söndag 30 december 2012

Vägmästare i vintermundering (och Gott nytt år!)

Bilspanarens läsare är sannerligen inte bortskämda med amerikanska vagnar. Eftersom bilarna på bloggen i huvudsak avhandlar vardagsbilar från en inte alltför avlägsen dåtid blir det fokus på de bilar som var vanligast (och som överlevt). Och amerikanska bilar var (om man inte går långt tillbaka i tiden), och är, i Sverige inte lika vanliga som bruksbilar som europeiska och japanska. Men nu när jag väl funnit en riktigt fullstor amerikanare komplett med kromgrill och trä i plast passar det väl att publicera den i årets sista inlägg?

Inte långt hemifrån verkar en Buick Roadmaster Estate Wagon från 1994 ha flyttat in. De korniga bilderna tog jag med min allt sämre mobilkamera den 22 december. Med en vikt på över två ton och med en 5,7 liters V8 på 260 hästar är säkert vintervägegenskaperna på denna jättekombi skräckblandat förtjusande. Men det är bara ett antagande. Många USA-bilägare säger att deras vagnar är utmärkta vinterbilar (och att de "drar under litern") så jag kan såklart ha helt fel.

Hårda fakta om bilen är i alla fall att den kom till Sverige 2007 och sedan dess har den hunnit avverka 10 ägare. Skicket ser ut att vara bra med lite nött plastträpanel och några bortfallna krombitar. Med svenska mått mätt är den  grotesk och otidsenlig, men jag blir liksom sugen på att lasta bagaget med bruna pappkassar utan handtag på en stor köpcentrumparkering, dra den stora rattväxelväljaren till drive och glida iväg med ett vagt muller.

Nej, jag är ingen Caprice! Titta på grillen!
Extraljus bakom grillen förstör inte utseende så mycket.
Första gången Buick använde modellnamnet Roadmaster var 1936 och det levde sedan kvar till 1958 när den största och lyxigaste Buickmodellen istället döptes till det tuffa Electra. Under åren som gick krympte Electra och namnet försvann 1990. Året efter dök så Roadmaster upp igen på en fullstor modell. Till en början fanns den bara som kombi kallad Estate Wagon. Att den i stort sett var identisk med Chevrolet Caprice var väl ingen hemlighet. Förutom möjligtvis formen var det ingen revolutionerande bil utan den var tradionellt byggd på ram med V8 fram och drivning bak. 1992 introducerades en sedan som dock hade annorlunda, mer traditionell design än Capricens hala form. 1996 blev sista året för Roadmaster, åtminstone för den här gången.

Klockan är 15.15 och månen lyser.
Detta blir årets sista inlägg och därmed önskar jag alla läsare ett riktigt Gott nytt år! Må 2013 bli ett ännu ett intressant bilspanarår.

onsdag 26 december 2012

Vardagsgrå ljuspunkt

En Volvo 145 har parkerat utanför Icabutiken där jag brukar handla. Det är tre dagar kvar till julafton och jag ser i stort sett ingen som skänker den gamla Volvo en extra blick. Och varför ska man göra det? En Volvokombi utanför en mataffär är väl inget konstigt?

Det är något väldigt vardagligt över bilderna i dagens inlägg, men samtidigt något väldigt exotiskt. Volvo 145 var en gång en av Sveriges vanligaste bilar. Formen överfördes till Volvo 245 och den kantiga stilen till Volvos senare modeller. Kanske är det därför ingen som ser något ovanligt med detta. För mig var det dock en ljuspunkt i tillvaron. Jag blev förtjust som ett barn och krälade runt i snön för att få till skapliga bilder i det försvinnande eftermiddagsljuset. För en Volvo 145 i fint brukskick är ingen vanlig syn, och ännu ovanligare är det att se en ute i decembersnön.

Volvon är en 145 DL från 1971 i pärlgrått. Den är nybesiktigad, har endast haft fyra ägare och rullat knappt 27000 mil. Notera att dragkrok saknas och att alla stänkskydd sitter på plats. Det här verkar vara en väl omhändertagen bil, en bruksklassiker i användarvänligt skick.

Framtill sitter sommardäck medan bakdäcken är grovmönstrade, en kombination som var vanlig förr men utrotad idag. Det tyder ju också på att den bruksas även på vintern.Även om jag skulle ha väldigt svårt att ta ut min egen bil i snöslasket så imponeras jag ändå av de som tar ut sina klassiker på vintern och ändå håller dem i fint skick.

Volvos 140-serie har varit med på bloggen ett otal gånger tidigare, senast var för endast två veckor sen. Det var väl tänkt att det skulle dröja lite längre, men jag blev så förtjust i bilen som stod där och såg som lugnet själv i julstressen så jag ville publicera bilderna så fort jag kunde.

Sist bjuder jag på ännu en vardaglig bild. Medan jag rusade omkring för att fota Volvon i detta inlägg fick min lilla familj vänta med matvaror, julklappar och annat som inhandlats på stan under dagen. Jag hade dessutom schasat iväg dem för att de inte skulle störa motivet. Liksom Volvon stod de där lugna och tålmodiga medan julruschande människor for förbi. Härmed passar jag på att officiellt tacka dem för deras tålamod med mitt udda intresse och passion (och eventuellt andra egenheter). Tack!

söndag 23 december 2012

God jul!

Med en Nissan Micra klädd i (brunslaskig) snö önskas Bilspanarens alla läsare en riktigt god jul!

En Micra, ska det va nå´t? Jodå, snart är första generationens Micra borta och glömd så därför passar den väl att uppmärksammas till årets största högtid. Trots att jag passerar denna bil i stort sett varje dag har jag inte skrivit ned registreringsnumret (och jag kan inte kolla det nu eftersom jag just nu inte är hemma i Uppsala) så jag vet egentligen inget om den förutom att den står igensnöad med sommardäcken på.

Jag har också en bild på den från i somras, då tillsammans med den Lancia A112 Abarth jag berättat om tidigare. Där ser man att den ser fin ut i skicket och att den av utseendet att döma torde vara av årsmodell 1986-88. Nissan Micra skrev jag också om i juletid förra året. Du kan läsa om den här.

Klassiker nr 1 2013. De fina bilderna på Luxen tog Simon Hamelius i Klassikers studio.
Till mellandagarna hoppas jag kunna knåpa ihop ett inlägg till. Om det nu inte blir av och du är lässugen, kan jag rekommendera att du köper det nya numret av Klassiker som är ute i butik den 28 december (prenumeranter har den redan). Där kan du läsa köpguiden som avhandlar Saab 900 Turbo - med kalasfina bilder på min bil! I en annan del av tidningen hittar du en stor PV-spaning och där har jag bidragit med flera fynd. Och så finns det ju massor av annat bra också i tidningen som jag inte har någon inblandning i alls. Trevlig läsning!

onsdag 19 december 2012

Fyra Fordar från fjol*

Jag inser att jag inte haft några bilder med snö med på bloggen denna vinter. Så kan det ju inte vara så det blir ändring på idag. Tyvärr är inte bilderna nytagna, utan från februari i år. När jag ändå var igång passade jag på att publicera ännu fler bilder som blivit liggande i arkivet. Passande nog blir det fyra av samma: Ford Taunus! Denna generation Taunus brukar kallas TC och uppgraderades tre gånger.

Modellen har varit med flera gånger tidigare på bloggen (till exempel en snygg TC 1 i franska Saintes och en prydlig TC 2 vid Akademiska sjukhuset i Uppsala). Ford Taunus historia redogjorde jag kort för i ett inlägg för knappt två år sedan då jag berättade om en snötäckt 17M.

Först ut har vi en rödorange 2.0 L Automatic från 1976 som jag alltså fann i februari i år, i Katrineholm närmare bestämt. Med stänkskydd och alla navkåpor på plats ser den riktigt trevlig ut. Gula varselljus är liksom grädde på moset! Den har haft fem ägare men är tråkigt nog avställd sedan två år. Notera märkesbröderna som flankerar Taunusen: fyrdörrars Sierra och en Escort Express. Snart borta ur trafikbilden de med.

Nästa bil är en brunmetallic 1.6 GL, även den av 1976 års modell. Den fotograferades i Umeå i juli 2011 och den befinner sig väl i vad man skulle kunna kalla för "Ronny-och-Ragge-skick" (om du inte vet, minns eller inte vill minnas vad jag menar kan du klicka här). Den här har haft 11 ägare och är i trafik. Emellertid löpte besiktningen ut för ett år sen så den är kanske uträknad snart. Som du märker av modellbeteckningen gick det att kombinera olika utrustningsnivåer med olika motorstorlekar på sin Taunus. Den rödorange har tvålitersmotor, men är en enklare L, medan den brunmetallic har den mindre sextonhundramotorn, men är en lyxigare GL.

Redan i maj 2011 fotade jag den silverfärgade 79:an i Uppsala, även det en 2.0 L. Den har endast haft fyra ägare och ser rätt prydlig ut om än med matt lack och lite rost.

De lite suddiga bilderna på den gulbeige bilen tog jag i september 2011 i Uppsala. Även denna bil är en 2.0 L och årsmodellen är 1982. Det innebär att det är en TC 3:a, den sista utvecklingsfasen av denna generations Taunus. Skillnaderna mellan denna och de tidigare i inlägget är inte enorma, men man kan notera lite annorlunda front och akter.

Den ser ju ut att vara i ett riktigt fint skick med snygga extraljus som plus, men senaste besiktning utfördes 2007 sedan maj i år är den avställd.

När jag var liten tyckte jag att dessa Taunusar var jättetuffa. Extra snyggt var det om den hade vinyltak. Kanske var det dess enkla form som tilltalade, det är ju så ofta så här man ritar bilar när man är liten. Eller så var det de snygga fälgarna. Visst saknar man ett par snygga, modellanpassade plåtfälgar ibland? Eller så var det att de ibland såg köras på bredden av unga män. Det såg ju tufft ut (men inte särskilt nyttigt för modellens överlevnad)! Så småningom fick jag väl en mer förfinad smak, säkert delvis beroende på Ronny och Ragge, men fortfarande tycker jag ändå att det är en lite tuff modell.

* Fjol betyder ju förra året, vilket inte stämmer på alla bilar i inlägget, men rubriken blev liksom bättre av allitterationen.

torsdag 13 december 2012

Perfekt patina

En sökning på ordet patina i det fria och öppna uppslagsverket Wikipedia ger följande definition: Ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder. Patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning.  Patina kan även framkallas på kort tid, till exempel med kemiska medel.

Har du sett Knut Knutsson i Antikrundan yvas över ett slitet, men orört allmogeskåp så förstår du hur man kan reagera på ett patinerat föremål. Har du sett Knut Knutsson reagera på ett allmogeskåp som någon försökt få att se gammalt ut i förhoppning att få mycket pengar för, vet också att äkta patina är något som svårligen kan skapas.

Jag brukar kunna fastna länge vid en bil med patina, även om min fascination uttrycks mindre karaktäristiskt än Knut Knutssons. Och då menar jag riktig patina och inte någon skapad Rat look eller så. En bil som fått rulla som bruksbil under många år, men ändå tagits omhand noggrant (men kanske inte pedantiskt) brukar få en fantastisk patina. Den blir liksom jämnnött, men utan att förstöras. Sliten, men omhändertagen utan stora rostangrepp och bucklor. Vi som ser bilen kan ju inte veta vad märken, bucklor och andra skavanker beror på, men bilen har en historia att berätta för oss, även om vi får skapa den i vår fantasi.

I mitt tycke är Volvo 144 snyggast sedd snett bakifrån, särskilt när dragkrok saknas.
Volvon i dagens inlägg är en sådan där bil vars skick kan få mig i trans för en stund. Jag har sett den flera gånger i närheten, stående parkerad eller framförd av en äldre dam. Jag har emellertid aldrig lyckats ta kort på den. Som tur är finns det personer i min närhet som vet att vad jag gillar så bilen fångades på bild i slutet av oktober av kompisen Anders istället. Som föräldraledig har han lite större möjlighet att spana runt på Uppsalas gator än vad jag har.

Det är en Volvo 144 från 1968 i det där patinerade, men ändå prydliga skicket. Den har endast haft två ägare och har rullat drygt 31500 mil. Den kungsblå lacken har blivit riktigt nött (lite för nött för min smak kanske), kanske på grund av idogt putsande. Putsande verkar det dock inte vara så mycket bevänt med nu för tiden. Alla stänkskydd är på plats vilket är mumma och gula varselljus på en sådan här vagn ger mig rysningar av välbehag. Den högra framskärmen verkar vara original då den har den lägre skärmkanten. Vänster framskärm har den högre och är alltså bytt, men det verkar vara länge sen då även den tappat färgen. Inredningen som borde varit i blå galon från början har bytts mot en nyare i brunt tyg och därmed har också framstolarna fått nackskydd. Backspeglar på dörrarna blev standardutrustning 1969 så backspeglarna på denna bil har monterats i efterhand. Denna typ av backspeglar kom mig veterligen till 1973 års modell. Notera hur foten på höger backspegel sitter.

Jag hade en sådan på höger sida på min Volvo 164 från 1971 och där satt foten rakt.
Det var snyggare, men å andra sidan gick det inte att ställa in den så den gjorde någon nytta...
Volvos 140-serie är en modell som jag är förtjust i och jag har skrivit om den ett flertal gånger, senast i april då hela 14 stycken var med i ett och samma inlägg. Du kan läsa det här. Då skrev jag att jag skulle ta en paus från modellen på bloggen, men att den nog skulle dyka upp igen. Och så har nu skett.

torsdag 6 december 2012

Snövit

Idag blir det ett alldeles dagsfärsk spaning från parkeringen utanför skolan där jag jobbar. Utbudet på parkeringen brukar vara en ganska sömnigt, men ibland kan det glimma till. Som förra våren när jag fann en veronagrön och dekaltrimmad Saab V4 där, men det var som sagt ett undantag och jag kan konstatera att lärare inte har särskilt kul bilsmak, mig själv undantaget såklart. Elever som tar bilen till skolan har oftast föräldrarnas bilar och de är förresten inte särskilt roliga de heller.

Idag stod dock en riktig vinterraket på parkeringen! Det rör sig om en Toyota Celica GT Four från 1989 i vitaste vitt som ser riktigt prydlig ut. De rallyinspirerade fälgarna och stänksskydden är väl en smaksak. Jag är inte riktigt förtjust i det, men å andra sidan kanske det passar då Celica har varit en populär och framgångsrik rallybil.

Detta är den fjärde generationens Celica och den har skymtat förbi på bloggen en gång tidigare. GT Four debuterade i och med denna generation, kallad T160-serien, och hade både fyrhjulsdrift och turbo. Det blev Toyotas officiella bil i Rally-VM från 1987 till 1997. Under denna tid tog den hem förarmästartiteln fyra gånger och konstruktörstiteln två.

Som du kanske märkt är det lite dött på bloggen just nu. Det är hög arbetsbelastning på jobbet och därför är det brist på tid och ork. Förhoppningsvis blir det mer av det om en vecka eller två när julledigheten närmar sig.