måndag 30 maj 2011

Svår Saabspaning

Jag har tidigare fotograferat inifrån lägenheten på fjärde våningen med rätt lyckat resultat. För en tid sen blev det aktuellt igen att fotografera hemifrån. Resultatet blev dock mindre bra. För att förklara orsaken till detta får ni följa med in i mitt huvud för en stund för att se vad som försiggick där när bilden togs.

Nämen titta, en Saab 900 "trubbnos" (modellerna innan 1987 som har upprätt front) nere på gatan. Kul! Men vänta nu... Den har Incafälgar (som satt på Saabs tidiga turbomodeller)! Är det en tidig turbo? Nä, den saknar spoliler. Men den är blåmetallic så det kanske är en lite lyxigare GLE eller EMS? Jag får gå ner på gatan och titta närmare. Nej men vänta nu! Varför går en ung tjej mot bilen? Unga tjejer kör väl inte gammal Saab 900 med Incafälgar? Var är kameran? Nämen hon går in i bilen! Snabbt, byt till 250-millimetersobjektivet så du hinner fånga den! Åh, var är det!? Ånej, hon startar bilen! Åh, inte skaka nu. Klick. Klick. Puh!

Följande scen utspelade sig en varm tisdagskväll för några veckor sen. Vittne till händelsen blev min fru som fick se mig rusa runt mellan fönstren i lägenheten för att få en så bra bild som möjligt, helst med registreringsnumret på, trots stress och omöjlig vinkel. Hon skrattade lite lätt åt mig.

Saaben visade sig att det var en 900 EMS från 1981 som av de rätt vissna bilderna ser riktigt skaplig ut. Många har lite svårt för Incafälgarna men de passar bilen fint, tycker jag. Om de är original på bilen eller ej vet jag dock inte. Annan utrustning jag kan se som bilen har är taklucka och nackstöd i baksätet. Bilen visar sig ha haft fyra ägare och gått drygt 18 000 mil.

Saab 900 introducerades 1979 och slutade tillverkas först 1993. Bilen var en vidareutveckling av Saab 99 som kom redan 1969. Toppmodellen av 900 var självklart Turbo men under den kom EMS och GLE som hade insprutningsmotor på 118 hästkrafter. Skillnaden mellan dem var nog att GLE skulle uppfattas som lite lyxigare och EMS som det sportigare alternativet. Eventuellt kan det ha varit så att GLE endast gick att få med fem dörrar och EMS med tre. Någon läsare som vet? EMS står för för den något underliga beteckningen Electronic Manual Special och beteckningen dök upp på 99:an 1972. En 99 EMS har jag berättat om tidigare.

Bilen i inlägget har tyvärr inte dykt upp igen. Trots att jag inte hann ner på gatan är jag ändå nöjd att jag fångade den. Och som ni förstår är jag en mycket lyckligt lottad man som har en fru som står ut med mina egenheter, eller konstigheter om man så vill.

fredag 27 maj 2011

Sorgliga syskon

Till dagens inlägg har jag lyckats hitta två Mitsubishisyskon: Lancer, i samma kulör men med olika fason på karossen. Notera även att de utrustats med likadana eftermarknadshjulsidor! Passar de modellen extra bra? Denna kantiga Lancer börjar bli rätt sällsynt och exemplaren i detta inlägg ser rätt sorgliga ut. Snart är de borta!

Överst har vi en Mitsubishi Lancer GL stationsvagn från 1989 utrustad med det populära åttiotalstillbehöret extraljusgrill. I mina ögon är det en rätt tråkig bil men med två fräsiga detaljer: bakljusen och det upphöjda taket som avslutas med någon typ av luftslits. Designen på bakre stötfångaren ser rätt stökig ut.

Detta exemplar är inte allvarligt angripet av rost men ser rätt tråkigt ut i alla fall. En bakdörr har bytts och saknar handtag och huven ser något uppbruten ut. Bilen är fullpackad med grejer och endast förarsätet går att sitta i. I kombination med att bilen varit avställd sen 2008 har den karaktären av "pundarbil", ett elakt uttryckt för en bil som köps snorbilligt och som dess ägare kör, och eventuellt bor i, trots att den vare sig är besiktigad eller skattad. Om detta stämmer in på denna bil eller ej vågar jag dock inte svara på.


Sen har vi en Lancer GLX från 1988. Den här bilen är ett exempel på att få ägare inte är en garanti för ett bra skick. Den har endast haft tre ägare och är besiktigat och i trafik, men har dock rikligt med rost. Dessutom har den fortfarande vinterdäck på, visserligen odubbade, där ett av de främre är i ett trafikfarligt skick!



Mitsubishi Lancer introducerades 1973 och är idag inne på sin åttonde generation, beroende på hur man räknar. Bilarna haft olika namn beroende på marknad så det är inte helt lätt att hänga med. Jag är osäker på vilka generationer som sålts i Sverige men den i detta inlägg gjorde det i alla fall och tillverkades 1983-89.

Fler åttiotalsjapanare kommer att dyka upp snart men tyvärr lyser sjuttiotalarna med sin frånvaro. Trevlig helg!

torsdag 26 maj 2011

1 typ 3 och 3 typ 1

Liksom i förra inläggets rubrik är det lite siffermystik även i dagens. Denna gång beroende på Volkswagens beteckningar på sina modeller.


Bilen överst fångades på bild av Anders Greijer från Uppsala när han befann sig utanför Transportstyrelsen i Borlänge. Det rör sig om en Volkswagen 1600 TE från 1972 lite nonchalant parkerad precis utanför den angivna parkeringsplatsen. Den har samma gröna färg som den 1302 från samma år som jag skrev om i bloggens barndom. Jag har ju försökt mig på att avgöra namnet på diverse gröna volkswagenkulörer och denna kan heta sumatragrün, men det kan vara fel. Skicket på denna och 1302:an verkar också likna varandra. Bra bruksskick med delvis matt lack och ytrost på kromade detaljer. Ett mycket trevligt orört tillstånd!

Denna modell kallas Typ 3, Typ 1 är folkvagnen och Typ 2 folkvagnsbussen. Grunden var dock densamma för alla tre: luftkyldsvansmotor och bakhjulsdrift. Typ 3 presenterades som 1962 års modell, och hette då Volkswagen 1500 beroende på motorns storlek på 1,5 liter. Första varianten var en sedanmodell, kallad Limousine på Volkswagenspråk. På engelska och bland Volkswagenfantaster idag kallas den notchback. Snart kom även en kombi, Variant, som ibland kallas squareback.

Modellen på bilden kom 1966 och kallades TL vilket stod för Touren-Limousine. Den brukar nu kallas fastback. Samma år förstorades motorn till 1,6 liter och modellen döptes om till 1600. År 1968 blev Volkswagen Typ 3 den första massproducerade bilmodellen med elektronisk bränsleinsprutning. Dessa modeller kallas 1600 LE eller TE beroende på kaross, där E står för Einspritzung, insprutning. 1970 kom en ansiktslyftning med bland annat förlängd front och större kofångare, en nödvändighet för att möta amerikanska säkerhetskrav. 1973 lades tillverkningen av Typ 3 ned.

De tre resterande bilarna är av Typ 1 och bör vara bekant för de flesta. Tio stycken har faktiskt figurerat här på bloggen tidigare och jag har skrivit om modellen flera gånger, bland annat inlägget jag hänvisar till ovan.

Den första är en 1200 från 1962 i ett fantastiskt fint skick och som står parkerad på exakt samma plats som 65:an i ett tidigare inlägg. En annan smått fantastiskt sak är att bilen endast haft två ägare under nästan 50 år! Miltalet anger Transportstyrelsen till 9 350 vilket kanske kan stämma med tanke på skicket.

Att detta är en 62:a ser man på att den har Wolfsburgs stadsvapen i fronten, vilket försvann året efter, och att bakljusen är större med orange blinkersglas, vilket var nytt för året. Notera de trevliga nackstöden som hängs ovanpå stolsryggen. Jag minns att min mormor hade ett sådant på en av sina fåtöljer, men jag gissar att den tidigare använts i hennes Peugeot 204.

De två sista bilderna kommer från Marcus Helsing i Ljusdal. Den första är en 1300 från 1966 som lite ängsligt tittar fram bakom en halvöppen garagedörr. Kanske är det den första vårsolen den fått se på länge? Den har i alla fall endast haft tre ägare och miltalet anges till knappt 9 700. Kan det stämma? 1966 var första året för 1300-motorn. Notera trevliga varselljus. Det brukar vara ett tecken på orörda originalbilar.

Sist har vi en 1300 från 1968, det första året med upprätta strålkastare och stora kofångare. Bilen står i Gällö i Jämtland och är utrustad med lättmetallfälgar. Ja och så lite annan utrustning som jättehögtalare, reklam för dagens lunch och dekaler som ska få den att likna världens kanske mest kända folkvagn, Herbie. Herbie har spelat huvudrollen i sex filmer från 1968 till 2005.

I och med detta har jag nu prickat in ett stort antal årsmodeller av folkvagnen: 1962 samt alla från och med 1964 till och med 1974! Då gäller det med andra ord att hitta en 63:a!

tisdag 24 maj 2011

4 x 4x4

Idag blir det fyrhjulsdrivet för hela slanten på Bilspanaren! Fyra bilar, två bilder kommer från mig och två från spanaren i Ljusdal, Marcus Helsing. Dessutom har två nya märken har premiär på bloggen!

Först har vi en trevlig Subaru 1800 från 1982 i Ljusdal fotograferad i mitten av april. Den ser riktigt sliten och övergiven ut, men är i trafik och besiktigad. Jag gissar att detta är en mycket ovanlig bil i Sverige, dels är nog många borta och dels kan jag tänka mig att rätt få såldes då detta år var första året för Subaru i Sverige. En bil värd att bevara. Denna modell hette i Japan Leone men i Sverige kallades den inte för det. Det var först kommande, och sista, generationen som kom 1985 som fick heta Leone även här.

Sen har vi en pensionär, det vill säga ett före detta yrkesarbetande fordon. Det är International 1210 från 1971 som högst troligt varit brandbil, färgen och två rejäla signalhorn som sticker ut genom grillen avslöjar bakgrunden. Miltalet brukar vara lågt på gamla brandbilar då de mest står parkerade i väntan på utryckning. Transportstyrelsen säger knappt 3 000 mil, men det låter väl lite i underkant?

Jag vet inte så mycket om just denna modell men tillverkaren International Harvester (IH) slutade i alla fall tillverka denna typ lätta lastbilar 1975. International Harvester tillverkade mest redskap för jord- och skogsbruk, traktorer och fordon av nyttokaraktär men också lätta fyrhjulsdrivna bilar som denna. Den mest kända modellen är nog Scout.

Nästa fordon är en återigen från Ljusdal och den som beundrar bilen är Marcus femårige son. Även denna bil är en pensionär, i detta fall en före detta militär. Jag antar att det är så för den kom första gången i trafik 1993 men är inte privatimporterad, antagligen för att den varit registrerad som just militärfordon. Liksom före detta brandbilar så brukar även före detta militärfordon ha låga miltal. De står ju mest och väntar på krig. Transportstyrelsen säger att denna gått 8 000 mil.

Det rör sig om en Volvo L3314 PU (PU står för pickup) från 1968, men är mer känd som "Valp". Volvo själva kallade den däremot för det mer internationellt gångbara men fånigare Laplander. Valpen togs fram för militärt bruk och en första serie kallad P2304 presenterades 1959. Många komponenter kom från Volvos personbilar vilket gjorde tillverkningen billigare. L3314 tillverkades 1963-1970 och ersattes av den större C3-serien. Vissa civila kunder efterfrågade den enklare Valpen och 1977 startade tillverkningen igen. Modellen tillverkades i Ungern och var mycket lätt uppgraderad och kallades C202. Tillverkningen av den upphörde 1981.

Sist har vi en Land Rover 88 från 1980 fotograferad utanför en nedlagd bensinmack i Uppsala. Jag tänkte inte säga så mycket om den annat är att jag är minst sagt svag för gamla Land Rovers. Det bör framgå av mitt första inlägg om modellen.

Nästa gång blir det otvivelaktigt tvåhjulsdrift!

söndag 22 maj 2011

Körsbär, finns dom?

Plötsligt dyker de bara upp. Bilarna som inte finns. Eller de finns uppenbarligen men det var sisådär 20 år sen du såg en och det var säkert tio år sen du glömde bort att modellen fanns. Och så plötsligt står den där. Och du står där stammar och undrar om det här verkligen händer. Det behöver inte var någon exotisk sportbil eller lyxbil. Snarare tvärtom, de överlever vanligtvis länge även om de är ovanliga. Nej, det är fråga om enkla bruksbilar där de flesta slitits och slängts.

En sådan här händelse inträffade för mig en lördagsmorgon för två veckor sedan när jag cyklade förbi Gamla kyrkogården i Uppsala. Jag får se en äldre dam lämna en Nissan Cherry från 1985 på på väg till en gravsten strax intill. Tyvärr hade jag inte tid att prata med ägaren och så kändes det inte riktigt rätt att börja ställa frågor om en bil när hon besökte en grav.

Jag var så uppspelt att jag inte riktigt lyckas pricka hela bilen på den övre bilden och mobilkameran gör den inte riktigt rättvisa, men bilen är i ett ljuvligt skick. Den vita lacken är felfri liksom den körsbärsröda inredningen (allt verkar vara rött!). Till och med registreringsskyltarna, som är av den flagnande plastmodellen som kom 1984, är felfria förutom att främre fått sig en liten törn. Det enda att anmärka på är en buckla på vänster bakskärm strax ovanför stötfångaren. Den har haft två ägare och gått 7 200 mil. Utan att önska livet ur någon kan vi kanske gissa att damens make var första ägare till bilen?

Datsun Cherry som modell debuterade 1970 men de två första generationerna såldes under andra namn i Sverige. Generation tre, kallad N10, fick dock heta Cherry även här. 1982 kom så fjärde och sista generationen, kallad N12. Det är sådan som figurerar i detta inlägg. Samma år började man fasa ut namnet Datsun och ersätta det med Nissan. 1985 var sista året Datsun användes och som du ser på bilen i inlägget står det både Datsun och Nissan på bakluckan. 1986 lades modellen ned.

1980 ingick Alfa Romeo och Nissan ett avtal om att ta fram en bil i Golfklassen. Resultatet blev en Cherry som med smärre kosmetiska yttre förändringar förvandlades till Alfa Romeo Arna. Men det var inte bara "badge engineering". Motor, kraftöverföring och framhjulsupphängning kom från Alfasud. Kaross, inredning och bakvagn skeppades från Japan till Neapel där bilen sattes samman. Med andra ord skön japansk formgivning i kombination med pålitlig italiensk teknik, dessutom kompletterad med italienarnas känsla för byggkvalité. Eller hur var det nu? Föga förvånande uteblev succén.

fredag 20 maj 2011

Återbesök bland BMW

I söndags gjorde jag ett återbesök hos BMW-bilarna i inlägget som försvann men som nu dykt upp igen. Nu satt det en skylt uppe på platsen som sa att Bildelsimporten AB huserade där. De är tydligen specialiserade på BMW och Mercedes, vilket kanske förklarar en del av bilarna utanför.

Fler bilar hade nu kommit på plats, bland annat denna karamell: BMW 2002 från 1975. Skicket ser riktigt fint, ja förutom att den saknar bakaxel då. Bilen har varit avställd sen i oktober, finns det anledning till oro? En mycket trevlig bil i alla fall som i det här skicket (med bakaxel på plats) borde vara värd en hel del. 1975 var sista årsmodellen för 2002 och ersattes året efter av 3-serien. Snikvarianten 1502 tillverkades dock till och med 1977.

Fler halvgamla BMW finns också här. Notera till exempel 3-serie med E30-karossen som börjar bli ovanliga och 5-serie med E28-karossen som är ännu ovanligare.

Som du förstår blir det kanske fler återbesök här. Trevlig helg!

torsdag 19 maj 2011

Svampbob fyrkant och två gröna

Idag blir det åter några modeller av Volvos 140-serie. På långfredagen publicerade jag ett inlägg med inte mindre än fem Volvo 140. Idag blir det tre till, alla i trevliga sjuttiotalsfärger.

Som du ser på översta bilden har jag inte kluddat till hela registreringsnumret som jag brukar göra. Anledningen är så klart att inläggsrubriken blir roligare så. (Svampbob fyrkant är en amerikansk animerad serie om en tvättsvamp om du inte visste det.) Bilen är en safarigul Volvo 145 från 1970 i småslitet skick med breddade plåtfälgar från en nyare DL och sänkt framvagn.

Nästa bil stod bara en femtiotal meter från den gula. Det är en oceangrön 144 DL från 1972 i ganska fint skick. Fälgarna bak är lite bredare än fram. Kanske är fälgarna bak från Volvo 164 som hade en halv tum bredare fälgar? Undrar om ägaren tänkt på det? 1972 kunde man välja två motoralternativ till sin DL: B20A med 90 hästar eller B20D med 110. Att denna bil har det senare motoralternativet ser man på emblemet på framskärmen där det står "110" mot blå bakgrund. Bilen har gått 33 000 mil och har haft 19 ägare vilket inte brukar vara bra för bilens skick, men denna verkar vara ett undantag.

I kontrast till detta står den sista bilen, en cypressgrön 142 DL från 1972 som jag hittade ett par dagar senare. Skicket verkar likna den ovan men skillnaden är att den gått 38 500 mil. Och så har den haft en ägare. En! 1! Efter snart 40 år borde bil och ägare var oskiljaktiga. Även om man inte är det minsta bilintresserad borde man väl ändå förstå i detta fall att man som bilägare kan ha känslor för sin bil?

Åh, det känns alltid i kroppen när jag hittar en enägarbil. Jag blir lite uppspelt och fånigt glad. Min omgivning tycker säkert att det är trevligt att jag är glad, men om de visste vad det beror på kanske de inte skulle vara så förstående...

tisdag 17 maj 2011

Skönt skrot i solsken och snösmältning

Lycka! Inlägget som försvann i Bloggerkraschen förra veckan har nu kommit tillbaka så nu publicerar jag det på nytt!

Nu har det varit så vackert väder i flera dagar att det känns lite konstigt att publicera bilder där snön ligger kvar. Jag har dock några godbitar kvar som jag vill dela med mig av och tänker man efter så var det inte länge sen snön försvann. Bilderna idag är tagna i slutet av mars när solen sken starkt och snön smälte fort.

Inte långt från där jag bor ligger ett litet industriområde där jag tidigare fotograferat folkvagnar stående bland glassbilar. Några hundra meter från dessa, på en annan tomt står några mer eller mindre bedagade bilar, mestadels BMW. Jag fastnade så klart för den här sköna trion med tre BMW av den så kallade 02-modellen. I den här bloggens barndom berättade jag lite om modellen när jag funnit en trevlig BMW 1600-2.

Här står en vanlig sedanmodell och två så kallade Touring-modeller. Den mellersta orange bilen, en 1602 Touring från gissningvis 1972-73, ser ut att kunna räddas men den har inga nummerskyltar så kanske är bilen ute ur registret? De övriga två riktiga dåliga ut.

Touring var, som du ser, en halvkombivariant av 02:an som kom 1971. Den skiljer sig från sedanmodellen mer än att den fått en kombilucka. Till exempel är vindrutan mer vinklad och överhänget baktill är 30 centimeter kortare. Som av en händelse publicerade även bloggen Biltrafik en bild på en Touring häromdagen!
Strax intill BMW-trion stod en Mercedes S-klass från 1976 av den modell som kallas W116. Det är närmare bestämt en 450 SE, vilket betyder att den har en V8 på 4,5 liter och 225 hästar. Den ser kanske skaplig ut på bilden men det var den inte.



Jag skrev häromdagen om vilken väg många Mercedes S-klass brukar vandra. Den här bilen får statuera exempel på detta. Denna S-klass besiktigades senast 1997, har varit avställd sen 2001 och har till dags dato haft 20 ägare. Lite rätt har jag kanske.

måndag 16 maj 2011

Fin förädlad fuling


Jag skrev i lördags om Träffpunkt 70, bilträff för sjuttiotasbilar, vilket verkar ha varit lyckat även i år. Klassiker anordnar även Träffpunkt 80 för åttiotalsbilar i september. Även där har det varit olika teman. Om du var helrätt i en brun Toyota Corolla KE30 på Träffpunkt 70, kommer du vara helrätt i dagens bil, oavsett tema!

Bilen är Volkswagen Golf GL Cabriolet från 1982. Det står GLX på emblemet bakluckan, men jag hittar ingen information om en sådan modell någon läsare som vet? Nu är det ju inte det emblemet som är det roliga med denna bil, utan det under höger bakljus: Kamei X1. Det är namnet det hiskeliga kjolpaket som den här bilen har vilket även innefattar en front som förvandlar Golfens lite glada uppsyn till något som liknar Darth Vader. Till utrustningen hör jättestora extraljus och dubbla radioantenner. All denna "förädlande" utrustning kan säkert ha suttit på bilen sen den var ny. Jag tror nämligen att man kunde beställa sin bil utrustad med Kameipaket.

Nu kanske det verkar som jag tycker detta är fult? Och ja, det tycker jag. Jag tycker Golf Cabriolet av de tidigare årsmodellerna är en snygg bil men jag kan inte se att något av det som skruvats på bilen gjort den snyggare.

Då kan man alltså dra slutsatsen att jag inte gillar bilen? Nej, tvärtom, jag gillar den skarpt! Detta är ett riktigt tidsdokument och bör bevaras som den är. Eller nja. Fälgarna är alltför moderna och bör bytas ut mot någon åttiotalsvariant. Det är kul att bilen är i så bra skick och att all utrustning också verkar vara det. På frontspoilern har dock en flisa ramlat bort, men det är rätt lite med tanke på hur utsatt plastbitarna sitter. Den har haft fem ägare och gått knappt 13 000 mil.

Kamei är en vad man idag kallar en stylingfirma. 1982 presenterade de sitt X1-program  och först ut var Volkswagen Golf, Polo och Scirocco. Att det var just detta år, samma som årsmodellen på bilen, gör den bara mer unik! Vill du se mer Kamei X1-utrustade Volkswagen så har du några bilder här. Förundras och förfasas!

Tadaa!

"Angående Mazda 626 83-87 så fanns den ju också som 2-dörrars coupé. Försök att hitta en sådan idag!"  Så skrev Johan S den 5 april i kommentarerna till inlägget om Fiat Regatta där också en Mazda 626 tittar fram.

Tadaa! Titta vad jag hittade på självaste fredagen den trettonde: en Mazda 626 Coupé! Närmare bestämt en 2.0i GT från 1987, vilket innebär att det här är toppmodellen. Den fanns visserligen också med turbo, men jag är osäker om den såldes i Sverige. Jag tycker att det är lyckade linjer på den här bilen. Skicket ser fint ut, men lite rost har försökt motats bort bland annat på skärmkanten bak och runt bakluckans lås.

Jag hoppas innerligt att inlägget jag skrev den 12 maj kommer tillbaka snart efter Bloggers krasch. Annars får jag bita i det sura äpplet och skriva om det. Tur att jag kan glädjas åt nya spännande spaningar, både egna och läsares!

lördag 14 maj 2011

Toyota Brown

Det har varit lite problem med Blogger (bloggverktyget jag använder) och därför har det senaste inlägget liksom de senaste kommentarerna försvunnit. Jag hoppas de dyker upp igen. Nu över till något roligare!

Imorgon är det dags för årets Träffpunkt 70 i Borås. Det är bilträff för endast sjuttiotalsbilar anordnad av tidningen Klassiker. Det är tredje gången den anordnas och varje år har haft ett tema. Första året var det orange, andra året grönt och i år är det brunt som gäller. Det betyder alltså att du är extra välkommen om du kommer i en brun bil. Vågar man gissa att nästa år blir temat gult?

Detta är verkligen en träff jag skulle vilja åka på men det har tyvärr aldrig blivit av och det blir inte det i år heller. Det är långt att åka till Borås och just maj är extra tung arbetsmånad för lärarkåren: kurs- och terminsavslutning, nationella prov, betygssättning och allt vad det kan innebära. Så någon extra ledighet blir det inte tal om. Jag har ju dessutom en blogg att ägna min tid åt! Men jag säger som vanligt: Nästa år Borås!

Jag skrev också förra veckan att jag gärna, på egen hand, skulle vilja fånga en sjuttiotalsjapanare på bild. Och nu har jag en – brun dessutom! Bilen är en Toyota Corolla KE30 från 1975. Tyvärr är det inte jag som såg den utan bloggaren Farbror Sid som fångade den körande vid Gustav Adolfs torg i Stockholm . Stort tack!

Toyota Corolla som modell debuterade 1966, gissningsvis som 1967 års modell, och den modellen kallas E10. 1970 kom efterträdaren E20 och bilen på bilden är ur den tredje generationen, E30, som tillverkades 1974-81. Då Corollan med varje generation växte storleksmässigt så lät Toyota under sjuttiotalet de olika modellgenerationerna överlappa varandra. Därför kunde det vara viktigt om det exempelvis var en Corolla KE20 eller KE30, där den senare alltså var större och modernare.

Toyota är världens mest tillverkade bilmodell. Nu är ju det en definitionsfråga. Volkswagen typ 1, det vill säga folkvagnen, brukar också kallas världens mest sålda bilmodell. Gällande Corolla handlar det om att bilar med namnet Corolla är de mest tillverkade. Gällande folkvagnen handlar det väl om att bilen knappt ändrades (återigen en definitionsfråga) under alla år den tillverkades. Ställ en ny Corolla bredvid den första generationen så finns inga likheter. Ställ en folkvagn från trettiotalet bredvid en från sjuttiotalet (jo jag vet att de tillverkades ända till 2003) så ser du visserligen skillnader, men du ser också tydligt att det är samma modell. En definitionsfråga som sagt.  

Åter till Corollan på bilden. Bilen är svårt matt i lacken och det kliar i putsarfingrarna! Framskärmarna är gissningsvis bytta och visar nog vilken färg hela bilen borde ha. Bakluckan har fått en fläck polerad. Kanske är en helpolering på gång? Hoppas det. Fälgarna kunde få lite färg också, sen är det bara att åka fint till Träffpunkt 70!

Toyotas äldsta modellnamn är, vad jag vet jämte Land Cruiser, Crown. Det är namnet på en av tillverkarens lyxmodeller. Rubriken är så klart en ordlek med detta modellnamn och den här bilens färg. Om nu någon undrade.

onsdag 11 maj 2011

Från drömbil till mardröm

Jag skrev lite i måndags om Audis väg till att bli ett prestigemärke. Jag hade tänkt att några bilar till skulle vara med men jag grottade ner mig i Audi Quattro och Coupé så de fick inte plats. Här kommer därför resterande Audi, alla inskickade från läsare.

I februari skrev jag en del om Audi 100 och för en månad sen skickade Mattias Backman från Stockholm en bild på, vad han beskriver som, en "Audi CC i äckligt bra skick". Vad det rör sig om är en 85:a som haft endast två ägare. Att detta är en tidig årsmodell (den kom alltså 1983) ser man på de utanpåliggande dörrhandtagen. 1988 blev de infällda i karossen. Jag gillar den här modellen, det är lite av en åttiotalsdröm. Åttiotalsbilarna kanske uppfattas som kantiga och gärna lackerade i modefärgen vitt, men flera var också strömlinjeformade och hade mer sobra metallicfärger. Bloggaren Biltrafik skrev om dessa färger i mars i ett inlägg med en nästan likadan bil.

Det fanns också en lyxigare och mer avancerad variant som hette 200. I Sverige såldes bara den mest välutrustade varianten med turbo, fyrhjulsdrift, färddator, AC och ABS. Det gjorde den mer än dubbelt så dyr som en 100 och det är kanske därför den inte är så vanlig här. Även här har Biltrafik varit framme och faktiskt hittat en 200! Men det var 1988 som Audis första riktiga försök med att skapa en lyxbil kom: Audi V8. Här ser du två stycken.

I grunden var det en Audi 100/200 med V8 och fyrhjulsdrift. För att ytterligare skilja den från standardbilen fick den bland annat annorlunda grill integrerad med huven, annorlunda stötfångare, rundade skärmkanter bak (vilka också återfanns på en del 200-modeller) samt originalmonterade aluminiumfälgar. Modellen ersattes 1994 av den avancerade A8.

Bilen i snön skickade Anders Back i Norrtälje i slutet av mars och den andra skickade Robert Jonsson i Duved, alias Imperial 58, förra veckan. Båda är av 1989 års modell. Robert frågar sig i mailet vart alla Audi V8 tagit vägen. Och det kan man fråga sig.

Det är väl med Audi V8 ungefär som med gamla Mercedes S-klass, så kallade "Solvallamercor" (om vi antar att det inte bara är W116-modellen som kallas så). Efter några år tar ägare över som inte riktigt har ekonomin och/eller kunskapen att ta hand om den avancerade bilen och förfallet tilltar. Drömbilen blir en till mardröm. I garaget där jag förut hade min bil stod år efter år en Audi V8 i förfall och samlade damm. Ägaren hade antagligen betalat mer i garagehyra än vad bilen var värd!

Om det blir samma nedåtgående klassresa för en halvgammal Lyxaudi som dito lyxmerca är inte riktigt lika säkert. Mercan går ganska snabbt från lyxbil för direktörer till bruksbil för halvkriminella. Notera att jag hårddrar resonemanget något...

tisdag 10 maj 2011

Två gröna V4:or och två män - en mekande och en mystisk

En vanlig fråga jag ställer mig är vad ägarna till bilar som uppenbart stått länge och ser hängiga ut tänker om dem. Har de några planer? Därför är det roligt att idag kunna lämna en lägesrapport om vad som händer med två av dessa bilar. I mitten av februari upptäckte Nicklas Werner att hans kompis två gröna Saab V4:or figurerade i ett av mina allra första inlägg. Kompisen lät då hälsa att det snart skulle rulla åtminstone en hybrid av de båda.

Den första maj skickade så Nicklas bilden ovan som visar hur kompisen håller på att sätta samman de båda bilarna till en. Glädjande nog valde han att satsa på den bil som var i mest originalskick som grund. Planen är att få bilen rullande och besiktigad så någon regelrätt renovering är det kanske inte. Det är kul ändå att bilen är på väg ut på vägarna igen!

Idag hittade jag ännu en grön Saab 96, denna gång en tyrolergrön 71:a. Bilen ser ganska fin ut och har endast haft fyra ägare men besiktningen gick ut sista september förra året. Den har ganska mycket utrustning, som till exempel extraljus, snobbringar, takräcke och en fläkt på hatthyllan. Dessutom har den kromlister på skärmarna från en äldre 96:a och extra emblem från en nyare. Konstigt att den inte tas omhand då uppenbarligen någon pysslat om bilen och gett den en personlig touch.

Det mest mystiska är dock mannen med solglasögon och hatt som sitter bältad i baksätet. Nu är han ju visserligen en skyltdocka, men ändå? Har han suttit där länge? Kommer han från New York-polisen? Det sitter ju en dekal på bakrutan med texten "Police Department City Of New York". Vaktar han bilen?


Som jag skrev inledningsvis; Ibland undrar jag vad ägarna till bilarna tänker.

måndag 9 maj 2011

Får i ulvakläder

Audi tillverkar prestigebilar som många svenskar gillar och vill äga. Att äga en ny Audi visar på någon slags framgång, antar jag. BMW verkar sända ut samma slags signaler, men är kanske lite finare. Kanske. Jag gillar ju mest gamla och rätt prestigelösa bilar så jag kan avläsa situationen fel. Det kanske är så enkelt att man bara vill ha en bra bil? Audi har dock inte alltid varit ett prestigemärke utan det var först under åttiotalet som vandringen uppåt på statusstegen började. Bilen i dagens inlägg får symbolisera denna brytningstid för Audi.

Det som anses ha startat förändringen av märkets image var lanseringen av Audi Quattro 1980. Det var en världsnyhet! En sportcoupé med fyrhjulsdrift och turboladdad motor var något nytt och Audis slogan Vorsprung durch technik (Försprång genom teknik) passade verkligen bra till modellen. För många är Audi Quattro kanske den bil som symboliserar åttiotalet bäst. Till uppmärksamheten kring modellen och märket bidrog Quattrons rallyframgångar. 1981 kom den första rallysegern och 1982 tog Audi hem konstruktörstiteln. 1983 homologiserades den så kallade Sport Quattron för den nya klassen kallad Grupp B. Den bilen var något annat än den vanliga Quattron, men den bidrog ytterligare till Audis succé. Quattro, som betyder fyra på italienska, är även namnet på Audis alla fyrhjulsdrivna bilar. För att skilja modellen Audi Quattro från dem brukar den kallas "Urquattro". Den tillverkades till 1991.

Lite snöpligt kan tyckas så är inte den svarta bilen på bilden en Audi Quattro, utan en vanlig Audi Coupé GT från 1986. I grunden är det samma bil, en coupémodell baserad på familjebilen 80. Coupén introducerades samma år som Quattro men saknade både turbo och fyrhjulsdrift (fast från 1984 kunde man få det). Men precis som rallybilen Quattro skänkte glans åt vanliga Quattro, skänkte Quattro glans åt den vanliga Coupén. Var det tänkt i alla fall. Bilnördar såg direkt att den saknade Quattrons skärmbreddare och att det var nog inte helt okej. Elaka tungor brukar kalla (mer eller mindre) formsköna coupéer med teknik från någon standardmodell under skalet för "hårfrisörskeracer", på engelska "hair dresser's car".

Hårfrisörskebil eller ej så måste man väl ändå säga att det är en snygg bil? Bilen har det lite modernare utseendet som den fick 1985. Detta är dessutom ett riktigt välskött exemplar och verkar nyligen vara framplockad efter vinterdvalan (bilden togs i mitten av april). Svart lack med röd skinnklädsel klär bilen, tycker jag. Notera att bilen saknar emblem på bakluckan, ett sätt att ta uppmärksamhet från att man "bara" kör en vanlig Coupé.

Sist slänger jag in en bild på en vanlig Audi 80 CC, även den från 1986, fotograferad samma dag. Detta är den andra generationens 80 som kom 1979 och blev liksom Coupén (och Quattron) ansiktslyft 1985. Audi 80 är systerbil till Volkswagen Passat men alltså även grund för GT Coupé och Quattro. Mer tänkte jag inte säga om Audi 80 nu utan jag hoppas få återkomma till den modellen någon gång längre fram.

Det var tänkt att fler Audi skulle ingå i detta inlägg, men då jag råkade grotta ned mig i Audi Quattro, en bil som inte ens finns på bild i det här inlägget, blev det lite för mycket. Därför kan jag redan nu utlova att det kommer fler Audi inom en snar framtid.

söndag 8 maj 2011

En hjälpande hand

Blogollegan Biltrafik skriver i sitt senaste inlägg att han ska ge sig ut på jakt efter nytt carspotting-material på måndag och kanske hitta en Golf sjuttiosjua. En av anledningarna till detta är att han vill komplettera sina inlägg om en grön Passat sjuttiosexa och en grön Polo sjuttiosjua för att visa på Volkswagens för tiden sammanhållna design, framför allt signerad Giugiaro.

Därför passar jag på att idag publicera ett inlägg på just en grön Volkswagen Golf GLS sjuttiosjua som en hjälpande hand! Eller då det gäller Golf så kallas det väl handikapp? Hur som helst besiktigades den här bilen samma dag som jag tog bilden!

Även jag har haft en grön Passat med på bloggen tidigare (och där skriver jag kort även om Golfs design). Jag skrev då att den var baligrün, vilket tyvärr visade sig vara fel. Cliffgrün är troligtvis rätt kulör. Däremot är Golfen i detta inlägg baligrün. Tror jag. Om ni tycker jag verkar osäker kan ni kolla in några av Volkswagens sjuttiotalsfärger här så tror jag ni förstår. Från 1970-77 hittar jag inte mindre än 25 färger med "grün" i namnet, många snarlika! Favoriten måste vara hippigrün från 1970.

Hoppas jag varit till någon hjälp, både för blogollegor och för dem med ovanligt gott färgseende!