Byn där jag är uppväxt växte fram kring ett marmorbruk. Marmorbrytningen upphörde 1972 men spår från den finns överallt. Tydligast är nog de stora vattenfyllda dagbrotten. Men det finns också mycket annat intressant, bland annat rester av några lastbilar och i onsdags fotograferade jag dem.
Här kommer en bild på en av dem. Det enda som finns kvar är torpedväggen med instrumentpanel och ratt. Resterna är vad jag fått berättat för min från en Volvo från 50-talet, eller kan det vara 40-talet? Eftersom som snön döljer det som kommer fram i tö lägger jag också upp en bild så man ser vad det är. Jag tog denna bild på hösten 2007.
Med detta önskar jag alla ett riktigt gott nytt år!
fredag 31 december 2010
måndag 27 december 2010
Gökboet
Mellandagarna spenderas hemma hos mina föräldrar. I en bokhylla står den här märkliga tingesten. Det är en så kallad "takgök"som suttit på en Volvo PV 444. (Vid fototillfället ställde jag dock takgöken på en Saab 900i.)
Takgöken har fått en del uppmärksamhet i år då det var 60 år sedan den introducerades. Det var på hösten 1950 som takgöken gjorde sin debut på PV 444B. Egentligen hette den Fixlight och var en ny typ av körriktningvisare, eller blinkers som man säger idag. Tidigare satt det utfällbara pilar i b-stolpen. I mitten av takgöken satt en lampa som lyste blått framåt och bakåt. Den satt där för att man lättare skulle kunna avgöra om bilen skulle svänga åt höger eller vänster.
Succén uteblev dock, bland annat beroende på att den inte gick att kombinera med takräcke (vilket ju var populärt på 50-talet) och att den inte var tillåten på de flesta marknader utanför Sverige. Dessutom hjälpte inte den blå lampan särskilt mycket och det var svårt att på avstånd avgöra åt vilket håll det blinkade. 1953 förbjöds takgöken även i Sverige.
Varifrån kommer då takgöken på bilden? Eftersom helpension och barnvakt ingår i boendet hos mina föräldrar har jag haft lite tid att titta i gamla fotoalbum. Bilen var en PV 444C från 1951 och var min fars första bil. Han köpte den 1965 för 100 kr på avbetalning av min fasters pojkvän. Pojkarna på bilden är två av mina yngre farbröder.
Möjligtvis satte PV:n sina spår i pojkarnas medvetande då farbrodern till vänster precis (alltså i år) köpt en PV 444E från 1953! Farbrodern till vänster har däremot nyligen sålt sin Volvo Amazon från 1967.
Andra bilden visar bilen vid ett senare tillfälle och då ser den inte riktigt lika prydlig ut. Notera utsmyckningen på motorhuvens sida. Buick hade under flera år sådana ventilationshål (så kallade "portholes") på sina modeller. På PV var det dock inte originalutrustning.
Bilen slutade sina dagar tillsammans med en Vauxhall Victor -59 och Ford Taunus -58 som fyllnadsmassa vid ett vägbygge vid det lokala marmorbruket år 1966 eller -67. Så kunde man göra på den tiden...
Takgöken har fått en del uppmärksamhet i år då det var 60 år sedan den introducerades. Det var på hösten 1950 som takgöken gjorde sin debut på PV 444B. Egentligen hette den Fixlight och var en ny typ av körriktningvisare, eller blinkers som man säger idag. Tidigare satt det utfällbara pilar i b-stolpen. I mitten av takgöken satt en lampa som lyste blått framåt och bakåt. Den satt där för att man lättare skulle kunna avgöra om bilen skulle svänga åt höger eller vänster.
Succén uteblev dock, bland annat beroende på att den inte gick att kombinera med takräcke (vilket ju var populärt på 50-talet) och att den inte var tillåten på de flesta marknader utanför Sverige. Dessutom hjälpte inte den blå lampan särskilt mycket och det var svårt att på avstånd avgöra åt vilket håll det blinkade. 1953 förbjöds takgöken även i Sverige.
Varifrån kommer då takgöken på bilden? Eftersom helpension och barnvakt ingår i boendet hos mina föräldrar har jag haft lite tid att titta i gamla fotoalbum. Bilen var en PV 444C från 1951 och var min fars första bil. Han köpte den 1965 för 100 kr på avbetalning av min fasters pojkvän. Pojkarna på bilden är två av mina yngre farbröder.
Möjligtvis satte PV:n sina spår i pojkarnas medvetande då farbrodern till vänster precis (alltså i år) köpt en PV 444E från 1953! Farbrodern till vänster har däremot nyligen sålt sin Volvo Amazon från 1967.
Andra bilden visar bilen vid ett senare tillfälle och då ser den inte riktigt lika prydlig ut. Notera utsmyckningen på motorhuvens sida. Buick hade under flera år sådana ventilationshål (så kallade "portholes") på sina modeller. På PV var det dock inte originalutrustning.
Bilen slutade sina dagar tillsammans med en Vauxhall Victor -59 och Ford Taunus -58 som fyllnadsmassa vid ett vägbygge vid det lokala marmorbruket år 1966 eller -67. Så kunde man göra på den tiden...
torsdag 23 december 2010
God jul!
När jag flyttade till Uppsala för att plugga 1996 bodde jag den första terminen i studentbostadsområdet Flogsta. Jag hyrde ett korridorsrum i andra hand av min dåvarande flickväns kursares brors flickvän. Hur som helst begav jag mig dit idag på jakt efter objekt till bloggen.
Liksom många studenter lämnar sina gamla cyklar att förfalla när de slutar plugga och flyttar, finns det säkert de som lämnar sina gamla bilar. På parkeringen där jag fotograferade stod en mossbelupen Audi 80 utan registreringsskyltar. Folkvagnen på bilden är också långtidsparkerad och övergiven, men den tillhör en uppsalabo och den har registreringsskyltarna kvar.
Det är en 1303S från 1974. Den är röd men är enligt Transportstyrelsen grön. Den besiktigades senast 2003 och har 18 ägare. Rost finns det gott om. Milt sagt.
Det har varit mycket folkvagnar på bloggen, men en 74:a har inte varit med förut och det får bli julklappen till er läsare. God jul!
Liksom många studenter lämnar sina gamla cyklar att förfalla när de slutar plugga och flyttar, finns det säkert de som lämnar sina gamla bilar. På parkeringen där jag fotograferade stod en mossbelupen Audi 80 utan registreringsskyltar. Folkvagnen på bilden är också långtidsparkerad och övergiven, men den tillhör en uppsalabo och den har registreringsskyltarna kvar.
Det är en 1303S från 1974. Den är röd men är enligt Transportstyrelsen grön. Den besiktigades senast 2003 och har 18 ägare. Rost finns det gott om. Milt sagt.
Det har varit mycket folkvagnar på bloggen, men en 74:a har inte varit med förut och det får bli julklappen till er läsare. God jul!
onsdag 22 december 2010
Fina filmbilar för fredsdemonstration
Jag tog ett djupt spadtag i bildarkivet och fick upp dessa bilder från oktober 2005 då jag (ja, och min fru) var på bröllopsresa till New York. Vi bodde precis vid Washington Square Park. En dag stod en massa gamla bilar runt hotellet! Det visade sig vara filminspelning på gång. Uppenbarligen var det en scen där studenter protesterar mot Vietnamkriget som spelades in. New Yorks universitet (NYU) ligger alldeles intill. Det borde föreställa sent 60-tal. Jag tror inte filmen väckte särskilt mycket uppmärksamhet, åtminstone inte i Sverige, och jag har tyvärr förträngt vad den heter.
Jag var jag ganska säker på märke på bilarna, men modellerna var, och är, jag mer osäker på. Lite efterforskning har gjorts och nu har jag lite mer kött på benen. Läsare får dock gärna rätta mig eller fylla i där det saknas information.
På bilden överst står först en Buick Skylark från 1967 och sedan Buick från 1958, men jag är osäker på vilken serie. Den har i alla fall inte så mycket krom runt rutorna så det kanske är en enklare modell? Efter det står en liten Studebaker Lark från gissningsvis 1960 och därefter en klassisk New York-taxi, en Checker Marathon. Jag minns att jag tittade in i bilen och den var nog från 70- eller 80-talet med tank på alla svart plast invändigt. Checker Marathon tillverkades från 1961 till 1982. Sist står en polisbil som jag gissar är en Plymouth Satellite från 1969.
Till vänster syns troligtvis samma polisbil, det vill säga Plymouth Satellite -69. En snygg bil! Polisbilen bakom som knappt syns är ganska säkert en Chevrolet från 1965-66.
Till höger syns demonstrationen som hålls vid triumfbågen, Washington Square Arch, som står vid parken. Polisbilen är ännu en Plymouth Satellite -69. Lastbilen med ett jättestort plakat på flaket är en Studebaker från cirka 1950.
Precis utanför vårt hotell stod dessa bilar. Den svarta bilen är en Chrysler New Yorker från 1964. Bakom den står en Chevrolet från 1958, men jag vet inte vilken modell. Biscayne?
Nedan står en Plymouth Satellite polisbil bakom Washington Square Arch. Detta är dock en 68:a
Peace!
Jag var jag ganska säker på märke på bilarna, men modellerna var, och är, jag mer osäker på. Lite efterforskning har gjorts och nu har jag lite mer kött på benen. Läsare får dock gärna rätta mig eller fylla i där det saknas information.
Till vänster syns troligtvis samma polisbil, det vill säga Plymouth Satellite -69. En snygg bil! Polisbilen bakom som knappt syns är ganska säkert en Chevrolet från 1965-66.
Till höger syns demonstrationen som hålls vid triumfbågen, Washington Square Arch, som står vid parken. Polisbilen är ännu en Plymouth Satellite -69. Lastbilen med ett jättestort plakat på flaket är en Studebaker från cirka 1950.
Precis utanför vårt hotell stod dessa bilar. Den svarta bilen är en Chrysler New Yorker från 1964. Bakom den står en Chevrolet från 1958, men jag vet inte vilken modell. Biscayne?
Nedan står en Plymouth Satellite polisbil bakom Washington Square Arch. Detta är dock en 68:a
Peace!
måndag 20 december 2010
I hennes majestäts långa tjänst
Den här bloggen heter ju Bilspanaren, men jag tar mig friheten att busspana lite. Jag har ju redan tänjt på konceptet genom att göra en leksaksbilsspaning. Där förekom ju dessutom en lastbil (nja, brandbil).
Inte långt från Engelska parken stod passande nog denna mycket engelska buss parkerad i helgen. Den gör reklam för en fastighetsmäklarfirma och bussen ägs också av firman visar det sig. Bussen är en Leyland AEC Routemaster från 1966 och kom för första gången i svensk trafik 2006. Bussen på bilden är av den näst vanligaste varianten tillverkad 524 exemplar och kallas RML där RM står för Routemaster och L för Lengthened, alltså förlängd. Man ser det på att den har extra mindre ruta i mitten av fönsterraderna.
AEC står för Associated Equipment Company som Leyland Motors köpte upp 1962. På 60-talets slogs Storbritanniens fordonstillverkare ihop i olika konstellationer för att så småningom bilda jättekoncernen British Leyland 1968 där nästan alla tidigare brittiska biltillverkare ingick. British Leyland är väl kanske mest kända för att tillverka dåliga bilar med usel kvalitet.
Routemasterns kvalitet är det dock nog inget fel på. Den tillverkades i lite olika varianter mellan 1958 och 1968. Först 2005 togs de sista ur reguljär trafik i London!
Inte långt från Engelska parken stod passande nog denna mycket engelska buss parkerad i helgen. Den gör reklam för en fastighetsmäklarfirma och bussen ägs också av firman visar det sig. Bussen är en Leyland AEC Routemaster från 1966 och kom för första gången i svensk trafik 2006. Bussen på bilden är av den näst vanligaste varianten tillverkad 524 exemplar och kallas RML där RM står för Routemaster och L för Lengthened, alltså förlängd. Man ser det på att den har extra mindre ruta i mitten av fönsterraderna.
AEC står för Associated Equipment Company som Leyland Motors köpte upp 1962. På 60-talets slogs Storbritanniens fordonstillverkare ihop i olika konstellationer för att så småningom bilda jättekoncernen British Leyland 1968 där nästan alla tidigare brittiska biltillverkare ingick. British Leyland är väl kanske mest kända för att tillverka dåliga bilar med usel kvalitet.
Routemasterns kvalitet är det dock nog inget fel på. Den tillverkades i lite olika varianter mellan 1958 och 1968. Först 2005 togs de sista ur reguljär trafik i London!
torsdag 16 december 2010
Hjulklappsspaning med önskelista
Jag är glad att det blivit en "riktig" vinter i år igen, men när jag ser bilden ovan önskar jag bara bort all snö. Hå hå ja ja. På tal om önskningar så närmar sig julen och det är hög tid se över sina önskelistor!
Till bilen är listan klar! Nyligen har några eftertraktade delar börjat nytillverkas till Volvo 164. Ett typfel av skönhetskaraktär på Volvo 164 (och 142/144) är att den genomskinliga plasten på nummerskyltsbelysningen gulnar och blir matt. Det syns tydligt på bilden ovan. Denna typ av nummerskyltsbelysning fanns till och med 1972 års modell. Nu finns äntligen ny belysning att köpa! Det blir önskning nummer ett.
Dimljusen i fronten är också eftertraktade då de sitter på en utsatt position med fula glas och rostiga reflektorer som följd. Även dessa har börjat tillverkas och det får bli önskning nummer två.
Om julklappspengarna tar slut så fyller ändå bilen 40 nästa år, så det kanske får bli en födelsedagspresent istället?
Om man får drömma lite, och det får man ju, kan man ju göra en önskelista med bara bilar på. Det kanske kan verka barnsligt, men jag tror alla bilentusiaster har en sådan. I smyg åtminstone.
Det är helt omöjligt att göra en sådan här lista egentligen. Man kommer alltid på något märke eller modell efter man bestämt sig. Och om man tvingades välja, hur skulle det bli då? Ett sätt att försöka göra olika listor. En för sportbilar, en för muskelbilar, en för... och så vidare. Det lättar beslutsångesten lite. Men bara lite. Tur att det bara är drömmar...
Min lista avslöjar min svaghet för lyxmodeller (inte lyxbilar utan mer lyxiga versioner av "vanliga" märken och modeller). Jag tycker även minimalt utrustade snikmodeller också är kul, vilket åtminstone syns i en önskan. Så med reservation för att det finns andra drömbilar (och det finns det) kommer här min lista med de fem högsta önskningarna (med bilar i fint skick):
1. Mercedes 300 SEL 6.3. 1968 klämde Mercedes ned en 6,3 liters V8 från lyxlimousinen 600 i den snygga S-klassen (W109) designad av Paul Bracq. Muskellyxbil! Och dyr!
2. BMW 3.0Si (modellen som kallas E3 av BMW-nördar). Illa snygg modell formgiven av Wilhelm Hofmeister. Han är känd för den så kallade "Hofmeister Knick", en knäck på C-stolpen som för första gången dök upp 1961 på BMW 3200 CS och blivit ett av BMW:s signum (oavsett designer). Den finns än idag på BMW och du kan till exempel se den på den BMW 1600-2 jag visat tidigare. Hofmeister efterträddes på BMW av ovan nämnde Bracq! Det här blev en lite utvikning... Treliters sexa med bränsleinsprutning på 200 hästar. Ganska så dyr.
3. Volvo 265 DL. Volvos lyxkombi i snikversion, vilken innebar att den till exempel saknade en del kromutsmyckning. Helst i orangemetallic (färgen har säkert ett tjusigt namn) och med USA-ljus fram: dubbla runda strålkastare istället för rektangulära. Säkert inte jättedyr, men försök att hitta en!
4. Saab 900 GLE 1979. Första årsmodellen ska det vara, med den ganska fula grillen som bara fanns det året och utan dubbla bakljus. Blåmetallic med blå plyschklädsel. Pris och tillgång är säkert som Volvo 265. Jobbigt!
5. Peugeot 604. Peugeots lyxmodell i med fulsnygg kantig kaross. Brunmetallic är snyggt. Habegäret har funnits sen jag hade en sådan som leksaksbil. Samma motor som i Volvo 260. Går säkert att hitta till en överkomlig summa. I Frankrike.
Redan nu har jag kommit på minst fem bilar till som borde vara med på listan. Attans! Hur ser din topp 5-önskelista ut?
Till bilen är listan klar! Nyligen har några eftertraktade delar börjat nytillverkas till Volvo 164. Ett typfel av skönhetskaraktär på Volvo 164 (och 142/144) är att den genomskinliga plasten på nummerskyltsbelysningen gulnar och blir matt. Det syns tydligt på bilden ovan. Denna typ av nummerskyltsbelysning fanns till och med 1972 års modell. Nu finns äntligen ny belysning att köpa! Det blir önskning nummer ett.
Dimljusen i fronten är också eftertraktade då de sitter på en utsatt position med fula glas och rostiga reflektorer som följd. Även dessa har börjat tillverkas och det får bli önskning nummer två.
Om julklappspengarna tar slut så fyller ändå bilen 40 nästa år, så det kanske får bli en födelsedagspresent istället?
Om man får drömma lite, och det får man ju, kan man ju göra en önskelista med bara bilar på. Det kanske kan verka barnsligt, men jag tror alla bilentusiaster har en sådan. I smyg åtminstone.
Det är helt omöjligt att göra en sådan här lista egentligen. Man kommer alltid på något märke eller modell efter man bestämt sig. Och om man tvingades välja, hur skulle det bli då? Ett sätt att försöka göra olika listor. En för sportbilar, en för muskelbilar, en för... och så vidare. Det lättar beslutsångesten lite. Men bara lite. Tur att det bara är drömmar...
Min lista avslöjar min svaghet för lyxmodeller (inte lyxbilar utan mer lyxiga versioner av "vanliga" märken och modeller). Jag tycker även minimalt utrustade snikmodeller också är kul, vilket åtminstone syns i en önskan. Så med reservation för att det finns andra drömbilar (och det finns det) kommer här min lista med de fem högsta önskningarna (med bilar i fint skick):
1. Mercedes 300 SEL 6.3. 1968 klämde Mercedes ned en 6,3 liters V8 från lyxlimousinen 600 i den snygga S-klassen (W109) designad av Paul Bracq. Muskellyxbil! Och dyr!
2. BMW 3.0Si (modellen som kallas E3 av BMW-nördar). Illa snygg modell formgiven av Wilhelm Hofmeister. Han är känd för den så kallade "Hofmeister Knick", en knäck på C-stolpen som för första gången dök upp 1961 på BMW 3200 CS och blivit ett av BMW:s signum (oavsett designer). Den finns än idag på BMW och du kan till exempel se den på den BMW 1600-2 jag visat tidigare. Hofmeister efterträddes på BMW av ovan nämnde Bracq! Det här blev en lite utvikning... Treliters sexa med bränsleinsprutning på 200 hästar. Ganska så dyr.
3. Volvo 265 DL. Volvos lyxkombi i snikversion, vilken innebar att den till exempel saknade en del kromutsmyckning. Helst i orangemetallic (färgen har säkert ett tjusigt namn) och med USA-ljus fram: dubbla runda strålkastare istället för rektangulära. Säkert inte jättedyr, men försök att hitta en!
4. Saab 900 GLE 1979. Första årsmodellen ska det vara, med den ganska fula grillen som bara fanns det året och utan dubbla bakljus. Blåmetallic med blå plyschklädsel. Pris och tillgång är säkert som Volvo 265. Jobbigt!
5. Peugeot 604. Peugeots lyxmodell i med fulsnygg kantig kaross. Brunmetallic är snyggt. Habegäret har funnits sen jag hade en sådan som leksaksbil. Samma motor som i Volvo 260. Går säkert att hitta till en överkomlig summa. I Frankrike.
Redan nu har jag kommit på minst fem bilar till som borde vara med på listan. Attans! Hur ser din topp 5-önskelista ut?
söndag 12 december 2010
Klanderfri Kadett
I dagarna har flera höjdarbilar passerat mig utan att jag haft möjlighet att fotografera dem, bland annat grön Citroën 2CV, grön Fiat 127, grå Porsche 924 och orange Mazda 323 av första generationen! Tråkigt, men nu får jag ge mig ut på jakt under julledigheten!
Nog om detta! På samma parkering som jag fann Saab 99 EMS och brun 96 -79 fann jag denna brunmetallic Opel Kadett 1200S från 1974. Den ser ovanligt frisk ut och den har bara haft två ägare och gått drygt 8500 mil. Framskärmarna är säkert utbytta då de har en aningens annan kulör än resten av karossen. En fin liten bil som i sitt klanderfria skick väcker ett visst habegär!
Den första Opel Kadetten presenterades 1936 som ett mindre syskon till Olympia. Olympia var den första massproducerade bilen med självbärande kaross och Kadett fick samma konstruktion. Kadett lades ned 1940 på grund av andra världskriget. Efter kriget gick hela produktionslinan som krigsskadestånd till Sovjetunionen och bilen kom att tillverkas under namnet Moskvitj (eller Moskvitch som kanske är en vanligare stavning) ända fram till 1956.
Opel Kadett återuppstod som modellnamn 1962 och kallas Kadett A. Bilen på bilden är en Kadett C och fanns åren 1973-79. 1980 kom Kadett D och var den första Opeln med framhjulsdrift. Kadett ersattes av Astra 1992.
Nu behöver jag lite hjälp från Opelfolket där ute. Jag har för mig att det fanns en Kadett som kallades "Scandinavia". Jag vet inte om det var någon specialmodell eller att den var tillverkad i Skandinavien eller något annat. Om den nu fanns har jag för mig att den var brunmetallic. Står S för Scandinavia? Har jag drömt allt detta eller är det någon som vet?
Nog om detta! På samma parkering som jag fann Saab 99 EMS och brun 96 -79 fann jag denna brunmetallic Opel Kadett 1200S från 1974. Den ser ovanligt frisk ut och den har bara haft två ägare och gått drygt 8500 mil. Framskärmarna är säkert utbytta då de har en aningens annan kulör än resten av karossen. En fin liten bil som i sitt klanderfria skick väcker ett visst habegär!
Den första Opel Kadetten presenterades 1936 som ett mindre syskon till Olympia. Olympia var den första massproducerade bilen med självbärande kaross och Kadett fick samma konstruktion. Kadett lades ned 1940 på grund av andra världskriget. Efter kriget gick hela produktionslinan som krigsskadestånd till Sovjetunionen och bilen kom att tillverkas under namnet Moskvitj (eller Moskvitch som kanske är en vanligare stavning) ända fram till 1956.
Opel Kadett återuppstod som modellnamn 1962 och kallas Kadett A. Bilen på bilden är en Kadett C och fanns åren 1973-79. 1980 kom Kadett D och var den första Opeln med framhjulsdrift. Kadett ersattes av Astra 1992.
Nu behöver jag lite hjälp från Opelfolket där ute. Jag har för mig att det fanns en Kadett som kallades "Scandinavia". Jag vet inte om det var någon specialmodell eller att den var tillverkad i Skandinavien eller något annat. Om den nu fanns har jag för mig att den var brunmetallic. Står S för Scandinavia? Har jag drömt allt detta eller är det någon som vet?
torsdag 9 december 2010
Att gråta över spilld mjölk
Det får bli en "minnesbild" idag. I somras var jag och provkörde denna pärlgrå Volvo 145 från 1970 som jag sett på annons på Blocket. Extra roligt med denna bil är att den är pärlgrå, det vill säga samma färg som på min 164. Jag har länge varit sugen på en 145 och varit beredd att att göra mig av med min bil för det. Men fina 145:or växer inte på träd. Som jag skrivit flera gånger tidigare får praktiska kombibilar ofta slita hårt.
Även om skicket ingalunda var perfekt var denna bil ett undantag från detta. Att den saknade dragkrok och var utrustad med automatlåda (med tuff rattspak) tyder på att den inte fått slita alltför mycket som laståsna. Och så hade den bara gått runt 16000 mil. Bilen lackades om på 80-talet, troligtvis på grund av rost då man kan se att framskärmarna och reservhjulsbaljorna är bytta. (Skärmarna är av nyare modell med "hög" kant och baljorna saknar stänkskydd och är inte svarta, som sig bör.) Bilen köptes ny av säljarens morfar på ålderns höst. Sedan övertogs den av hennes föräldrar och till slut tog hon själv över bilen.
Man ska ju inte gråta över spilld mjölk men jag brukar fortfarande gräma mig lite över att jag inte slog till. Emellertid var på lacken "vårtig" på många ställen, vilket avskräckte. Var det dåligt underarbete och rost? Sen skulle det ju innebära att jag bytte ner mig från B30 till B20 (dvs från sex cylindrar och 130 hästkrafter mot fyra cylindrar och 82 hästkrafter), skinnklädsel till tyg, servostyrning till muskelstyrning och så vidare. Men det var ju ett bra pris och fina 145:or växer inte på träd och ...
Även om skicket ingalunda var perfekt var denna bil ett undantag från detta. Att den saknade dragkrok och var utrustad med automatlåda (med tuff rattspak) tyder på att den inte fått slita alltför mycket som laståsna. Och så hade den bara gått runt 16000 mil. Bilen lackades om på 80-talet, troligtvis på grund av rost då man kan se att framskärmarna och reservhjulsbaljorna är bytta. (Skärmarna är av nyare modell med "hög" kant och baljorna saknar stänkskydd och är inte svarta, som sig bör.) Bilen köptes ny av säljarens morfar på ålderns höst. Sedan övertogs den av hennes föräldrar och till slut tog hon själv över bilen.
Man ska ju inte gråta över spilld mjölk men jag brukar fortfarande gräma mig lite över att jag inte slog till. Emellertid var på lacken "vårtig" på många ställen, vilket avskräckte. Var det dåligt underarbete och rost? Sen skulle det ju innebära att jag bytte ner mig från B30 till B20 (dvs från sex cylindrar och 130 hästkrafter mot fyra cylindrar och 82 hästkrafter), skinnklädsel till tyg, servostyrning till muskelstyrning och så vidare. Men det var ju ett bra pris och fina 145:or växer inte på träd och ...
måndag 6 december 2010
Indiskt gul osthyvel
På väg till ett av mina två stammisfik i mitten av november blev jag överaskad av denna Saab 95 från 1974. Överraskad skriver jag för att den verkar vara i ett så pass gott skick, särskilt som den verkar köras året runt. Många Saab 95:or har fått jobba hårt och har helt enkelt slitits ut och rostat bort. Drygt 1000 mil anger Transportstyrelsen att den gått, men vägmätaren går inte, liksom på många äldre bilar, längre än till 9999 mil innan mätaren slår runt. Men 11000 mil är säkert inte omöjligt med tanke på skicket.
Färgen är "indiskt gul" och inte orange, vilket man lätt förleds att tro. Hur som helst är det enligt mig den snyggaste av Saabs 70-talsfärger och det var den färg Saabs fabriksrallybilar hade 1974-75. Våra grannar hade Saab 95 när jag var liten men den var "opalgrön" (som väl bäst beskrivs som limegrön). Det är också en snygg 70-talsfärg, och även den färg Saabs tävlingsbilar hade 1976-77.
Saab 95 var kombivarianten av Saab 93 och presenterades 1959. 93 utvecklades till 96 och genomgick en rad förändringar (av vilka några jag berättat om tidigare), och 95:an följde denna utveckling. Dock lades 95 ned 1978 medan 96 tillverkades till och med 1980.
Som svensk äldre än 25 sisådär ser nog Saab 95 ganska normal ut, men om man försöker se det mer objektivt så ser den ju faktiskt jättekonstig ut! Sixten Sason stod för formerna, liksom för Saabmodellerna dittills och de kommande . Den runda framdelen från 93/96 fick en kantigare bakdel med små fenor och runda bakljus på höjden. Lite Blixt-Gordon-inspirerat, kan man väl säga. Det sägs att Sason inspirerats av dåtida Chevrolet Nomad, vilket inte låter otroligt när man ser en sådan från de klassiska åren 1955-57.
En speciell, Saabtypisk, detalj är den så kallade "osthyveln" som kom 1961. Det var en luftspalt i takets bakre del som skulle leda ner luft till bakrutan för att hålla den ren. Den kan anas på bilden ovan. Det som är tydligt är i alla fall att bilen på bilden nog mest skulle behöva en osthyvel till den bakre nummerskylten...
I senaste numret av Klassiker finns en köpguide till Saab V4 skriven av den svårt Saabdrabbade Claes Johansson. Rekommenderad läsning!
Färgen är "indiskt gul" och inte orange, vilket man lätt förleds att tro. Hur som helst är det enligt mig den snyggaste av Saabs 70-talsfärger och det var den färg Saabs fabriksrallybilar hade 1974-75. Våra grannar hade Saab 95 när jag var liten men den var "opalgrön" (som väl bäst beskrivs som limegrön). Det är också en snygg 70-talsfärg, och även den färg Saabs tävlingsbilar hade 1976-77.
Saab 95 var kombivarianten av Saab 93 och presenterades 1959. 93 utvecklades till 96 och genomgick en rad förändringar (av vilka några jag berättat om tidigare), och 95:an följde denna utveckling. Dock lades 95 ned 1978 medan 96 tillverkades till och med 1980.
Som svensk äldre än 25 sisådär ser nog Saab 95 ganska normal ut, men om man försöker se det mer objektivt så ser den ju faktiskt jättekonstig ut! Sixten Sason stod för formerna, liksom för Saabmodellerna dittills och de kommande . Den runda framdelen från 93/96 fick en kantigare bakdel med små fenor och runda bakljus på höjden. Lite Blixt-Gordon-inspirerat, kan man väl säga. Det sägs att Sason inspirerats av dåtida Chevrolet Nomad, vilket inte låter otroligt när man ser en sådan från de klassiska åren 1955-57.
En speciell, Saabtypisk, detalj är den så kallade "osthyveln" som kom 1961. Det var en luftspalt i takets bakre del som skulle leda ner luft till bakrutan för att hålla den ren. Den kan anas på bilden ovan. Det som är tydligt är i alla fall att bilen på bilden nog mest skulle behöva en osthyvel till den bakre nummerskylten...
I senaste numret av Klassiker finns en köpguide till Saab V4 skriven av den svårt Saabdrabbade Claes Johansson. Rekommenderad läsning!
fredag 3 december 2010
Börsmoppe fotograferad med yuppienalle
Ännu en bild som togs för en dryg månad sen, för ärligt talat har det gått trögt med spaning på sistone. På väg till Konsum sprang jag i alla fall på en Porsche 911 Carrera från 1985. Exklusiva sportbilar är väl de som mest sällan blir riktigt risiga och denna bil är inget undantag. Det som jag tycker är kul är att den inte har utrustats med någon stor spoiler eller andra fälgar eller någon annan typ av modifiering. Men visst ska det stå Carrera i det där snygga typsnittet på motorluckan?
Porsche 911 visades redan 1963 under namnet 901. Peugeot ansåg sig dock ha ensamrätt på modellnamn med tre siffror med en nolla i mitten, så när tillverkningen satte igång 1964 hette den istället 911. Den klassiska 911:an lades ned 1989, även om karossens grunder hängde med ända till 1998 då den sista luftkylda Porschen lades ned. Modellnamnet har dock hängt kvar ända till idag, men egentligen har efterföljarna egna modellbeteckningar.
Porsche har använt modellnamnet Carrera på flera modeller. Namnet kommer från en långdistanstävling som hette Carrera Panamerica som kördes på allmänna vägar i Mexiko 1950-54. Porsche hade vissa framgångar i denna tävling.
Under 80-talets högkonjunktur fick Porsche 911 öknamnet "börsmoppe" då det var favoritbilen bland "finansvalparna", det vill säga unga, framför allt män, i finansbranschen. "Yuppie" har en liknande betydelse som finansvalp på engelska och används som förled i "yuppienalle", det vill säga mobiltelefon, något som bara finansvalparna/yuppiesarna hade råd med. Idag har väl alla dessa öknamn dött ut förutom kanske i min föräldrageneration, 40- och 50-talisterna, där jag ibland fortfarande hör "nalle" om mobiltelefon.
Porsche 911 visades redan 1963 under namnet 901. Peugeot ansåg sig dock ha ensamrätt på modellnamn med tre siffror med en nolla i mitten, så när tillverkningen satte igång 1964 hette den istället 911. Den klassiska 911:an lades ned 1989, även om karossens grunder hängde med ända till 1998 då den sista luftkylda Porschen lades ned. Modellnamnet har dock hängt kvar ända till idag, men egentligen har efterföljarna egna modellbeteckningar.
Porsche har använt modellnamnet Carrera på flera modeller. Namnet kommer från en långdistanstävling som hette Carrera Panamerica som kördes på allmänna vägar i Mexiko 1950-54. Porsche hade vissa framgångar i denna tävling.
Under 80-talets högkonjunktur fick Porsche 911 öknamnet "börsmoppe" då det var favoritbilen bland "finansvalparna", det vill säga unga, framför allt män, i finansbranschen. "Yuppie" har en liknande betydelse som finansvalp på engelska och används som förled i "yuppienalle", det vill säga mobiltelefon, något som bara finansvalparna/yuppiesarna hade råd med. Idag har väl alla dessa öknamn dött ut förutom kanske i min föräldrageneration, 40- och 50-talisterna, där jag ibland fortfarande hör "nalle" om mobiltelefon.
onsdag 1 december 2010
Merca i finkostym
Med massor av snö och minus 15 grader känns bilderna på denna guldfärgade Mercedes 230 CE från 1984 väldigt avlägsna, trots att de bara är en månad gamla. Hur som helst är den här Mercan i fint skick. Däck med smal vit rand är snyggt och ser nästan lite amerikanskt ut i mina ögon (men om den var i amerikanskt utförande skulle den ha bautastora stötfångare). 230 i modellbeteckningen står för att det är en fyrcylindrig motor på 2,3 liter och E står för Einspritzung (bränsleinsprutning).
C i modellbeteckningen står för coupé. Förutom att den har två dörrar är taket lägre och hjulbasen kortare än den vanliga fyradörrarsmodellen. Notera att bilen saknar B-stolpe (takstolpen mellan vindrutan och bakrutan) så när man vevar ner fram- och bakruta blir det helt öppet. Det brukar kallas hardtop, även om termen mest används om löstagbara plåttak till cabrioleter. Hur som helst är det en snygg modell!
För att skilja olika generationer av Mercedesmodeller brukar de mer initierade kalla bilarna för dess interna beteckning. Denna modellserie kallas W123. W123 är den vanliga fyrdörrarsmodellen, så coupén kallas egentligen C123. W123 tillverkades från 1976 till 1986 och är en av Mercedes mest tillverkade modeller. Kanske den mest tillverkade - någon som vet? Det börjar i alla fall bli en allt mer populär entusiastbil, särskilt i hemlandet Tyskland.
Mina minnen av denna modell är från förskoletiden på tidigt åttiotal då jag och mina förskolekompisar fick åka taxi till förskolan i grannbyn. Dessa resor företogs antingen i Folkvagnsbuss eller i förlängd Mercedes W123 (som kallas V123) med dieselmotor, troligtvis en 300D. För många är nog en Mercedes med dieselmotor sinnebilden av en taxibil.
C i modellbeteckningen står för coupé. Förutom att den har två dörrar är taket lägre och hjulbasen kortare än den vanliga fyradörrarsmodellen. Notera att bilen saknar B-stolpe (takstolpen mellan vindrutan och bakrutan) så när man vevar ner fram- och bakruta blir det helt öppet. Det brukar kallas hardtop, även om termen mest används om löstagbara plåttak till cabrioleter. Hur som helst är det en snygg modell!
För att skilja olika generationer av Mercedesmodeller brukar de mer initierade kalla bilarna för dess interna beteckning. Denna modellserie kallas W123. W123 är den vanliga fyrdörrarsmodellen, så coupén kallas egentligen C123. W123 tillverkades från 1976 till 1986 och är en av Mercedes mest tillverkade modeller. Kanske den mest tillverkade - någon som vet? Det börjar i alla fall bli en allt mer populär entusiastbil, särskilt i hemlandet Tyskland.
Mina minnen av denna modell är från förskoletiden på tidigt åttiotal då jag och mina förskolekompisar fick åka taxi till förskolan i grannbyn. Dessa resor företogs antingen i Folkvagnsbuss eller i förlängd Mercedes W123 (som kallas V123) med dieselmotor, troligtvis en 300D. För många är nog en Mercedes med dieselmotor sinnebilden av en taxibil.
söndag 28 november 2010
En till! Nytt Rekord?
Gissa om jag blev förvånad när jag sprang på en till Opel Rekord Caravan från 1970, bara några hundra meter från den guldfärgade. De är i samma utförande, samma årsmodell men den här är i ett jättefint originalskick (det är smuts nedtill och inte rost). Om Transportstyrelsens uppgift stämmer har den gått knappt 7000 mil. Trots dåliga bilder framgår det ändå vilken snygg bil det är!
fredag 26 november 2010
Spaning i miniformat
Jag vet inte riktigt om det här hör hemma på den här bloggen, men jag provar. På grund av vädret går bilspaningen in i en lågsäsong, så jag behöver vidga perspektiven lite. Men bara lite. Än så länge i alla fall.
Förutom att jag lider av bilspanarsjuka är jag också svårt drabbad av loppissjukan, vilket innebär att jag måste gå in på loppisar i tid och otid. Igår hittade jag en korg med vällekta leksaksbilar jag inte kunde motstå. 66 kr för hela kalaset var rimligt, tycker jag. Även om jag inte haft just dessa bilar själv, väcktes många minnen till liv.
Jag försöker att inte aktivt påverka min son med mina sjukdomar (eller intressen om man så vill) men jag förstår att jag ändå gör det. Hur som helst har han i alla fall leksaksbilar som faller pappa i smaken nu!
Vad blev det då för bilar? Jag har försökt att årsmodellbestämma bilarna men inte så mycket mer. Och så var det var behändigt att kunna göra en bilspaning på köksbänken!
På bilden till höger står det längst bak en orange Ford Capri med svart vinyltak från Majorette. Det är en MkII och den fanns 1974-78. Den gröna bilen längst bak, liksom den röda till höger är Volvo 245 DL. Båda har fått de öppningsbara bakluckorna bortbrutna. Majorette (röd) ha lyckats fånga 245:ans form bättre än Corgi (grön). Då de har runda strålkastare borde årsmodellen vara 1975-78. I mitten står en silvermetallic Citroën CX med öppningsbara framdörrar från Majorette. Då den har stötfångare i rostfritt är den från någon gång 1974-85 . Den röda bilen till vänster är en Simca 1100 TI med öppningsbar baklucka, också från Majorette. TI-modellen fanns 1974-78. Längst fram står en Saab Sonett (fast det står Sonnet undertill) från Yatming. Då det är en Sonett III utan jättelika gummistötfångare blir årsmodellen 1970-72.
På bilden till vänster ser du en samling utryckningsfordon. Brandbilen är ett fantasifoster från Matchbox (i serien Super Kings) och heter K-9 Fire Tender. Den lilla polisbilen är en Range Rover från Corgi. Den är troligtvis från tidigt 70-tal men inga större förändringar gjordes under tillverkningsåren 1970-96. Den grill den här bilen har fanns till 1986 års modell. Den stora polisbilen är en Ford Transit från Dinky Toys, där alla dörrar utom passagerardörren går att öppna. Den är av den generationen som tillverkades 1965-78.
Förutom att jag lider av bilspanarsjuka är jag också svårt drabbad av loppissjukan, vilket innebär att jag måste gå in på loppisar i tid och otid. Igår hittade jag en korg med vällekta leksaksbilar jag inte kunde motstå. 66 kr för hela kalaset var rimligt, tycker jag. Även om jag inte haft just dessa bilar själv, väcktes många minnen till liv.
Jag försöker att inte aktivt påverka min son med mina sjukdomar (eller intressen om man så vill) men jag förstår att jag ändå gör det. Hur som helst har han i alla fall leksaksbilar som faller pappa i smaken nu!
Vad blev det då för bilar? Jag har försökt att årsmodellbestämma bilarna men inte så mycket mer. Och så var det var behändigt att kunna göra en bilspaning på köksbänken!
På bilden till höger står det längst bak en orange Ford Capri med svart vinyltak från Majorette. Det är en MkII och den fanns 1974-78. Den gröna bilen längst bak, liksom den röda till höger är Volvo 245 DL. Båda har fått de öppningsbara bakluckorna bortbrutna. Majorette (röd) ha lyckats fånga 245:ans form bättre än Corgi (grön). Då de har runda strålkastare borde årsmodellen vara 1975-78. I mitten står en silvermetallic Citroën CX med öppningsbara framdörrar från Majorette. Då den har stötfångare i rostfritt är den från någon gång 1974-85 . Den röda bilen till vänster är en Simca 1100 TI med öppningsbar baklucka, också från Majorette. TI-modellen fanns 1974-78. Längst fram står en Saab Sonett (fast det står Sonnet undertill) från Yatming. Då det är en Sonett III utan jättelika gummistötfångare blir årsmodellen 1970-72.
På bilden till vänster ser du en samling utryckningsfordon. Brandbilen är ett fantasifoster från Matchbox (i serien Super Kings) och heter K-9 Fire Tender. Den lilla polisbilen är en Range Rover från Corgi. Den är troligtvis från tidigt 70-tal men inga större förändringar gjordes under tillverkningsåren 1970-96. Den grill den här bilen har fanns till 1986 års modell. Den stora polisbilen är en Ford Transit från Dinky Toys, där alla dörrar utom passagerardörren går att öppna. Den är av den generationen som tillverkades 1965-78.
Majorette var min favorit bland leksakbilstillverkarna när jag var liten. De var snygga, men framför allt hade de så generös fjädringsväg. Det var häftigt vid hastig körning! Jag minns en Peugeot 604 jag var särskilt förtjust i. Jag har alltid varit väldigt rädd om mina leksaker, men bilarna var ett undantag. Nästan alla har skrotats med de mest raffinerade metoder. De enda som överlevde var plastbilarna från sandlådan. I september köpte jag två sådana plastbilar till sonen för en krona styck så de får också vara med. En orange Chevrolet El Camino 1960 från norska Tomte och en grön Saab 99 1969-71 från svenska Galanite
onsdag 24 november 2010
Allt ljus på Raggarvallen
För andra gången arrangeras ljusfestivalen "Allt ljus på Uppsala". Olika platser i Uppsala har fantasifullt ljussatts, men ljud och rekvisita ingår också i flera arrangemang. Fyristorg (där korvgubben stod i Owe Thörnqvists "Varm korv boogie") kallas av vissa för raggartorget. För att uppmärksamma detta står nu en raggarbil där. När man närmar sig bilen på kvällen lyses den upp och så börjar det spela rockabillymusik i bilen. Här kan du se och läsa lite mer om det.
Bilen är en Plymouth Valiant Signet från 1966 i ett verkligt raggarskick: mattsvart kaross med buckligt vitt tak och rikligt med rost, diverse dekaler, pepitarutig tejp, Cragarfälgar (eller liknande) utvändigt och med rattmuff, lurvigt teddytyg och rikligt med doftgranar invändigt. Pappret i framrutan är ett tillstånd från polisen för att bilen ska få stå där den står. Motoreffekten anges av Transportstyrelsen till 107 kW, vilket skulle kunna innebär att den har den stora sexan på 145 hästkrafter. Jag är dålig på motorer och teknik så jag kan ha fel. Bilen är, trots skicket, besiktigad och i trafik och har haft 27 ägare!
Här har jag skrivit mer om Valiant.
måndag 22 november 2010
C som i Coca-Cola-Caravan
Idag är jag hemma och är sjuk. Sjuk verkar även denna enögda Opel Rekord 1900 Caravan från 1970 vara som jag siktade för några veckor sedan utanför en bilverkstad. Den ser ut att ha stått där riktigt länge, men den godkändes faktiskt vid besiktningen för endast två år sen. Nu är den dock avställd och man får hoppas att ägarens planer är att göra bilen fin som snus igen - kolla in S-märket! Notera även det vita bakluckehandtaget som ser ut att komma från en gammal resväska eller liknande.
Namnet Rekord började användas av Opel på modellen Olympia 1953, dvs Opel Olympia Rekord. Det var möjligtvis för visa att bilen var en helt ny konstruktion. Modellen innan, som bara hette Olympia, härstammade från 30-talet. 1957 kom den Opel Rekord som kallas för P1 där P stod för "panoramaruta". Den följdes av P2 och P3 och när panoramarutor blev omodernt på 60-talet började modellerna namnges i bokstavsordning, Rekord A, B, C och så vidare, som jag berättat om tidigare (här och här) . Den sista blev Rekord E2 (en uppdaterad variant av E) som ersattes av Opel Omega 1987.
Bilen på bilden är en Rekord C som fanns från 1966 till 1971 och är den Rekordgeneration som det tillverkades flest av, nästan 1,3 miljoner. Opel ägs av GM och designen följde ofta de amerikanska storasyskonens, om än i mindre format. Rekord C formgavs enligt senaste amerikanska bilmode, den så kallade "Coke Bottle Design": från sidan liknade karossen en liggande Coca-Cola-flaska. Nu är detta en kombi (Caravan på Opelspråk) så det syns inte lika tydligt, men om man tittar till exempel på midjelinjens form över bakskärmen syns det.
Opels kombimodeller kallas Caravan och är en ordlek. Bilen var både "car" (personbil) och "van" (skåpbil). "Is this car a van?" Ännu en lustigkurre...
Namnet Rekord började användas av Opel på modellen Olympia 1953, dvs Opel Olympia Rekord. Det var möjligtvis för visa att bilen var en helt ny konstruktion. Modellen innan, som bara hette Olympia, härstammade från 30-talet. 1957 kom den Opel Rekord som kallas för P1 där P stod för "panoramaruta". Den följdes av P2 och P3 och när panoramarutor blev omodernt på 60-talet började modellerna namnges i bokstavsordning, Rekord A, B, C och så vidare, som jag berättat om tidigare (här och här) . Den sista blev Rekord E2 (en uppdaterad variant av E) som ersattes av Opel Omega 1987.
Bilen på bilden är en Rekord C som fanns från 1966 till 1971 och är den Rekordgeneration som det tillverkades flest av, nästan 1,3 miljoner. Opel ägs av GM och designen följde ofta de amerikanska storasyskonens, om än i mindre format. Rekord C formgavs enligt senaste amerikanska bilmode, den så kallade "Coke Bottle Design": från sidan liknade karossen en liggande Coca-Cola-flaska. Nu är detta en kombi (Caravan på Opelspråk) så det syns inte lika tydligt, men om man tittar till exempel på midjelinjens form över bakskärmen syns det.
Opels kombimodeller kallas Caravan och är en ordlek. Bilen var både "car" (personbil) och "van" (skåpbil). "Is this car a van?" Ännu en lustigkurre...
lördag 20 november 2010
Älskad ankunge
I förrgår sprang jag på denna österrikiskregisterade Citroën 2CV. Just detta är en 2CV6 Club från 1984. När jag stod där och försökte få till en skaplig bild med mobilkameran i eftermiddagsmörkret kom en dam med stavar och undrade om jag gillade bilen. Självklart, sa jag! Det var hennes bil och hon berättade att hon var den andra ägaren. Jag blev inte helt på det klara med varför den är registrerad i Österrike utan hon sa bara att hon bor i Sverige "just nu". Bilen är i ett ganska fint skick, men ägaren berättade att hela bottenplattan bytts ut och att den buckliga bakskärmen ska bytas ut. Jag frågade om hon använder bilen även på vintern och det gjorde hon "så länge den startar".
Det som i alla fall framgick tydligt under samtalet med ägaren var att hon stämde in på mina fördom om ägare till Citroën 2CV (egentligen till alla äldre Citroënmodeller): totalt hängiven. Hon älskar bilmodellen och var bland annat 2007 på det årliga mötet för Citroën 2CV (Rencontre Internationale des Amis de la 2CV) som då hölls utanför Borlänge.
Det finns hur mycket som helst av skriva om Citroën 2CV så jag försöker begränsa mig. Bilen konstruerades på slutet av 30-talet, men på grund av andra världskriget kom inte produktionen igång förrän 1948, men inte förrän 1990 lades produktionen ned. Konstruktionen var extremt enkel men samtidigt avancerad i sina lösningar. Bilen hade en tvåcylindrig boxermotor, framhjulsdrift och, något som blivit Citroëns signum, extremt god fjädringskomfort. Det sägs att ett av kraven när bilen konstruerades var att den skulle ha så effektiv fjädring att en bonde skulle kunna köra över en nyplöjd åker utan att äggen i bagaget krossades. I programmet "Vinäventyret" med motorjournalisten James May och vinkännaren Oz Clarke testades detta med framgångsrikt resultat!
Till en början hade motorn bara 9 hästkrafter men å andra sidan vägde bilen endast omkring 500 kilo. I sitt kraftfullaste utförande hade bilen 34 hästkrafter. Toppfarten med svagaste motorn var 60 km/h men den fördubblades nästan under bilens produktionstid. Bilen på bilden har en 602 kubiksmotor på gissningsvis 29 hästar. Modellbeteckningen 2CV utläses deux chevaux och betyder "två hästar" vilket syftar på att den hade två skattehästkrafter enligt det franska skattesystemet för fordon.
Citroën 2CV är en ikon och älskad av många, inte minst sina hängivna ägare. Kärt barn har många namn och i varje land har den minst ett smeknamn. I Sverige kallas den bland annat Lillcittra, Fula ankungen eller Apgunga. Precis som Renault 4 var Citroën 2CV populär hos "68-generationen" bestående av studenter, hippies och vänsterintellektuella och vissa smeknamn (eller öknamn snarare) härstammar från den tiden, som Haschraket och FNL-racer.
Det som i alla fall framgick tydligt under samtalet med ägaren var att hon stämde in på mina fördom om ägare till Citroën 2CV (egentligen till alla äldre Citroënmodeller): totalt hängiven. Hon älskar bilmodellen och var bland annat 2007 på det årliga mötet för Citroën 2CV (Rencontre Internationale des Amis de la 2CV) som då hölls utanför Borlänge.
Det finns hur mycket som helst av skriva om Citroën 2CV så jag försöker begränsa mig. Bilen konstruerades på slutet av 30-talet, men på grund av andra världskriget kom inte produktionen igång förrän 1948, men inte förrän 1990 lades produktionen ned. Konstruktionen var extremt enkel men samtidigt avancerad i sina lösningar. Bilen hade en tvåcylindrig boxermotor, framhjulsdrift och, något som blivit Citroëns signum, extremt god fjädringskomfort. Det sägs att ett av kraven när bilen konstruerades var att den skulle ha så effektiv fjädring att en bonde skulle kunna köra över en nyplöjd åker utan att äggen i bagaget krossades. I programmet "Vinäventyret" med motorjournalisten James May och vinkännaren Oz Clarke testades detta med framgångsrikt resultat!
Till en början hade motorn bara 9 hästkrafter men å andra sidan vägde bilen endast omkring 500 kilo. I sitt kraftfullaste utförande hade bilen 34 hästkrafter. Toppfarten med svagaste motorn var 60 km/h men den fördubblades nästan under bilens produktionstid. Bilen på bilden har en 602 kubiksmotor på gissningsvis 29 hästar. Modellbeteckningen 2CV utläses deux chevaux och betyder "två hästar" vilket syftar på att den hade två skattehästkrafter enligt det franska skattesystemet för fordon.
Citroën 2CV är en ikon och älskad av många, inte minst sina hängivna ägare. Kärt barn har många namn och i varje land har den minst ett smeknamn. I Sverige kallas den bland annat Lillcittra, Fula ankungen eller Apgunga. Precis som Renault 4 var Citroën 2CV populär hos "68-generationen" bestående av studenter, hippies och vänsterintellektuella och vissa smeknamn (eller öknamn snarare) härstammar från den tiden, som Haschraket och FNL-racer.
fredag 19 november 2010
Den näst sista
På samma parkering som den Saab 99 EMS jag berättat om tidigare stod denna Saab 96 GL från 1979. Att den gått 7500 mil kan säkert stämma då skicket är riktigt fint. Blinkersglasen har en aningen konstig färgton, vilket säkert kan bero på att de orange färgen har bättrats på. Att blinkersglasen blektes var ett vanligt fel på 70-talets bilar.
Bilen på bilden är chamottebrun (chamotte är en bränd lera), vilket uppenbarligen är ett finare ord för bajsbrun. Jag lärde mig för övrigt att köra i en chamottebrun Saab 99 från 1980. Ett tydligt minne är att den var rejält tungstyrd och det blev ännu värre när min far satte i en liten sportratt i den.
Jämfört med de Saab 96:or jag visat tidigare på bloggen ser man att detta är en sen årgång. 1978 kom de stora främre blinkersglasen ("King Kongs knäskålar"). Baklyktorna blev större och så fick bakluckan en liten svart gummispoiler. 1979 var näst sista årsmodellen. All produktion av 96:an flyttades då till Nystad i Finland. Den fick då, som modet föreskrev, svarta rutramar och ett svart fält mellan bakljusen. Den fick också svarta stripes och svarta navkåpor, något som på denna bil bytts mot kromade navkapslar.
I januari 1980 byggdes de sista 96:orna. De sista 300 bilarna var blåmetallic (akvamarin), hade lyxig blå plyschklädsel, bakrutejalusi (så kallad "hönstrappa") i svart plast och krokekrade aluminiumfälgar. Under min gymnasietid i början av 90-talet jobbade jag extra som personlig assistent åt en bekant som hade en av dessa 96:or. Bilen var riktigt fin då men tyvärr togs den inte om hand och idag är den skrotad.
Den allra sista 96:an kördes av rallylegenden Eric "Carlsson på taket" Carlsson från Nystad till Saabs museum i Trollhättan där bilen finns att beskåda idag.
Bilen på bilden är chamottebrun (chamotte är en bränd lera), vilket uppenbarligen är ett finare ord för bajsbrun. Jag lärde mig för övrigt att köra i en chamottebrun Saab 99 från 1980. Ett tydligt minne är att den var rejält tungstyrd och det blev ännu värre när min far satte i en liten sportratt i den.
Jämfört med de Saab 96:or jag visat tidigare på bloggen ser man att detta är en sen årgång. 1978 kom de stora främre blinkersglasen ("King Kongs knäskålar"). Baklyktorna blev större och så fick bakluckan en liten svart gummispoiler. 1979 var näst sista årsmodellen. All produktion av 96:an flyttades då till Nystad i Finland. Den fick då, som modet föreskrev, svarta rutramar och ett svart fält mellan bakljusen. Den fick också svarta stripes och svarta navkåpor, något som på denna bil bytts mot kromade navkapslar.
I januari 1980 byggdes de sista 96:orna. De sista 300 bilarna var blåmetallic (akvamarin), hade lyxig blå plyschklädsel, bakrutejalusi (så kallad "hönstrappa") i svart plast och krokekrade aluminiumfälgar. Under min gymnasietid i början av 90-talet jobbade jag extra som personlig assistent åt en bekant som hade en av dessa 96:or. Bilen var riktigt fin då men tyvärr togs den inte om hand och idag är den skrotad.
Den allra sista 96:an kördes av rallylegenden Eric "Carlsson på taket" Carlsson från Nystad till Saabs museum i Trollhättan där bilen finns att beskåda idag.
tisdag 16 november 2010
Ytterligare immigranter
Nu kan man fråga sig vad de här bilarna har på den här bloggen att göra? Nya, vanliga och tråkiga! Jag frågar mig samma sak, så jag ska inte säga så mycket om dem förutom, och detta är lite kul, att de är USA-modeller. Jag har tidigare visat en Mitsubishi i USA-utförande här på bloggen.
På bilden överst ser du en VW Passat från 2003 som kom till Sverige 2007. Hur ser man att det är en USA-modell? Sidomarkeringsljus på stötfångarna och plats för endast liten nummerskylt avslöjar, men också en annan inte lika tydlig detalj. Svensksålda Passater har större fälgar med däck med lägre profil. Européer och amerikaner har olika preferenser gällande komfort och köregenskaper helt enkelt. Däck med hög profil ger högre komfort, lägre ljudnivå men inte riktigt lika goda köregenskaper (men fullt tillräckliga för en familjebil). Jag gissar att den amerikanska Passaten också har mjukare fjädring än en svensksåld.
Nästa bil är en Toyota Camry från 1996 som kom till Sverige 2004. En liten dekal där det står "Devon PA" syftar troligtvis på Devon, Pennsylvania. Hur ser man att det är en USA-modell då? Det är baktill man främst ser skillnaderna mot en svensksåld bil. På svenska bilar sitter nummerskylten mellan baklyktorna. På den här bilen sitter en liten nummerskylt på stötfångaren och mellan baklyktorna står "Camry". Amerikaner pratar ofta om bilarna utifrån modellnamnet så då är det ju bra om det syns tydligt. Och så är "the Camry" USA:s näst mest sålda bilmodell (endast Fords F-serie, som är en pickup, säljer bättre). Och det är ju också något att skylta med!
På bilden överst ser du en VW Passat från 2003 som kom till Sverige 2007. Hur ser man att det är en USA-modell? Sidomarkeringsljus på stötfångarna och plats för endast liten nummerskylt avslöjar, men också en annan inte lika tydlig detalj. Svensksålda Passater har större fälgar med däck med lägre profil. Européer och amerikaner har olika preferenser gällande komfort och köregenskaper helt enkelt. Däck med hög profil ger högre komfort, lägre ljudnivå men inte riktigt lika goda köregenskaper (men fullt tillräckliga för en familjebil). Jag gissar att den amerikanska Passaten också har mjukare fjädring än en svensksåld.
Nästa bil är en Toyota Camry från 1996 som kom till Sverige 2004. En liten dekal där det står "Devon PA" syftar troligtvis på Devon, Pennsylvania. Hur ser man att det är en USA-modell då? Det är baktill man främst ser skillnaderna mot en svensksåld bil. På svenska bilar sitter nummerskylten mellan baklyktorna. På den här bilen sitter en liten nummerskylt på stötfångaren och mellan baklyktorna står "Camry". Amerikaner pratar ofta om bilarna utifrån modellnamnet så då är det ju bra om det syns tydligt. Och så är "the Camry" USA:s näst mest sålda bilmodell (endast Fords F-serie, som är en pickup, säljer bättre). Och det är ju också något att skylta med!
söndag 14 november 2010
Två typer till
Det verkar inte vara någon större brist på folkvagnar i närheten från där jag bor och här kommer två till! Den vita är en 65:a och alldeles nybesiktigad, trots snön! Den har en härlig patina och man får hoppas att skicket får fortsätta att vara så här. Den blå är en 70:a och är i ett jättefint skick och har knappt 10000 mil på mätaren.
Eftersom jag på något sätt åtagit mig att försöka förklara skillnaderna mellan alla årsmodeller (här och här) får jag väl fortsätta med det. Att den vita är en 65:a ser man på att den har större rutor runt om. I och med detta blev också vindrutetorkarna större. Om man tittar på bilden är det svårt att tänka sig att de varit mindre! Att den inte är en 66:a ser man på att den har den gamla typen av fälg med bullig navkapsel.
Att skilja en 70:a från en 69:a är inte lätt men man ser det lättast genom att fälgarna är silverfärgade mot tidigare svarta med vit kant. Om nu inte fälgarna bytts eller målats om senare. Fälgarna på den blå har uppenbarligen målats om för det är silverfärg på däcken! Att det inte är en 71:a ser man lättast på att luftintagen sitter under bakrutan och inte på motorluckan.
Nu betyder detta att jag fått ihop ganska många årsmodeller här på bloggen: 65, 67, 69, 70, 71, 72 och 73. Några årsmodeller till vore kul att hitta. Äldre kanske blir svårt för att de just är gamla, men det finns hopp då försäljningen låg på topp i början av 60-talet. Nyare blir också svårt då försäljningen sjönk kraftigt 1974 då Golf introducerades. 1975 var sista året folkvagnen såldes i Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)