måndag 27 juni 2011

1384 mil och redo för skroten

Förra veckan kom ett mail från David Ö med en smått fantastisk historia. Jag återger här Davids mail med smärre ändringar då jag inte vill avslöja ägarens namn och bilens registreringsnummer.
 
Jag snubblade på en Merca för några år sedan, rejält dammig och när jag spanade på mätaren så har den bara gått 1384 mil!

Självklart var jag tvungen att kolla upp vem som ägde den, och det var en väldigt speciell herre som hade vunnit den i något lotteri 1985. Dock tycker han inte om att köra bil då han jobbar som lastbilschaufför så han ställde av den efter ett år och en Europasemester. Han åkte och besiktigade den -93, sen ställde han bilen igen.


När han vann bilen så berättade han att han åkte och skrotade sin gamla Mercedes 180 från 60-talet som hade gått under 10.000 mil, han gillar nämligen inte att sälja bilar och tänker inte heller sälja denna. Under några omständigheter. Han skrotar den hellre!


Som ni ser på bilderna är de tagna för fem år sedan men när jag kollade upp bilen gäller samma sak idag. Bilen tillhör fortfarande samma person och är fortfarande avställd. Även motorcykeln, en Yamaha från 1982, tillhör samma ägare. Den besiktigades senast 1992. Vi får väl gissa att ägaren inte har några planer på att sälja den heller...

Det positiva i det hela är att ägaren bevarat en fantastiskt fin Merca 190. Mercedes 190 är i grunden riktigt snygg bil men jag skulle vilja påstå att alla tillbehör som monterats på den här bilen endast förfular, titta bara på de hemska strålkastarskydden! Vita överdrag till nackskydden känns som bara en Mercedes kan ha. Ändå är det kul att alla grejerna är på plats då de är så tidstypiska.

Mercedes-Benz 190 kom, liksom Ford Sierran i förra inlägget, som 1983 års modell. Därmed utökades modellsortimentet i en för Mercedes ny, mindre storleksklass. Det här var förresten innan Mercedes helt genomfört sitt program med olika "klasser". Mercedes tilltag var så klart till för att locka yngre köpare till märket. Det är alla biltillverkares idé då jag aldrig hört någon som sagt att de vill locka äldre köpare till märket. Hur som helst sålde 190 bra ända till 1993 då efterträdaren C-klass (W202 på Mercedesspråk) kom.

Det negativa i berättelsen om bilen i det här inlägget är så klart att den riskerar att skrotas. Vi får väl hoppas att han i ett svagt ögonblick får för sig att sälja bilen. Om det blir så är det David som kommer att vara den lyckliga köparen. Det har han nämligen bestämt sig för.


söndag 26 juni 2011

Nygammalt

Som jag skrev i förra inlägget om Subarun har jag semester. Mobilen ligger emellertid ändå i fickan så då kan jag ju knäppa en bild om något intressant dyker upp.

Vadå "intressant"? Ford Sierra? Du skojar? Är det något att skriva om? Sierror ser man ju nästan varje dag! Slokande och blårykande exemplar som framförs av någon mindre nogräknad person. Om de nu inte står och förfaller på någon förortsparkering!

Så kan det vara men titta på den här bilen. När såg du en så här tidig årsmodell senast (som i vitt uppvisar vissa likheter med mumintrollet)? Och i det här skicket?

Bilen siktades vid hamnen i Motala nära Motala Motormuseum. Jag gick inte på museet men vem behöver det när man hittar sådana här bilar på parkeringen? Helt gratis dessutom!

Bilen är en Ford Sierra 2,0 Laser från 1985 i ett ypperligt skick. Bilen är extrautrustad med  bakrutejalusi, så kallad "hönstrappa", och dragkrok. Möjligtvis är också fjädringen baktill stärkt då den ser väldigt spänstig ut. Eller är det så att man vant sig vid att se alltför många gamla säckiga Sierrahäckar? Den här bilen har haft fyra ägare, vilket nästan låter mycket i det här fallet, och den har enligt Transportstyrelsen gått 192 mil. Lägg på 10 000 mil så hamnar vi nog närmare det riktiga miltalet. Utifrån mina fördomar drog jag slutsatsen utifrån de få saker som låg framme i den välstädade kupén att bilen ägs av en äldre dam. Men om det vet jag egentligen ingenting. Fördomar om bilägande äldre personer skrev jag om i min sjukhusspaning i början av maj.

Ford Sierra kom som 1983 års modell. Den ersatte då både tyska Taunus och brittiska Cortina, som sedan 1970 i stort sett varit samma bil. Taunus är den skogsrika delen av skifferbergen vid Rhen och Cortina en italiensk vintersportort i Alperna så namnet Sierra, som betyder bergskedja på spanska, valdes säkert med någorlunda omsorg.

Sierra var Fords första modernt strömlinjeformade modell men under skalet var det precis som på föregångarna bakhjulsdrift och längsmonterad motor. Gammalt och nytt med andra ord. Nygammalt. Konservativa Fordkunder hade svårt att acceptera formgivningen och till en början fanns inte ens en riktig sedan, kan ni tänka er! Så småningom tog försäljningen fart och en sedanmodell kom även det efter några år. Efter tio år ersattes Sierra av Mondeo.

Ford Sierra kan av vissa uppfattas som tråkig och identitetslös men av andra som spännande och före sin tid. Allt stämmer väl egentligen in på bilen, det beror väl på vad man fokuserar på. Oavsett uppfattning tycker jag att en Sierra i det här skicket är värd all uppmärksamhet och uppskattning den kan få!

tisdag 21 juni 2011

Subaru i semestertider

För en knapp månad sen skrev jag ett inlägg där en Subaru 1800 från Ljusdal är med. När jag besökte en stadsdel i Uppsala jag inte utforskat så noggrant tidigare fann jag en till! Det kanske finns många? Skicket är väl likvärdigt med den förra Subarun men den här har gått nästan 30 000 mil mer, så den är ursäktad tycker jag. Den dock endast haft tre ägare, fyra färre än olycksbrodern i norr.

Om vi koncentrerar oss på själva designen på denna bil kan man väl konstatera att den inte är särskilt vacker. Hjulen är små och sitter långt in och andra detaljer är rätt klumpiga, se till exempel det överdimensionerade tanklocket. De modernare extraljusen hjälper inte till heller. Att bilen är ful behöver dock inte betyda att jag inte gillar den. Tvärtom anser jag att det är en bil att bevara.

Idag börjar min semester på allvar och det kommer att innebära begränsad tillgång till dator och internet. Det kommer säkert att innebära att uppdateringarna av bloggen kommer att bli mer sporadisk. Vi får se hur det blir med det, men det kommer säkert att göra mig gott att koppla ner, och av, ett tag. Förhoppningsvis blir det i alla fall en del intressant bilspotting som ni får läsa om senare!

söndag 19 juni 2011

Bubbla klädd i jeans

Hela tretton folkabubblor har varit med här på bloggen tidigare så det kan ju tyckas lite överflödigt att skriva om ännu en. Nåväl det kan man ju tycka, men bilen i dagens inlägg är av en årsmodell som inte varit med tidigare. Och tittar man lite noggrannare ser man att är något mer som är intressant med den.

Denna bubbla är en Volkswagen 1303 från 1975, vilket var det sista året som bubblan såldes i Sverige. Bilen är i ett bländande skick! Inte så konstigt kanske då den haft två ägare och endast gått drygt 6 000 mil. Det som först  fångade min blick var dock de små dekalerna på motorluckan och framhuven (det låter lite konstigt men motorn sitter ju bak och bagaget fram) med texten Jeans.

Sjuttiotalet var det årtionde då flest specialutgåvor av bubblan producerades. 1974 fanns exempelvis hela tolv olika! En av dessa var Jeans som baserades på den enklare 1200-modellen. Speciellt med den var bland annat att sätena var klädda med jeanstyg, stripes med texten jeans utmed sidorna och att allt krom på utsidan var svartmålat. Flera olika Jeans-utgåvor följde sedan: 1975, 1976, 1982, 1995 och slutligen år 2000.

Jeansmodellen blev så populär att ett särskilt kit togs fram 1974 så att alla kunde få Jeanslook på sin bubbla. I detta kit ingick bland annat stripes och dekaler, speciella navkapslar som skulle likna jeansknappar och så klart jeansöverdrag till sätena.

Att bilen på bilden inte är en äkta jeansbubbla utan en jeansifierad tar man enklast på att det inte är en 1200 utan en 1303. På oviktigt-vetandekontot kan man även lägga till att a:et i jeans ser annorlunda ut än på en äkta. Kofångarna har dock målats svarta vilket de äkta jeansbubblorna hade men inte de jeansifierade.

Nu kan det ju vara så att det fanns en 1303 Jeans också. Eller så kanske återförsäljarna utrustade nya bilar med kitet. Som vanligt när det gäller information om bilar på internet är det inte helt lätt att få den verifierad. Även den mest inbitne entusiasten som skrivit något kan ha, eller minnas, fel. Mina Jeans-kunskaper fick jag hur som helst främst via en sida som heter Special Edition Beetles. Kul och intressant läsning!

Frågan är när den här bubblan jeansifierades. När den var relativt ny eller har det gjorts på senare tid? Eller kan det vara så att den såldes så här ny? Har någon samlat på roliga tillbehör som har väntat på att få monteras på den rätta bilen? Kommer den att få ytterligare Jeans-tillbehör? Jag avslutar med dessa obesvarade frågor och med ett konstaterande: Gamla folkvagnar är sällan ointressanta!

torsdag 16 juni 2011

Svart kostym med rosalurvigt foder

För att hålla farten uppe på bloggen och samtidigt försöka lätta lite i det dignande bildarkivet är min plan att börja varva kortare inlägg med längre. Vi får se hur det går med det men idag serverar jag i alla fall ett kort inlägg med en Ford Taunus 17M från 1965 som jag sprang på för två månader sen. I början av året hittade jag en snötäckt likadan bil (fast blå) i ett studentkvarter. I det inlägget kan du läsa mer om modellen om du vill.

Just detta exemplar har haft 14 ägare där en eller flera av dem satt sin personliga prägel på bilen. Ett exempel på detta är inredning i rosalurvigt tyg kompletterat med matchande teddytärningar som säkert minskar förarens synfält med minst tio procent. På motorhuven står det Angelika med kromade bokstäver, vilket också är ägarens namn. Om själva kupén mest ser ut som ett Babsans sovrum så är utsidan relativt orörd. Som en svart kostym med rosalurvigt foder. En tjusig vagn är det ändå!

tisdag 14 juni 2011

Storspaning från Norrtälje

För knappt två veckor sen redogjorde jag för en storspaning från Örebro som Jörgen Eriksson gjort. Anders Back gjorde för nästan exakt en månad sen en lyckad spaning i Norrtälje och självklart ville även han dela med sig av sina fynd.

Första bilen är en idag ovanlig syn, en Simca 1000 Luxe Super (LS) från 1966. "Gud en så trevlig bil. Har alltid gillat småbilar med svansmotor" skriver Anders. Och visst är den trevlig! Konstruktionen med motor och drivning bak förknippas väl oftast med folkvagnar men var rätt vanlig på småbilar under femtio- och sextiotalet, varav Fiats och Renaults modeller kanske var vanligast. Detta exemplar har utrustats med lättmetallfälgar vilka jag inte tror är original. Någon läsare som kan identifiera vad de kommer ifrån för bil? En annan fråga som väcks är om denna bil är en bruksbil under sommaren eller om det är en renodlad entusiastbil. Simca 1000 tillverkades från 1962 och ända till 1978!

Bilspanarens Youtubekanal startades i januari men har därefter i stort sett lämnats vind för våg. Någon gång ska jag försöka få mer tid åt den. Någon gång... Hur som helst finns där ett klipp från gissningsvis sjuttiotalets första hälft där åtminstone två Simca 1000 och massor av andra svansmotorbilar är med: Volkswagen, Fiat, Renault, NSU och Porsche. Klippet är en Super 8-film som visar hur amatörförare försöker hantera det beryktade kurvpartiet Adenauer Forst på den än mer beryktade nordslingan på Nürburgring! Notera hur flera förare inte bara överraskas av banans svårighet utan också pendelaxelkonstruktionens lynnighet på många av dessa bilar. Förundras och förfasas över hur bilars aktiva och passiva säkerhet är jämfört med dagens här.

Åter till Anders spaning och här har vi två bilar. Den röda är en Honda CR-X från 1991, en ganska modern bil som nog ändå kan betecknas som en klassiker, en modern klassiker. Liten, tuff och säkert väldigt rolig att köra. Sällan ser man fina orörda exemplar som denna utan många har hamnat i händerna på gasglada unga förare som överskattar sin förmåga både gällande bilkörning och att montera diverse tillbehör på den. Honda CR-X introducerades 1984. Bilen på bilden tillhör den omarbetade versionen som tillverkades 1988-91.

Den gula bilen är en Volvo 142 från 1970. En "trotjänare" tycker Anders det verkar som och som får rulla som bruksbil trots aktningsvärd ålder. Volvo 140 har jag berättat om vid flera tillfällen, senast i mitten av maj då tre stycken figurerade i ett och samma inlägg.

Nästa bil är väl också en trotjänare, en Peugeot 504 från 1976 som rullar som bruksbil. Peugeot 504 är en av mina absoluta favoriter då jag tycker den är ruskigt snygg, även om bakpartiet är lite mesigt. Peugeot 504 debuterade 1969 då den även vann titeln Årets Bil i Europa. I Europa lades tillverkningen ned 1983 men fortsatte i flera länder, som till exempel Nigeria, Kenya och Argentina. Pickupvarianten fortsatte säljas i Europa ända in på 90-talet och i Kina upphörde produktionen av den först 2009! Fler Peugeot 504 kommer att figurera här på bloggen inom en alltför lång framtid hoppas jag.

Utanför jobbet hittade Anders denna Hundkoja, eller Rover Mini Cooper som just detta exemplar heter. Den är från 1998 och är ju lite för ny för den här bloggen, men då den ser i stort sett oförändrad ut jämfört med den första årgången 1959 så platsar den. Fler, gamla Minis eller hundkojor, kärt barn har många namn, kommer också att dyka upp här snart. Det mesta har väl skrivits om dem men vill du läsa lite mer hänvisar jag dig till bloggkollegan Biltrafik som också spanat in just denna bil!

På de tre sista bilderna ser man att Anders förflyttat sig till stormarknaden. Först sprang han på en Opel Kadett GL från 1981. Att fjädringen kapats och takräcke lastat med skidor och halmbal monterats kan kanske se kul ut, men att dessa åtgärder har knappast förlängt bilens livslängd. Detta är den Kadett som kallas D och som var den första framhjulsdrivna Kadetten. Den kom som 1980 års modell och ersattes av Kadett E 1985.

Nästa intressanta bil på stormarknaden var en Plymouth Barracuda från 1965. Det är svårt att säga något om skicket på bilen utifrån bilden men den ser orörd ut. Bilen verkar någon gång ha ramlat ur registret då den har en registreringsskylt som börjar på X (som man började med 2005) och togs i trafik för första gången 2005 men trots detta är svensksåld. Plymouth Barracuda debuterade 1964 och man kan säga att det från början var en fastback-variant av Plymouth Valiant. Kännetecknande för designen är jättelik välvd bakruta. Fult eller fint? Smaken om baken är som baken.

Nu är vi framme vid slutet och en Audi 80 CL från 1984 som ser ut att vara i ett riktigt fint skick. Detta är den andra generationens Audi 80 som kom 1979. Den är liksom den första generationens Audi 80 en snygg bil, båda designade av Giorgetto Giugiaro. En ansiktslyft och inte lika snygg Audi 80 har varit med på bloggen tidigare.

Puh! Bidrag från läsare fortsätter att komma in och det är jätteroligt! Jag har nu kommit till den punkt då inte alla bidrag kan komma med men min målsättning är att några av alla bilder åtminstone ska komma med någon gång, även om det ibland dröjer. Nästa inlägg tror jag dock att jag kommer att tillägna något av min egna fynd.

fredag 10 juni 2011

Fler konstiga Saabar

För några veckor sedan fick jag en bild på en konstig Saab 99 kombi skickad till mig och till kategorin konstiga Saabar kan jag nu lägga till ytterligare två.

Den första hittade jag i Katrineholm förra helgen: en fyrhjulsdriven Saab 900! Det har varit en GLs från gissningsvis 1980 men med dagens Saabterminologi skulle den väl heta Saab 900x. Transportstyrelsen säger att bilen är svart, vilket stämmer med verkligheten, men också att det är en Range Rover från 1974. Lastbilsregistrerad dessutom. Den har haft 22 ägare och varit avställd sen 1997. Konstigt var ordet! Nu är det väl så att någon någon gång gift ihop Saabens kaross med chassit från Range Rovern. En crossover  i ordets rätta bemärkelse och ganska snyggt utfört vad det verkar, även om bilens kanske aldrig varit i trafik i detta tillstånd. Jag borde naturligtvis undersökt bilen närmare undertill för att se hur konstruktionen såg ut men det glömde jag i sommarhettan. Någon har i alla fall roat sig med att slå sönder rutor och lyktor, men har faktiskt missat en del...

Den andra konstiga Saaben hittade jag i Uppsala stående bredvid den Ford Escort som jag uppmärksammade i januari: en Saab 9000 pickup! Grunden är en 9000 Turbo (T16) från 1986 så möjlighet till snabba transporter finns alltså. På grund av solljuset blev bilden lite överexponerad i min mobilkamera men det ser ut som ett seriöst bygge. Vad den lilla takbiten över flaket fyller för funktion kunde jag inte räkna ut annat än att den skuggar bakrutan. På flaket ligger en Crescentmoped ur den så kallade jetlinjeserien från sextiotalet, mer bekant som raketarslet. Så mycket mer än detta hann jag inte se innan jag var tvungen att cykla vidare mot sonens dagis.

Vi får se om sommaren bjuder på fler konstiga Saabar!

torsdag 9 juni 2011

Du pain, du vin, du Citroën...

För en knapp månad sen skickade Anders Wiklund i Östersund bilderna på dagens bil till mig. Dekalen i bakrutan på bilen lyder Du pain, du vin, du Citroën... vilket betyder "Vin, bröd, Citroën" (eller Lite vin, lite bröd och lite Citroën). Devisen är en parafras på en reklamslogan för ost av märket Boursin; Du pain, du vin, du Boursin.

Det rör sig alltså om en Citroën, en DS närmare bestämt, den kanske mest kända modellen vid sidan om lillcittran, 2CV. Och både DS och 2CV har uppnått kultstatus - även utanför Citroënkretsarna. Just detta exemplar är en DSuper från 1973. DSuper låter kanske tjusigt men det var det näst enklaste utförandet detta år.

Anders fick sig en pratstund med ägaren som berättade att han nyss köpt bilen. Skicket beskrivs som skapligt men med en del rost. En hel del delar följde med vid köpet men dit hör inte grejerna på taket. Det är mest en gimmick som ser kul ut men trafiksäkerhetsmässigt är det väl diskutabelt. Det visar sig att nuvarande ägaren är den tredje i ordningen.

DS ska utläsas déesse, vilket betyder gudinna på franska och modellen brukar hyllas för att den är vacker. Jag tycker inte att bilen är särskilt vacker och i Sverige brukar den kallas Paddan, vilket inte är särskilt gudinnelikt. Däremot är det en enormt häftig bil med avancerad teknik och design!

Det är svårt att säga något nytt om Citroën DS då bilen är en ikon och milstolpe i bilhistorien. Hur som helst premiärvisades DS på bilsalongen i Paris 1955 och det var verkligen ett bombnedslag som bröt mot dåtidens sätt att konstruera bilar men också delvis mot Citroëns dittillsvarande modellutbud. Även om få biltillverkare tog efter Citroëns avancerade teknik så har DS ändå haft betydelse i sitt sätt att representera något helt nytt, något som bröt med det gamla. Det är väl däri dess storhet i bilhistorien ligger.

Modellens betydelsen för Citroëns image och varumärke är dessutom enormt, vilket säkert också kan vara en belastning. Alla nya modeller som Citroën presenterat efter DS, och 2CV för den delen, kan på något sätt kännas konventionella trots innovativa lösningar. Om man däremot jämför dessa modeller med andra tillverkares ser man dock att så oftast inte är fallet.

DS hade en avancerad gashydraulisk fjädring men hydrauliken hjälpte även styrning, koppling och växling. 1957 kom en enklare variant kallad ID där endast fjädringen var gashydraulisk. ID är också ett vitsigt namn och utläses idée, det vill säga idé på franska. 1970 bytte ID namn till DSpecial eller DSuper beroende på motoralternativ. Först 20 år efter introduktionen upphörde tillverkningen 1975.

Liksom för många andra är Citroën DS något av en drömbil för mig. Att det förblir en dröm beror dels på att jag inte har råd med en, åtminstone inte ett fint exemplar, och dels på att jag aldrig skulle våga äga en. Skulle något gå sönder skulle jag aldrig kunna fixa den avancerade bilen. Förresten behöver inte en bil vara avancerad för att ställa till det för mig. Jag kan inte meka helt enkelt, så även något så enkelt som en gammal Volvo är mig övermäktigt. Någon gång kanske jag inser att den bil som passar mig bäst nog är en sprillans ny Toyota...

måndag 6 juni 2011

Semestertips

För en månad sedan skrev jag ett inlägg om en Polar 300 jag fastnade för. Perfekt husvagn för den som har en sjuttio- eller åttiotalsbil och inte tycker att ett SMV-ägg passar ihop med bilen. Semestern närmar sig nu för de flesta. Hur gör man då om man vill campa och gillar gamla bilar men ogillar husvagnar? En lösning är att man bor i bilen och då är ju en husbil mest bekvämt. Här följer fyra alternativ, som alla enligt Transportstyrelsen har bostadsinredning. Jag kallar dem husbilar, men en bättre benämning kanske är campinginredda skåpbilar eller minibussar.

Först har vi en Mercedes-Benz 0319D (beteckning enligt Transportstyrelsen men enligt mina källor borde den heta L405 om nu någon expert på modellen motsätter sig) från 1965 parkerad vid ett studentbostadsområde. Den har säkert inte varit husbil från början, till exempel sitter gångjärn under bakrutan men luckan som de var till för är igensvetsad. Hur som helst verkar den ha varit på en del resor med tanke på de klistermärken som sitter i bakrutan, så ombyggnationen har säkert några år på nacken. Däremot ser den ut att nyligen fått en ny lack. Transportstyrelsen säger ännu att den är blå så det kanske stämmer. Bilen ser körklar ut men besiktningen gick ut sista maj så det bör ses över innan man ger sig ut på äventyr. Mercedes 319, som modellen kallas, var Mercedes första skåpbil och tillverkades 1955-67.

Nästa bil siktades vid ett annat studentbostadsområde men är långt ifrån körklar. Det är en Ford Transit från 1977 som varit avställd sen 1997 och därefter verkar den ha blivit övergiven. Troligtvis har även denna bil byggts om till husbil i efterhand. Med tanke på det yttre kanske man inte ska förvänta sig att det är särskilt mysigt därinne bakom de fördragna gardinerna. Ford Transit i den här skepnaden kom 1965 och ersatte då både tyska Ford Taunus Transit och brittiska Ford Thames. Därför kallas denna modell för andra generationen i Tyskland och Mark I i Storbritannien. 1978 kom nästa generation men som egentligen bara var en ansiktslyft version av den förra. Inte förrän 1986 kom en helt ny Transit.

Lite mindre, men ändock, övergiven känns också nästa husbil, en Volkswagen Kleinbus från 1975. Men man kan missta sig och den är faktiskt besiktigad månaden ut. Jag nöjer mig med att konstatera att den är grön och gör inget försök att hitta namnet på kulören vilket jag försökt med i flera tidigare inlägg. Den här ser  proffsigast ut i det här gänget med den jättelika vita överdelen är av märket Campus som är speciellt anpassad till modellen. Folkvagnsbussar, som kallas Typ2, har jag berättat om tidigare och ett inlägg ägnades åt just denna generation kallad T2.

Sist, och kanske minst, har vi återigen en folkvagnsbuss, men av nästa generation, T3, från 1981. Här har man skippat en hög överdel men underliga ventilationgaller på utsidan och gardiner i fönstren avslöjar att här kan man bo! Skicket på den här bussen är fantastiskt fint. Färgen är dåligt återgiven på bilden, men den verkar inte vara den ursprungliga. Vid dragkroken hade lite färg nötts bort och där syntes lite gul färg. Kanske har den sett ut som som den 82:a jag gick igång på i ett tidigare inlägg.

Om nu inget av detta föll dig i smaken så kan man ju faktiskt bo i tält också...

fredag 3 juni 2011

Storspaning från Örebro

Fler och fler hittar till bloggen vilket är fantastiskt roligt! Det kommer också in en hel del bidrag från läsare vilket är minst lika roligt. I dagens inlägg kommer alla bilder från Jörgen Eriksson. Han skrev till mig efter att ha haft gjort en synnerligen lyckosam bilspanarrunda i Örebro. Tack Jörgen!

Vi börjar väl med Toyotan överst eftersom jag tidigare beklagat mig över att inte ha hittat några sjuttiotalsjapanare. Det är en sliten Toyota Carina från 1979 som fixats till med takräcke och sänkt framvagn. En rätt trevlig modell tycker jag. Bakljusarrangemanget tycker jag dock påminner lite om det som en del hottade Volvo 142 hade i början av åttiotalet sådär där man satt dit ett par extra bakljus intill de ordinarie. Inte snyggt. Det känns lite som den här Carinan sjunger på sista versen men som jag konstaterat tidigare vet man sällan vad bilens ägare har för planer. Vi får hoppas på det bästa! Toyota Carina tillverkades i sju generationer där den första kom som 1971 års modell. Bilen på bilden är av den andra generationen, kallad A40, som fanns 1978-81. Lite klurigt i sammanhanget är att namnet kom att användas på olika modeller beroende på marknad.
Sen har vi ett fantastisk trevligt par fina åttiotalare. När såg du en vit Datsun Stanza 1.8 SGL från 1982 med fräsig stripe och en röd Fiat Panda 1000 CL I.E. från 1989 med ett väldigt långt emblem på bakluckan? Att se dessa två intill varandra är en liten tidsresa! Stanzan har haft fyra ägare och gått drygt 10 000 mil. Pandan har endast haft två ägare och Transportstyrelsen anger miltalet till knappt 3 500 mil och det kanske kan stämma med tanke på bilens skick! Man kan säga mycket om dessa två men jag nöjer mig med att uppmärksamma något som i stort sett är utdött idag: märkesspecifika plåtfälgar med lite navkapsel. Se vad snyggt dessa bilar bär upp dem. Idag är det aluminiumfälgar eller plasthjulsidor med fula svarta plåtfälgar bakom.

Modellnamnet Stanza användes på en del Datsun/Nissanmodeller med start 1977. Den enda generation av Stanza som också hette Stanza i Sverige var den på bilden och kallas T11 och tillverkades 1982-86. En urtråkig bil som jag ändå får ett visst habegär till när jag ser den så här.

Fiat Panda debuterade 1980 och var en extremt enkel, funktionell och rätt ful liten bil i samma anda som till exempel Citroën 2CV och Renault 4. En bil att älska med andra ord! Formgivningen stod Giorgetto Giugiaro på Italdesign för. 1986 fick sig bilen lätt ansiktslyftning som gjorde att den fick ett något mer konventionellt utseende. Sverige är ingen stor marknad för asketiska småbilar och i början av nittiotalet upphörde försäljningen här. I andra delar av Europa är man dock mer förtjusta i småbilar och Panda tillverkades i 4,5 miljoner exemplar ända till 2003.

Sist har vi två Oplar, där vi börjar med den äldsta. Det är en Rekord 1700 från 1965 av den generation som kallas A på Opelspråket. Opel Rekord har jag berättar om tidigare, bland annat här. Den här bilen ställdes av i februari och man kan undra varför. Den ser fint ut och har endast haft två ägare. Rekord A tillverkades 1963-65 och fick en design som var klart inspirerad av storasyskonen i GM-koncernen på andra sidan Atlanten. En snygg modell med väldigt lång bagagelucka.

Sista Opeln är en Ascona 1.6 S från 1985 som också endast haft två ägare. Transportstyrelsen säger att den bara gått drygt 3 000 mil vilket känns lite lite, men skicket är mycket gott så ska vi gissa på 13 000? Ascona debuterade 1970 och fyllde luckan storleksmässigt mellan Kadett och Rekord. Den andra generationen, Ascona B, kom 1976 och var liksom föregångaren, Ascona A, bakhjulsdriven. Bilen på bilden tillhör den tredje och sista generationen, Ascona C, som kom 1982. Till skillnad från dess föregångare har jag svårt att uppbringa någon vidare entusiasm över denna modell. Det är inte att den är framhjulsdriven utan den känns bara tråkig. 1989 ersattes den av Vectra. Kanske hade också Opel tröttnat på den?

onsdag 1 juni 2011

Volga 164

I förra inlägget, som behandlade en Saab 900 EMS, beskrev jag hur svårt det ibland är att vara en bilspanare. Dagens inlägg visar att det ibland också är lätt. På väg till jobbet såg jag denna bil stå vid en byggarbetsplats. Smidigt värre, bara att stanna till och knäppa några kort för att sedan rusa iväg igen.

Bilen är en Volga, förlåt, Volvo 164 från 1969. Den saknar mycket av det krom som modellen ska ha och när jag såg bilen på avstånd snett bakifrån trodde jag därför att det var en 144. Säkerligen har den någon gång blivit omlackad och då har man satt igen alla hål för kromlisterna. Sätena är överdragna med någon typ av leopardmönstrat teddytyg, antagligen för att dölja en sliten tygklädsel. 1969 var enda året med tygklädsel som standard i 164. Året efter blev läderklädsel standard och tyg gick endast att få som tillval. I ett av de första inläggen jag skrev på denna blogg berättade jag lite om Volvo 164. Du kan läsa det här.

Hur kommer det sig då att jag (hrm...) råkade skriva Volga istället för Volvo? Jo, i TV-serien MacGyver om den äventyrlige MacGyver fick Volvo 164 agera någon slags okänd öststatsbil, kanske Volga. Liksom bilen på bilden har den då berövats krom och den diagonala ribban i grillen som är så starkt förknippad med Volvo. Till skillnad från bilen på bilden har MacGyverbilarna självfallet blivit av med sina emblem för att ytterligare dölja ursprunget. På den fantastiska Internet Movie Cars Database hittar du bilder från avsnittet jag tänker på. I kommentarerna kan också se att Volvo 164 varit med i fler MacGyveravsnitt, men aldrig som sig själv. I ett klipp på Youtube kan du till exempel se den som en indisk (?) taxi! Här är klippet. Vet någon läsare vad den ska spela i andra avsnitt?

Varför Volvo 164 fått dessa, kanske inte så glamorösa, roller kan jag endast spekulera i. En förklaring ligger väl i att Volvo 164 ser lite konstig ut. Förklaringen till det kan vara Volvos beslut på sextiotalet att med liten budget ta fram en lyxmodell. Redan i slutet av femtiotalet hade Volvo planer på en större lyxbil och resultatet blev P358. Den formgavs av  Jan Wilsgaard, Volvos chefsdesigner under många år, och var en stor och lyxig vagn med en front som dominerades av en jättegrill som flankerades av två inbyggda "extraljus". Projektet låg dock illa till i tiden. I USA, som så klart var en viktig marknad, började kompaktare modeller bli alltmer populära och projektet lades ned. När arbetet med 140-serien startade fanns också planer på en större modell med volymbilen som grund. Det mesta av budgeten gick naturligtvis till den nya volymmodellen så lyxmodellen fick inte kosta för mycket att ta fram. Resultatet blev Volvo 164, förenklat en Volvo 144 med framdel från P358, om än i någon omarbetad form.

En annan förklaring till rollen i MacGyver är att dessa avsnitt spelades in när Kalla kriget fortfarande rådde. Alla tidiga avsnitt av MacGyver spelades in i USA och de senare även i Kanada, men aldrig i Europa, Sydamerika eller var handlingen nu kunde utspela sig. Hur som helst var nog tillgången på öststatsvagnar inte särskilt god i vare sig USA eller Kanada. Varför man då valde Volvo 164 som stand in har nog att göra med att den ser lite konstig ut, kanske rent av ful. Som alla öststatsbilar gjorde i amerikaners ögon under Kalla kriget.
Jag slänger in en sista bild också på min egen bil som får vara med för att visa att Volvo 164 kan vara snygg också. Fulsnygg kanske, men ändå snygg.