Kojakkulören

Kylan tycks inte vilja släppa taget och våren hålls tillbaka. Mina planer på att få hämta hem finbilen under påskhelgen har därför fått avskrivas. Jag har försökt att hålla mig till årstiden med inläggen i vinter, men idag har jag tröttnat på kyla, snö och is och skriver istället ett inlägg om en bil jag fann i Umeå i somras. Med sol, värme och grönt skönt gräs.

Bilen är Chevrolet Malibu Classic från 1976. Ett svensksålt exemplar med GM-stänkskydd som haft nio ägare. Säkerligen ingen året-runt-bil, men den verkar rulla som bruksbil sommartid. Kulören känns helrätt för årsmodellen och är säkert original, även om bilen nog lackerats om. Taket må se ut som vit vinyl, men det är lackerat vitt. Det är väl inte osannolikt att den haft vinyltak från början. Original hjulkapslar och däck med smal vit rand är snyggt. Dubbla antenner och tonade rutor känns däremot lite raggarmässigt. Avgassystemet ger säkert mer muller från small-block V8:an på 145 hästar än originalet.

Modellnamnet Malibu började användas som ett tilläggsnamn till toppmodellen av Chevrolet Chevelle 1963. 1978 blev det en egen modellserie. 1984 försvann Malibu för att återuppstå 1997 och idag tillverkas den åttonde generationens Malibu.

Malibun i inlägget är av den tredje generationen som kom 1973 och är alltså en lyxigare variant av Chevelle. Tilläggsnamnet Classic tillkom 1974 för att beteckna den lyxigaste Malibun. Lyxlyx med andra ord. 1976 fick Classicserien en ny front med dubbla stråkastare på höjden. Jag tänker lite på Jan-Öjvind Swahns glasögon när jag ser den framifrån. 1978 kom en ersättare (men alltså med Chevellenamnet bortplockat), en kantigare och mindre modell.

Den brunmetallic färgen på bilen får mig att tänka på en leksaksbil från Corgi, nämligen Kojaks Buick Regal! I lite större skala hade den en polis som siktade med en pistol ut genom bakrutan. I mindre skala hade den endast en röd saftblandare på taket. Buick Regal var systerbil till Chevrolet Chevelle så färgen kan vara densamma på bilen i dagens inlägg som på Kojaks Buick.

Samma dag som jag fotade Chevan rotade vi fram min frus gamla leksaksbilar hemma hos svärmor i Umeå. Till min stora glädje fanns där en Buick Regal från Corgi, dock blå och utan saftblandare på taket. Ett fantastiskt sammanträffande, tyckte jag. Fru och svärmor var inte lika upprymda.

Mina egna leksaksbilar från barndomen var i stort sett bara skrot och slängda. Det var åtminstone vad jag trodde fram till i somras. Då hittade jag nämligen alla mina gamla leksaksbilar! Till nittio procent (eller mer) var allt skrot, men av någon sjuklig anledning har jag någon gång stoppat allt i stor en kartong och ställt upp på vinden. Fler bilder på min makabra leksaksbilssamling kommer på Bilspanaren någon gång i framtiden.

Hur som helst kan jag tack vare detta fynd presentera min egen Kojak-Buick! Först delvis ommålad i blått, sedan mosad på något raffinerat sätt och därefter undangömd på en vind i sisådär tjugofem år för att få den rätta patinan. Men tittar man riktigt noga ser man den, Kojakkulören!

Och helgen var bra?

I helgen var det så dags att låta Luxen gå i vinteride. Garaget är beläget i mina gamla hemtrakter i de nu höstvackra västra delarna av Sörmland, så hela familjen passade på att tillbringa hela helgen hos mina föräldrar.

På lördagen blev det ett besök på en loppis i Katrineholm. Passande nog fanns en reparationshandbok för Saab 900 på engelska från Haynes förlag som jag köpte för en femtiolapp. Den kan vara bra att ha, men engelskan kan vara ett hinder för mig som redan känner mig osäker på att meka själv. Trösten är väl att reparationshandböcker på svenska är lätta att få tag på. Dessutom köpte jag en Renault 5 plastbil från norska Tomte-Laerdal för en femma. Den visade sig efter lite rengöring vara i troligtvis olekt skick. Jag har aldrig sett en sådan tidigare så det var väl mest på spekulation jag köpte den. Vid en koll på nätet fann jag en likadan bil på franska Ebay som ikväll såldes för 82 euro! En annan, röd, finns också till salu för 109 euro!

Barnarbete pågår. En (näst) sista tvätt inför vintervilan.

På lördagen tvättades och städades Luxen i regn. På söndagen, efter att bilen körts till uppställningsplatsen på blöta vägar, blev det en liten tvätt till. Nu är det tänkt att jag i väntan på våren ska försöka skaffa delar till den elhiss som irriterande nog behagade lägga av på Träffpunkt 80, samt lite andra små detaljer som saknas eller behöver bytas.

En miss i planeringen inför avställningen var att jag tänkt besiktiga bilen innan den ställdes undan då besiktningsperioden löper ut i februari, men någon besiktningstid fanns inte att få som passade, åtminstone inte när man var ute så sent som jag var. Därför får jag skjuta upp detta tveksamma nöje till våren när bilen hämtas igen.

På söndagen passade jag också på att fotografera en "bil" i Vingåker som jag åkt förbi många gånger. Bilder på den kommer imorgon.

Till sist lite bilder som togs under turen till garaget. När jag gick på högstadiet åkte jag skolbuss på denna väg och hade till skillnad från andra stackare på bussen inte anlag för åksjuka. Åksjuk eller ej så fick man i alla fall hålla i sig ordentligt om bussföraren var för entusiastisk. En körglad bil som Luxen trivs dock utmärkt på vägen. Jag får titta på dessa bilder och minnas åkturen när abstinensen blir för stark i vinter.

Höst, höst, höst...

Regn, regn, regn...

Backkrön, backkrön, backkrön

Kurva, kurva, kurva... Tjoho!

Föredettingen och karikatyren

Nu när våren verkar ha kommit för att stanna tänkte jag idag svalka med några vinterbilder jag tog när jag befann mig i Katrineholmstrakten. Jag har länge sett denna Ford Taunus Coupé från 1975 stå vid sågen i Ålsäter och under sportlovet passade jag på att knäppa några bilder. Under sportlovet passade jag också på att rota bland mina gamla plastbilar, vilket jag berättat om tidigare, och passande nog fann jag bland dem en Ford Taunus Coupé!

Denna generation Taunus brukar kallas TC 1 och den har jag berättat om tidigare. Då skrev jag att Taunus och Cortina delade kaross. Jag har dock fått ett påpekande om att så inte är fallet och nu har jag studerat bilder på Cortina så inser jag att det stämmer. De är förvillande lika, vilket ju beror på att det i grunden är samma bil, men karosserna skiljer sig åt.

Bilen på bilden är toppmodellen 2300 GXL med en V6:a under huven. Att det är en coupé gör den självklart ännu lyxigare. I denna bloggs barndom berättade jag om en Ford Torino och skrev då att många drömmer om amerikanska muskelbilar, men att ägandet kan vara dyrt och därför byter de ofta ägare. Dessutom brukar alla välvilliga nya ägare snarare bidra till förfallet snarare än stoppa det. Många är säkert också de som drömt en amerikansk muskelbil, men som fått nöja sig med en lite billigare europeisk kusin, till exempel en sexcylindrig Opel Commodore eller Ford Taunus GXL. Jag vet inte om bilen på bilderna har varit ett sådant substitut, men den har i alla fall haft 30 ägare, nästan rekord bland bilarna här på bloggen!

Just detta förfallande exemplar har utsatts för så kallad styling av någon eller några av de tidigare ägarna. Vinyltaket har rivits bort, karossen lackerats om, blinkersglasen svärtats, rutorna tonats, rutramarna målats svarta, listan över modifieringar kan göras lång. Nu gör de dock ingen nytta. Få vänder sig längre om efter denna gamla toppmodell. Alla stylinggrepp gör den nu till en karikatyr av sitt forna jag. Förr var det den finaste Forden, numera är det en sorglig föredetting. Gamla lagningar lossnar i stora sjok och rosten tittar åter fram efter att dolts av säkert flera lager olika kulörer. Nuvarande ägare har säkert haft planer för bilen, men nu har den varit avställd i snart tio år så planerna har säkert runnit ut i sanden. Kanske satsades det istället på den Peugeot 309 GTI som står intill? Planerna för den verkar dock också runnit ut i sanden.

Betydligt piggare är plast-Taunusen tillverkad av svenska Galanite. Den är i den lite större skalan än de jag tidigare berättat om. Proportionerna gör den lätt karikatyrartad. Den är ihoptryckt och har för stora hjul, men det är ändå en trevlig modell, tycker jag. Jag gissar att det är en GXL som stått förebild då modellen liksom originalet har extraljusgrill.

På spaning efter den tid som flytt

När jag var liten var Saab den enda bil man kunde ha, eller borde ha åtminstone. Om man var någorlunda förnuftig så hade man en Saab. Punkt. Det var den bästa bilen. Varför? Det bara var så. Saab var modernast, snabbast, häftigast, allt. De flesta argument för Saab gick dock ut på att klanka ned på andra bilmärken. Eller snarare ett bestämt bilmärke: Volvo. Tråkiga, fula, dåliga Volvo.

Förklaringen till varför jag tyckte som jag gjorde är enkel. Eftersom mina föräldrar hade Saab och min pappa sa att Saab var bäst, eller åtminstone bättre än Volvo, så tyckte jag att Saab var bäst. Hade vi haft Volvo hade Volvo varit bäst, hade vi haft Opel hade Opel varit bäst och så vidare.

Jag är fortfarande Saabfantast, men inte längre på liv och död som i min barndom. Jag tycker inte att Saab är bäst längre, men ändå gillar jag Saab. Biltillverkaren finns ju inte ens längre, men långt innan detta hände insåg jag att det fanns betydligt bättre bilar än Saab. Idag uppskattar jag Saabarna för att de egensinniga och roliga, men de känslomässiga banden är självklart också starka. Som fanatiskt bilintresserad sedan födseln är många av mina barn- och ungdomsminnen kopplade till bilar, och eftersom vi hade Saab är det främst till dem minnena härstammar.

Min barndoms uppfattning om Saab avspeglades i bland annat sandlådans vagnpark. Saabs övertag var stort! När jag var hemma hos mina föräldrar för ett par veckor sedan plockade jag fram de Saab- och Volvoplastbilar jag lekte med i sandlådan när jag var liten. Jag har också plastbilar av andra märken, men de fick inte vara med idag. Övriga leksaksbilar jag haft, som inte var helgjutna i mjuk PVC-plast, har tyvärr inte överlevt min något omilda lek utan skrotats på de mest raffinerade sätt.

Saabs dominans syns tydligt. Det är tre Saab 96, tre 99 sedan och två 99 Combi coupé. Jag har faktiskt en Combi coupé till, en gul, men den saknades tyvärr vid fototillfället. 96:orna är tillverkade av svenska Galanite. Den blåa med runda lysen är av 1965-67 års modell. De två andra 96:orna är av årsmodell 1969-75. De tre sedanmodellerna av 99 är av årsmodell 1969-71 och även de tillverkade av Galanite. Combicoupéerna är tillverkade av finska Plasto och är av årsmodell 1974-76.

När det gällde Volvo var det dock skralt i sandlådan, endast två exemplar: en 244 och en 245. De var dock i så olika skala att de inte gick att leka med samtidigt. Ju. Den blåa 245:an var dessutom lite pinsam då den endast hade två dörrar. En Volvo 243 fanns inte. Ju. Båda bilarna är av årsmodell 1975-78. Trots att det är en Volvo är den gula 244:an ändå tämligen vällekt. Tillverkare är finska Plasto och 245:an är en dansk LKE.

Idag har jag alltså inte särskilt starka åsikter om olika bilmärkens förtjänster och brister. Enligt mig är alla gamla bilar mer eller mindre intressanta, oavsett märke, och alla nya bilar är mer eller mindre ointressanta, oavsett märke. Jag har emellertid märkt att en del har behållit sina mer militanta åsikter om olika bilmärken upp i vuxen ålder. Det räcker till exempel att läsa kommentarsfälten i någon motortidning. Är det en artikel om Saab kommer så småningom en kommentar som Jag hade en V4:a en gång och det är den sämsta bil jag har haft - Volvo är bäst! och sen är ordkriget igång. Som barn i en sandlåda argumenteras mer eller mindre initierat för att Saab eller Volvo är bäst. Och i och med detta är cirkeln sluten. Från sand är du kommen...

Detta tilltag att inte skriva om riktiga bilar är inget nytt på Bilspanaren, utan jag har gjort det vid ett tillfälle tidigare. Det ska inte bli någon vana, men någon gång vartannat år kanske det kommer att hända.

Spaning i miniformat

Jag vet inte riktigt om det här hör hemma på den här bloggen, men jag provar. På grund av vädret går bilspaningen in i en lågsäsong, så jag behöver vidga perspektiven lite. Men bara lite. Än så länge i alla fall.

Förutom att jag lider av bilspanarsjuka är jag också svårt drabbad av loppissjukan, vilket innebär att jag måste gå in på loppisar i tid och otid. Igår hittade jag en korg med vällekta leksaksbilar jag inte kunde motstå. 66 kr för hela kalaset var rimligt, tycker jag. Även om jag inte haft just dessa bilar själv, väcktes många minnen till liv.

Jag försöker att inte aktivt påverka min son med mina sjukdomar (eller intressen om man så vill) men jag förstår att jag ändå gör det. Hur som helst har han i alla fall leksaksbilar som faller pappa i smaken nu!

Vad blev det då för bilar? Jag har försökt att årsmodellbestämma bilarna men inte så mycket mer. Och så var det var behändigt att kunna göra en bilspaning på köksbänken!

På bilden till höger står det längst bak en orange Ford Capri med svart vinyltak från Majorette. Det är en MkII och den fanns 1974-78. Den gröna bilen längst bak, liksom den röda till höger är Volvo 245 DL. Båda har fått de öppningsbara bakluckorna bortbrutna. Majorette (röd) ha lyckats fånga 245:ans form bättre än Corgi (grön). Då de har runda strålkastare borde årsmodellen vara 1975-78. I mitten står en silvermetallic Citroën CX med öppningsbara framdörrar från Majorette. Då den har stötfångare i rostfritt är den från någon gång 1974-85 . Den röda bilen till vänster är en Simca 1100 TI med öppningsbar baklucka, också från Majorette. TI-modellen fanns 1974-78. Längst fram står en Saab Sonett (fast det står Sonnet undertill) från Yatming. Då det är en Sonett III utan jättelika gummistötfångare blir årsmodellen 1970-72.

På bilden till vänster ser du en samling utryckningsfordon. Brandbilen är ett fantasifoster från Matchbox (i serien Super Kings) och heter K-9 Fire Tender. Den lilla polisbilen är en Range Rover från Corgi. Den är troligtvis från tidigt 70-tal men inga större förändringar gjordes under tillverkningsåren 1970-96. Den grill den här bilen har fanns till 1986 års modell. Den stora polisbilen är en Ford Transit från Dinky Toys, där alla dörrar utom passagerardörren går att öppna. Den är av den generationen som tillverkades 1965-78.

Majorette var min favorit bland leksakbilstillverkarna när jag var liten. De var snygga, men framför allt hade de så generös fjädringsväg. Det var häftigt vid hastig körning! Jag minns en Peugeot 604 jag var särskilt förtjust i. Jag har alltid varit väldigt rädd om mina leksaker, men bilarna var ett undantag. Nästan alla har skrotats med de mest raffinerade metoder. De enda som överlevde var plastbilarna från sandlådan. I september köpte jag två sådana plastbilar till sonen för en krona styck så de får också vara med. En orange Chevrolet El Camino 1960 från norska Tomte och en grön Saab 99 1969-71 från svenska Galanite