På återbesök

Jag skrev förra gången att det skulle bli återbesök i detta inlägg. Det är ju så att åtskilliga bilar har passerat i inläggen på bloggen och sällan blir det sällan mer än en ögonblicksbeskrivning. Man får aldrig reda på vad som händer med bilarna sen. Det tänkte jag ändra på idag genom att besöka fyra långtidsparkerare i Uppsala.

Först ut är den Volkswagen Golf från 1976 i Flogsta som jag skrev om i januari 2011 och som endast haft en ägare. Den har stått på samma plats sedan mitten av nittiotalet och den står där än. Det som hänt sedan förra gången är ett långsamt förfall och att den avregistrerades 2012. Den står dock kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se hur det blir vid nästa återbesök.

Nästa återseende är den närmast kamouflagefärgade Renault 4:an från 1972 i Luthagen som jag skrev om i november 2010. Denna bil har haft dubbelt så många ägare som Golfen, det vill säga två. Senaste besiktningen utfördes 2004 och färgen har blekts ännu mer sen förra besöket. Det som hänt sen senast är att den nu ställts av (2012) och att den faktiskt flyttat på sig. För ett par år sedan asfalterades parkeringen om och då rullades bilen till en ruta snett mittemot den förra, en trygg hörnparkering där den nu står och trycker.

Hemma i Stabby där jag bor återbesöker vi den Ford Granada från 1982 som jag skrev om i oktober 2010 och där jag bad om att någon skulle rädda den. Den hade då endast stått där i tre år, men mossan hade redan fått fäste på bilen och marken runtom. Skicket var dock riktigt fint och miltalet lågt. Jag passerade den ofta och den blev alltmer grön. Varenda gång tänkte jag när jag gick förbi att jag måste kontakta ägaren och så den lät mig rädda bilen. Så blev det ju såklart inte, men så en dag tidigare i år var den helt plötsligt borta, endast mossan var kvar. Jag gissade då att den blivit skrotad och grämde mig över detta. Men så en dag när jag åkte omkring i min tråkiga familjebil glider den nu skinande Granadan i jättefint skick förbi med sin nya ägare (antar jag att det var) skrattande vid ratten. Den blev alltså räddad till slut till min stora glädje, men jag måste ju erkänna att jag grämer mig över att det inte var jag som räddade den.

Sista återbesöket är hos den Mitsubishi Galant Turbo i Löten från 1986 som jag skrev om i november 2012. Den hade då stått på samma plats sedan början av nittiotalet och var nu riktigt mossig. Den ovanliga och tuffa modell borde ju såklart ha räddats till eftervärlden, men nu är den borta, liksom mossan på asfalten. Den verkar tyvärr inte gått samma rosenskimrande öde till mötes som Granadan. När jag söker på registreringsnumret säger Transportstyrelsen att registreringsnumret saknas. Synd på en så rar ärta.

I de två senaste inläggen har jag nu gjort återbesök och det finns säkert anledning att göra det igen, men i nästa inlägg är det återigen nya upptäckter som gäller.

En byråkrats bekännelser

Ibland har man tur. Ibland när andan inte ligger på och det drar ihop sig till bloggande får man ett läsarbrev med något som får igång tankarna. Och nu har jag haft ännu mer tur för läsaren, som skickade in dagens bilder, skrev så pass mycket - och bra - att jag knappt behöver göra något själv. Han belyser på ett bra sätt hur viktiga egna upplevelser, minnen, drömmar och vad det nu kan vara, är när det gäller bilspaning.

Jag heter Erik Johansson, byråkrat med fru och två barn och jag följer din blogg med stort intresse. Jag är 36 år och dina inlägg ger mig en hel del trevliga tillbakablickar till barndomen. Well, nog om detta. Har man bilspanarglasögonen på och mobiltelefonen med, vilket jag har, skulle jag kunna mejlbomba dig rätt så intensivt med diverse spaningar. Dock är jag ganska måttfull och tänker något i stil med att ska jag skicka något till dig så ska det vara något som dels är lite speciellt på ett eller annat sätt, och dels väcker någonting hos mig som gör att jag tycker att bilen ska uppmärksammas.  

De första bilderna är på en Golf GTI av första generationen. Detta är ju alla GTI-bilars urmoder och var väl lite av en drömbil när man var yngre, och jag minns särskilt golfbollsväxelspaken. Körde en och annan Golf 1 när jag var yngre, men aldrig en GTI. Just detta lite sorgliga exemplar fotograferades i närheten av min mormor i Gusum i Östergötland i maj i år. Den stod kvar på exakt samma plats när jag var uppe för ett par veckor sen. 30 år, 19 ägare och 33.000 mil har satt sina spår såklart, men den här modellen är så ovanlig idag så jag hoppas någon förbarmar sig över den. 

Nästa spaning är i alla avseenden Golfens motsats. Förutom årsmodellen dock, då också denna är en 83:a. Jag minns att man (jag?) betraktade 340/360 som inte riktigt lika äkta Volvo som den 245:a mina föräldrar körde. Man föraktade bilen lite grann helt enkelt. Men dessa är i stort sett borta från vägarna idag, och jag har faktiskt själv bidragit till detta genom att under min studenttid vara med om att köra skiten ur inte mindre än tre exemplar av 340/360 serien. Figges ärvda 345 GLS, Oscars pappas 340 DL och Gunnar och Karins 360 GL. Oj, vad vi buskörde!  

Anyway, en dag hemma i Lindome såg jag denna mycket fina tvåägarbil och kände direkt att den måste uppmärksammas, kanske som ett senkommet förlåt för alla handbromsvändningar jag gjort med dess syskon...

English carspottings part 3: The Beatle

Bara en kort stund efter att jag funnit Volvon och Morrisen i Penzance sprang jag på nästa bil; en helt vanlig folkvagn. Det är en 1300 och av utseendet gissar jag att den är av årsmodell 1969 eller 1970 (någon Volkswagenkännare kan säkert årsmodellbestämma den). H:et sist i registreringsnumret visar i alla fall att bilen registrerades någon gång mellan första augusti 1969 och första juli 1970 (varför jag lutar åt att det är en 70:a. Havsluften har tärt på karossen, men det extra kromet på fälgarna ("snobbringarna") och bakom dörrhandtagen blänker fint.

Folkvagnen, eller Volkswagen typ 1, har varit med på bloggen ett otal gånger. Ett av de första inläggen på bloggen behandlade modellen. Alla årsmodeller mellan 1964 och 1975 har varit med, en del årsmodeller har dessutom varit med många gånger. En 62:a och en 50:a har det också blivit och kanske någon mer som jag glömt.

När jag ser en Volkswagen 1300 med brittiska registreringsskyltar kommer jag alltid att tänka på Beatles album Abbey Road, där de fyra bandmedlemmarna på det berömda skivomslaget går över ett övergångsställe utanför inspelningsstudion på Abbey Road. I bakgrunden står en 1300 parkerad. Den är visserligen vit och registreringsskylten gul, men ändå, på något sätt dyker alltid skivomslaget upp i mitt huvud. Ett annat exempel på detta fenomen är att en T1-folkvagnsbuss med amerikanska registreringsskyltar får mig att tänka på omslaget till The Frewheelin' Bob Dylan, även om det inte är en ljusblå buss med täckta sidor (som det alltså är på skivomslaget).

När man tittar på något fastnar det man är mest intresserad av. Är man till exempel intresserad av kläder (och musik) kanske man lägger märke till John Lennons skor eller Bob Dylans jacka. Gillar man bilar, vilket jag antar att du som läser detta gör, (och musik) så är det kanske bilarna man lägger märke till och minns.

Going up the Country

Om du tröttnat på inlägg om Volkswagen Golf II så kan jag trösta dig med att jag inte tänkt skriva så mycket mer om den. Förutom idag då. Och rubriken är som tidigare en låttitel, denna gång Canned Heats gamla hit.

Golf Country har jag skrivit om tidigare. Bilden där var väl inte den bästa, men i kommentarerna till det inlägget fick jag tips om en Country i stående Uppsala, så jag tänkte att jag kunde fixa lite bättre bilder. När jag väl begav mig dit fann jag den fina Citroën AX:en jag berättat om tidigare.

Denna Tysklandsregistrerade Country ser ut att vara i ett mycket fint skick. Alla dekaler som visar att detta minsann inte är en vanlig Golf (som om det skulle behövas) sitter på plats. Det är ju inte så snyggt, men lite kul såklart. Hjulen ser lite små ut och bör inte ha suttit på bilen från början, utan verkar komma från en vanlig Golf II.

Inläggstakten på bloggen är låg just nu och jag är rädd att det kommer att vara än mer sporadiskt ett tag framöver. När vi går in i maj månad börjar den kanske tuffaste perioden i mitt jobb och då finns inte så mycket tid och kraft över. Min förhoppning är dock att detta kommer tillbaka och att jag kan vara lite mer aktiv i bloggandet.

Av nummerskylten kan man utläsa att Golfen är hemmahörande
i Barnim i Brandeburg i östra Tyskland.

Then we take Manhattan...

Att detta inlägg skulle handla om Golf Manhattan kom säkert inte som en överraskning för dem som läste detta förra inlägget om Golf Memphis. Eftersom jag gjorde så blev min tänkta rubrik, First we take Manhattan, helt fel. Nu blev det istället en parafras på Leonard Cohens text istället. Hur som helst, här är är i alla fall ett inlägg om Golf Manhattan.

Golf Manhattan var en specialare som såldes i Sverige 1989-90. Eftersom det är specialmodell har den såklart stripes och dekaler som deklarerar att det minsann är något speciellt med den här i övrigt vanliga bilen. Färgerna var begränsade till svart, vit, röd eller blåmetallic. Liksom Memphis hade den bland annat skärmbreddare och stötfångare i svart. Stålfälgarna var desamma som på Memphis men här var de grå, hade en kapsel samt fälgring. Snyggt. På insidan var det också lite specialklädsel, GTI-ratt samt höj- och sänkbar stol.

Den blå bilen fotade jag i Svartbäcken i slutet av mars och den röda en sen kväll i Söderhamn i mitten av februari. Årsmodellen är 1989 på båda och skicket på bilarna verkar vara jämbördigt, men om Transportstyrelsens uppgift stämmer så skiljer det 30000 mil mellan dem! Den röda har rullat knappt 10000 och den blå knappt 40000.

Några teorier om varför modellen heter Manhattan kommer jag inte ens att försöka mig på. Det jag kan berätta att jag mötte en svart Manhattan när jag cyklade hem från jobbet. Tyvärr hade jag ingen kamera redo, men ser jag den igen hoppas jag att jag är beredd. Jag såg också en Jetta Pacific för inte så länge sedan, motsvarande modell av Jetta kan man säga, men även där missade jag tillfället. Jakten går vidare!

Walking in Memphis?

Vissa bilar verkar vara extra populära att ta fram specialmodeller av. Jag har haft med några specialvarianter av Peugeot 205 på bloggen, exempelvis Roland Garros och Green, GTI Monte Carlo och Classique Sport. Något säger mig att det är just mindre modeller, från den så kallade Golfklassen och nedåt, som är extra utsatta för detta tilltag. Man jag kan ha fel.

Jag har länge funderat på om jag ska uppmärksamma Volkswagen Golf av den andra generationen, den som brukar kallas Golf II, på bloggen. Den är ju fortfarande så vanlig att man kanske inte reagerar så mycket när man ser en, så jag har varit tvehågsen. Men så en dag fick jag för mig att fotografera den vita Golf Memphisen i inlägget och nu är jag fast i att försöka hitta överlevande specialvarianter av modellen och reagerar jag så fort jag ser en Golf II, såväl vanlig som speciell. Så kan det gå.

Tejpen som verkar ha hållit fast skärmbreddaren har lossnat, men nu sitter den...
Skruvad genom plåten.

På Wikipedia finns en lista med över 50 olika versioner av Golf II. I Sverige var utbudet mer begränsat så min jakt begränsas något, somkanske tur är. De vanligaste torde här ha varit Memphis och Manhattan, och jag börjar med den förstnämnda.

Katalysator!

I Sverige såldes Memphis vad jag vet endast som 1988 års modell. Liksom för andra specialutgåvor från andra tillverkare hade Golf Memphis speciella stripes och dekaler. Vidare hade den skärmbreddare och plåtfälgar med svart fälgcentrum. Under huven satt den populära 90-hästarsmotorn på 1,8 liter. Under modellåret fick den katalysator (som årsmodell 88B) Den fanns i färgerna rött, vitt, svart och gråmetallic. Möjligtvis fanns den att få med fem dörrar, men jag har nog aldrig sett en sådan.

Hängande innertak förhindrar all typ av bakåtsikt för föraren.
Och all framåtsikt för baksätespassagerarna för den delen.

Den vita bilen fotograferade jag i ett studentbostadsområde i Uppsala på nyårsafton. Den har endast haft tre ägare och knappt rullat 13000 mil, men trots dessa låga siffror är skicket inget vidare. Sommardäcken sitter på så originalfälgarna sitter på, snyggt!

Om du öppnat ögonen ordentligt kanske du inte hade kört på stolpen...

Den röda fotograferades i stadsdelen Luthagen i början av februari. Den har haft sju ägare och rullat knappt 20000 mil, men ser riktigt fin ut. Om man bortser från "ögonlocken" i fronten då, ett för mig obegripligt tillbehör. Notera att den röda har ett emblem för "katalysator" på bakstammen, något den vita saknar.

Jag har hittat uppgifter om att Memphis fanns också andra år, mellan 1986 och 1990 närmare bestämt.

Dessutom verkar specifikationen kunna se olika ut i olika länder. 

När jag var i Stockholm i helgen sprang jag på en fransk Golf Memphis vid Hornstull. Den skiljde sig från de svenska Memphisarna med andra stripes, ljusblå metalliclack och fem dörrar. Eftersom den är fransk gissar jag att den dessutom har en 1,6-liters diesel under huven, något man kunde få sin Memphis med i Frankrike.

Memphis är nästan snyggast i vitt, inte sant?

Den andra generationens Golf presenterades 1983 som 1984 års modell. Den hade då växt på alla ledder jämfört med föregångaren. Designen blev modernare, men formen var otvetydigt Golf. Den tillverkades utan några större exteriöra förändringar fram till 1992 då Golf III kom.

Långt från alla palmer...

Varför modellen heter Memphis har jag ingen aning om. Jag tänkte att namnet syftar på Memphis, den största staden Tennessee, av någon anledning, men så fick jag se palmerna på den franska bilen. Det kanske finns palmer i Memphis, Tennessee, men jag kom att tänka på Memfis, den forna egyptiska staden vid Nilen. Där finns det palmer i alla fall. Nåväl, namnet blev inte mer begripligt för det. Du kanske vet?

Glad påsk!

Det blir ett snöigt påskägg i år. En Volkswagen 1302 S från 1972 fotograferad samma dag och på samma parkering i Valsätra som den Ford Taunus 17M jag skrev om i februari.

Senast godkända besiktning genomfördes för tolv år sedan och nu står den här, avställd sedan 2007. Undrar om ägaren, den sextonde i ordningen, har några planer att låta bilen rulla igen. Hur som helst lyser en kycklinggul folkvagn upp vilken parkering som helst, oavsett skick!

Folkvagn, eller Volkswagen typ 1, är föga förvånande en av bloggens vanligaste bilmodeller. Nu är det dock ett år sedan den var med i ett inlägg. Senast var nämligen förra påsken då en solgul 1303 S fick agera påskägg.

Och där avslutar jag för idag och önskar alla läsare en riktigt Glad påsk!

Geländegolf*

Det händer ju att man ångrar saker man gjort eller inte gjort. Som bilaffärer till exempel. Själv har jag haft så få bilar att jag inte direkt ångrat bilar jag köpt eller sålt. Däremot är det flera bilar jag ångrar att jag inte köpt. I min ungdom hade en klasskompis familj en Golf GTI från 1983 till salu. Jag minns att den var fin, men att kopplingen var dålig. Och så var den var billig. Jag minns inte exakt när det var, men jag gjorde lumpen eller pluggade när den var till salu så det blev inget. Och det ångrar jag ju idag. Sista årsmodellen av första generationens Golf GTI hade varit en bil jag helt klart borde ha ägt. Å andra sidan hade jag säkert bara ångrat att jag sen sålt den...

Jag tänkte att denna Golfrelaterade anekdot var en passande inledning till dagens inlägg. Det är nämligen klasskompisen som bidragit med bilen i dagens inlägg. Han är också bilnörd och heter Emil. Han bor nuförtiden i Stockholm och skrev så här som kommentar till fotot:

... Dessvärre ser man ju inte så mycket fotograferbara bilar i Stockholm, mest smårepiga två år gamla tjänstebilar där vi bor och SUV:ar i garaget på jobbet. Förrän plötsligen i lördags, parkerad vid T-banestationen i Sandsborg (Enskededalen) såg jag denna för vädret passande bil.

Ja, att det är en Golf han funnit är uppenbart, men varför ser den så konstig ut? Transportstyrelsen säger att det är en Golf Syncro, vilket betyder att den är fyrhjulsdriven på Volkswagenspråk. Det egentliga namnet är dock Golf Country och det förklarar varför den är så hög.

Country var en mer terränggående version av den andra generationens Golf. Produktionen av Country startade 1990 vilket alltså var i slutet av livscykeln för Golf generation två (produktionen ägde rum mellan 1983 och 1992). Tillverkningen av Country gick till så att man tog vanliga fyrdörrars Golf CL Syncro och skickade dem till Steyr-Daimler-Puch i Österrike för Country-fiering, vilket bland annat innebar förhöjd fjädring, hasplåt under motorn och utvändigt monterat reservhjul baktill. Viltbåge med extraljus hörde också till, men denna bil saknar det. Redan 1991 läggs modellen ned. Det florerar lite olika siffror på antalet tillverkade bilar, men enligt diverse fansiter rör det sig om 7735 stycken.

Bilen på bilden är från 1991 och kom till Sverige 1996. Country såldes vad jag vet inte i Sverige som ny, men det har letat sig hit ett antal exemplar av denna tidiga crossover. Och det kan man väl förstå, för visst ser den här mycket roligare och tuffare ut än Allroad, Crosscountry, Outback eller vad de heter nuförtiden?

* Gelände betyder "terräng" på tyska, vilket jag tyckte passade som tillägg till dena Golf. Mercedes Geländewagen betyder alltså att det är en terrängvagn, om nu någon tvivlat på det.

Santana på glid

Under sensommaren mötte jag en blåmetallic Volkswagen Santana utanför Västerås. "Wow, en Santana" utropade jag nog varvid min fru frågade "Är det en bil?". "Ja" svarade jag gissningsvis varpå min fru frågade "Är något speciellt med den?". "Den blev en flopp och är ganska ovanlig, men blev en stor succé i Kina" svarade jag nog. "Jaha, kul" svarade frun och sedan pratade vi nog om vi skulle handla något på vägen innan vi kom hem till Uppsala.

Sankt Lars till vänster, Santana i mitten.

Som du förstår förekommer liknande konversationer relativt frekvent när vi är ute och rör på oss. Min fru är förvånansvärt förstående inför mitt intresse, men jätteintresserad kanske hon inte är så jag förväntar mig sällan en översvallande reaktion.

LX som i LYX! Ford Escort Mk IV med karaktäristiskt vita hjulsidor kan anas en bit bort.

Hur som helst glömde jag inte den där Santanan som såg riktigt fin ut där vi möttes på motortrafikleden. Att jag skulle få se den igen räknade jag inte med. För några veckor sedan åkte jag förbi ett studentbostadsområde där jag själv bodde i slutet av nittiotalet och som ligger nära sonens dagis. Då skymtade jag något i ögonvrån...

Saab 900i från 1986 i bakgrunden. Studentområden är ofta bra spaningsställen!

Där stod den! Santanan! Eller åtminstone en likadan, en Santana LX från 1984. Karossen har lite skavanker, bland annat en mystisk buckla på vardera framskärmen som i stort sett identisk ut på båda sidor, som möjligtvis har orsakats av en äldre förare som inte har riktig koll på bilens förhållande till objekt i omgivningen. Bilen har rullat knappt 11000 mil och endast haft två ägare. Min gissning är att det är en student som tagit över en far- eller morförälders bil. Kanske. (Jag har ju gissat att det har hänt tidigare, till exempel gällande en orange Mazda 323. Men sant vet jag ju inte om det är.) Hur som helst är det en orörd bil i fint skick, med mycket lite rost. En bil att bevara!

En list och ett emblem borta, lite vågig stötfångare, men säkerligen en av landets bästa Santanor.

För någon vecka sedan såg jag bilen igen. Nu med vinterdäck på rostiga och fula fälgar. "Nej" tänkte jag, "nu börjar den här bilens förfall"! Uppenbarligen har den tagits över av någon som inte uppskattar denna smått unika bil. Jag hoppas jag har fel, man kan ju köra på vintern men ändå ta hand om sin bil, men varningsklockor ringer om att denna Santana befinner sig på glid.

Volkswagen Santana skrev jag om för nästan exakt ett år sedan. Då handlade det om ett exemplar utanför en vårdcentral bara ett par hundra meter från bilen i dagens inlägg! Du kan läsa det inlägget här.

Egna barn och andras ungar

Jag har ju i de senaste inläggen redogjort för ett par av läsaren Jörgens spaningar och jag har tänkt att visa några till. Men det är ju som uttrycket säger; egna barn och andras ungar. De egna fynden är de som är allra roligast att visa upp. Då har jag själv fått uppleva den upprymda känslan att göra ett roligt eller ovanligt fynd, och så har jag ju sett bilen på nära håll och kan beskriva dess skick, historia och, tja, något högtravande, kanske också dess själ?

Dagens bil fann jag en dag när jag efter sonens gympaaktivitet bestämde mig för att bara avvika lite från rutten hem för att undersöka en parkering jag inte passerat på länge. Det var värt den lilla avstickaren för där stod ännu en Mitsubishi Galant i kantigt åttiotalsutförande, en modell jag skrivit om tidigare och kommit att bli förtjust i. Detta exemplar är från 1986 och är en Turbo!

Mossodlande Mitsubishi!

Jag har en kompis som bodde i husen intill i slutet av nittiotalet, men jag minns inte bilen från den tiden, trots att den verkar ha stått där sedan dess. Mossan på och under bilen vittnar om en lång parkeringsperiod.

Senast godkända besiktning utfördes 1991 och två år senare ställdes den av. Varför den, endast sju år gammal, hamnade på undantag är frågan. Motorhaveri? Ägarhaveri? Och betalar ägaren för parkeringsplatsen? Vad har det kostat under dessa år? Jag glömde kolla miltalet, men den har säkert inte rullat jättelångt.

Motorn i Galant Turbo var på två liter och 150 hästar. Prestandamässigt hamnade den nära exempelvis samtida Saab 900 Turbo. Som du ser på bilderna fick man utvändigt spoiler fram och bak, c-stolpar i avvikande färg.

Jo, det ÄR en Turbo!

På sätenas ryggar står det turbo om så ingen av passagerarna behöver tvivla om vad de åker i. Fälgarna på detta exemplar är inte original men känns tidstypiska.

Vad är lucka till för på stötfångaren bak? Om den döljer en bogserögla så verkar den ju vara lite stor?

Karossen ser relativt rak och rostfri ut så kanske skulle den kanske kunna väckas till liv igen. En tuff bil som helt klart borde räddas.

Strax intill Galanten stod två andra, inte lika ovanliga åttiotalsbilar. Volkswagen Golfen med stripes är från 1988 och verkar vara en "daily driver" som rullat knappt 30000 mil. Mercan är en 200 från 1985. Den har varit avställd i endast fyra år så mossan har ännu inte slagit rot under den. Den motbevisar min tes att alla Mercedes 200 från 1985 var vita, utan de kunde också vara blekgula.