fredag 17 april 2015

English carspottings part 7: The British Baby Buick

I det senaste numret av tidningen Klassiker fanns ett reportage om British Leyland. Till det reportaget återskapade man mycket verklighetstroget en försäljningshall hos en svensk British Leyland-återförsäljare (här kan du se en film om hur det såg ut). Jag blev helt betagen av detta bildreportage och dessutom fick jag ett oväntat sug efter att äga en olivgrön Austin Maxi.

Det fick mig också att tänka på att jag har bilder kvar från min Englandssemester 2013 som jag inte visat här. Med anledning av Klassikerreportaget kommer därför här ett par bilder på en British Leyland-produkt som jag fann i England.

Den tjusiga bilen på den tjusiga gatan är en Rover 3500 från 1974, fotograferad i Bristol. Det här verkar inte röra sig om någon hängig bruksbil utan om en välputsad entusiastbil. Trots att bilderna togs ganska mycket i farten blev de fina och såklart hjälper inramningen till med det.

Denna modell av Rover kallas för P6 och presenterades som Rover 2000 och som 1964 års modell. Den hade då en fyrcylindrig tvålitersmotor under huven, men i utvecklingsarbetet planerades det för en gasturbinmotor! Rover hade nämligen ända från krigsslutet jobbat med att utveckla gasturbinmotorer för bilar, men på sextiotalet började det bli uppenbart att det aldrig skulle bli några serietillverkade gasturbinbilar. P6:an var dock teknisk avancerad i andra aspekter med bland annat avancerade hjulupphängningar, skivbromsar runt om och en självbärande konstruktion på vilken karosspanelerna skruvades fast, inspirerat av Citroën DS. Jämfört med Rover P5 (som jag berättat om här) som den tillverkades parallellt med måste den ha framstått som ett rymdskepp! Rover 2000 var 1964 också den första bil att belönas med utmärkelsen Årets bil.

1968 kom 3500-modellen med den aluminium-V8 som Rover fått tillverkningsrättigheterna för från Buick. Motorn fick plats utan problem då motorrummet ju från början var tänkt att rymma en gasturbinmotor! 1973 förstorades den fyrcylindriga motorn och modellen döptes till 2200.

Tillverkningen av 2200 och 3500 upphörde 1977 då den ersattes av Rover SD1. Den modellen kom också att bli utsedd till Årets bil, och det var väl inga större fel på bilen i sig, men visade sig snabbt dras med en rad kvalitetsproblem. Den kom att (tillsammans med några andra modeller) bli en symbol för det sönderfallande brittiska bilimperiet. Men det är en annan historia (som du bland annat kan läsa om i Klassiker nummer 3/2015)!

onsdag 25 mars 2015

Kvällsspaning

Bara ett stenkast från där jag bor står den Mercedes du ser ovan, men det har liksom inte blivit av att fotografera den. Men så härom kvällen fick jag för mig att gå och då blev det den här ganska snygga bilden, om jag får säga det själv.

Mercedesen 240D från 1979 i färgen kaledoniengrün med 72 dieselmatade hästar under huven. Det är lite i en stor bil, men ger å andra sidan värdigare köregenskaper. Man får tänka på att lillebror 200D hade blott 60 hästkrafter. Detta är en skapligt exemplar som rullat drygt 20000 mil.

Ägaren till Mercedes har också en ljusgul (är det taxifärgen hellelfenbein?) 200 som varit med på bloggen tidigare, fotograferad på exakt samma parkeringsruta. Då handlade inlägget om skärmkrom och du kan läsa det här.

Modellen, som kallas W123 på Mercedesspråket, är den Mercedesmodell som tillverkats i flest exemplar och har också varit med på Bilspanaren flertalet gånger. Första gången var det i form av en tjusig 230CE och du kan läsa det här.

När jag ändå var ute och gick den där kvällen passade jag på att ta en bild på min favoritbil lite längre ner på gatan, nämligen den BMW 518 jag berättat om tidigare. Jag tänkte att det var kul med ännu en grön sjuttiotalstysk som står så nära varandra. Bilden blev jag mycket nöjd med så jag får nog ge mig ut på fler fotoeskapader innan kvällarna blir för ljusa.

torsdag 19 mars 2015

Pallplatser på parkeringsplatsen

Jag ser nu att det var en månad sedan förra inlägget. Sedan dess har jag börjat jobba igen efter föräldraledigheten, vilket säkert bidragit till att tid och ork hamnat på annat. Nu till något roligare! Sedan den här bloggen startade har jag nog bara sett ett en handfull tidiga exemplar av Ford Sierra, alltså innan den ansiktslyfta varianten som kom 1987. När jag tittar igenom bloggen har Sierra varit med på allvar två endast gånger, båda gångerna 2011. Först var det en Laser från 1985 i Motala, i inlägget presenterades modellen närmare, och sen en XR4i i Saintes i Frankrike.

Sierra, särskilt de tidiga, börjar alltså bli ovanliga. Därför blev jag glad när jag upptäckte ett riktigt fint exemplar i Uppsala en klar och kall februarimorgon, inte så långt ifrån där jag bor.

Det är en 2,0 L från 1984 i den där blekblågrå färgen som inte var helt ovanlig på tidiga Sierror. Detta exemplar har bara haft tre ägare och vid besiktningen i januari hade den rullat blott 9488 mil. Lite synd att den brukas som vinterbil. Jag skulle gärna se den utan extraljusen och med original hjulsidor i plast.

På samma parkering stod även en skaplig Volvo 740 GL från 1987. Den har haft fyra ägare och rullat drygt 28000 mil. Volvo 740 är väl inte speciellt ovanliga ännu, men vänta bara. Snart saknar du dem i trafikbilden. Det var kul att båda stod på samma parkering tyckte jag i alla fall.

På parkeringen intill stod dessutom en hängig Audi 100 Avant från 1987. Den har rullat drygt 37000 mil så då har den väl all rätt att se vissen ut. Avställd har den varit i fyra år, men den har faktiskt bara haft två ägare. Tidiga Audi 100, särskilt de med de utanpåliggande dörrhandtagen, och särskilt i kombiutförande (det vill säga Avant på Audispråk), ser man inte så ofta heller längre.

Det finns en intressant koppling mellan dessa tre bilar, förutom att de alla är åttiotalare. Volvo 740 var ju den fyrcylindriga varianten av 760 och förenklat så det var ju inga stora skillnader mellan dem förutom motor och utrustning. Om räknar så har vi här de tre pallplatserna från 1983 års upplaga av Årets bil samlad: Audi 100 på första plats, Ford Sierra på andra och Volvo 760 på tredje! 

torsdag 19 februari 2015

Äkta äventyrare

För några år sen skrev jag ett inlägg om Land Rover 109 och beskrev då hur fåniga jag tycker så kallade SUV:ar ("stadsjeepar" som de ibland kallas) är, men hur fascinerad jag är av just Land Rovers, det vill säga riktiga terrängbilar. En av få som kan mäta sig med Land Rovern är Toyota Land Cruiser och det är en sådan jag nu sprungit i en stadsdel nära mig. Liksom Land Rovern tycks Land Cruisern alltid vara redo att ge sig ut på något spännande äventyr.

Notera den bakre registreringsskylten. Det är den tvåradiga
skylten i fullstorlek av den typ som kom 1994. Ovanlig!
Bilen här är alltså en Toyota Land Cruiser från 1991. Till Sverige kom den 1994 och sedan dess har den haft en och samma ägare. Det är lätt att föreställa sig en vit Land Cruiser med FN-flaggor skumpa fram på en dammig väg i något konfliktområde, men sådan bakgrund behöver den ju inte ha. Det är bara fantasin som sätts igång, men bilen är högerstyrd så från ett land med vänstertrafik borde den ju komma. Fotstegen har fått sig flera smällar och en baklykta är trasig, men karossen är förvånansvärt fri från skavanker och rost. Och då har den också rullat 30000 mil.

Land Cruiser är ett av Toyotas äldsta modellnamn, använt sedan 1951 på Toyotas terränggående modell. Flera generationer har det blivit genom åren och för att skilja dem åt benämns de med en bokstav och en eller flera siffror. Det finns också en rad modeller och varianter och då tillkommer det bokstäver och siffror beroende på till exempel kaross och motor. Modellen i detta inlägg kallas J7 eller J70 i grunden, men mer bestämt är det en PZJ77. Modellen kom 1984 och tillverkas faktiskt fortfarande, 31 år senare! Vad jag vet saluförs inte modellen idag reguljärt i Sverige.

Sedan slutet av 60-talet har Land Cruiser funnits i en mer terränginriktad serie och en mer komfortinriktad serie parallellt. Så samtidigt med modellen i detta inlägg finns det två mer lyxiga modeller, J15/J150 (kallad Land Cruiser 150 i Sverige) och J20/J200 (kallad Land Cruiser V8 i Sverige). Dessa ser du nog oftast i städernas lite finare delar snarare än ute i terrängen, även om terrängdugligheten bör vara ganska god även i dessa. Ska du ha en äkta äventyrare, ska du dock ha en Land Cruiser J70!

måndag 9 februari 2015

Efterföljande E-nummer

Utanför en mekanisk verkstad inte långt ifrån där jag bor står två avdankade BMW 5-seriebilar och hänger, och jag tyckte att det kunde vara passande med en uppföljning på det förra inlägget med den väldigt gröna BMW:n. Det var ju den första generationens 5-serie (E12) och här har vi några efterträdare med egna E-nummer.

Bilen till höger är av generationen direkt efter E12 och kallas E28. Som jag skrev i förra inlägget bygger den på föregångarens kaross och släktskapet är tydligt. Modellen fanns som årsmodell 1982 till 1988.

Jag vet inte mycket mer om exemplaret på bilden då jag inte hade möjlighet att undersöka den närmare än så här och dessutom saknar den registreringsskylt, vilket försvårar ytterligare. Liksom alla 5-seriegenerationer fanns ett antal fyr- och sexcylindriga motoralternativ och vad bilen på bilden har under huven vet jag alltså inte. Kjolpaket har den i alla fall, vilket kanske indikerar en större motor. BMW-kännare kan kanske artbestämma exemplaret.
BMW:n till vänster är av den generation som kallas E34 och som kom 1988. Den tillverkades till 1995, men kombimodellen, touring på BMW-språk, fanns till 1996. Efterträdaren kallas E39. 

Exemplaret på bilden är en 525 från 1992, vilket innebär att den har en sexa på 192 hästkrafter. En riktig prestigevagn en gång i tiden, men nu på dekis. Hur vanligt det är med privatimport idag har jag dålig koll på, men för inte så länge sen var det vanligt att tyska prestigebilar importerades från Tyskland. Exemplaret på bilden kom till Sverige 1994, men nu står det här, avställt och obesiktigat. 

Det kan verka förvirrande med alla E-nummer och efterföljande siffror, men för dem som gillar BMW är det sällan problem. Siffrorna betecknar alltså modellgeneration, men vad står då "E" för? Svaret är Entwicklung, det vill säga "utveckling" på tyska. Nya BMW-modeller har dock F som prefix, men det är en annan historia...

En intressant iakttagelse jag gör är att jag minns hur svårt jag hade för E34-modellen när den kom. Jag är ingen större BMW-fantast, men jag gillade i alla fall föregångaren och hade svårt för efterträdarens mer hala form. Idag kan jag tycka att en välskött E34 kan vara riktigt snygg, och till och med dess efterträdare E39. Dagens, i mina ögon, klumpiga och aggressivt formgivna BMW-modeller har jag dock mycket svårt för. Vi får väl se vad jag har att säga om dem om 25-30 år sådär.

torsdag 22 januari 2015

Grönt är skönt

Det blev ett långt jullov för Bilspanaren, men nu är jag igång igen. Bilderna som togs i december har blivit lite inaktuella nu när det kommit ganska bra med snö här i Uppsala.

En väldigt grön BMW flyttat in på min gata och jag måste erkänna att jag är lite förälskad. Jag måste liksom gå den vägen bara för att få kasta en blick på den. Den är ingalunda ett toppexemplar, men den är så ovanlig och sticker ut så i sin skrikiga färg att jag liksom dras dit. Sextiotalshusen runt omkring ger dessutom en fin och passande inramning. Jag har fotograferat den flera gånger för att få till extra fina bilder för att alla ska förstå hur fantastisk den är. Ändå är jag inte helt nöjd, men de du får se får duga.

En nyare BMW X6 passerar, en biltyp jag har sjukt svårt för. Det äldre syskonet däremot, ojojoj....
Objektet för mina heta känslor är en BMW 518 från 1975. Den är som sagt väldigt grön och jag tror färgen heter mintgrün, även om mintgrönt brukar förknippas med en lite mer blåaktigare och mindre iögonfallande färg. Bilen verkar vara omlackad och då kan ju färgen avvika något från originalkulören.

Navkapslar på! Tjusigt!
Jag brukar oja mig över att fina bilar som borde sparas till eftervärlden används i saltslasket vintertid, så det behöver jag väl inte göra nu. Vi får se hur den ser ut i vår helt enkelt. Det finns ju en anledning till varför det finns så få BMW kvar från sjuttiotalet. Ägaren verkar bry sig om sin gamla BMW i alla fall. Vid det andra fotottillfället hade navkapslarna (utom en) kommit på plåtfälgarna till vinterhjulen och denna anrättning är ju snyggare än en aluminiumfälg. Det ger också en genuin originalbilskänsla.

Modellgenerationen kallas E12 och först ut av BMW:s 5-serie, som nu är inne på sin sjätte generation. E12 kom som 1973 års modell och ersatte då modellerna 1800 och 2000, den så kallade Neue Klasse. En försmak om designen kom 1970 med Bertoneritade konceptbilen 2200 ti Garmisch från 1970. Pietro Frua skissade dock på en modell tidigare som var mycket lik den slutliga designen, som Paul Bracq stod för. En smärre ansiktslyftning kom 1977 signerad Claus Luthe. Ett stort utbud av fyr- och sexcylindriga motorer erbjöds under åren, från 518 med 90 hästar till M535 med 218. Ersättaren E28 var en vidareutveckling av E12 och kom 1981.

E12 kom också att sättas samman i några andra länder än Tyskland genom så kallad CKD-tillverkning. CKD står för Completely Knock-Downed kits, och innebar att bilar, mer eller mindre nedplockade skickade från ursprungslandet till ett annat land för sammansättning. Anledningen till detta förfarande berodde ofta på handelshinder. Genom att sätta samman bilarna i landet istället för att importera dem kommer man runt exempelvis skatter och tullar. Den största CKD-tillverkningen av E12 skedde i Sydafrika och där kom E12 att tillverkas ända till 1984.