söndag 30 december 2012

Vägmästare i vintermundering (och Gott nytt år!)

Bilspanarens läsare är sannerligen inte bortskämda med amerikanska vagnar. Eftersom bilarna på bloggen i huvudsak avhandlar vardagsbilar från en inte alltför avlägsen dåtid blir det fokus på de bilar som var vanligast (och som överlevt). Och amerikanska bilar var (om man inte går långt tillbaka i tiden), och är, i Sverige inte lika vanliga som bruksbilar som europeiska och japanska. Men nu när jag väl funnit en riktigt fullstor amerikanare komplett med kromgrill och trä i plast passar det väl att publicera den i årets sista inlägg?

Inte långt hemifrån verkar en Buick Roadmaster Estate Wagon från 1994 ha flyttat in. De korniga bilderna tog jag med min allt sämre mobilkamera den 22 december. Med en vikt på över två ton och med en 5,7 liters V8 på 260 hästar är säkert vintervägegenskaperna på denna jättekombi skräckblandat förtjusande. Men det är bara ett antagande. Många USA-bilägare säger att deras vagnar är utmärkta vinterbilar (och att de "drar under litern") så jag kan såklart ha helt fel.

Hårda fakta om bilen är i alla fall att den kom till Sverige 2007 och sedan dess har den hunnit avverka 10 ägare. Skicket ser ut att vara bra med lite nött plastträpanel och några bortfallna krombitar. Med svenska mått mätt är den  grotesk och otidsenlig, men jag blir liksom sugen på att lasta bagaget med bruna pappkassar utan handtag på en stor köpcentrumparkering, dra den stora rattväxelväljaren till drive och glida iväg med ett vagt muller.

Nej, jag är ingen Caprice! Titta på grillen!
Extraljus bakom grillen förstör inte utseende så mycket.
Första gången Buick använde modellnamnet Roadmaster var 1936 och det levde sedan kvar till 1958 när den största och lyxigaste Buickmodellen istället döptes till det tuffa Electra. Under åren som gick krympte Electra och namnet försvann 1990. Året efter dök så Roadmaster upp igen på en fullstor modell. Till en början fanns den bara som kombi kallad Estate Wagon. Att den i stort sett var identisk med Chevrolet Caprice var väl ingen hemlighet. Förutom möjligtvis formen var det ingen revolutionerande bil utan den var tradionellt byggd på ram med V8 fram och drivning bak. 1992 introducerades en sedan som dock hade annorlunda, mer traditionell design än Capricens hala form. 1996 blev sista året för Roadmaster, åtminstone för den här gången.

Klockan är 15.15 och månen lyser.
Detta blir årets sista inlägg och därmed önskar jag alla läsare ett riktigt Gott nytt år! Må 2013 bli ett ännu ett intressant bilspanarår.

onsdag 26 december 2012

Vardagsgrå ljuspunkt

En Volvo 145 har parkerat utanför Icabutiken där jag brukar handla. Det är tre dagar kvar till julafton och jag ser i stort sett ingen som skänker den gamla Volvo en extra blick. Och varför ska man göra det? En Volvokombi utanför en mataffär är väl inget konstigt?

Det är något väldigt vardagligt över bilderna i dagens inlägg, men samtidigt något väldigt exotiskt. Volvo 145 var en gång en av Sveriges vanligaste bilar. Formen överfördes till Volvo 245 och den kantiga stilen till Volvos senare modeller. Kanske är det därför ingen som ser något ovanligt med detta. För mig var det dock en ljuspunkt i tillvaron. Jag blev förtjust som ett barn och krälade runt i snön för att få till skapliga bilder i det försvinnande eftermiddagsljuset. För en Volvo 145 i fint brukskick är ingen vanlig syn, och ännu ovanligare är det att se en ute i decembersnön.

Volvon är en 145 DL från 1971 i pärlgrått. Den är nybesiktigad, har endast haft fyra ägare och rullat knappt 27000 mil. Notera att dragkrok saknas och att alla stänkskydd sitter på plats. Det här verkar vara en väl omhändertagen bil, en bruksklassiker i användarvänligt skick.

Framtill sitter sommardäck medan bakdäcken är grovmönstrade, en kombination som var vanlig förr men utrotad idag. Det tyder ju också på att den bruksas även på vintern.Även om jag skulle ha väldigt svårt att ta ut min egen bil i snöslasket så imponeras jag ändå av de som tar ut sina klassiker på vintern och ändå håller dem i fint skick.

Volvos 140-serie har varit med på bloggen ett otal gånger tidigare, senast var för endast två veckor sen. Det var väl tänkt att det skulle dröja lite längre, men jag blev så förtjust i bilen som stod där och såg som lugnet själv i julstressen så jag ville publicera bilderna så fort jag kunde.

Sist bjuder jag på ännu en vardaglig bild. Medan jag rusade omkring för att fota Volvon i detta inlägg fick min lilla familj vänta med matvaror, julklappar och annat som inhandlats på stan under dagen. Jag hade dessutom schasat iväg dem för att de inte skulle störa motivet. Liksom Volvon stod de där lugna och tålmodiga medan julruschande människor for förbi. Härmed passar jag på att officiellt tacka dem för deras tålamod med mitt udda intresse och passion (och eventuellt andra egenheter). Tack!

söndag 23 december 2012

God jul!

Med en Nissan Micra klädd i (brunslaskig) snö önskas Bilspanarens alla läsare en riktigt god jul!

En Micra, ska det va nå´t? Jodå, snart är första generationens Micra borta och glömd så därför passar den väl att uppmärksammas till årets största högtid. Trots att jag passerar denna bil i stort sett varje dag har jag inte skrivit ned registreringsnumret (och jag kan inte kolla det nu eftersom jag just nu inte är hemma i Uppsala) så jag vet egentligen inget om den förutom att den står igensnöad med sommardäcken på.

Jag har också en bild på den från i somras, då tillsammans med den Lancia A112 Abarth jag berättat om tidigare. Där ser man att den ser fin ut i skicket och att den av utseendet att döma torde vara av årsmodell 1986-88. Nissan Micra skrev jag också om i juletid förra året. Du kan läsa om den här.

Klassiker nr 1 2013. De fina bilderna på Luxen tog Simon Hamelius i Klassikers studio.
Till mellandagarna hoppas jag kunna knåpa ihop ett inlägg till. Om det nu inte blir av och du är lässugen, kan jag rekommendera att du köper det nya numret av Klassiker som är ute i butik den 28 december (prenumeranter har den redan). Där kan du läsa köpguiden som avhandlar Saab 900 Turbo - med kalasfina bilder på min bil! I en annan del av tidningen hittar du en stor PV-spaning och där har jag bidragit med flera fynd. Och så finns det ju massor av annat bra också i tidningen som jag inte har någon inblandning i alls. Trevlig läsning!

onsdag 19 december 2012

Fyra Fordar från fjol*

Jag inser att jag inte haft några bilder med snö med på bloggen denna vinter. Så kan det ju inte vara så det blir ändring på idag. Tyvärr är inte bilderna nytagna, utan från februari i år. När jag ändå var igång passade jag på att publicera ännu fler bilder som blivit liggande i arkivet. Passande nog blir det fyra av samma: Ford Taunus! Denna generation Taunus brukar kallas TC och uppgraderades tre gånger.

Modellen har varit med flera gånger tidigare på bloggen (till exempel en snygg TC 1 i franska Saintes och en prydlig TC 2 vid Akademiska sjukhuset i Uppsala). Ford Taunus historia redogjorde jag kort för i ett inlägg för knappt två år sedan då jag berättade om en snötäckt 17M.

Först ut har vi en rödorange 2.0 L Automatic från 1976 som jag alltså fann i februari i år, i Katrineholm närmare bestämt. Med stänkskydd och alla navkåpor på plats ser den riktigt trevlig ut. Gula varselljus är liksom grädde på moset! Den har haft fem ägare men är tråkigt nog avställd sedan två år. Notera märkesbröderna som flankerar Taunusen: fyrdörrars Sierra och en Escort Express. Snart borta ur trafikbilden de med.

Nästa bil är en brunmetallic 1.6 GL, även den av 1976 års modell. Den fotograferades i Umeå i juli 2011 och den befinner sig väl i vad man skulle kunna kalla för "Ronny-och-Ragge-skick" (om du inte vet, minns eller inte vill minnas vad jag menar kan du klicka här). Den här har haft 11 ägare och är i trafik. Emellertid löpte besiktningen ut för ett år sen så den är kanske uträknad snart. Som du märker av modellbeteckningen gick det att kombinera olika utrustningsnivåer med olika motorstorlekar på sin Taunus. Den rödorange har tvålitersmotor, men är en enklare L, medan den brunmetallic har den mindre sextonhundramotorn, men är en lyxigare GL.

Redan i maj 2011 fotade jag den silverfärgade 79:an i Uppsala, även det en 2.0 L. Den har endast haft fyra ägare och ser rätt prydlig ut om än med matt lack och lite rost.

De lite suddiga bilderna på den gulbeige bilen tog jag i september 2011 i Uppsala. Även denna bil är en 2.0 L och årsmodellen är 1982. Det innebär att det är en TC 3:a, den sista utvecklingsfasen av denna generations Taunus. Skillnaderna mellan denna och de tidigare i inlägget är inte enorma, men man kan notera lite annorlunda front och akter.

Den ser ju ut att vara i ett riktigt fint skick med snygga extraljus som plus, men senaste besiktning utfördes 2007 sedan maj i år är den avställd.

När jag var liten tyckte jag att dessa Taunusar var jättetuffa. Extra snyggt var det om den hade vinyltak. Kanske var det dess enkla form som tilltalade, det är ju så ofta så här man ritar bilar när man är liten. Eller så var det de snygga fälgarna. Visst saknar man ett par snygga, modellanpassade plåtfälgar ibland? Eller så var det att de ibland såg köras på bredden av unga män. Det såg ju tufft ut (men inte särskilt nyttigt för modellens överlevnad)! Så småningom fick jag väl en mer förfinad smak, säkert delvis beroende på Ronny och Ragge, men fortfarande tycker jag ändå att det är en lite tuff modell.

* Fjol betyder ju förra året, vilket inte stämmer på alla bilar i inlägget, men rubriken blev liksom bättre av allitterationen.

torsdag 13 december 2012

Perfekt patina

En sökning på ordet patina i det fria och öppna uppslagsverket Wikipedia ger följande definition: Ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder. Patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning.  Patina kan även framkallas på kort tid, till exempel med kemiska medel.

Har du sett Knut Knutsson i Antikrundan yvas över ett slitet, men orört allmogeskåp så förstår du hur man kan reagera på ett patinerat föremål. Har du sett Knut Knutsson reagera på ett allmogeskåp som någon försökt få att se gammalt ut i förhoppning att få mycket pengar för, vet också att äkta patina är något som svårligen kan skapas.

Jag brukar kunna fastna länge vid en bil med patina, även om min fascination uttrycks mindre karaktäristiskt än Knut Knutssons. Och då menar jag riktig patina och inte någon skapad Rat look eller så. En bil som fått rulla som bruksbil under många år, men ändå tagits omhand noggrant (men kanske inte pedantiskt) brukar få en fantastisk patina. Den blir liksom jämnnött, men utan att förstöras. Sliten, men omhändertagen utan stora rostangrepp och bucklor. Vi som ser bilen kan ju inte veta vad märken, bucklor och andra skavanker beror på, men bilen har en historia att berätta för oss, även om vi får skapa den i vår fantasi.

I mitt tycke är Volvo 144 snyggast sedd snett bakifrån, särskilt när dragkrok saknas.
Volvon i dagens inlägg är en sådan där bil vars skick kan få mig i trans för en stund. Jag har sett den flera gånger i närheten, stående parkerad eller framförd av en äldre dam. Jag har emellertid aldrig lyckats ta kort på den. Som tur är finns det personer i min närhet som vet att vad jag gillar så bilen fångades på bild i slutet av oktober av kompisen Anders istället. Som föräldraledig har han lite större möjlighet att spana runt på Uppsalas gator än vad jag har.

Det är en Volvo 144 från 1968 i det där patinerade, men ändå prydliga skicket. Den har endast haft två ägare och har rullat drygt 31500 mil. Den kungsblå lacken har blivit riktigt nött (lite för nött för min smak kanske), kanske på grund av idogt putsande. Putsande verkar det dock inte vara så mycket bevänt med nu för tiden. Alla stänkskydd är på plats vilket är mumma och gula varselljus på en sådan här vagn ger mig rysningar av välbehag. Den högra framskärmen verkar vara original då den har den lägre skärmkanten. Vänster framskärm har den högre och är alltså bytt, men det verkar vara länge sen då även den tappat färgen. Inredningen som borde varit i blå galon från början har bytts mot en nyare i brunt tyg och därmed har också framstolarna fått nackskydd. Backspeglar på dörrarna blev standardutrustning 1969 så backspeglarna på denna bil har monterats i efterhand. Denna typ av backspeglar kom mig veterligen till 1973 års modell. Notera hur foten på höger backspegel sitter.

Jag hade en sådan på höger sida på min Volvo 164 från 1971 och där satt foten rakt.
Det var snyggare, men å andra sidan gick det inte att ställa in den så den gjorde någon nytta...
Volvos 140-serie är en modell som jag är förtjust i och jag har skrivit om den ett flertal gånger, senast i april då hela 14 stycken var med i ett och samma inlägg. Du kan läsa det här. Då skrev jag att jag skulle ta en paus från modellen på bloggen, men att den nog skulle dyka upp igen. Och så har nu skett.

torsdag 6 december 2012

Snövit

Idag blir det ett alldeles dagsfärsk spaning från parkeringen utanför skolan där jag jobbar. Utbudet på parkeringen brukar vara en ganska sömnigt, men ibland kan det glimma till. Som förra våren när jag fann en veronagrön och dekaltrimmad Saab V4 där, men det var som sagt ett undantag och jag kan konstatera att lärare inte har särskilt kul bilsmak, mig själv undantaget såklart. Elever som tar bilen till skolan har oftast föräldrarnas bilar och de är förresten inte särskilt roliga de heller.

Idag stod dock en riktig vinterraket på parkeringen! Det rör sig om en Toyota Celica GT Four från 1989 i vitaste vitt som ser riktigt prydlig ut. De rallyinspirerade fälgarna och stänksskydden är väl en smaksak. Jag är inte riktigt förtjust i det, men å andra sidan kanske det passar då Celica har varit en populär och framgångsrik rallybil.

Detta är den fjärde generationens Celica och den har skymtat förbi på bloggen en gång tidigare. GT Four debuterade i och med denna generation, kallad T160-serien, och hade både fyrhjulsdrift och turbo. Det blev Toyotas officiella bil i Rally-VM från 1987 till 1997. Under denna tid tog den hem förarmästartiteln fyra gånger och konstruktörstiteln två.

Som du kanske märkt är det lite dött på bloggen just nu. Det är hög arbetsbelastning på jobbet och därför är det brist på tid och ork. Förhoppningsvis blir det mer av det om en vecka eller två när julledigheten närmar sig. 

torsdag 29 november 2012

Beige glädjespridare

Det har varit rätt nya bilar i de senaste inläggen så idag tänkte jag återgå till de gamla och halvgamla bilar som är denna bloggs huvudsakliga fokus. Förra helgen tog jag mig en loppisrunda (jag var alltså på Second hand-butiker, vilket kanske låter lite tjusigare) för att försöka göra några fynd. Och fynd gjorde jag. Bilspaningsfynd!

På parkeringen utanför Kupan skapade en beige Renault 16 glädje för förbipasserande loppisfyndare. Jag kan säga att jag inte var den enda som glodde på och fotograferade bilen. Många av dem mindes den säkert från sin barndom, tog kort med sin mobiltelefon för att visa föräldrar eller barn. Det var ju en sån vi hade! Min faster hade en snyggt mörkblåmetallic Renault 16 som senare byttes till en väldigt grön Renault 12.

Bilen är alltså en Renault 16, en TS Automatic från 1976 närmare bestämt. Den ser ut att vara i ett riktigt fint brukskick. Det enda som stör mig lite är den moderna överdragsklädseln, men kanske bra att skydda en känslig klädsel. Takluckan på bilen var vidöppen och hade inte parkerats så där försiktigt i rutan, som ängsliga bilägare brukar göra (som jag själv till exempel). Ett tecken på ett avslappnat förhållande till bilägandet, vilket säkert är sunt.

Renault 16 presenterades 1965 och utsågs då till Årets bil. Inte så konstigt kanske. De flesta bilnördar vet att Renault 16 var bilvärldens första halvkombi, så det är en milstolpe, om än liten, i bilhistorien. Modern och snygg var den också. 1968 kom den starkare och mer utrustade TS-modellen. 1971 kom en ansiktslyftning med bland annat nya bakljus. Det var också från detta år som man kunde få automatlåda som tillval. I Sverige hade vad jag förstått den enklare TL samma motor som TS. Annat som var speciellt på svensksålda bilar var att alla årsmodeller hade den snygga aluminiumgrillen. Eftersom Sverige infört lag på strålkastartorkare hade Renault anpassat grillen för att få plats med det. När modellen uppgraderades med svart plastgrill till 1975 års modell lät Renault den gamla varianten vara kvar för att slippa anpassa även den nya grillen. Först 1980 lades modellen ned, men då var den fortfarande populär, kanske för att den var före sin tid?

lördag 24 november 2012

Minimibuss

När vi ändå är inne på relativt nya japanska bilar är det väl lika bra att jag låter er få ta del av denna lilla japansk höjdare. Liksom Accorden i förra inlägget rör det sig om en immigrant. De lite suddiga bilderna kommer Joachim som fann bilen på kajen vid Strandvägen i Stockholm.

Registreringsnummer som för tankarna till ett annat bilmärke...
Det lilla höghuset är en Subaru Libero E12 Super Deluxe från 1997. Den flyttade till Sverige i somras, uppenbarligen från Tyskland. Hjulsidorna har försvunnit, men å andra sidan har den lasthållare som ser väldigt brett ut på din pyttelilla bilen. Glastaket är tufft, men begränsar effektivt avståndet  mellan lasthållarna. Det gör att bilen ser ännu roligare ut än den gör från början.

Bilen på bilderna tillhör den generation Libero som kom 1990, men den såldes aldrig i Sverige. Det gjorde däremot föregångaren, men i Sverige hette den Columbuss. Libero hette den huvudsakligen på den europeiska marknaden, medan den hette Domingo på den japanska hemmamarknaden. Och så hade den flera andra namn, men jag kallar den här för Libero. Libero introducerades 1983 och var en extremt liten minibuss. Den hade samma trecylindriga motor som Subaru Justy (som hette Trendy i Sverige och som jag skrivit om tidigare), men i Libero satt den baktill. Och eftersom det är en Subaru fanns den såklart med fyrhjulsdrift.

Stort takräcke? Nej, liten bil.
Libero byggde på Subaru Sambar. Sambar hade dock en mindre motor för att uppfylla den så kallade kei-klassningen (keijidōsha på japanska, som betyder "lätta bilar"). Klassningen ger fördelar gällande skatt samt parkerings- (i Japan krävs parkeringsplats för att köpa bil) och försäkringsregler.

torsdag 22 november 2012

Anonyma klubben

Förra inlägget handlade om Honda Accord så jag tänkte att det idag skulle vara passande att visa några bilder på en nyare Accord som bor på samma gata som jag. Bilderna togs en ljus kväll i slutet av maj. Eftersom så här nya bilar sällan får plats på bloggen har det dröjt, men idag får den vara med.

Som jag berättat tidigare har Honda Accord tillverkats i olika versioner beroende på marknad. Det har funnits japanska, europeiska och amerikanska varianter. Bilen i detta inlägg är den amerikanska varianten av den sjätte generationen som tillverkades mellan 1998 och 2002. Den är av 1999 års modell och heter CX. I Sverige har den bott i snart sex år och har rullat 16000 mil.

Den europeiska varianten av Accord generation åtta som såldes i Sverige (med undantag för coupén som var amerikansk) byggdes i England och var mindre än den amerikanska systern. Snyggast var nog den japanska varianten, men den har jag bara sett på bild. Det man kan säga om formen på den amerikanska Accorden är väl att den är anonym. Skulle man ta bort emblemen skulle det bara bli en "bil". Jag skrev om en Nissan Altima en gång, också det en japansk bil byggd och designad i USA, och den ser ännu mer anonym ut. Men amerikanerna verkar gilla det. Honda Accord är en av de bäst säljande bilmodellerna i USA!

(Anonyma klubben är nu inte klubb för amerikanskt formgivna japanska bilar, utan ett begrepp för när människor ger bort anonyma gåvor. Gåvor som inte kostar så mycket, men sprider glädje då de dyker upp så oväntat. En slags hemlig folkrörelse kan man säga. Det kan vara att när man till exempel köper en glass betalar för två glassar och ber glassförsäljaren ge bort en glass till en kommande kund och hälsa från Anonyma klubben. Du kan läsa en artikel om det här. Om man nu ändå ska koppla detta till bilen i inlägget så blev i alla fall jag glad när denna anonyma Accord dök upp!)

tisdag 20 november 2012

Härlig Honda i Holmsund

Minns du den fantastiskt fina Honda Accorden från 1980 jag skrev om för två år sedan? Om inte kan du läsa om den här. Idag kan jag presentera ännu en Honda Accord som ser ut att vara minst lika fin. Bilderna kommer från Stefan i Holmsund.

Notera hur bilen parkerats i parkeringsrutan. Visst borde en försiktig bilägare placera
bilen långt till vänster i rutan där den verkar vara skyddad från dörruppslag?
Denna Honda Accord sedan från 1981 är likaså av den första, lite USA-inspirerade, generationen. Som vanligt är det svårt att avgöra en bils skick genom att bara se på bilder på den och dessutom är den här blöt, vilket ofta får en bil att se piggare ut än den är. Men jag vågar ändå påstå att skicket är mycket fint - och den här modellen torde vara extremt ovanlig. Det goda skicket kan ha sin förklaring i att den endast haft tre ägare och rullat blott 16000 mil. Jag minns två sådana här Hondor från min barndom som rullade i trakterna kring byn där jag bodde. Den ena var blekgul och den andra blekgrönmetallic. Då tyckte jag att det var en rätt ful bil. Idag är det dock en bil som verkligen slår an en vill-ha-ton, eller snarare ett vill-ha-ackord!


Den lejongula inredningen matchar snyggt karossens blå färg. Som sig bör i en Honda ser det lite sportigt ut på insidan, vilket kanske inte riktigt stämmer överens med utsidan. Under skalet sitter en fyra på 1,6 liter och 80 hästar som driver framhjulen via en femväxlad låda. Fem växlar var standard i Accord, men var inte en självklarhet när den kom 1976. Det var alltså något man på Honda kunde skylta och mycket riktigt sitter ett emblem under höger bakljus med texten 5 speed.

torsdag 15 november 2012

Siktat det blå skåpet

Jag har ju utlovat fler bilder från Jörgen i Örebro och här kommer nu ännu ett bidrag. Han har siktat ett blått skåp, och inte vilket skåp som helst, utan en Toyota Hi-Ace Diesel från 1982! Utseendet till trots är den både besiktigad och i trafik. Drömmen vore att hitta en sådan här i toppskick, men finns det över huvud taget?

Toyota Hi-Ace har tillverkats i fem generationer från och med 1967. Den i dagens inlägg är av den andra generationen som tillverkades från 1977 till 1982. Den fanns i många olika utföranden som skåpbil, minibuss och pickup.

Jag minns dessa bilar från min barndom och i mitt minne är de alltid klarblå, orange eller gula. Barndomsminnen ska man inte lita på, men vi kan i alla fall konstatera att få finns kvar idag. Toyota Hi-Ace och fordon av liknande typ finns det få överlevare av, åtminstone i Sverige där klimat och salt hjälper till att nöta ned dem. De slits hårt och saknas av få och någon större krets av entusiaster finns inte heller. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg där en Nissan Urvan var med. I många länder i Afrika är dock Hi-Ace-bussar fortfarande vanliga, men då kanske det rör sig om något nyare generation tre och fyra. Ska vi gissa att några av de svenska exemplaren skeppats dit?

tisdag 13 november 2012

Santana på glid

Under sensommaren mötte jag en blåmetallic Volkswagen Santana utanför Västerås. "Wow, en Santana" utropade jag nog varvid min fru frågade "Är det en bil?". "Ja" svarade jag gissningsvis varpå min fru frågade "Är något speciellt med den?". "Den blev en flopp och är ganska ovanlig, men blev en stor succé i Kina" svarade jag nog. "Jaha, kul" svarade frun och sedan pratade vi nog om vi skulle handla något på vägen innan vi kom hem till Uppsala.

Sankt Lars till vänster, Santana i mitten.
Som du förstår förekommer liknande konversationer relativt frekvent när vi är ute och rör på oss. Min fru är förvånansvärt förstående inför mitt intresse, men jätteintresserad kanske hon inte är så jag förväntar mig sällan en översvallande reaktion.

LX som i LYX! Ford Escort Mk IV med karaktäristiskt vita hjulsidor kan anas en bit bort.
Hur som helst glömde jag inte den där Santanan som såg riktigt fin ut där vi möttes på motortrafikleden. Att jag skulle få se den igen räknade jag inte med. För några veckor sedan åkte jag förbi ett studentbostadsområde där jag själv bodde i slutet av nittiotalet och som ligger nära sonens dagis. Då skymtade jag något i ögonvrån...

Saab 900i från 1986 i bakgrunden. Studentområden är ofta bra spaningsställen!
Där stod den! Santanan! Eller åtminstone en likadan, en Santana LX från 1984. Karossen har lite skavanker, bland annat en mystisk buckla på vardera framskärmen som i stort sett identisk ut på båda sidor, som möjligtvis har orsakats av en äldre förare som inte har riktig koll på bilens förhållande till objekt i omgivningen. Bilen har rullat knappt 11000 mil och endast haft två ägare. Min gissning är att det är en student som tagit över en far- eller morförälders bil. Kanske. (Jag har ju gissat att det har hänt tidigare, till exempel gällande en orange Mazda 323. Men sant vet jag ju inte om det är.) Hur som helst är det en orörd bil i fint skick, med mycket lite rost. En bil att bevara!

En list och ett emblem borta, lite vågig stötfångare, men säkerligen en av landets bästa Santanor.
För någon vecka sedan såg jag bilen igen. Nu med vinterdäck på rostiga och fula fälgar. "Nej" tänkte jag, "nu börjar den här bilens förfall"! Uppenbarligen har den tagits över av någon som inte uppskattar denna smått unika bil. Jag hoppas jag har fel, man kan ju köra på vintern men ändå ta hand om sin bil, men varningsklockor ringer om att denna Santana befinner sig på glid.

Volkswagen Santana skrev jag om för nästan exakt ett år sedan. Då handlade det om ett exemplar utanför en vårdcentral bara ett par hundra meter från bilen i dagens inlägg! Du kan läsa det inlägget här.

torsdag 8 november 2012

Egna barn och andras ungar

Jag har ju i de senaste inläggen redogjort för ett par av läsaren Jörgens spaningar och jag har tänkt att visa några till. Men det är ju som uttrycket säger; egna barn och andras ungar. De egna fynden är de som är allra roligast att visa upp. Då har jag själv fått uppleva den upprymda känslan att göra ett roligt eller ovanligt fynd, och så har jag ju sett bilen på nära håll och kan beskriva dess skick, historia och, tja, något högtravande, kanske också dess själ?

Dagens bil fann jag en dag när jag efter sonens gympaaktivitet bestämde mig för att bara avvika lite från rutten hem för att undersöka en parkering jag inte passerat på länge. Det var värt den lilla avstickaren för där stod ännu en Mitsubishi Galant i kantigt åttiotalsutförande, en modell jag skrivit om tidigare och kommit att bli förtjust i. Detta exemplar är från 1986 och är en Turbo!

Mossodlande Mitsubishi!
Jag har en kompis som bodde i husen intill i slutet av nittiotalet, men jag minns inte bilen från den tiden, trots att den verkar ha stått där sedan dess. Mossan på och under bilen vittnar om en lång parkeringsperiod.

Senast godkända besiktning utfördes 1991 och två år senare ställdes den av. Varför den, endast sju år gammal, hamnade på undantag är frågan. Motorhaveri? Ägarhaveri? Och betalar ägaren för parkeringsplatsen? Vad har det kostat under dessa år? Jag glömde kolla miltalet, men den har säkert inte rullat jättelångt.

Motorn i Galant Turbo var på två liter och 150 hästar. Prestandamässigt hamnade den nära exempelvis samtida Saab 900 Turbo. Som du ser på bilderna fick man utvändigt spoiler fram och bak, c-stolpar i avvikande färg.

Jo, det ÄR en Turbo!
På sätenas ryggar står det turbo om så ingen av passagerarna behöver tvivla om vad de åker i. Fälgarna på detta exemplar är inte original men känns tidstypiska.

Vad är lucka till för på stötfångaren bak? Om den döljer en bogserögla så verkar den ju vara lite stor?
Karossen ser relativt rak och rostfri ut så kanske skulle den kanske kunna väckas till liv igen. En tuff bil som helt klart borde räddas.

Strax intill Galanten stod två andra, inte lika ovanliga åttiotalsbilar. Volkswagen Golfen med stripes är från 1988 och verkar vara en "daily driver" som rullat knappt 30000 mil. Mercan är en 200 från 1985. Den har varit avställd i endast fyra år så mossan har ännu inte slagit rot under den. Den motbevisar min tes att alla Mercedes 200 från 1985 var vita, utan de kunde också vara blekgula.