Hej mitt åttiotal!

I helgen är det dags för en av årets roligaste bilträffar: Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i Stjärnhov. När jag funderade över en passande bild till dagens inlägg kom jag att tänka på en bild jag tog i somras när jag var på loppis i Hjuken i Västerbotten. Bland gamla fåtöljer, slalomskidor och virkade dukar fanns en vägg med sju till synes oanvända bakrutejalusier (i folkmun hönstrappor eller raggartrappor)! Åttiotalets kanske viktigaste tillbehör! Trots lågt pris verkade intresset vara svalt för dem. Konstigt. Om du är sugen är det alltså läge att åka dit och fynda! Kan du förresten identifiera till vilka bilmodeller hönstrapporna passar till?

Utanför loppisen gjordes också fynd i form av en Datsun Nissan Cherry 1.5 GL från 1984! Knappt 25000 mil, 10 ägare och i skapligt skick. Notera konstig stötfångare framtill och tuff spoiler baktill. Nissan Cherry av denna generation har jag skrivit om tidigare.

Många mil har det blivit körda i sommar med min Saab 900 Turbo - med bakrutejalusi - (bland annat till Västerbotten) och i början av augusti passerades 44000 mil. Detta stora ögonblick fångades såklart på bild. även om det inte fanns tid att stanna för det. Jag åker såklart till Träffpunkt 80 i Saaben, vi ses väl där?

God jul!

Med en Nissan Micra klädd i (brunslaskig) snö önskas Bilspanarens alla läsare en riktigt god jul!

En Micra, ska det va nå´t? Jodå, snart är första generationens Micra borta och glömd så därför passar den väl att uppmärksammas till årets största högtid. Trots att jag passerar denna bil i stort sett varje dag har jag inte skrivit ned registreringsnumret (och jag kan inte kolla det nu eftersom jag just nu inte är hemma i Uppsala) så jag vet egentligen inget om den förutom att den står igensnöad med sommardäcken på.

Jag har också en bild på den från i somras, då tillsammans med den Lancia A112 Abarth jag berättat om tidigare. Där ser man att den ser fin ut i skicket och att den av utseendet att döma torde vara av årsmodell 1986-88. Nissan Micra skrev jag också om i juletid förra året. Du kan läsa om den här.

Klassiker nr 1 2013. De fina bilderna på Luxen tog Simon Hamelius i Klassikers studio.

Till mellandagarna hoppas jag kunna knåpa ihop ett inlägg till. Om det nu inte blir av och du är lässugen, kan jag rekommendera att du köper det nya numret av Klassiker som är ute i butik den 28 december (prenumeranter har den redan). Där kan du läsa köpguiden som avhandlar Saab 900 Turbo - med kalasfina bilder på min bil! I en annan del av tidningen hittar du en stor PV-spaning och där har jag bidragit med flera fynd. Och så finns det ju massor av annat bra också i tidningen som jag inte har någon inblandning i alls. Trevlig läsning!

Träffpunkt 80 på riktigt

I helgen var det Träffpunkt 80, den stora bilträffen för åttiotalsfordon. Årets träff hade tur med vackert väder, många besökare och blev mycket lyckad! Jag fick en fråga på Bilspanaren på Facebook om jag inte kunde göra ett album med bilder för dem som inte hade möjlighet att vara där. Det var ju en utmärkt idé, men jag var funktionär och hade tyvärr högst begränsat med tid att gå runt med kameran. Som tur är kan man dock ha turen att springa på spontana bilträffar ibland (som till exempel här), och det är vad dagens inlägg handlar om. Ibland samlas utan någon tanke några åttiotalsbilar på ett och samma ställe - Träffpunkt 80 på riktigt!

Den första bilden togs förra sommaren av den flitige bilspanaren Jörgen. Här har en Toyota Camry Touring från 1988, Volvo 240 GL från 1988, Toyota Corolla från 1984, Mazda 323F från 1990 (modellen presenterades 1989 som 1990 års modell så den får vara med här) och Nissan Sunny från 1988 hamnat på undantag på en parkeringsplats någonstans i Örebro. Sedan bilden togs har Corollan och Sunnyn tyvärr skrotats. Värt att notera är att Volvon, som varit avställd sen 2010, endast haft två ägare och rullat knappt 12000 mil. Dags för en räddningsaktion?

Nästa bild på en snygg hyreshusmiljö togs i april av den lika flitige bilspanaren Marcus i Ljusdal. Här har jag inte kunnat tyda registreringsskyltarna så jag vet inte exakta årsmodeller. Det är i alla fall en Saab 900 (sannolikt från 1986), en Saab 99 (1983-84) och en Opel Kadett (1984-88). Tittar man inte så noga så ser man inte att jag retuscherat bort en Renault Kangoo bredvid Kadetten.

Nästa bild knäppte jag själv idag med mobilen på väg hem från jobbet. Här står en Peugeot 205 från 1989, en Volvo 345 från 1983 och en Volkswagen Golf från 1980 på rad. Precis när jag tagit bilden susade en BMW 5-serie med E28-karossen förbi. Med kjolpaket! Vilken bild det hade blivit!

I Umeå förra sommaren knäppte jag nästa bild. Här har en snyggt gul Volvo 244 från 1982, en Honda Accord från 1990 (liksom Mazdan ovan presenterad 1989 som 1990 års modell) och en Renault 5 från 1990 hamnat bredvid varandra. Renaulten och Hondan är avställda sedan ett par år, men Volvon, med endast tre ägare på nacken, är besiktigad och i trafik.

Sist men inte minst har vi en åter en bild från Umeå som jag knäppte nu i somras. Här stor en Renault Trafic, avställd sedan sju år, bredvid en Mitsubishi Lancer. Båda är av 1987 års modell.

Nöjer du dig inte med detta utan ändå vill se bilder från Träffpunkt 80 kommer bilder att dyka upp på Klassikers webbplats (och säkert många andra ställen på nätet) så småningom. Redan nu kan du se filmen från träffen på Klassiker.nu!

P-märkt

Bilderna i detta inlägg visar ett ganska vanligt problem. Bilar som lämnats att förfalla istället för att köras till skroten eller tas om hand på annat sätt. De är ett problem för miljön då till exempel olja och bensin kan läcka med föroreningar som följd. Den upplevda miljön skadas också - det blir sällan vackrare eller roligare av att ha rostande skrothögar med sönderslagna rutor på parkeringen utanför huset. Det ger ingen status till bostadsområdet direkt, även om skrotbilarna snarare är ett symtom än en orsak till områdets problem.

Ett problem med detta är att övergivna bilar i vissa fall hamnar under kommunens ansvar och att de då också får stå för de kostnader som det medför. Naturvårdsverkets nyligen presenterade utredning ”Uttjänta bilar och miljön” (som du kan läsa här) är ett försök att bland annat komma till rätta med detta problem. Och det är ju bra. Tyvärr innehåller utredningen även förslag som allvarligt hotar den fordonshistoriska kulturgärning som Sveriges stora grupp bilentusiaster gör. Bland annat föreslås begränsningar i hur många bilar en privatperson får äga, hur länge en bil får vara avställd för att inte betraktas som avfall och att i princip all demontering av reservdelar från en bil ska kunna anses som bilskrotning som kräver tillstånd. Många bilentusiaster förfasas så klart. Motorhistoriska Riksförbundet har protesterat kraftigt (du kan läsa MHRF:s remissvar här) och en webbaserad protestlista har upprättats (du hittar den här). Vi får hoppas att detta nu gör intryck och att en ny utredning presenteras, men där hänsyn tagits till oss bilentusiaster.

Nog om detta och över till dagens bilar som jag fann på en parkeringsplats vid ett av Uppsalas många studentbostadsområden. Det är sällan svårt att finna en gammal bil som står och skrotar vid dessa, det har jag visat tidigare här på bloggen (exempelvis här). Studenter tycks överge sina uttjänta bilar på samma sätt som de överger sina uttjänta cyklar. Just den här parkeringsplatsen är riktigt välfylld. Knappast något som bidrar till en bättre och trevligare miljö, som jag beskrivit ovan, men ett kul fynd för en bilspanare! Ingen av bilarna är särskilt ovanlig i trafikbilden, men de är det nog snart, och stående tillsammans så här är det lite fascinerande att vandra runt bland dem. Jag gick runt för att försöka få bilder där bara åttiotalarna men inga modernare bilar syntes och kände att jag gjorde en liten tidsresa, om lite solkig.

Vad är det då för bilar? En Volvo 740 (745) GL från 1988 är knappast iögonfallande. Senaste besiktningen utfördes 2007 och sedan 2008 är den avställd. Det är lite fascinerande att denna långtidsparkerare lätt kan tas för någons dagliga bruksvagn. Endast ett trasigt bakljusglas och ett tomt däck skvallrar om att den lämnats åt sitt öde. Till detta kan nämnas att den rullat över 47000 mil, något som inte heller syns så värst mycket. Bredvid den står en ganska frisk Opel Kadett (av den generation som kallas E) från från 1990 med sönderslagen sidoruta. Senaste besiktning 2007 och avställd 2008. Även den en ganska vanlig modell, även om de blir färre.

Strax intill dessa står en desto ovanligare vagn. Det är en Ford Orion från 1988. Jag börjar upprepa mig nu, men även denna bil besiktigades senast 2007 och ställdes av 2008. Ford Orion var sedanvarianten av Ford Escort. Orion var dessutom mer välutrustad än Escort, men till föga nytta. Escorten sålde bättre. Kanske var det den mer flexibla halvkombiluckan som gjorde det. Sedanmodellen var kanske för gubbig? Fenomenet känns igen från till exempel Volkswagen Golf. Sedanvarianten av Golf, Jetta, blev aldrig lika populär som halvkombin. Volkswagen försökte byta namn för att försöka öka populariteten, först till Vento och sedan till Bora. Det hjälpte föga och Golf förblev storsäljaren. På den Nordamerikanska marknaden är det dock annorlunda. Där har sedanmodellen alltid hetat Jetta och sålt bra. Även Ford bytte så småningom namn på Orion. Man tog det säkra före det osäkra så den fick då heta Escort!

Framför dessa står den äldsta bilen i samlingen, en Volvo 240 (244) från 1984. Besiktigad i april 2008, men avställd i september samma år. Volvo 240 från mitten av åttiotalet och bakåt börjar bli ovanliga, åtminstone om man ser till hur många som har funnits. Bilen på bilden har den upprätta grillen och den lite längre huv från Volvo 260. Nytt för modellåret 1984 var att även även 240 GLE, GLT och Turbo utrustades med dessa. Bilen på bilden är dock inte en sådan utan har fått grill och huv utbytt någon gång.

På en annan del av parkeringen huserar fyra andra objekt. En vanlig bil fortfarande är senare årgångar av Saab 900 av den första generationen. Den röda på bilderna är en 900i från 1989 och är avställd sedan 2007. Audi 80 i en bulliga kostym som kom 1986 är också ganska vanlig. Den vita här är från 1988 och avställd sedan 2007. Nissan Micra av första generationen är ju också vanlig, men tänk efter hur många det var för några år sedan. Snart är de alla borta. Den gråa är från 1988 och ställdes av 2009. Sist ut är den röda Opel Omegan, en bilmodell man ser rätt få av idag, både av den första och andra (och sista) generationen. Detta exemplar är från 1991 och har varit avställt sedan 2007.

Naturligtvis finns nu ett antal obesvarade frågor om varför bilarna står här. Jag har inte kollat upp vem som äger bilarna, men jag gissar att det är en och samma till åtminstone ett par av dem. Varför ägarna låter bilarna stå så här kan vi bara spekulera i. Om det nu anses för dyrt att köra dem till skroten, varför då inte försöka sälja dem medan de har något värde? Gissningsvis kommer de på ett eller annat sätt att hamna på skroten så småningom i alla fall. Innan detta sker har vi i alla fall det något tveksamma nöjet att avnjuta en hel drös bedagade åttiotalare på ett och samma ställe. Tänk om man på något ställe kunde ställa undan bilarna där de inte störde miljön så mycket. En P-märkt plats där bilarna fredats från skrotning. Där kunde de stå och påminna om hur den svenska vagnparken såg ut för 20 år sedan.

På den avslutande bilden har jag på ett taffligt sätt försökt fräscha till bilarna lite. Jag gjorde det mest på skoj, men också för att påminna om den tid då dessa bilar var moderna, omtyckta och ompysslade.

Fler parkeringar som rubbar tidsuppfattningen kommer att dyka på här på bloggen i inlägg längre fram.

Avbockad Datsun

Idag har vi kommit fram till finalen på Japantemat på bloggen. Till detta tillfälle har jag sparat en personlig favorit. Liksom fågelskådare har en lista över fåglar de vill se (det antar jag att de har i alla fall) har jag en lista över bilar jag vill se. Ett litet urval från listan följer här: Audi 50, Datsun 120 A, Fiat Ritmo, Peugeot 604, Renault 14, Skoda 130, Saab-Lancia 600 och Volkswagen K70. Ett par av dessa har jag redan lyckats finna och således kunnat bocka av på listan, nämligen Fiat Ritmo (lite för ny årsmodell dock) och Saab-Lancia 600.

Listan är såklart högst subjektiv och dessutom väldigt otydligt avgränsad. Varje gång jag tänker på den dyker alltid fler bilar upp (Ja just ja, Honda Jazz borde vara med) och ibland när jag hittar en bil tänker jag att den där borde ha varit på min lista (som till exempel Vauxhall Chevette).

Med dagens bil kan jag således bocka av ännu en bil på listan: Datsun 120 A! Till min stora lycka har den bosatt sig bara några kvarter ifrån där jag bor så den förgyller min väg till jobbet flera gånger i veckan. Om vi ska vara noga med detaljer, och det ska vi ju, så är det en Datsun 120 A F-II från 1978. Jag antar att anledningen till att Datsun 120 A finns på min lista är att den i mina ögon är en ultimat sjuttiotalsjapanare. Den har svårsmält design (det vill säga ful men värd att älska), glad färg och spinkiga små hjul med navkapslar av typen sockerkaksform, något som tyvärr saknas på bilen i detta inlägg.

Just detta exemplar ser riktigt fint ut även om det inte är perfekt. Den är omlackad någon gång, men gissningsvis är kulören original. Den har haft sex ägare och enligt Transportstyrelsen har den rullat drygt 9600 mil, vilket kanske kan stämma.

Modellen kom 1971 och den första generationen kallas E11. På vissa marknader hette den Cherry men i Europa hette den 100 A med enlitersmotor eller 120 A med 1,2-litersmotor. Till skillnad från många japanska bilar från samma tid hade Cherry framhjulsdrift. 1974 kom generation två kallad F10. I modellnamnet lades även F-II till. Det var en uppdaterad version av den föregående som på utsidan fick ny front och akter. 1978 kom nästa generation kallad N10 och den fick heta Cherry även i Europa. En sådan mintgrönmetallic hade min flourtant när jag var liten och den modellen finns naturligtvis på min lista. Sista Cherrygenerationen blev N12, som du kunnat se här på bloggen ett par gånger tidigare (som till exempel här).

Kanske är detta orsaken till att detta exemplar överlevt?

Nu blir det paus från japanska bilar ett tag, men jag lovar att det kommer att dyka upp fler. Ha nu en riktigt trevlig Valborg (eller Sista april som man säger om man är mer studentikos) och fin Första maj!

My Fair Lady

Just nu har jag sportlov så vad kan vara mer passande än att fortsätta med sportbilstemat som inleddes med MGB GT? Idag blir det återigen en mer folklig sportvagn efter excesserna med Iso Rivolta och Citroën SM. Någon skulle kanske invända mot min användning av ordet sportvagn då de bilar som hittills figurerat kanske bör benämnas Gran Turismo, det vill säga GT-vagnar. Naturligtvis gör de inte bort sig på en kurvig småväg men en snabb och bekväm tur på en rak väg mot ett avlägset mål är nog dessa bilars rätta element. Detta stämmer säkert in även på dagens bil.

I slutet av sommaren tog jag en tur i närliggande kvarter och fann då denna Datsun 280ZX med targatak. Detta är en så kallad 2+2, vilket betyder att den har ett minimalt baksäte. Modellen fanns också i ren tvåsitsig variant och har en något mer attraktiv taklinje, även om skillnaderna är små. Under huven sitter en rak sexa på 2,8 liter och 145 hästar. Från 1981 kunde man även få den med turbo och då steg effekten. Detta är dock en 80:a, men den togs i trafik i Sverige först 1985. Stora stötfångare med "stötfångarhorn" avslöjar att det troligtvis rör sig om en USA-import. 10 ägare och 14000 mil verkar inte ha slitit på bilen direkt då den ser fin ut. Lackerade stötfångare samt motorhuv i avvikande färg har jag sett på flera exemplar av modellen, men jag vet inte om det är originalutförande. Backspeglarna är det i alla fall inte.

Datsun 280ZX tillverkades från 1979 till 1983. Internbeteckningen på denna modell är S130 och den ersatte S30, mer känd som 240Z, 260Z och 280Z. S30 var billig men samtidigt läckert formgiven och med prestanda som spöade betydligt dyrare bilar. Den blev en succé, framför allt i USA. Efterträdaren anpassades antagligen för att passa den amerikanska marknaden och växte till vissas förtret på sig en del jämfört med föregångaren. Den blev mer GT- än sportvagn. Även denna generation blev populär i USA där den marknadsfördes som Datsun by Nissan. (Jag har tidigare försökt skriva om namnförvirringen gällande Datsun/Nissan,) I Japan hette dock Datsun 280ZX istället Nissan Fairlady Z.

Det något fåniga namnet Fairlady började användas av Nissan redan 1959 och det sägs att det var ordföranden för Nissan Motors, Katsuji Kawamata, som efter att ha sett musikalen "My Fair Lady" på Broadway 1958 bestämde att Fairlady var ett passande namn på koncernens sportbilar. Utanför Japan var det nog få som höll med och därför kom andra namn så småningom att användas på exportmarknaderna. Fairlady används fortfarande i Japan och idag är det den modell som heter 370Z här som heter Fairlady Z i hemlandet.

Att ha teman på bloggen är kul men blir lite tråkigt i längden då det är begränsande. Dessutom är sportbilar inte mitt främsta intresse, så jag kan väl redan nu flagga för att kommande inlägg kommer att blandas upp med diverse osportiga bruksvagnar.

Mellanklass i mellandagarna

Så i mellandagarna har vi nu nått det sista inlägget om kantiga Nissan, åtminstone för den här gången. Vi har nu kommit fram till mellanklassaren Bluebird.

Bluebird är ett av de äldsta japanska modellnamnen och har funnits sedan femtiotalet. Det har suttit på rad olika Datsun-/Nissanmodeller genom åren och används än idag i Japan och Kina. I Sverige såldes vad jag vet tre modeller under namnet Bluebird, dels den med internbeteckningen 910 som fanns mellan 1980 och 1986, dels dess efterföljare med internbeteckningen U11 som jag tror såldes endast under en mycket kort period då den ersattes av den modell som figurerar på bilderna i detta inlägg. Modellen har internbeteckningen T12, men är egentligen inte en Bluebird! Jag återkommer till det.

Än idag rullar en del exemplar av dessa Bluebirds men de börjar fasas ut, vilket de tre bilarna i detta inlägg får illustrera. Jag har faktiskt jagat runt efter en fjärde Bluebird med åttiotalstrendig tvåtonslack i stadsdelen Svartbäcken, som jag såg en gång en mörk kväll utan möjlighet att fota. Tyvärr har jag inte återfunnit den. Vi får nöja oss med dessa tre lika åttiotalstrendigt vita exemplar som alla rullat runt 20000 mil. En av dem är på väg mot de sälla jaktmarkerna och jag tror många Bluebirds står på tur.

Den första Bluebirden återfanns i juni av Jörgen i Örebro. En bucklig och rostig halvkombi där ett emblem på bakluckan ramlat bort. Ska vi gissa att det stod 2.0 SLX på det? Den har haft endast tre ägare och årsmodellen anges till 1988. Under detta år fick modellen en ansiktslyftning men detta exemplar har dock det äldre utseendet, vilket kanske förklaras av att den registrerades första gången i oktober 1987.

Nästa Bluebird är en sedan med beteckningen 2.0 SLX som jag fann i Umeå i somras. Den har det lite modernare utseendet med bland annat ny grill och nya stötfångare, Årsmodellen anges även här till 1988 men bilen togs i trafik första gången i april 1989. Kanske var det svårt att få iväg den från försäljningshallen? Omodernt kantig och dessutom en sedan. Svenskarna har ju fostrats av Volvo och Saab att bilar ska vara en halv eller hel kombi och en ha en stor dörr baktill. Detta exemplar ser riktigt skapligt ut och har haft åtta ägare.

Sista bilen är återigen en halvkombi som jag fann i mars. Vad jag kan se står det SGX på bakluckan och innan det gissar jag att det stått 2.0. Den är svårt rostig och har något som jag tycker man sällan ser idag, nämligen utbytta framskärmar i avvikande färg, i detta fall verkar det vara ekonomiplåt i mattsvart. Detta exemplar är från 1990, har haft elva ägare och ställdes av ungefär samtidigt som bilden togs.

Vad menade jag då med att detta inte är en Bluebird? I Sverige såldes fram till 1985 en modell som hette Stanza. Den har varit med i ett tidigare inlägg, då med bilder från Örebro även de tagna av Jörgen som bidrog med de första bilderna i detta inlägg. Den modellens internbeteckning var T11 och efterträdaren hette således T12. För den europeiska marknaden kom T12 att byggas i England och fick då namnet Bluebird. På andra marknader hette den dock Stanza (i Australien hette den dock Auster). Man kan faktiskt se att modellerna är besläktade på ventilationsgallret framför baklyktorna. Det är väl också det mest radikala designgreppet på dessa annars rätt identitetslösa standardjapaner.

Bluebird T12 ersattes av Primera 1990, men Bluebird levde som sagt kvar som namn på andra modeller och på andra marknader. Namnet Stanza levde också kvar ett par år till på den amerikanska marknaden på en basmodell av Bluebird U12. Solklart?

Stötkänslig småbil

De kantiga Nissanspaningarna fortsätter idag vidare och har nu kommit fram till minstingen Micra. Imorgon börjar mitt jullov och på fredag åker jag till Umeå för att fira jul. Och bilderna på den första bilen i inlägget kommer från mitt förra besök där.

Vi önskar oss väl alla en vit jul och vad passar då bättre än en åttiotalsbil i det årtiondets modefärg? Bilen är en Nissan Micra GL från 1988 i "Exclusive"-utförande. Förutom exklusiva klistermärken på framskärmarna ingick i detta utförande även glastaklucka, stripes, vit spoiler på bakluckan, vita backspeglar, vita stötfångare och vita hjulsidor! Detta exemplar har dessutom fått matchande överdrag till baksätet. Denna Micra ser ut att ha klarat åldern bra, men så har den också rullat blott 8000 mil.

Nissan Micra, eller March som den hette hemma i Japan och på den asiatiska marknaden, introducerades som 1983 års modell. I Sverige blev Micra klassad som en dödsfälla efter att Folksam rapporterat att modellen knycklats ihop som papper i diverse krockar. Medierna hakade såklart på och man skulle kunna tro att dödsfällan var dödsdömd på den svenska marknaden, men faktum är att den sålde rätt bra trots att passagerarna agerade deformatinszon. Därför finns det förhållandevis många Micror av den första generationen, kallad K10, kvar i landet. 1993 kom efterträdaren K11, säkerligen en bättre bil på alla Som den som första japanska bil knep den vid premiären titeln Årets bil i Europa.

Den andra bilen omges passande nog av snö, men det är dock den som föll i fjol. Marcus i Ljusdal skickade nämligen bilden redan i april. Denna Micra är av lite nyare årgång vilket bland annat syns på annorlunda stötfångare och kylargrill som kom 1989. Lite ovanligt på denna bil är stort soltak i tyg, i övrigt är det kanske inte så mycket att yvas över.

Jag kan inte lova fler Nissan innan jul men jag ett par stycken kvar. Nu ska återgå till att njuta av den nyblivna ledigheten!

Nissan av nyttokaraktär

Förra inlägget avhandlade kantiga Nissan och idag fortsätter den rätvinkliga Nissanresan med två lådor på hjul. Idag är det läsare som bidragit med bilderna.

Erik i Umeå skickade flera bilder till mig i somras varav flera tidigare har publicerats här på bloggen. Bland dessa bilder fanns en Nissan Vanette SGX från 1991 med stilig tvåtonslack. Jag själv såg faktiskt samma bil när jag var i Umeå i somras. Bilen ställdes nyligen av när besiktningen löpte ut och den har haft 10 ägare.  

Grymt ovanlig minibuss, i relativt fint skick (särskilt för att vara en minibuss, dessa brukar få uthärda mycket stryk!). Kan inte minnas om jag någonsin sett en sådan här förut? skriver Erik.

Jag vet faktiskt inte hur ovanlig Nissan Vanette var när den var ny, men jag minns inte att jag sett många. Den till utseendet liknande Toyota Model F känns som den var betydligt vanligare även om den inte är det idag. En snabbkoll på Blocket.se idag visade sig dock vara lyckosam! Det finns faktiskt en Vanette till salu just nu i Dalarna. Även det en 91:a och i samma färgkombination.

Denna generation av Nissan Vanette med internkod C22 tillverkades från 1985 till 1994. Jag vet dock inte hur länge den marknadsfördes i Sverige. I USA hette den kort och gott Nissan Van och såldes där mellan 1987 och 1990. För den amerikanska marknaden fick Vanette en större 2,4-liters motor. Det blev då trångt i motorutrymmet vilket ledde till problem med överhettning och motorbränder. Bilarna återkallades i fyra omgångar för åtgärder, men då detta inte avhjälpte problemen och en rättegång närmade sig, beslutade Nissan 1994 att återköpa alla Nissan Van i hela USA. Några få behöll sina bilar men resten skrotades. Således torde Nissan Van/Vanette vara rätt ovanlig även i USA!

När såg du en Nissan Urvan senast? skrev David Ö som rubrik i mailet från oktober innehållande bilderna på nästa bil. Det kan jag faktiskt inte minnas och ska jag vara ärlig så hade jag glömt bort att den existerade över huvud taget! Men nu har minnet kommit åter och jag minns att jag i min ungdom tyckte att Urvan var ett väldigt roligt namn. Jag gissar att det är lek med orden urban (som har med staden att göra) och van (skåpbil), men resultatet är väl sådär.

Nissan Urvan var nog inte så ovanlig som ny, men idag finns säkerligen inte många kvar. Rostkänslighet och hårt brukande har säkert knäckt de flesta. Exemplaret på bilderna är från 1986, har varit avställt sedan 1998 men har faktiskt endast haft tre ägare. David konstaterar att som alla andra tokrostiga bilar, så är även denna Tuff Kote Dinol-behandlad.

Det tveksamma namnet Urvan var ett namn för exportmarknaden. I hemlandet Japan hette den Caravan. Den generation Urvan som bilen på bilden representerar kallas E23 och tillverkades mellan 1981 och 1986.


Det kanske kan verka lite väl nördigt att skriva om dessa fordon av nyttokaraktär. Till dessa räknar jag transportbilar, minibussar, pickuper med flera. Vissa modeller har fått en viss status, som till exempel Volkswagen Typ 2, men flertalet uppmärksammas inte och har få entusiaster. De plågas till döds och få saknar dem när de försvunnit. Det är synd tycker jag, och jag uppmanar alla som har möjlighet att rädda ett exemplar till eftervärlden! Allt som kan räddas är intressant men tvingas jag uppge någon favorit så skulle jag nog bli extra glad av att få se en orange Toyota Hiace från runt 1980. Eller varför inte en Nissan Urvan?

Kantig kavalkad

Nu går det trögt med skrivandet på bloggen, men tid och ork tryter så här innan julledigheten. Hur som helst har jag i alla fall till idag lyckats knåpa ihop ett inlägg. Känner du att du vill veta mer om Nissans kantiga åttiotalare? Nähä? Hmm... Då får du det i alla fall! Idag avhandlar jag några Sunny men ytterligare några kantiga Nissan kommer att dyka upp inom en snar, eller kanske avlägsen, framtid. Det var ju det där med tiden och orken...

För en månad sedan fann jag denna kantiga Nissan Sunny utmed Fyrisån, nära Haglunds bro, i Uppsala. Den känns bekant på något sätt, för det var så här Nissan såg ut under andra halvan av åttiotalet. Men faktum är att denna modell aldrig såldes i Sverige. Jo, Sunny såldes i Sverige, men just denna variant fanns inte. Nästan. Jag återkommer till det.

Det är inte ovanligt att bilmodeller får olika namn beroende på marknad, men ofta är inte helt klart varför så är fallet. Särskilt japanska bilar verkar ha drabbats hårt av denna namnförvirring och jag har berört detta vid ett flertal tidigare tillfällen.

Namnet Nissan (eller Datsun som exportbilarna kallades fram till åttiotalet) Sunny har suttit på rad olika småbilar. Namnet har varierat beroende på exportmarknad. För att hålla reda på vilken modell det rör sig om är det därfö bra att kunna internkoden för respektive modell, en bokstav som anger serie och en siffra som anger generation.

Jag har exempelvis tidigare berättat om Datsun/Nissan Cherry med internkoden N12. Den vita bilen på garageuppfarten är en sådan. Denna Cherry 1.5 GL från 1985 fann jag i Umeå i somras. I Japan verkar Cherry ha hetat Pulsar, samma namn som också efterträdaren N13 fick. I exempelvis Grekland fick N13 heta Cherry men på de flesta marknader i Europa fick den namnet Sunny och det är en sådan vit sedan du ser här på bilderna.

Detta verkar ännu vara en förhållandevis vanlig bil i Sverige. Denna norskregistrerade Nissan Sunny 1.6 LX fann jag i början av november på den parkering där jag gjort andra fynd som exempelvis Opel Commodore och Senator, Toyota Starlet, Land Rover 109 samt Mazda 323. Anledningen till att jag valde att fotografera denna bil är att den inte har lackerade stötfångare. Klart man reagerar på detta! De svensksålda bilarna var nämligen i lite (lite) lyxigare utförande och med det följde färg på stötfångarna. Nissan N13 fanns mellan åren 1987 till 1990.
 
Företrädaren till denna Sunny hette också Sunny men hade internkoden B11, alltså rör det sig om en helt annan serie här. Även i Japan hette denna Sunny men i Nordamerika hette den Sentra. Den tillverkades även där, i USA närmare bestämt. (I Malaysia fanns exempelvis också en Sentra men då rörde det sig om en N13 för ytterliga förvirra begreppen.)

Efterträdaren till B12 exporterades inte i lika stor utsträckning till Europa, förutom i kombi- och coupéutförande. I Sverige såldes endast coupéutförandet medan övriga karossvarianter, sedan och halvkombi, alltså motsvarades av Sunny N13. I Finland, eller åtminstone på Åland, verkar även den något klumpigt formgivna kombimodellen av Sunny B12 ha sålts. Det är nämligen en sådan Ålandsregistrerad röd Nissan Sunny 1.6 SLX du ser på bilderna.

Sista bilen i dagens inlägg är just en svensksåld Sunny B12 coupé. Jag fann denna fräsiga Sunny 1.6 SLX från 1990 när jag handlat på Ica för en månad sedan ungefär. Det är ingen vacker skapelse direkt, men kul i all sin kantighet. Nissan B12 fanns mellan åren 1985 och 1990.

Nissan var ingalunda ensamma om att tillverka kantiga bilar på åttiotalet men det sägs att Nissan höll sig fast extra länge till kantigheten. Det var Nissans chefsdesigner som insisterade på att hålla fast vid linjal och vinkelhake vid ritbordet. Det sägs också ha bidrag till Nissan svikande försäljningssiffror under åttiotalet.

Om detta är en sann historia vet jag inte, men den är bra så pass bra så varför kolla upp den? Vi kan i alla fall konstatera att Nissan Sunny säkerligen är en bra bil, alla bilarna i dagens inlägg verkar åtminstone ha klarat åren bra, men särskilt roliga är de kanske inte. Kanske var det därför Nissan kom på kant med kunderna?