måndag 30 juli 2012

Tack för tipset!

I senaste numret av Teknikens värld (16/2012) finns en liten, liten notis med ett tips om en bekant blogg, nämligen Bilspanaren! Jag tackar för den lilla, men väl menade, uppmärksamheten. Nu är det väl ärligt talat så att jag nuförtiden sällan läser Teknikens värld, förutom då den utmärkta Teknikens värld Klassiska bilar. Annat var det förr, i bilslukaråldern! Då lästes varje nummer noggrant, hemma eller på biblioteket. Det var säkert läsandet av Teknikens värld som lade grunden till det du ser idag på Bilspanaren. Fortfarande präglas mitt bilintresse av en rätt okritisk fascination inför de bilar som var nya, eller åtminstone nyare, när jag var ung. Liksom i barndomen bryr jag mig mer om bilarna är häftiga och snygga snarare än bra. Att lära sig fakta om modeller och varianter är viktigare än att faktiskt förstå hur bilen fungerar. Att se, höra, känna och lukta är viktigare än att meka - och ibland kanske även köra. Detta förhållningssätt ger inte så hög status bland bilentusiaster så försök nu att glömma det du just läst. Åter till ämnet.

Nu var det inte detta en total överraskning att det skulle tipsas i Teknikens värld då Erik Andrén, specialmedarbetare och illustratör på tidningen, förvarnade mig. Han kände sig också manad att bidra med egna spaningar och det är de du ser här. Överst har vi en Opel Rekord coupé från 1965 med tjusig smal vit rand på däcken fotograferad i Nora. Det ser ut som ett fint exemplar, men senaste besiktning utfördes 2008 och avställd sedan i mars. Denna generation av Rekord kallas Rekord A och detta var den första i en rad snygga coupémodeller av Rekord (här är två ytterligare exempel). Rekord A har jag berättat om tidigare i storspaningen från Örebro, men då rörde det som en simpel tvådörrarsvariant.

Den suddiga bilden är tagen i Dalarna och visar en BMW 2000 Tilux från 1967 som varit avställd sedan 2005, gissningsvis i väntan på restaurering. Denna modell, kallas "Neue Klasse" har jag berättat om i ett tidigare inlägg om en BMW 1600-2. Beteckningen 2000 innebär att den har den största motorn på två liter, något man kan se på de rektangulära strålkastarna. De motorsvagare varianterna har nämligen runda strålkastare. Tilux betyder att den är lite lyxigare än den sportigare 2000Ti med dubbla förgasare.

Hur en BMW 2000 ser ut bakifrån ser du här. Bilden på detta fina exemplar från 1968 har dock Stig från Uppsala tagit, men jag tyckte det passade här. Färgen ser ut att vara samma på bilarna, men den senare heter bara 2000, vilket innebär att det är enkelförgasarversionen.

Sista bidraget från Erik är en Rolls Royce Silver Spirit från 1984 fotograferad på Lidingö (var annars?). Bilen tillhör ett eventmarketingföretag, importerades till Sverige förra året och ser fin ut - Rollsar ser ju sällan risiga ut. Lite oväntat är att se en Rolls Royce stå lite slarvigt parkerad vid en återvinningsstation. Då Bilspanaren främst handlar om vardagsbilar är det sällan Rolls Royce dyker upp här, men det har hänt. Då var det en Silver Shadow, företrädaren till Silver Spirit, som jag fann bakom ett stängsel i en gallerförsedd spaning.
Rolls Royce Silver Spirit tillverkades mellan 1980 och 1998. Det var den första Rolls Roycemodellen där kylarprydnaden Spirit of Ecstacy försvann ner i kylaren om någon försökte sno den, något som inträffat på denna bil.

Tack för tipset och bilderna! I nästa inlägg återgår vi till lite mer vardagliga men inte desto mindre spännande bilar.

torsdag 26 juli 2012

Ännu ett bakverk

Ford Orion, Volkswagen Derby och nu senast Opel Corsa. I de senaste inläggen har mindre bilar som begåvats med ryggsäck avhandlats. En modell man inte kan bortse ifrån i detta sammanhang är Volkswagen Jetta, sedanmodellen som byggde på Volkswagen Golf (en modell som jag berättat om bland annat här).

Passande nog står det ett exemplar av den första generationens Jetta bara några kvarter hemifrån. Det är en CL från 1983 som ser riktigt fin ut, om man bortser från solskyddsfilmen som någon misslyckats med att applicera snyggt (solskyddsfilm är för övrigt aldrig snyggt). Gissningsvis har ett misslyckat inbrottsförsök tyvärr också förfulat förardörren. Kanske avskräckte dekalerna på rutan tjuven? Bilen har endast haft fyra ägare och rullat knappt 14000 mil.

Volkswagen Jetta introducerades som 1980 års modell. Förutom den utbyggda bakdelen skiljde sig Jetta från Golf genom en annorlunda front. Dessutom var Jettan lite lyxigare utrustad. Bilen på bilderna har till exempel samma stripes och fälgar som Golf GTI! (Om de svarta skärmbreddarna är samma är jag dock osäker på.) Snart kom också en version med samma motor som i Golf GTI. Det hjälpte dock inte så mycket, utan Jetta, liksom de andra modellerna som nämndes i början, fick snabbt en gubbstämpel. Volkswagen försökte öka populariteten genom att byta namn på modellen, först till Vento (generation tre), och sedan till Bora (generation fyra). Eftersom det inte hjälpte fick namnet Jetta återuppstå till kommande generation. På den Nordamerikanska marknaden är det dock annorlunda. Där har Jetta alltid hetat Jetta och sålt bra.

Kanske är det åldern, men jag tycker idag att Jetta av den första generationen är en ganska fräsig bil. Jag skulle inte ha något emot att äga bilen i detta inlägg. Tänk vad lite puts skulle göra med den! Alla modeller som begåvats med senare bakverk har jag såklart inte avhandlat i de nämnda inläggen. Som vanligt på Bilspanaren gäller att det jag kommer över genom mitt spanande får duga. Skulle jag redogöra för alla, eller åtminstone flera, skulle jag nog mest av allt vilja ha med en Renualt 7, en spansktillverkad sedanvariant av Renault 5, så ful att man måste älska den!

måndag 23 juli 2012

Smaken är som baken

I tidigare inlägg har jag skrivit om Ford Orion och Volkswagen Derby, sednmodeller baserade på mer populära halvkombimodeller. Så här små bilar blir formmässigt sällan särskilt lyckade i sedanutförande. Den utstickande bakluckan ser mest ut som en påhängd ryggsäck. Jag fortsätter idag på det inslagna spåret med Opel Corsa i sedanutförande. Till skillnad från de tidigare nämnda modeller fanns dock Corsa i sedanutförande redan från det att modellen introducerades. Det hjälper dock föga, för visst ser även denna ut att ha ryggsäck? Nåväl, smaken är som baken så du behöver inte hålla med mig. Corsa betyder "tävlingslopp" på italienska, ett starkt missvisande namn på denna bilmodell. Opels åttiotalsmodeller är väl inte så spännande över huvud taget, men Corsa torde vara den minst upphetsande. Min fördom, sann eller inte, är att det var få personer under 65 år som köpte en ny Corsa sedan. Opel Corsa har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Jag var i Umeå förra veckan, en stad som man som bilspanare inte blir besviken på. Tyvärr fanns det som vanligt inte tillräckligt med tid att utforska stadens parkeringar och gator, men som tur är kommer jag att komma tillbaka. Hur som helst fann jag bland annat denna Opel Corsa 1.3i GL från 1987. En gammal Corsa kanske jag inte skulle reagera på om det inte varit för att det var just en sedan, en idag ovanlig bil. Detta exemplar, som ser riktigt skapligt ut, har blott haft fyra ägare och rullat drygt 12500 eller 22500 mil, beroende på hur många gånger kilometermätaren varvat. Några navkapslar och lite puts på lacken skulle göra underverk för denna bil. Kan man förresten också få stil på den grådaskiga plasten på stötfångarna som alla Oplar hade på åttiotalet?

Opel Corsa i sedanutförande fanns alltså från start då Corsa introducerades som 1983 års modell. Till en början fanns den endast med två (eller tre dörrar), men året efter kom också versioner med fyra (eller fem) dörrar. En pikant detalj att det endast var tredörrarsmodellen som fick pressningar i plåten på skärmarna så den såg lite breddad ut. Synd att inte alla Corsor fick denna detalj. Corsa är idag inne på sin fjärde generation (Corsa D på Opelspråk) och det är den första generation som endast finns som halvkombi.

Fascinerande nog - eller lite skrämmande nog, beroende på hur man ser det - så fick jag igår ett mail från Johan i Nyköping. Han skriver så här:

På en promenad idag (lördag) fick jag syn på en bil som få andra än en ”bilspanare” skulle lägga märke till, en Opel Corsa 4D GL (sedan) från 1988, parkerad utanför vad jag tror är ett hyreshus. Sedanmodellerna lär väl aldrig ha varit speciellt vanliga och en Corsa av den när generationen ser man överhuvudtaget inte så ofta nu för tiden. De flesta har väl rostat bort, men den här verkar ha klarat sig bra. Bilen ser inte ut att användas speciellt mycket men är i trafik och gick igenom besiktningen i september förra året vid ca 8800 mil. Jag tycker det är kul att se en sådan här bil som inte är ett vrak och som borde gå att rädda!

Även om jag klagat på att Corsa är både tråkig och ful (i sedanutförande) håller jag självklart med det Johan skriver. Det är bilar som få älskar som snabbt försvinner och därför bör fina exemplar bör räddas.

måndag 16 juli 2012

Jag fann en Derby och vann derbyt!

I kommentarsfältet till ett inlägg i november utmanades (eller hur var det egentligen?) jag av bloggkollegan Biltrafik. Det handlade om vem som först kunde finna en Volkswagen Derby, en idag nästan bortglömd och utskrotningshotad modell. Ett Derby är i sportens värld när två lag från samma ort möts. Då bilspotting (eller bilspaning som jag döpt det till) är vår hemmaplan kan man väl säga att detta var just ett Derby!

I och med detta inlägg kan jag utropa mig själv till vinnare! I förrgår fann jag nämligen en livs levande Derby gömd bakom en höghusliknande folkvagnsbuss i campingutförande (den lär dyka upp i ett kommande inlägg). Bilen fann jag i Umeå där jag just nu befinner mig. Derbyn är en LS från 1978 i den där gröna färgen som åtminstone varannan ny Volkswagenmodell verkade ha runt mitten av sjuttiotalet. Nu är det inte bara en färg utan flera, men med rätt lika nyans. Detta kan vara baligrün, men jag har haft fel tidigare.

Notera nyckeln!
Just detta exemplar har dock även rätt många inslag av brunt i form av rost. Det mesta verkar dock sitta på ytan så det kanske man kan göra något åt. Men frågan är om någon kommer att göra det. Ett Derby brukar ju vara något som uppmärksammas mycket, men en Volkswagen Derby är det knappast. Synd på en så rar ärta!

Volkswagen Derby var sedanmodellen av Volkswagen Polo. Volkswagen Polo började sin karriär som Audi 50, som introducerades som 1975 års modell. Audi 50 torde vara ännu mer bortglömd än Volkswagen Derby, men den kom faktiskt trea i tävlingen Årets bil i Europa 1975 efter tvåan Volkswagen Golf och ettan Citroën CX. Bilen anslöt designmässigt till Audis och Volkswagens nya modeller vid tiden. Dessa formgavs av Giorgetto Giugiaro, men Audi 50 ritades av Claus Luthe. Luthe har även formgivit bilar som till exempel NSU Ro80 och BMW E30. Sex månader efter Audi 50 kom en enklare variant av modellen kallad Volkswagen Polo. Audi 50 sålde aldrig särskilt bra och därför lades den ned 1978 medan Polo har överlevt i flera olika generationer fram till idag. Audi hade ett förslag på en sedanvariant av 50, men det blev istället Volkswagen som 1977 presenterade den i form av Volkswagen Derby. Sedanvarianter av halvkombimodeller blir sällan succéer. Ett exempel på detta Ford Orion, sedanmodellen av halvkombin Ford Escort, som figurerade i förra inlägget och så blev det även för Derby. Polon blev volymmodellen och Derbyn undantaget. Från och med 1984 fick Derby heta Polo Classic istället och så småningom fick den precis som halvkombin bara heta Polo. Dagens Polo, som är den femte generationen i ordningen, finns också den som sedanmodell. Den finns dock inte på den svenska marknaden vad jag vet.

Jag kan så här i slutet avslöja att en Derby faktiskt redan fanns i mitt digra bildarkiv! Jag publicerade det inte direkt då det inte var jag själv som tog bilden. Det hade ju varit fusk nu när det gällde en tävling. Bilden kommer från kompisen Jonas, som strax efter midsommar befann sig i Garsås mellan Mora och Rättvik. Där fann han en exakt likadan Derby som den ovan, en grön LS från 1978. Detta exemplar har dock grillemblem, navkapslar och rejäla stänklappar i behåll, men är tyvärr avställt sedan 2007. Så återigen: Synd på en så rar ärta!

torsdag 12 juli 2012

P-märkt

Bilderna i detta inlägg visar ett ganska vanligt problem. Bilar som lämnats att förfalla istället för att köras till skroten eller tas om hand på annat sätt. De är ett problem för miljön då till exempel olja och bensin kan läcka med föroreningar som följd. Den upplevda miljön skadas också - det blir sällan vackrare eller roligare av att ha rostande skrothögar med sönderslagna rutor på parkeringen utanför huset. Det ger ingen status till bostadsområdet direkt, även om skrotbilarna snarare är ett symtom än en orsak till områdets problem.

Ett problem med detta är att övergivna bilar i vissa fall hamnar under kommunens ansvar och att de då också får stå för de kostnader som det medför. Naturvårdsverkets nyligen presenterade utredning ”Uttjänta bilar och miljön” (som du kan läsa här) är ett försök att bland annat komma till rätta med detta problem. Och det är ju bra. Tyvärr innehåller utredningen även förslag som allvarligt hotar den fordonshistoriska kulturgärning som Sveriges stora grupp bilentusiaster gör. Bland annat föreslås begränsningar i hur många bilar en privatperson får äga, hur länge en bil får vara avställd för att inte betraktas som avfall och att i princip all demontering av reservdelar från en bil ska kunna anses som bilskrotning som kräver tillstånd. Många bilentusiaster förfasas så klart. Motorhistoriska Riksförbundet har protesterat kraftigt (du kan läsa MHRF:s remissvar här) och en webbaserad protestlista har upprättats (du hittar den här). Vi får hoppas att detta nu gör intryck och att en ny utredning presenteras, men där hänsyn tagits till oss bilentusiaster.

Nog om detta och över till dagens bilar som jag fann på en parkeringsplats vid ett av Uppsalas många studentbostadsområden. Det är sällan svårt att finna en gammal bil som står och skrotar vid dessa, det har jag visat tidigare här på bloggen (exempelvis här). Studenter tycks överge sina uttjänta bilar på samma sätt som de överger sina uttjänta cyklar. Just den här parkeringsplatsen är riktigt välfylld. Knappast något som bidrar till en bättre och trevligare miljö, som jag beskrivit ovan, men ett kul fynd för en bilspanare! Ingen av bilarna är särskilt ovanlig i trafikbilden, men de är det nog snart, och stående tillsammans så här är det lite fascinerande att vandra runt bland dem. Jag gick runt för att försöka få bilder där bara åttiotalarna men inga modernare bilar syntes och kände att jag gjorde en liten tidsresa, om lite solkig.

Vad är det då för bilar? En Volvo 740 (745) GL från 1988 är knappast iögonfallande. Senaste besiktningen utfördes 2007 och sedan 2008 är den avställd. Det är lite fascinerande att denna långtidsparkerare lätt kan tas för någons dagliga bruksvagn. Endast ett trasigt bakljusglas och ett tomt däck skvallrar om att den lämnats åt sitt öde. Till detta kan nämnas att den rullat över 47000 mil, något som inte heller syns så värst mycket. Bredvid den står en ganska frisk Opel Kadett (av den generation som kallas E) från från 1990 med sönderslagen sidoruta. Senaste besiktning 2007 och avställd 2008. Även den en ganska vanlig modell, även om de blir färre.

Strax intill dessa står en desto ovanligare vagn. Det är en Ford Orion från 1988. Jag börjar upprepa mig nu, men även denna bil besiktigades senast 2007 och ställdes av 2008. Ford Orion var sedanvarianten av Ford Escort. Orion var dessutom mer välutrustad än Escort, men till föga nytta. Escorten sålde bättre. Kanske var det den mer flexibla halvkombiluckan som gjorde det. Sedanmodellen var kanske för gubbig? Fenomenet känns igen från till exempel Volkswagen Golf. Sedanvarianten av Golf, Jetta, blev aldrig lika populär som halvkombin. Volkswagen försökte byta namn för att försöka öka populariteten, först till Vento och sedan till Bora. Det hjälpte föga och Golf förblev storsäljaren. På den Nordamerikanska marknaden är det dock annorlunda. Där har sedanmodellen alltid hetat Jetta och sålt bra. Även Ford bytte så småningom namn på Orion. Man tog det säkra före det osäkra så den fick då heta Escort!

Framför dessa står den äldsta bilen i samlingen, en Volvo 240 (244) från 1984. Besiktigad i april 2008, men avställd i september samma år. Volvo 240 från mitten av åttiotalet och bakåt börjar bli ovanliga, åtminstone om man ser till hur många som har funnits. Bilen på bilden har den upprätta grillen och den lite längre huv från Volvo 260. Nytt för modellåret 1984 var att även även 240 GLE, GLT och Turbo utrustades med dessa. Bilen på bilden är dock inte en sådan utan har fått grill och huv utbytt någon gång.

På en annan del av parkeringen huserar fyra andra objekt. En vanlig bil fortfarande är senare årgångar av Saab 900 av den första generationen. Den röda på bilderna är en 900i från 1989 och är avställd sedan 2007. Audi 80 i en bulliga kostym som kom 1986 är också ganska vanlig. Den vita här är från 1988 och avställd sedan 2007. Nissan Micra av första generationen är ju också vanlig, men tänk efter hur många det var för några år sedan. Snart är de alla borta. Den gråa är från 1988 och ställdes av 2009. Sist ut är den röda Opel Omegan, en bilmodell man ser rätt få av idag, både av den första och andra (och sista) generationen. Detta exemplar är från 1991 och har varit avställt sedan 2007.

Naturligtvis finns nu ett antal obesvarade frågor om varför bilarna står här. Jag har inte kollat upp vem som äger bilarna, men jag gissar att det är en och samma till åtminstone ett par av dem. Varför ägarna låter bilarna stå så här kan vi bara spekulera i. Om det nu anses för dyrt att köra dem till skroten, varför då inte försöka sälja dem medan de har något värde? Gissningsvis kommer de på ett eller annat sätt att hamna på skroten så småningom i alla fall. Innan detta sker har vi i alla fall det något tveksamma nöjet att avnjuta en hel drös bedagade åttiotalare på ett och samma ställe. Tänk om man på något ställe kunde ställa undan bilarna där de inte störde miljön så mycket. En P-märkt plats där bilarna fredats från skrotning. Där kunde de stå och påminna om hur den svenska vagnparken såg ut för 20 år sedan.

På den avslutande bilden har jag på ett taffligt sätt försökt fräscha till bilarna lite. Jag gjorde det mest på skoj, men också för att påminna om den tid då dessa bilar var moderna, omtyckta och ompysslade.

Fler parkeringar som rubbar tidsuppfattningen kommer att dyka på här på bloggen i inlägg längre fram.

lördag 7 juli 2012

Den felande holländaren

Jag påstod i förra inlägget om Volvos 300-serie att den bröt med Volvos övriga modeller. Och det är väl det minsta man kan säga om föremålet för dagens inlägg: Volvo 480! Den var lite kantig och bakluckan helt i glas knöt an till Volvo 1800 ES ("Fiskbilen"), men för övrigt var detta allt annat än en vanlig Volvo när den kom ut på marknaden.

480 var Volvos första framhjulsdrivna bil och presenterades 1986. Den skulle inte vara en praktisk familjevagn, utan en sportig liten bil. Den utvecklades och byggdes liksom 300-serien i Born i Nederländerna. Och likt 343:an drabbades 480 av en mängd kvalitetsproblem och barnsjukdomar. Framför allt spökade elektroniken. Senare presenterades de mer praktiska 440 och 460, också de med kvalitetsproblem. 480 fick också kritik för att motorn, från Renault, var för svag. Med katalysator var effekten 95 hästkrafter så kritiken var väl befogad. Från och med 1988 kunde man få 480 med turbomotor på 120 hästar så då rättades det problemet åtminstone delvis till. Senare höjdes effekten något i sugmotorn och mot slutet kom en tvålitersmaskin på 110 hästar. 1995 lades 480 ned.

De flesta fel rättades till på 480, men den dåliga starten gav modellen en grundmurat dåligt rykte. Men, som jag skrev i förra inlägget, idag är alla Volvo framhjulsdrivna (eller fyrhjulsdrivna) och dagens Volvo C30 är en liten opraktisk Volvo med glasbaklucka...

Bilen på bilderna är en Volvo 480 ES från 1987. Jag tog bilderna i april och vinterhjulen satt fortfarande på. Kanske har den drabbats av något elfel då ena strålkastaren vägrat fällas ned. Det finns i historier om 480-ägare som sett sina bilar stå och blinka glatt med den ena strålkastaren upp och ned, så att den bara fastnat på denna bil kanske är positivt? Bilen har haft hela 17 ägare och det har satt sina spår. Men trots allt, bilen har rullat över 17000 mil och gör det än, trots det slitna skicket. Inte dåligt för en bil som hade tveksam kvalitet från början. Någon måste alltså gilla den här bilen. Och det är det fler som gör. Till skillnad från övriga holländska Volvo är 480 mer omhuldad. I Sverige finns till exempel Svenska 480-klubben som har över 400 medlemmar (ännu inte 480 stycken).

Rubriken, Den felande holländaren, tror jag mig ha läst på någon biltidnings omslag för inte alltför länge sedan. Jag minns dock inte vilken tidning det var, men det var så bra så den snodde jag. Det andra rubrikalternativet jag funderade var Born in Born och en googling visade att jag inte var först med den heller.

Min egen Volvo, av mer robust karaktär, besiktigades i onsdags utan anmärkning och ska nu säljas. Då jag kommer att vara borta en del de kommande veckorna väntar jag med att sätta ut en annons. Men till dess har jag gjort en sida här på bloggen med lite information om och bilder på bilen. Du hittar den i fliken Till salu ovan. Hör av dig om du är intresserad.

tisdag 3 juli 2012

3 x 343 = En riktig Volvo?

Jag fortsätter på det svenska spåret idag med tre Volvo 343. Fast två av dem heter 360 och de kan också heta 345 eller 340, men ni förstår nog ändå vad det är för bilmodell jag ska beskriva. Jag har skrivit lite om Volvo 343 som modell i ett tidigare inlägg, då om enägarbilar. Där kan du läsa mer om Daf 77 som blev Volvo 343 som blev Remjohan.

Första bilen i dagens inlägg kom från Jan i Göteborg i januari. På Volvos hemmaplan, Hisingen (fast Volvo 343 har ju snarare sin hemmaplan i Born i Nederländerna), lyckades han hitta en specialutgåva av en Volvo 343 från 1979. Den ser ut att vara i brukskick och orörd sånär på skärmkanterna, som bättrats på och målats i mattsvart. Det ser nästan ut som skärmbreddare! Fem ägare och miltalet är är nog mer än de drygt 7500 som Transportstyrelsen anger. Denna bil har en manuell växellåda, nyhet för 1979 års modell.

Jag har sett lite olika namn på denna specialare, men Spring Special eller Green Special verkar vara vanligt förekommande. Stripes, främre spolier, aluminiumfälgar och taklucka verkar ha ingått i paketet, och såklart den gröna färgen. Det fanns också en Blue Special som var likadan förutom att den var blå då då.

343 kom att utvecklas en hel del under sin levnad. 1980 kom femdörrarsmodellen kallad 345. 1981 kunde man få sin 340 med Volvomotor på två liter istället för Renaultmotorn på 1,4. Bilen hette då DLS eller GLS. 1982 blev det en ansiktslyftning med bland annat ny front och ny stötfångare. 1983 ändrade Volvo modellbeteckningarna som införts i och med 140-serien. Den sista siffran i modellbeteckningen som betecknade antalet dörrar byttes mot en nolla och således blev 343och 345 istället 340. Förvirrande nog döptes modellen med Volvomotor till 360. Den andra siffran betecknade ju traditionellt cylinderantalet. Ska man vara petig så fanns det redan undantag från detta i 240-serien. Det fanns en 244 GLT med V6:a och dieselvarianten, D6, var också sexcylindrig. Senare kom Volvo 780 och 480 med sex respektive fyra cylindrar. Men det är en annan historia.

Om du nu orkat läsa all denna information om intressanta årsmodellförändringar så förstår du bakgrunden till att nästa bil ser ut som den gör. Detta är en riktig karamell! Denna läckert röda Volvo 360 GLT är från 1983 och jag fann den i Katrineholm på påsklovet. 360 GLT introducerades 1983 som ett sportigare alternativ och med elektronisk bränsleinsprutning gav motorn 115 hästar. Att det handlar om en prestandamodell ser man tydligt på att den har spoilers, lättmetallfälgar och gott om mattsvart istället för krom. Dessutom är fjädringen uppstyvad och sänkt hela 15 millimeter. Den ljusgröna 343:an ser rätt klumpig ut, men mycket av detta har trollats bort på denna bil. Visst är den tuff? Lite i alla fall?

Just denna bil ser ut att vara i ett mycket fint orört skick och den har rullat knappt 20000 mil. Förutom rostprickar på dörrarna och en lätt matt lack finns inte mycket att anmärka på. Hur har den överlevt? Svaret sitter nog i antalet ägare. Denna bil har nämligen endast haft en! Simplare modeller av 343 (345/340/360) kan man ibland se orörda fåägarexemplar av, modellen är ju känd som en riktig gubbil, men en GLT är nog mer ovanligt. Prestandamodeller (jo, GLT är en tuff prestandamodell) brukar annars köras hårt och nötas ned av många gasglada ägare.

1984 kom den sista karossvarianten av Volvo 340/360, nämligen en fyrdörrars sedan. Ny för året var också lyxmodellen 360 GLE, som till en början endast fanns i sedanutförandet.

En sådan sedanmodell från debutåret, men i ett enklare GLS-utförande brukar stå på gatan utanför mitt hus, så en dag i slutet av mars gick jag ned och fotograferade den. Bilen har endast haft tre ägare men något miltal vet jag inte. Under vårvintersmutsen ser den riktigt skaplig ut. Viss bättring har gjorts, vilket bland annat avslöjas av att vänster bakdäck har en liten dusch med vit färg. Man kan även notera att bilen endast har stänkskydd på höger sida.

En månad efter att de första bilderna togs sopades gatorna rent från vintergruset och då gick det så här för Volvon och för alla andra bilar som inte iakttagit de tillfälliga stoppförbudsskyltarna. Bilden hann jag knäppa från mitt vardagsrumsfönster.

Nyligen skrev jag om Volvo Amazon och då gissade jag att det är Sveriges mest älskade bilmodell. Det är kanske också den mest älskade av Volvos modeller. Vilken Volvomodell som är minst älskad kan man ju då fråga sig. Om en lista skulle göras gissar jag att modellen för dagens inlägg skulle hamna långt ned. Den skulle säkert få slåss om sistaplatsen med Volvo 66 och 440/460 (480 är dock ganska populär). Problemet med dessa modeller är att de inte betraktas som "riktiga" Volvo. Vad som ligger i begrepp "riktig Volvo" är kanske inte klart men följande exempel på saker som var gemensamt för dessa bilar (åtminstone 343 och 440/460) brukar nog inte beskriva en Volvo: barnsjukdomar, dålig kvalitet, Hollandsbyggd, Renaultmotor. En annan viktig sak kan nog vara att de bröt med Volvos övriga modeller till sin uppbyggnad. Volvo 343 hade ju förutom den omdiskuterade remdriften till exempel halvkombibaklucka och Volvo 440/460 hade framhjuldrift (jo, jag vet att 480 kom innan, men den var ju mer nischad så att säga). Nyligen presenterade Volvo V40 är väl att betrakta som halvkombi och framhjulsdrivna har alla Volvo varit sedan länge!

Om du efter att ha läst detta inlägg blivit mer intresserad av Volvo 343, och kanske till och med blivit sugen på en, åtminstone en Volvo 360 GLT, så förstår jag dig. Om du inte blivit det, så är det lika förståeligt...