Krokodilbil

Idag tänkte jag ta upp ett gammalt tema igen på bloggen, det om speciella småfranskor, eller rättare sagt: specialversioner av Peugeot 205. Tidigare versioner jag haft uppe här är Green, GTI Monte Carlo, GTI Classique Sport och Roland Garros. Dagens version tillhör nog tillsammans med Roland Garros bland de mer kända, nämligen 205 Lacoste!

205 Green som jag skrivit om tidigare var uppföljaren till Lacoste och var liksom Lacoste alltid vit med grön golvmatta. Så vad innebar då Lacosteversionen? För att nämna några saker utöver färgen så var också stötfångare, backspeglar och hjulsidor vita. Stötfångare och backspeglar hade gröna lister. Lister saknades dock utmed karossidan, men där satt stället en grön och röd stripe. Självklart fanns det också Lacostekrokodiler på framskärmar och baklucka. Standardutrustning var stor taklucka, elfönsterhissar och centrallås. Invändigt var det bland annat plyschklädsel, GTI-ratt med krokodil och analog klocka.

Det franska modeföretaget Lacoste grundades 1933 av tennisspelaren Réné Lacoste. Från början tillverkade Lacoste enbart (vita) tenniströjor och det är väl det som företaget är mest känt för, men idag gör man även andra kläder, skor, glasögon och parfym. Lacostes logotyp kommer sig av Réné Lacostes smeknamn Le Crocodile, som han ska ha fått efter ett vad med den franske kaptenen vid Davis Cup 1926. Han skulle få en krokodilskinnsväska han blivit förtjust i av kaptenen om han lyckades vinna alla matcher i turneringen, vilket han dock inte lyckades med. Historien blev känd och krokodilen blev Lacostes smeknamn och signum och så småningom klädmärkets logotyp.

Den bil ni ser på bilderna fann jag i Katrineholm den första december och verkar befinna sig på glid så att säga. Här står den obesiktigad med ett tomt däck, skavd och tvättad av ingen på länge. Det är en 86:a som rullat drygt 21000 mil. Av en slump hittade jag en säljesannons på bilen på Blocket och där framgår att växellådan rasat. Säljaren tror att den besiktigades utan anmärkning 2013, vilket inte stämmer. Senast godkända besiktning utfördes 2012 upplyser Transportstyrelsen om. 2000 vill säljaren ha, men som den står nu kan jag inte tänka mig att det är några stora problem att pruta.

De karakteristiska "korvarna" på tredörrarsmodellen har i Lacosteversionen fått ett rutmönster.
Ska det likna ett pikétyg, tennisnät eller tennisracket?

205 Lacoste tillverkades mellan 1984 och 1986. Första året tillverkades blott 1000 exemplar och dessa hade femdörrarskarossen. Åren efter blev det tre dörrar, 8000 exemplar 1985 och 15000 året efter. (Totalt tillverkades 5,3 miljoner Peugeot 205 mellan 1983 och 1998.) Även om bilen i detta inlägg är från det år då flest Lacoste-205:or tillverkades är det långt ifrån en vanlig version. För 2000 kronor eller mindre kan du rädda den för framtiden.

På återbesök

Jag skrev förra gången att det skulle bli återbesök i detta inlägg. Det är ju så att åtskilliga bilar har passerat i inläggen på bloggen och sällan blir det sällan mer än en ögonblicksbeskrivning. Man får aldrig reda på vad som händer med bilarna sen. Det tänkte jag ändra på idag genom att besöka fyra långtidsparkerare i Uppsala.

Först ut är den Volkswagen Golf från 1976 i Flogsta som jag skrev om i januari 2011 och som endast haft en ägare. Den har stått på samma plats sedan mitten av nittiotalet och den står där än. Det som hänt sedan förra gången är ett långsamt förfall och att den avregistrerades 2012. Den står dock kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se hur det blir vid nästa återbesök.

Nästa återseende är den närmast kamouflagefärgade Renault 4:an från 1972 i Luthagen som jag skrev om i november 2010. Denna bil har haft dubbelt så många ägare som Golfen, det vill säga två. Senaste besiktningen utfördes 2004 och färgen har blekts ännu mer sen förra besöket. Det som hänt sen senast är att den nu ställts av (2012) och att den faktiskt flyttat på sig. För ett par år sedan asfalterades parkeringen om och då rullades bilen till en ruta snett mittemot den förra, en trygg hörnparkering där den nu står och trycker.

Hemma i Stabby där jag bor återbesöker vi den Ford Granada från 1982 som jag skrev om i oktober 2010 och där jag bad om att någon skulle rädda den. Den hade då endast stått där i tre år, men mossan hade redan fått fäste på bilen och marken runtom. Skicket var dock riktigt fint och miltalet lågt. Jag passerade den ofta och den blev alltmer grön. Varenda gång tänkte jag när jag gick förbi att jag måste kontakta ägaren och så den lät mig rädda bilen. Så blev det ju såklart inte, men så en dag tidigare i år var den helt plötsligt borta, endast mossan var kvar. Jag gissade då att den blivit skrotad och grämde mig över detta. Men så en dag när jag åkte omkring i min tråkiga familjebil glider den nu skinande Granadan i jättefint skick förbi med sin nya ägare (antar jag att det var) skrattande vid ratten. Den blev alltså räddad till slut till min stora glädje, men jag måste ju erkänna att jag grämer mig över att det inte var jag som räddade den.

Sista återbesöket är hos den Mitsubishi Galant Turbo i Löten från 1986 som jag skrev om i november 2012. Den hade då stått på samma plats sedan början av nittiotalet och var nu riktigt mossig. Den ovanliga och tuffa modell borde ju såklart ha räddats till eftervärlden, men nu är den borta, liksom mossan på asfalten. Den verkar tyvärr inte gått samma rosenskimrande öde till mötes som Granadan. När jag söker på registreringsnumret säger Transportstyrelsen att registreringsnumret saknas. Synd på en så rar ärta.

I de två senaste inläggen har jag nu gjort återbesök och det finns säkert anledning att göra det igen, men i nästa inlägg är det återigen nya upptäckter som gäller.