare. Transportstyrelsen anger miltalet till låga 3134, men det kanske inte stämmer.
En bra indikator på att det emellertid kan stämma är en original främre nummerskylt i perfekt skick. Har bilen gått långt brukar den ha skavanker i form av bucklor och stenskott. Det är dock svårt att se på bilden då jag kluddat till siffrorna så ni får lita på mitt ord.
Bilen har det ursprungliga utseendet med kromade stötfångare som Ford Fiesta hade när den presenterades som 1977 års modell. 1982 fick den större svarta stötfångare. 1984 kom Mark II, dvs andra generationen, som egentligen var en omarbetad Mark I. Fiestan blev en "världsbil" som både byggdes och såldes världen över. Fiesta är idag inne på sjätte generation.
Arbetet med Fiesta startade 1972 under projektnamnet "Bobcat" (rödlo på svenska). Styrelseordförande och koncernchef Henry Ford II förordade småbilar och var delaktig i projektets olika steg. Det var en stor satsning man gjorde och det behövdes både nya produktionsanläggningar och satsning på nyare teknik, som t ex framhjulsdrift (som visserligen Ford provat tidigare).
Valet av land för den nya produktionsanläggningen föll på Spanien som växte sig starkare som en ekonomisk makt och marknad i Europa. Det spanskklingande namnet är kanske därför inte en slump. För övrigt var det Henry Ford II själv som valde det slutgiltiga namnet.
1974 hade Ford en lista med 50 tänkbara namn. Av dessa valdes fem ut: Bravo, Fiesta, Amigo, Strada och Pony. Det slutgiltiga beslutet fick Henry Ford II ta. Motorjournalisten Edoard Seidler berättar i sin bok "Let's call it Fiesta" att Ford stängde in sig på sitt rum i huvudkontoret i Dearborn och började gå fram och tillbaka medan han upprepade namnen högt för sig själv. "Ford and Fiesta go well together" sa han till slut. "It's colourful and dynamic. Bobcat will be called Fiesta."
Efter att ha hört denna historia kan man kan tycka att det var lite roligare förr när man skulle bestämma vad bilmodeller skulle heta. Det går sannolikt inte till så här idag, men jag tror inte heller att det var särskilt vanligt förr i tiden heller. Med tanke på att berättelsen är så detaljerat återgiven är det ett tecken på att detta förfaringssätt var ovanligt. Men det är en rolig historia!
torsdag 17 mars 2011
I en klass för sig
Ett par rundor i närliggande kvarter resulterade i inte mindre fyra Mercedes S-klass! Så idag blir det en jättespaning. S i modellbeteckningen har Mercedes använt sedan 50-talet men det var först 1972 som den började användas officiellt. Då debuterade den modell som kallas W116 (jag har skrivit om Mercedes internkoder tidigare). S-klass är Mercedes flaggskepp och kallas av vissa för "världens bästa bil". Kvaliteten är hög och tekniken avancerad. Det är i S-klass innovationer först debuterar innan de kommer i billigare modeller.
Begagnade lyxbilar var länge populära att privatimportera från Tyskland till Sverige, helt enkelt för att de var billigare där. Hur det är idag med privatimporten vet jag inte, men alla fyra bilar i detta inlägg är i alla fall importbilar!
Den vita är en 280 SE från 1983 och registrerades i Sverige första gången 1993. Denna modell, som kallas W126, ersatte W116 och tillverkades 1980-91. Det är en enägarbil (åtminstone i Sverige) med 37000 mil på mätaren. Gamla S-klass brukar kunna se ganska lyxiga ut trots många mil och framsmygande rost. Den här bilen lyckas inte riktigt med det konststycket och jag gissar att det beror på den kritvita färgen. För det första syns smuts och rost direkt och för det andra är passar lite dovare färger bättre på en lyxbil. Tycker jag, alltså.
Att dessa två S-klass har hamnat intill varandra är inte en slump då de har samma ägare. Den silverfärgade är en S320 från 1995 som kom till Sverige 1996. Modellen kallas W140 och tillverkades 1992-98. Jämfört med företrädaren ansåg många att den såg klumpig ut, nästan smaklös.
Efterträdaren W220 fick däremot positivare omdömen när den kom 1999. Mindre och med "lättare" design. Den blå bilen är en sådan, en S320 från 1999 som kom till Sverige 2001. Efterträdaren W221 kom 2006 och tillverkas än idag.
Slutligen har vi kommit till den gröna bilen som är kupéversion av W140. En CL 420 från 1995 som kom till Sverige 2002. Om W140 har en smaklös design så är i mina ögon kupéversionen inte bara smaklös utan rent av vulgär!
Från att ha varit nya åtråvärda lyxbilar går snart S-klassresan nedåt. Priserna sjunker snabbt på lyxmodeller överlag och det borde ju vara självklart att köpa en lyxmerca till fyndpris. Må vara att det kan bli ett extremt dyrt ägande på grund av avancerad teknik som kan börja krångla efter några år.
Det är på något sätt modigt att köra en halvgammal lyxmerca. Få kan ens tänka sig att bli sedda i en. Exempelvis kallas W116-modellen av vissa för Solvallamerca. Det bör inte tolkas positivt. (Jag hittade ingen W116 men det har däremot blogollegan Biltrafik gjort.) Om du skaffar en begagnad S-klass signalerar du inte bara att du är en smaklös person utan också att du är en skum typ som ägnar dig åt skumma saker. S-klassen är det självklara valet för diktatorer och maffialedare så varför ska du vara mycket bättre? Men om du står ut med att betraktas misstänksamt färdas du som kung!
Begagnade lyxbilar var länge populära att privatimportera från Tyskland till Sverige, helt enkelt för att de var billigare där. Hur det är idag med privatimporten vet jag inte, men alla fyra bilar i detta inlägg är i alla fall importbilar!
Den vita är en 280 SE från 1983 och registrerades i Sverige första gången 1993. Denna modell, som kallas W126, ersatte W116 och tillverkades 1980-91. Det är en enägarbil (åtminstone i Sverige) med 37000 mil på mätaren. Gamla S-klass brukar kunna se ganska lyxiga ut trots många mil och framsmygande rost. Den här bilen lyckas inte riktigt med det konststycket och jag gissar att det beror på den kritvita färgen. För det första syns smuts och rost direkt och för det andra är passar lite dovare färger bättre på en lyxbil. Tycker jag, alltså.
Att dessa två S-klass har hamnat intill varandra är inte en slump då de har samma ägare. Den silverfärgade är en S320 från 1995 som kom till Sverige 1996. Modellen kallas W140 och tillverkades 1992-98. Jämfört med företrädaren ansåg många att den såg klumpig ut, nästan smaklös.
Efterträdaren W220 fick däremot positivare omdömen när den kom 1999. Mindre och med "lättare" design. Den blå bilen är en sådan, en S320 från 1999 som kom till Sverige 2001. Efterträdaren W221 kom 2006 och tillverkas än idag.
Slutligen har vi kommit till den gröna bilen som är kupéversion av W140. En CL 420 från 1995 som kom till Sverige 2002. Om W140 har en smaklös design så är i mina ögon kupéversionen inte bara smaklös utan rent av vulgär!
Från att ha varit nya åtråvärda lyxbilar går snart S-klassresan nedåt. Priserna sjunker snabbt på lyxmodeller överlag och det borde ju vara självklart att köpa en lyxmerca till fyndpris. Må vara att det kan bli ett extremt dyrt ägande på grund av avancerad teknik som kan börja krångla efter några år.
Det är på något sätt modigt att köra en halvgammal lyxmerca. Få kan ens tänka sig att bli sedda i en. Exempelvis kallas W116-modellen av vissa för Solvallamerca. Det bör inte tolkas positivt. (Jag hittade ingen W116 men det har däremot blogollegan Biltrafik gjort.) Om du skaffar en begagnad S-klass signalerar du inte bara att du är en smaklös person utan också att du är en skum typ som ägnar dig åt skumma saker. S-klassen är det självklara valet för diktatorer och maffialedare så varför ska du vara mycket bättre? Men om du står ut med att betraktas misstänksamt färdas du som kung!
tisdag 15 mars 2011
Bilspanaren i samarbete med Klassiker
Jag har tidigare talat mig varm för tidningen Klassiker. Därför är det extra roligt att idag berätta att Klassiker inleder ett samarbete med bloggen - titta här! Vissa inlägg kommer att publiceras även på Klassikers hemsida. Men som bloggläsare får du förhoppningsvis fler inlägg att läsa (det beror lite på hur mycket jag hinner skriva) och så får du läsa dem först!
måndag 14 mars 2011
Brunskimrande minnen
För ett par veckor sedan sprang jag på denna bajsbruna Saab 99 GL från 1980. Färgen har dock ett vackrare namn: chamottebrun. Den har figurerat här på bloggen tidigare med då var det på en Saab 96 från 1979.
Den ser oälskad ut med sin skrynkliga nummerskylt och udda passagerardörr en annan kulör. Rosten verkar inte ha tagit tag i bilen på riktigt allvar men färgen och smutsen gör sitt bästa för att dölja eventuellt sådant. Bilen är besiktigad men ställdes av i början av januari. Jag fångade den dock i början av februari så den måste ha körts efter avställningen. Vad kommer nu att hända med den slitna bilen?
Jag blev en smula nostalgisk när jag såg den här bilen. Det var nämligen i exakt en sådan här Saab jag lärde mig köra bil. Familjen köpte den begagnad 1986 och den behölls till andra delen av 90-talet har jag för mig. Körkortet tog jag i alla fall 1994.
Det var också den första, och enda bör tilläggas, bil jag åsamkat någon form av plåtskada. Jag tror jag var 19 år när jag backade in i stolpe utanför en kompis hus. Tyvärr lyckades jag inte placera stolpen mot jätelika gummistötfångaren utan istället skrapades den mot vänster bakskärm. En förvånansvärt förstående far tog då beslutet att rostlaga och lackera om delar av bilen - naturligtvis i samma vackra kulör. Jag fick dock bidra med att skrapa och slipa rost. Det räddade den emellertid inte för idag tillhör dess registreringsnummer en Passat.
Den ser oälskad ut med sin skrynkliga nummerskylt och udda passagerardörr en annan kulör. Rosten verkar inte ha tagit tag i bilen på riktigt allvar men färgen och smutsen gör sitt bästa för att dölja eventuellt sådant. Bilen är besiktigad men ställdes av i början av januari. Jag fångade den dock i början av februari så den måste ha körts efter avställningen. Vad kommer nu att hända med den slitna bilen?
Jag blev en smula nostalgisk när jag såg den här bilen. Det var nämligen i exakt en sådan här Saab jag lärde mig köra bil. Familjen köpte den begagnad 1986 och den behölls till andra delen av 90-talet har jag för mig. Körkortet tog jag i alla fall 1994.
Det var också den första, och enda bör tilläggas, bil jag åsamkat någon form av plåtskada. Jag tror jag var 19 år när jag backade in i stolpe utanför en kompis hus. Tyvärr lyckades jag inte placera stolpen mot jätelika gummistötfångaren utan istället skrapades den mot vänster bakskärm. En förvånansvärt förstående far tog då beslutet att rostlaga och lackera om delar av bilen - naturligtvis i samma vackra kulör. Jag fick dock bidra med att skrapa och slipa rost. Det räddade den emellertid inte för idag tillhör dess registreringsnummer en Passat.
lördag 12 mars 2011
Snöhög till salu
Det är helg, vackert väder och jag har fullt upp. Därför blir det bara ett kort inlägg idag.
Från Marcus i Ljusdal kommer en Ford lastbil från 1949. Den står på en bilfirma om du känner dig sugen på en riktig pick-up med sidventilåtta. Du bör kanske höra av dig i god tid om du vill provköra så de hinner gräva fram den...
Från Marcus i Ljusdal kommer en Ford lastbil från 1949. Den står på en bilfirma om du känner dig sugen på en riktig pick-up med sidventilåtta. Du bör kanske höra av dig i god tid om du vill provköra så de hinner gräva fram den...
tisdag 8 mars 2011
Tredjedels terrängående
När jag var en sväng till Vingåker i Sörmland på sportlovet såg jag en vit Toyota Tercel 4WD. Tyvärr hann inte stanna för att fotografera den. Tur då att jag fått en bild på en annan Tercel 4WD som kommer från Ljusdal. Det är 87:a som ser ut att vara i fint bruksskick.
I grundskolan hade jag en klasskompis vars föräldrar hade en Tercel 4WD. Den var guldmetallic, med nedre delen av karossen i brunmetallic och till det vita fälgar. Det var inget eget påfund utan den såg ut så i originalskick. På instrumentpanelen hade den tre mätare för höjd och karosslutning. Den var lite häftig men jag tyckte själva bilen var anskrämligt ful. Det tycker jag egentligen fortfarande, men nu gillar jag den udda formgivningen.
1978 kom första generationens Toyota Tercel och det var den första framhjulsdrivna Toyotan. Den tillverkades i fem generationer fram till år 2000. På en del marknader hade den dock andra namn.
Till Sverige kom vad jag vet bara den andra generationen Tercel som kom som 1983 års modell. Kombivarianten med de märkligt stora bakre sidorutorna fanns både med framhjulsdrift och fyrhjulsdrift, den senare blev rätt populär i Sverige. I Sverige efterträddes den inte av nästa generations Tercel utan av Corolla 4WD. Den hade bakre sidorutor som istället var mindre än övriga sidorutor.
På brittisk engelska kallas en hanfalk Tercel vilket kommer av latinets tertia, som betyder tredje eller tredjedel. Det finns två möjliga förklaringar till detta namn. Den första är att endast ett av tre ägg som kläcks ger hanfåglar. Den andra är att hanfalken är en tredjedel mindre än honfalken. Men varför fick då Toyota detta namn. Jo, namnet antyder att den var något mindre än Corolla.
Toyota Tercel är väl vad man idag kallar för en liten stadsjeep, eller kanske ännu hellre cross-over: i grunden en personbil men som fått enkla terrängegenskaper. Kanske är det dags att uppmärksamma denna föregångare lite mer?
I grundskolan hade jag en klasskompis vars föräldrar hade en Tercel 4WD. Den var guldmetallic, med nedre delen av karossen i brunmetallic och till det vita fälgar. Det var inget eget påfund utan den såg ut så i originalskick. På instrumentpanelen hade den tre mätare för höjd och karosslutning. Den var lite häftig men jag tyckte själva bilen var anskrämligt ful. Det tycker jag egentligen fortfarande, men nu gillar jag den udda formgivningen.
1978 kom första generationens Toyota Tercel och det var den första framhjulsdrivna Toyotan. Den tillverkades i fem generationer fram till år 2000. På en del marknader hade den dock andra namn.
Till Sverige kom vad jag vet bara den andra generationen Tercel som kom som 1983 års modell. Kombivarianten med de märkligt stora bakre sidorutorna fanns både med framhjulsdrift och fyrhjulsdrift, den senare blev rätt populär i Sverige. I Sverige efterträddes den inte av nästa generations Tercel utan av Corolla 4WD. Den hade bakre sidorutor som istället var mindre än övriga sidorutor.
På brittisk engelska kallas en hanfalk Tercel vilket kommer av latinets tertia, som betyder tredje eller tredjedel. Det finns två möjliga förklaringar till detta namn. Den första är att endast ett av tre ägg som kläcks ger hanfåglar. Den andra är att hanfalken är en tredjedel mindre än honfalken. Men varför fick då Toyota detta namn. Jo, namnet antyder att den var något mindre än Corolla.
Toyota Tercel är väl vad man idag kallar för en liten stadsjeep, eller kanske ännu hellre cross-over: i grunden en personbil men som fått enkla terrängegenskaper. Kanske är det dags att uppmärksamma denna föregångare lite mer?
söndag 6 mars 2011
Färgstarka 70-talister
Den vanligaste färgen på bilar i Sverige är silver/grå enligt SCB. Modet växlar ju och så kanske det är så att dagens bilar bäst passar i denna färg. Grälla eller klara solida färger verkar vara förbehållet en del småbilar, prestandamodeller och sportbilar. På 70-talet var det annorlunda. Då kunde vilken familjebil inte bara vara blå eller röd, utan gärna gul, brun, grön eller orange. De två Volvobilarna från 1974 i detta inlägg får illustrera detta.
Först är det en orange 142 DL fotograferad i Katrineholm på sportlovet. En bruksbil i riktigt bra skick, blank och med knappt någon rost. Den har endast haft fyra ägare. Utrustad med bilbarnstol och ett takräcke som ser ut att ha burit tung last.
1974 hade Volvo även mörkare orange färg i programmet att välja på. Dessutom kunde man 1974 välja även orange inredning med orangerandiga säten. Tyvärr har inte denna bil denna galna inredning. Men brunt inredning är också snyggt till orange lack.
Nästa bil är en cypressgrön 142 DL fotograferad i Uppsala i början av november. Även denna har endast haft fyra ägare, men skicket är inte lika fint. Den är dock besiktigad och i trafik.
Volvos 140-serie presenterades som 1967 års modell. Först ut var 144 med fyra dörrar och under våren 1967 kom 142 med två dörrar och året därefter visades kombimodellen 145.
1974 genomfördes ganska stora förändringar av 140-serien. Rejäla parkbänkar till stötfångare var den tydligaste förändringen jämfört med föregående år. Det var så klart för att möta skärpta säkerhetskrav. En annan, inte lika väl synlig, säkerhetsnyhet var att bensintanken flyttades till en säkrare placering.
1974 var sista året för 140-serien och ersattes av 240-serien 1975. Det var dock i grunden samma bil. I tidigare inlägg har visat två Volvo 242 av första årsmodellen. Jämför med dem här och här så ser du likheterna!
Jag tror att många blev förskräckta när utsvängda jeans blev mode igen på 90-talet, dock under namnet "bootcut". Frågan är då om 70-talets modefärger återkommer i bilvärlden? Svaret får väl bli kanske. För det första måste kanske själva formgivningen ändras för att passa till färgerna. För det andra går modesvängningarna i bilvärlden inte lika snabbt, om de ens gör det. Det känns till exempel väldigt osannolikt att fenor på bakskärmarna någonsin återkommer som nyskapande designelement. Men man man vet aldrig; Om några år kanske Svensson svänger upp in på garageuppfarten i en orange Volvo V70!
Först är det en orange 142 DL fotograferad i Katrineholm på sportlovet. En bruksbil i riktigt bra skick, blank och med knappt någon rost. Den har endast haft fyra ägare. Utrustad med bilbarnstol och ett takräcke som ser ut att ha burit tung last.
1974 hade Volvo även mörkare orange färg i programmet att välja på. Dessutom kunde man 1974 välja även orange inredning med orangerandiga säten. Tyvärr har inte denna bil denna galna inredning. Men brunt inredning är också snyggt till orange lack.
Nästa bil är en cypressgrön 142 DL fotograferad i Uppsala i början av november. Även denna har endast haft fyra ägare, men skicket är inte lika fint. Den är dock besiktigad och i trafik.
Volvos 140-serie presenterades som 1967 års modell. Först ut var 144 med fyra dörrar och under våren 1967 kom 142 med två dörrar och året därefter visades kombimodellen 145.
1974 genomfördes ganska stora förändringar av 140-serien. Rejäla parkbänkar till stötfångare var den tydligaste förändringen jämfört med föregående år. Det var så klart för att möta skärpta säkerhetskrav. En annan, inte lika väl synlig, säkerhetsnyhet var att bensintanken flyttades till en säkrare placering.
1974 var sista året för 140-serien och ersattes av 240-serien 1975. Det var dock i grunden samma bil. I tidigare inlägg har visat två Volvo 242 av första årsmodellen. Jämför med dem här och här så ser du likheterna!
Jag tror att många blev förskräckta när utsvängda jeans blev mode igen på 90-talet, dock under namnet "bootcut". Frågan är då om 70-talets modefärger återkommer i bilvärlden? Svaret får väl bli kanske. För det första måste kanske själva formgivningen ändras för att passa till färgerna. För det andra går modesvängningarna i bilvärlden inte lika snabbt, om de ens gör det. Det känns till exempel väldigt osannolikt att fenor på bakskärmarna någonsin återkommer som nyskapande designelement. Men man man vet aldrig; Om några år kanske Svensson svänger upp in på garageuppfarten i en orange Volvo V70!
torsdag 3 mars 2011
Insnöad på VW
Från Marcus Helsing i Ljusdal kommer några fler Volkswagen signerade Giugiaro. Bland de första inläggen jag skrev här på bloggen handlade om detta.
Överst ser du en rejält översnöad Passat LS Variant från 1977. Variant är VW-språk för herrgårdsvagn, eller kombi som man oftast säger nu för tiden. Snön förklaras av att den varit avställd sen augusti och skicket är svårt att säga något om på grund av snön. När Marcus skrev till mig första gången erkände han att han var lite insnöad på VW. Han skriver att Passaten ovan är lite av en drömbil.Och det är onekligen en både snygg och praktisk bil.
Den röda Passaten är en LS från 1980 i bruksskick med framskärm lagad med silvertejp. Den har det utseende Passaten fick till 1978 års modell med ny front och bakdel och stötfångare i svart plast.
Sist, och minst, ser du en Golf. Eftersom jag inte kan tyda registreringsnumret får jag studera bilden noga för att kunna säga något om årsmodellen. Golfen har liksom Passaten ovan plaststötfångare vilket den fick 1978. Detaljstuderar man bilden ser man dock att den har den nya typen av bakljus som kom 1980 och eftersom efterträdaren, andra generationens Golf, kom 1984. Alltså är bilen på bilden av årsmodell -80 till -83. Det är kul att vara detektiv!
Överst ser du en rejält översnöad Passat LS Variant från 1977. Variant är VW-språk för herrgårdsvagn, eller kombi som man oftast säger nu för tiden. Snön förklaras av att den varit avställd sen augusti och skicket är svårt att säga något om på grund av snön. När Marcus skrev till mig första gången erkände han att han var lite insnöad på VW. Han skriver att Passaten ovan är lite av en drömbil.Och det är onekligen en både snygg och praktisk bil.
Den röda Passaten är en LS från 1980 i bruksskick med framskärm lagad med silvertejp. Den har det utseende Passaten fick till 1978 års modell med ny front och bakdel och stötfångare i svart plast.
Sist, och minst, ser du en Golf. Eftersom jag inte kan tyda registreringsnumret får jag studera bilden noga för att kunna säga något om årsmodellen. Golfen har liksom Passaten ovan plaststötfångare vilket den fick 1978. Detaljstuderar man bilden ser man dock att den har den nya typen av bakljus som kom 1980 och eftersom efterträdaren, andra generationens Golf, kom 1984. Alltså är bilen på bilden av årsmodell -80 till -83. Det är kul att vara detektiv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)