English carspottings part 2: Morris Motorhome

Nu har det gått två veckor och det är hög tid för en ny engelsk spaning. Dagens bil fann jag i Penzance ungefär en halv minut efter jag fotat Volvon i förra inlägget när min fyraårige son utropade: "Titta, pappa, där står en till gammal bil!". Jag tog några snabba bilder innan vi hastade iväg igen. Det syns inte på bilderna, men det blåste kallt och duggregnade vid fototillfället.

I ärlighetens namn var jag inte säker på vad det var jag sett, men den kändes väldigt brittisk och jag tycker mig ha sett dylika fordon i diverse brittiska filmer och TV-serier. Efter en närmare titt på bilderna såg jag det lilla Morrisemblemet i fronten och det visade sig vara en Morris FG. I mitt sökande efter information om modellen upptäckte jag att jag inte var den ende som spanat in bilen - se här! Det verkar alltså vara en före detta ambulans från 1967, men vad den används till idag är jag osäker på, men husbil verkar troligt då det sticker i alla fall ut en skorsten genom sidorutan. Även om det inte var en vacker skapelse från början så hjälper knappast det risiga skicket till.

Modellen fanns i en rad olika utföranden och tillverkningstiden var lång. På brittiskt bilindustrimanér hette Morris FG även Austin och presenterades 1959. Från 1968 kallades den BMC och från 1970 och fram till nedläggningen 1980 hette den Leyland.

Ruled Britannia

Idag är det Grand finale på det brittiska temat på Bilspanaren! På fredag bär det av till England och då blir det paus igen på bloggen.

Bilderna idag kommer från en sådan där osannolik plats där bilar man inte trodde fanns kvar helt plötsligt står där i drivor! När jag körde öststatstema på bloggen avslutades det också med en sådan plats. Skillnaden här är att alla bilar verkar vara svensksålda exemplar! När såg du en Austin Allegro senast? Eller Austin Maxi? Här finns de en masse! Dessutom räknade jag till fyra Leyland Princess och två Morris Marina! Fullt med bilar från den tid då den brittiska bilindustrin var som sämst!

Hur alla dessa bilar hamnat här kan jag bara spekulera i. Det finns en bilverkstad i närheten som sysslat, och sysslar, med företrädesvis brittiska bilar. Detta kanske är reservdelsbilar eller möjligtvis kundbilar som inte lösts ut. Vad som finns i det gamla godsmagasinet kan man ju kanske gissa sig till. Platsen är inte helt okänd bland bilnördar så det kanske är någon som vet mer.

Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i bilarna och bilmodellerna så mycket (som jag brukar göra), utan låter bilderna mer få tala för sig själva. Vi hörs igen någon gång i juli! Ha en riktigt glad midsommar!

Var har jag hamnat nu? Luxen tittar försiktigt fram och förundras. Och förfasas.
I förgrunden en riktigt skaplig Morris Marina Coupé från 1973.

Maxat med Austin Maxi! Notera strålkastartorkarna! 

Den vita Maxin är en 70:a vilket man ser på att den har en annorlunda grill.

Austin Allegro finns det också massor av. Här i svenska färger.

Austin Allegro som ramlat ur registret för länge sen. Registreringsnumret
tillhör nämligen numer en snöskoter av 1995 års modell!

Allegro i olika utförande.

Italienskt par bland britterna: Alfa Romeo 164 från 1990 i rött och grönt.

Austin A55/A60 Cambridge bland Maxi och Allegro.

Ännu en Cambridge trodde jag först, men det är
storebror Westminster med sexcylindrig motor. 

MG 1100 eller 1300. Bakom den resterna av en
fransk katt bland hermelinerna, Citroën Dyane.

Flagnande Leyland Princess som tycks ha sjunkit ihop i en sista vila.
Till vänster en Morris 1100 Countryman.

Mer av Morrisen. Tak från en hundkoja skyddar diverse motorer.
Under trädet ruvar en Maxi utan ansikte.

Sönderkapad Wolseley Six (eller om det är en 18/85) tillsammans
med annat bra-att-ha. Ännu en Princess skymtar i buskarna.

Mer bra-att-ha-grejer.

Ännu en Princess. En 78:a i tidstypisk färgsättning.

Och plötsligt en trevlig Japan, Honda Civic från 1979. Och en Princess.

Ännu en Morris Marina. Eller ja, en halv då.

Andra halvan. Samt dörrar till en Maxi och en toalettstol.

Mer italienskt: baklucka till Fiat Croma.

Ännu en Maxi. Ytterligare en katt bland hermelinerna
 skymtar i bakgrunden, Mercedes-Benz E320 T.

Sönderslagna rutor...

...ger risk för flagnande instrumentpanel!

På lastkajen står skalet av en Wolseley 6/110, ett lite finare
syskon till Austin Westminster.  Regndroppe på linsen.

Ta mig härifrån! Tyvärr stannar inga tåg här.

Sockersöt framtidsbil

Temat inför min Englandssemester fortsätter med ännu en britt som jag sprang på för ett par veckor sedan. Transportstyrelsen säger att bilen heter BMC A-40, men eftersom man också kan läsa vad det står på bilen att den heter så är det rätta namnet Austin A40 Futura. Eller rätt och rätt... Jag återkommer till det.

Det är en 1962 års modell som ser riktigt fin ut. Den besiktigades dock senast 2007 och är avställd sedan 2009, så den verkar nyligen ha plockats fram ur någon gömma. Miltalet som vid senaste besiktning var drygt 7820 och det kanske kan stämma med tanke på det goda skicket. Jag tycker alltid A40 sett lite rumphuggen ut, lite som en AMC Gremlin eller något. Som om två bilar satts ihop. Framdelen känns femtiotal och bakdelen sextiotal. Detta accentueras av att sidolisten bara sträckes säg längs halva karossidan. Att samma tillverkare presenterade Hundkojan något år efter A40 är lite svårt att tänka sig. Lite söt är den ju i alla fall.

Typiskt brittisk instrumentpanel som är lätt att anpassa till högertrafik,
eller vänstertrafik beroende på perspektiv.

Det var bara i Sverige och Norge som modellen hette Futura. Egentligen hette den A40 Farina, eller snarare så kallades den så. På bilen stod det bara A40, men för att skilja den från tidigare Austinmodeller, som också haft beteckningen (som A40 Devon, A40 Somerset och A40 Cambridge), kallades den Farina. Modellen var nämligen den första i rad BMC-modeller som ritades av Pininfarina (vars grundare hette Battista "Pinin" Farina). I Sverige fick den dock inte kallas Farina då det kunde blandas ihop med farin, som i farinsocker. Detta var ju rymdåldern och Futura blev ett ett passande namn på en åtminstone på utsidan framåtblickande bil. De svenska bilarna fick för säkerhets skull ett eget Futuraemblem på bakluckan för att ingen skulle missta den för farinsocker. Futuranamnet användes också i Danmark. Om det berodde på sockret eller inte vet jag emellertid inte.

Diskreta Farinafenor. Bakljusen har liknande form som på många övriga BMC-modeller från
sextiotalet, exempelvis BMC 1100/1300, MGB, MG Midget MkIII, Riley Elf...

Modellen presenterades 1958 och ersatte då Austin A35. Tekniken, med bland annat hydromekaniska bromsar, kom från A35, men karossen var modern, särskilt i jämförelse med företrädarens köttbulledesign. Den såg ut som en halvkombi, men hade bara en bagagelucka som öppnades nedåt. Året efter tillkom en kombimodell (som såg exakt likadan ut som den "vanliga" modellen) där bakrutan också kunde öppnas så det blev en stor öppning baktill. En del hävdar att detta var världens första halvkombi, andra inte. Denna modell kallades Countryman och den utan öppningsbar bakruta för Saloon. Hur som helst vara halvkombi ett okänt begrepp 1959. År 1962 kom en uppdaterad version med något längre hjulbas, lite starkare motor, helt hydrauliska bromsar. Exemplaret i detta inlägg är av den uppdaterade versionen och dessutom en Countryman. 1967 ersattes A40 av 1300.

Notera emblemet. Futura2 betyder att detta är den förfinade Mk II.

Igår bokade jag hyrbil till Englandssemestern. Som bilnörd är det lite frustrerande att man bara får välja bilklass och inte bilmodell. Jag valde i alla fall en Vauxhall Astra och hoppas även att det blir en sådan. Det kan också bli en Golf eller en Ford Focus, men är man i England så är man och då är en Opel med andra emblem det enda rätta!

Under hägg och syren

Snart börjar min semester och i slutet av nästa vecka åker jag på semester. Turen går i år till England och för att komma i rätt stämning tänkte jag att kommande inlägg skulle ha brittiskt tema. Att få se brittiska bilar ute i vardagstrafiken hör ju inte till vanligheterna, men jag har passande nog funnit några stycken.

Först ut är en Mini Moke kamouflerats med syrener (eller är det hägg?) och annat grönt. Den fotades förra veckan på nästan exakt samma plats som Mini Coopern, som jag skrev om förra året. Det är nu inte så konstigt då det är samma ägare till Moken som till Coopern.

Transportstyrelsen säger att det är en BMC Mini Moke och att årsmodellen är uppskattad till 1964. På BMC-vis såldes Mini Moke som Morris eller Austin (men på den hette även andra saker senare), men det var ingen skillnad på dem. Exemplaret på bilderna togs i trafik i Sverige första gången 2005. Jag gissar att Mini Moke aldrig såldes i Sverige som nya. Det är en spartansk modell, men detta exemplar har i alla fall fått en läderratt med Morrisemblem. Vad ruskorna i bilen ska användas till vet jag inte, men en gissning är att det är studentkörning på gång. Bilden togs nämligen på den dag då de flesta av Uppsala gymnasieskolor hade studentavslutning.

Moke ska tydligen betyda "åsna" på någon gammal dialekt och det var väl meningen att Mini Moke skulle användas som en packåsna för brittiska soldater. BMC utvecklade nämligen modellen för den brittiska militären som ansåg att de hade ett behov av ett lätt, terränggående fordon som skulle kunna landsättas med fallskärm eller, vid behov, bäras kortare sträckor. Grunden till bilen var såklart på Hundkojan, presenterad 1959. Särskilt terränggående blev nu inte Mini Moke på grund av små hjul, låg markfrigång och framhjulsdrift. En fyrhjulsdriven prototyp togs fram där en extra motor baktill drev bakhjulen, liknande den lösning som på Citroën 2CV Sahara. Fyrhjulsdriften löste dock inte den låga markfrigången. "The Twini", som den kallades, stannade på protypstadiet. Brittiska armén tackade nej till Mini Moke. De enda som visade något intresse var flottan då bilen skulle kunna användas på hangarfartyg.

BMC lät sig inte nedslås av detta utan satsade på att marknadsföra den som ett slags nyttofordon i mer civil form istället - utan terrängegenskaper. Nu blev det dock som ett nöjesfordon Mini Moke gjorde succé. Liksom exempelvis Citroën Méhari och Renault Rodeo (som jag skrev om efter min Frankrikesemester) blev de mäkta populära på soliga semesterorter. Efter några års produktion flyttades tillverkningen till Australien. 1982 flyttades tillverkningen till Portugal där modellen lades ned först 1993. Tankar på en fortsatt tillverkning fanns, men det blev inte av. Total produktion uppgick till knappt 50000 exemplar.

Ett riktigt el-ände!

Som avslutning kan jag meddela att den trilskande elhissen på Luxen nu är åtgärdad. Jag skrev ju om mitt fixande med den här. Jag var helt säker på att det var motorn som gett upp, men det visade sig vara ett kabelbrott i genomföringen till dörren. En helt ny motor och mekanism köptes dock inte i onödan för den gamla mekanismen hackar och går trögt. Vid kabelbytet upptäckte jag att kablarna till elhissar, elspeglar och centrallås var ganska spröda...