I förrgår passerade antalet besökare på Bilspanaren 100000! Jag tackar alla trogna som nytillkomna läsare för visat intresse och uppmuntran! Jag funderade mycket i början hur länge jag skulle kunna hålla på, om det fanns tillräckligt med intressanta bilar och saker att skriva om. Än så länge funkar det bra utan att jag gjort några större ingrepp i bloggens koncept.
Vid sådana här mer eller mindre stora milstolpar i bloggens historia brukar jag presentera någon speciell bil. Vid ettårsjubileet var det exempelvis en jubileums-Saab från 1980. Till dagens inlägg har jag dock funnit en helt vanlig dimgrön Volvo PV 544 som stod och skräpade i Svartbäcken. Det har varit en hel drös med PV på bloggen så det kanske inte känns så speciellt. Nu är det dock något särskilt med denna bil som jag tyckte kunde passa i ett sådant här jubileumsinlägg.
Bilen må se skräpig ut, men den är faktiskt i trafik och besiktigades på det magiska datumet den 11 november 2011. Det finns en del rost och några fula lagningar på den, men den verkar vara ganska förskonad ändå, trots ett anskrämligt yttre. Framskärmarna är bytta till ett par i glasfiber och den högra har spruckit. Jag tycker dock den är rätt vacker i detta hårt patinerade skick. Att putsa på den eller sätta dit någon ny blänkande del skulle förstöra allt. Och visst passar den i den här vid punkthusen från sextiotalet i bakgrunden?
Vad är då speciellt med den? Den från 1958, vilket var det första året för den nya 544. På PV-vis benämndes "årsmodellen" med en bokstav och eftersom detta var den första fick den heta 544A. Den tillverkades från augusti 1958 till juni 1960 då den ersattes av 544B. Detta, att den är av första årgången, gör den lite men inte särskilt speciell. Det som gör den speciell är däremot antalet ägare, och nu sätts ett nytt rekord här på bloggen. Denna PV har nämligen endast haft en ägare under 54 år! Det slår det förra rekordet med tre år som även det innehades av en PV, en dovhjortsbrun 544C från 1961. Helt otroligt! Även den som inte är det minsta bilintresserad måste väl även den fascineras av detta? Kanske borde Transportstyrelsen dela ut priser till vissa bilägare för extrem trohet i sitt bilägande?
Nästa inlägg kommer att komma, men det kan dröja ännu lite längre än vanligt då jag har ett antal aktiviteter inbokade i helgen och nästa vecka. Men något bör i alla fall komma innan påsk så jag sparar påskhälsningen tills dess.
torsdag 29 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Föredettingen och karikatyren
Nu när våren verkar ha kommit för att stanna tänkte jag idag svalka med några vinterbilder jag tog när jag befann mig i Katrineholmstrakten. Jag har länge sett denna Ford Taunus Coupé från 1975 stå vid sågen i Ålsäter och under sportlovet passade jag på att knäppa några bilder. Under sportlovet passade jag också på att rota bland mina gamla plastbilar, vilket jag berättat om tidigare, och passande nog fann jag bland dem en Ford Taunus Coupé!
Denna generation Taunus brukar kallas TC 1 och den har jag berättat om tidigare. Då skrev jag att Taunus och Cortina delade kaross. Jag har dock fått ett påpekande om att så inte är fallet och nu har jag studerat bilder på Cortina så inser jag att det stämmer. De är förvillande lika, vilket ju beror på att det i grunden är samma bil, men karosserna skiljer sig åt.
Bilen på bilden är toppmodellen 2300 GXL med en V6:a under huven. Att det är en coupé gör den självklart ännu lyxigare. I denna bloggs barndom berättade jag om en Ford Torino och skrev då att många drömmer om amerikanska muskelbilar, men att ägandet kan vara dyrt och därför byter de ofta ägare. Dessutom brukar alla välvilliga nya ägare snarare bidra till förfallet snarare än stoppa det. Många är säkert också de som drömt en amerikansk muskelbil, men som fått nöja sig med en lite billigare europeisk kusin, till exempel en sexcylindrig Opel Commodore eller Ford Taunus GXL. Jag vet inte om bilen på bilderna har varit ett sådant substitut, men den har i alla fall haft 30 ägare, nästan rekord bland bilarna här på bloggen!
Just detta förfallande exemplar har utsatts för så kallad styling av någon eller några av de tidigare ägarna. Vinyltaket har rivits bort, karossen lackerats om, blinkersglasen svärtats, rutorna tonats, rutramarna målats svarta, listan över modifieringar kan göras lång. Nu gör de dock ingen nytta. Få vänder sig längre om efter denna gamla toppmodell. Alla stylinggrepp gör den nu till en karikatyr av sitt forna jag. Förr var det den finaste Forden, numera är det en sorglig föredetting. Gamla lagningar lossnar i stora sjok och rosten tittar åter fram efter att dolts av säkert flera lager olika kulörer. Nuvarande ägare har säkert haft planer för bilen, men nu har den varit avställd i snart tio år så planerna har säkert runnit ut i sanden. Kanske satsades det istället på den Peugeot 309 GTI som står intill? Planerna för den verkar dock också runnit ut i sanden.
Betydligt piggare är plast-Taunusen tillverkad av svenska Galanite. Den är i den lite större skalan än de jag tidigare berättat om. Proportionerna gör den lätt karikatyrartad. Den är ihoptryckt och har för stora hjul, men det är ändå en trevlig modell, tycker jag. Jag gissar att det är en GXL som stått förebild då modellen liksom originalet har extraljusgrill.
Bilen på bilden är toppmodellen 2300 GXL med en V6:a under huven. Att det är en coupé gör den självklart ännu lyxigare. I denna bloggs barndom berättade jag om en Ford Torino och skrev då att många drömmer om amerikanska muskelbilar, men att ägandet kan vara dyrt och därför byter de ofta ägare. Dessutom brukar alla välvilliga nya ägare snarare bidra till förfallet snarare än stoppa det. Många är säkert också de som drömt en amerikansk muskelbil, men som fått nöja sig med en lite billigare europeisk kusin, till exempel en sexcylindrig Opel Commodore eller Ford Taunus GXL. Jag vet inte om bilen på bilderna har varit ett sådant substitut, men den har i alla fall haft 30 ägare, nästan rekord bland bilarna här på bloggen!
Just detta förfallande exemplar har utsatts för så kallad styling av någon eller några av de tidigare ägarna. Vinyltaket har rivits bort, karossen lackerats om, blinkersglasen svärtats, rutorna tonats, rutramarna målats svarta, listan över modifieringar kan göras lång. Nu gör de dock ingen nytta. Få vänder sig längre om efter denna gamla toppmodell. Alla stylinggrepp gör den nu till en karikatyr av sitt forna jag. Förr var det den finaste Forden, numera är det en sorglig föredetting. Gamla lagningar lossnar i stora sjok och rosten tittar åter fram efter att dolts av säkert flera lager olika kulörer. Nuvarande ägare har säkert haft planer för bilen, men nu har den varit avställd i snart tio år så planerna har säkert runnit ut i sanden. Kanske satsades det istället på den Peugeot 309 GTI som står intill? Planerna för den verkar dock också runnit ut i sanden.
Betydligt piggare är plast-Taunusen tillverkad av svenska Galanite. Den är i den lite större skalan än de jag tidigare berättat om. Proportionerna gör den lätt karikatyrartad. Den är ihoptryckt och har för stora hjul, men det är ändå en trevlig modell, tycker jag. Jag gissar att det är en GXL som stått förebild då modellen liksom originalet har extraljusgrill.
torsdag 22 mars 2012
Ännu fler konstiga Saabar
Transportbilen är en Solstad Saab 9000 CS. Solstad Bil i Högsby är kända för sina transportfordon baserade på Saab 99, 900 och 9000, även om byggnationer på andra bilmärken också förekom.
Nästa bild visar också en transportbil, men denna är byggd av en nyare Saab 9-3. Solstad Bil gick i konkurs 1999 så detta kan inte vara en äkta Solstad Saab. Möjligtvis kan den vara byggd av Solstaddelar som gifts ihop med en nyare bil. Bredvid transportbilen står en alabastergul Saab 99 och årsmodellen torde vara 1979. Om det är något speciellt med bilen så syns det i alla fall inte. Bilen med den stora släpkärran är en Saab 9-7x från 2006. 9-7x var systerbil med bland annat Chevrolet Trailblazer och tillverkades i USA. Den såldes aldrig av Saab i Sverige och få ser den som en "riktig" Saab. Och det har de väl rätt i.
Slutligen har vi en Saab 900 Turbo från 1979, det vill säga första årsmodellen. Dessa tidiga Saab 900 börjar bli ovanliga, och kanske särskilt turbomodellen som ofta fått leva ett hårdare liv. En sådan här 900 Turbo i akvamarinblått och med så kallade incafälgar är något av en drömbil för mig. Det var så här alla broschyrbilar såg ut när modellen kom och det har väl satt sina spår. Jag har ett bilminne från tidigt åttiotal där jag får åka med en bekant till min far i just en sådan här. Det går fort, väldigt fort.
När jag fick bilderna blev jag först glad över att få se en sådan tidig, och till synes ganska fin, 900 Turbo. Men det var något som såg lite konstigt ut med bilden. Först trodde jag det var den av stängslet påtvingade kameravinkeln som gjorde det. Bilen såg lite utdragen ut med lång hjulbas. Eller stämde det? Kan det vara en Saab 900 "Finlandia"? "Finlandia" byggdes av Finska Valmet och var en 900 där fram- och bakdörr förlängts med varsin decimeter. Förlängningen kom dock bara baksätespassagerarna till del så det var tänkt som en diskret direktörsfraktare. Combicoupékarossen kändes dock inte så exklusiv och när sedanmodellen av 900 introducerades 1981 började man bygga på den istället. Dessa bilar kom att kallas 900 CD.
Efter lite sökning på nätet fann jag att min misstankar stämde. Bilen är förlängd, men den är även skottsäker! Den benämns Saab 900 Turbo Pansar och det låter onekligen tufft. Jag vet dock inte hur bepansringen gjorts på bilen. Tjänstevikten är i alla fall ett par hundra kilo mer än för en vanlig 900, men förlängningen bidrar ju också med vikt. Bilen har troligtvis ägts av Sandvik till en början och sedan räddats undan skrotning och hamnat i Saabmuseets ägo. Nu när Saabmuseets framtid verkar vara säkrad får vi hoppas att denna pansarvagn kommer att renoveras och visas upp även inne i museet.
Inläggets rubrik syftar på tidigare inlägg med ombyggda Saabar. Du kan läsa dem här och här.
söndag 18 mars 2012
Växeln hallå?
Reaktionerna på Postkadetten i förra inlägget var många och positiva. De flesta reagerade som jag när jag såg den: Ja just ja, en sådan där... Den hade jag totalt glömt! Jag gissar att det finns försvinnande få kvar av dem så vi får hoppas
att någon tar hand om denna fula, men unika, lilla postlåda.
I fredags sprang jag passande nog på en bil i fredags som också varit i tjänst vid ett statligt verk. Om många glömt Postkadetten så har nog få glömt den orange Televerksduetten! 1959 började Televerket använda den orange färgen med färgkod 74. Meningen var att det skulle vara lätt att se bilen om den stod utmed vägen och därmed signalera att linjearbete utfördes. Det som började som en arbetsskyddsåtgärd blev sedan en symbol för Televerket och kom att användas på deras bilar ända fram till nittiotalet. (Jag har tidigare haft med en Televerksorange Volvo 245 från 1988 på bloggen.) Det var i alla fall tack vare denna färg jag kunde se Duetten på långt avstånd och sedan var det bara att vända och passa på att knäppa lite halvkassa bilder med mobilen (som med viss bildhantering blev lite bättre).
Bilen är alltså en Volvo Duett, eller P210 som är den formella modellbeteckningen, från 1968. (En kort historik om Volvo Duett kan du läsa här.) Det lite anmärkningsvärt att se en till synes orenoverad Televerksduett i originalfärg i trafik. Karossen är rätt rostig men tack vare att den är rambyggd kanske Bilprovningen har överinseende med det. De Duetter som fortfarande rullar brukar ofta omhuldas av sina ägare, men det innebär sällan att skicket vare sig är särskilt originallikt eller särskilt bra. (Jag har skrivit om det här.) En annan anmärkningsvärd sak är att den endast haft tre ägare, där Televerket alltså torde varit den första.
Unikt för de flesta av Televerkets Duetter var att de hade helt täckta skåp men med en liten sidoruta, samma som på bakdörrarna, på höger sida bakom passagerardörren. Undantaget var linjemästarbilarna som var helglasade. Bilen på bilden har en stor sidoruta på vardera sidan och jag gissar att detta är en modifiering som gjorts i efterhand. Andra modifieringar jag lade märke till var framstolar från Volvo 140. Notera också trevliga varselljus. Varför ägaren valt att utrusta bilen med varningstejp utmed sidolisterna och skrivit "Emmaboda" (eller Emma Boda) på bakrutorna med den är dock ett mysterium.
Trots att Duetten var åldersstigen på slutet av sextiotalet var det inga problem för Volvo att sälja den. Duetten älskades inte bara av Televerket utan även av andra verk och myndigheter, företag och privatpersoner. 1968 var dock den sista årsmodellen av Duett som såldes i Sverige. 1969 infördes nämligen krocktestkrav här och den ålderdomliga Duetten klarade inte dessa. 1969 blev sista årsmodellen och alla exporterades, om man bortser från den sista Duetten som tillverkades i februari 1969 och som direkt kördes till Volvos museum.
Rubriken till dagens inlägg lånade jag från en artikel från Klassikers sektion P-märkt, där också mina inlägg brukar hamna. I mars förra året publicerades där bilder på en Televerksduett med samma rubrik. Bilderna var tagna av Robin Zander, samme läsare som skickade bilden på Postkadetten till mig! Här kan du läsa den artikeln!
I fredags sprang jag passande nog på en bil i fredags som också varit i tjänst vid ett statligt verk. Om många glömt Postkadetten så har nog få glömt den orange Televerksduetten! 1959 började Televerket använda den orange färgen med färgkod 74. Meningen var att det skulle vara lätt att se bilen om den stod utmed vägen och därmed signalera att linjearbete utfördes. Det som började som en arbetsskyddsåtgärd blev sedan en symbol för Televerket och kom att användas på deras bilar ända fram till nittiotalet. (Jag har tidigare haft med en Televerksorange Volvo 245 från 1988 på bloggen.) Det var i alla fall tack vare denna färg jag kunde se Duetten på långt avstånd och sedan var det bara att vända och passa på att knäppa lite halvkassa bilder med mobilen (som med viss bildhantering blev lite bättre).
Bilen är alltså en Volvo Duett, eller P210 som är den formella modellbeteckningen, från 1968. (En kort historik om Volvo Duett kan du läsa här.) Det lite anmärkningsvärt att se en till synes orenoverad Televerksduett i originalfärg i trafik. Karossen är rätt rostig men tack vare att den är rambyggd kanske Bilprovningen har överinseende med det. De Duetter som fortfarande rullar brukar ofta omhuldas av sina ägare, men det innebär sällan att skicket vare sig är särskilt originallikt eller särskilt bra. (Jag har skrivit om det här.) En annan anmärkningsvärd sak är att den endast haft tre ägare, där Televerket alltså torde varit den första.
Unikt för de flesta av Televerkets Duetter var att de hade helt täckta skåp men med en liten sidoruta, samma som på bakdörrarna, på höger sida bakom passagerardörren. Undantaget var linjemästarbilarna som var helglasade. Bilen på bilden har en stor sidoruta på vardera sidan och jag gissar att detta är en modifiering som gjorts i efterhand. Andra modifieringar jag lade märke till var framstolar från Volvo 140. Notera också trevliga varselljus. Varför ägaren valt att utrusta bilen med varningstejp utmed sidolisterna och skrivit "Emmaboda" (eller Emma Boda) på bakrutorna med den är dock ett mysterium.
Trots att Duetten var åldersstigen på slutet av sextiotalet var det inga problem för Volvo att sälja den. Duetten älskades inte bara av Televerket utan även av andra verk och myndigheter, företag och privatpersoner. 1968 var dock den sista årsmodellen av Duett som såldes i Sverige. 1969 infördes nämligen krocktestkrav här och den ålderdomliga Duetten klarade inte dessa. 1969 blev sista årsmodellen och alla exporterades, om man bortser från den sista Duetten som tillverkades i februari 1969 och som direkt kördes till Volvos museum.
Rubriken till dagens inlägg lånade jag från en artikel från Klassikers sektion P-märkt, där också mina inlägg brukar hamna. I mars förra året publicerades där bilder på en Televerksduett med samma rubrik. Bilderna var tagna av Robin Zander, samme läsare som skickade bilden på Postkadetten till mig! Här kan du läsa den artikeln!
torsdag 15 mars 2012
Postlåda på hjul
För ett par veckor fick jag ett mail från Robin i Stockholm med en bild som jag bara inte kan undanhålla er. Han har nämligen lyckats hitta en Opel Kadett postbil från 1990! När såg du en sådan senast? Några detaljer har jag inte om bilen då jag inte lyckats tyda registreringsnumret. Att den levt ett hårt liv är dock otvetydigt och om den ska överleva krävs en räddningsinsats. Postlådorna blir allt färre men den här postlådan bör räddas till eftervärlden nu!
Bilen har klara likheter med KVD 440, eller Tjorven som den är mest känd som. Tjorven var en brevbärarbil till Postverket och tillverkades mellan 1969 och 1971 av Kalmar Verkstad AB. Motor och drivlina med den steglösa Variomaticlådan kom från Daf 44. Den kioskliknande karossen med skjutdörrar var tillverkad av glasfiberarmerad plast. Senare kom Posten att bland annat använda brevbärarvarianter av Opel Kadett C, D och E (som på bilden). Som jag förstått det byggdes de på uppdrag av Postverket av Karosseriefabrik Voll i Würzberg. De tillverkade även mer linjesköna cabrioletvarianter av Opel.
Jag är uppväxt i en liten by och där levereras posten med bil till postlådorna längre ned på gatan. När jag var liten körde inte brevbäraren någon speciell postbil utan en vanlig personbil som dock var högerstyrd. En av brevbärarna var mamma till min systers bästa kompis. Hon körde med en högerstyrd Saab 99. När hon inte arbetade fungerade den som familjebil och det var väldigt spännande att få åka med i den när ratten satt på fel sida!
Bilen har klara likheter med KVD 440, eller Tjorven som den är mest känd som. Tjorven var en brevbärarbil till Postverket och tillverkades mellan 1969 och 1971 av Kalmar Verkstad AB. Motor och drivlina med den steglösa Variomaticlådan kom från Daf 44. Den kioskliknande karossen med skjutdörrar var tillverkad av glasfiberarmerad plast. Senare kom Posten att bland annat använda brevbärarvarianter av Opel Kadett C, D och E (som på bilden). Som jag förstått det byggdes de på uppdrag av Postverket av Karosseriefabrik Voll i Würzberg. De tillverkade även mer linjesköna cabrioletvarianter av Opel.
Jag är uppväxt i en liten by och där levereras posten med bil till postlådorna längre ned på gatan. När jag var liten körde inte brevbäraren någon speciell postbil utan en vanlig personbil som dock var högerstyrd. En av brevbärarna var mamma till min systers bästa kompis. Hon körde med en högerstyrd Saab 99. När hon inte arbetade fungerade den som familjebil och det var väldigt spännande att få åka med i den när ratten satt på fel sida!
måndag 12 mars 2012
På spaning efter den tid som flytt
När jag var liten var Saab den enda bil man kunde ha, eller borde ha åtminstone. Om man var någorlunda förnuftig så hade man en Saab. Punkt. Det var den bästa bilen. Varför? Det bara var så. Saab var modernast, snabbast, häftigast, allt. De flesta argument för Saab gick dock ut på att klanka ned på andra bilmärken. Eller snarare ett bestämt bilmärke: Volvo. Tråkiga, fula, dåliga Volvo.
Förklaringen till varför jag tyckte som jag gjorde är enkel. Eftersom mina föräldrar hade Saab och min pappa sa att Saab var bäst, eller åtminstone bättre än Volvo, så tyckte jag att Saab var bäst. Hade vi haft Volvo hade Volvo varit bäst, hade vi haft Opel hade Opel varit bäst och så vidare.
Jag är fortfarande Saabfantast, men inte längre på liv och död som i min barndom. Jag tycker inte att Saab är bäst längre, men ändå gillar jag Saab. Biltillverkaren finns ju inte ens längre, men långt innan detta hände insåg jag att det fanns betydligt bättre bilar än Saab. Idag uppskattar jag Saabarna för att de egensinniga och roliga, men de känslomässiga banden är självklart också starka. Som fanatiskt bilintresserad sedan födseln är många av mina barn- och ungdomsminnen kopplade till bilar, och eftersom vi hade Saab är det främst till dem minnena härstammar.
Min barndoms uppfattning om Saab avspeglades i bland annat sandlådans vagnpark. Saabs övertag var stort! När jag var hemma hos mina föräldrar för ett par veckor sedan plockade jag fram de Saab- och Volvoplastbilar jag lekte med i sandlådan när jag var liten. Jag har också plastbilar av andra märken, men de fick inte vara med idag. Övriga leksaksbilar jag haft, som inte var helgjutna i mjuk PVC-plast, har tyvärr inte överlevt min något omilda lek utan skrotats på de mest raffinerade sätt.
Saabs dominans syns tydligt. Det är tre Saab 96, tre 99 sedan och två 99 Combi coupé. Jag har faktiskt en Combi coupé till, en gul, men den saknades tyvärr vid fototillfället. 96:orna är tillverkade av svenska Galanite. Den blåa med runda lysen är av 1965-67 års modell. De två andra 96:orna är av årsmodell 1969-75. De tre sedanmodellerna av 99 är av årsmodell 1969-71 och även de tillverkade av Galanite. Combicoupéerna är tillverkade av finska Plasto och är av årsmodell 1974-76.
När det gällde Volvo var det dock skralt i sandlådan, endast två exemplar: en 244 och en 245. De var dock i så olika skala att de inte gick att leka med samtidigt. Ju. Den blåa 245:an var dessutom lite pinsam då den endast hade två dörrar. En Volvo 243 fanns inte. Ju. Båda bilarna är av årsmodell 1975-78. Trots att det är en Volvo är den gula 244:an ändå tämligen vällekt. Tillverkare är finska Plasto och 245:an är en dansk LKE.
Idag har jag alltså inte särskilt starka åsikter om olika bilmärkens förtjänster och brister. Enligt mig är alla gamla bilar mer eller mindre intressanta, oavsett märke, och alla nya bilar är mer eller mindre ointressanta, oavsett märke. Jag har emellertid märkt att en del har behållit sina mer militanta åsikter om olika bilmärken upp i vuxen ålder. Det räcker till exempel att läsa kommentarsfälten i någon motortidning. Är det en artikel om Saab kommer så småningom en kommentar som Jag hade en V4:a en gång och det är den sämsta bil jag har haft - Volvo är bäst! och sen är ordkriget igång. Som barn i en sandlåda argumenteras mer eller mindre initierat för att Saab eller Volvo är bäst. Och i och med detta är cirkeln sluten. Från sand är du kommen...
Detta tilltag att inte skriva om riktiga bilar är inget nytt på Bilspanaren, utan jag har gjort det vid ett tillfälle tidigare. Det ska inte bli någon vana, men någon gång vartannat år kanske det kommer att hända.
Förklaringen till varför jag tyckte som jag gjorde är enkel. Eftersom mina föräldrar hade Saab och min pappa sa att Saab var bäst, eller åtminstone bättre än Volvo, så tyckte jag att Saab var bäst. Hade vi haft Volvo hade Volvo varit bäst, hade vi haft Opel hade Opel varit bäst och så vidare.
Jag är fortfarande Saabfantast, men inte längre på liv och död som i min barndom. Jag tycker inte att Saab är bäst längre, men ändå gillar jag Saab. Biltillverkaren finns ju inte ens längre, men långt innan detta hände insåg jag att det fanns betydligt bättre bilar än Saab. Idag uppskattar jag Saabarna för att de egensinniga och roliga, men de känslomässiga banden är självklart också starka. Som fanatiskt bilintresserad sedan födseln är många av mina barn- och ungdomsminnen kopplade till bilar, och eftersom vi hade Saab är det främst till dem minnena härstammar.
Min barndoms uppfattning om Saab avspeglades i bland annat sandlådans vagnpark. Saabs övertag var stort! När jag var hemma hos mina föräldrar för ett par veckor sedan plockade jag fram de Saab- och Volvoplastbilar jag lekte med i sandlådan när jag var liten. Jag har också plastbilar av andra märken, men de fick inte vara med idag. Övriga leksaksbilar jag haft, som inte var helgjutna i mjuk PVC-plast, har tyvärr inte överlevt min något omilda lek utan skrotats på de mest raffinerade sätt.
Saabs dominans syns tydligt. Det är tre Saab 96, tre 99 sedan och två 99 Combi coupé. Jag har faktiskt en Combi coupé till, en gul, men den saknades tyvärr vid fototillfället. 96:orna är tillverkade av svenska Galanite. Den blåa med runda lysen är av 1965-67 års modell. De två andra 96:orna är av årsmodell 1969-75. De tre sedanmodellerna av 99 är av årsmodell 1969-71 och även de tillverkade av Galanite. Combicoupéerna är tillverkade av finska Plasto och är av årsmodell 1974-76.
När det gällde Volvo var det dock skralt i sandlådan, endast två exemplar: en 244 och en 245. De var dock i så olika skala att de inte gick att leka med samtidigt. Ju. Den blåa 245:an var dessutom lite pinsam då den endast hade två dörrar. En Volvo 243 fanns inte. Ju. Båda bilarna är av årsmodell 1975-78. Trots att det är en Volvo är den gula 244:an ändå tämligen vällekt. Tillverkare är finska Plasto och 245:an är en dansk LKE.
Idag har jag alltså inte särskilt starka åsikter om olika bilmärkens förtjänster och brister. Enligt mig är alla gamla bilar mer eller mindre intressanta, oavsett märke, och alla nya bilar är mer eller mindre ointressanta, oavsett märke. Jag har emellertid märkt att en del har behållit sina mer militanta åsikter om olika bilmärken upp i vuxen ålder. Det räcker till exempel att läsa kommentarsfälten i någon motortidning. Är det en artikel om Saab kommer så småningom en kommentar som Jag hade en V4:a en gång och det är den sämsta bil jag har haft - Volvo är bäst! och sen är ordkriget igång. Som barn i en sandlåda argumenteras mer eller mindre initierat för att Saab eller Volvo är bäst. Och i och med detta är cirkeln sluten. Från sand är du kommen...
Detta tilltag att inte skriva om riktiga bilar är inget nytt på Bilspanaren, utan jag har gjort det vid ett tillfälle tidigare. Det ska inte bli någon vana, men någon gång vartannat år kanske det kommer att hända.
torsdag 8 mars 2012
Toyota Brown igen
Jag har tidigare ojat mig över att det var så få japanska bilar från sjuttiotalet med på bloggen. Sedan dess har några stycken figurerat här, men det är förhållandevis få. Det beror naturligtvis på att det finns rätt få och att de därmed är svåra att finna, så oja sig är kanske fel taktik.
Hur som helst sprang jag igår på en riktig karamell! En japansk från sjuttiotalet! Dagens bil är en Toyota Cressida från 1979 i tidsenligt mörkbrunmetallic. Vanligtvis brukar jag ju fotografera bilarna i lönndom, men här stod ägaren bredvid bilen så jag fick frågade snällt om jag fick fota bilen och dessutom fick jag mig en trevlig pratstund. Ägaren, som är den trettonde i ordningen, hade haft bilen i fyra-fem år och aldrig haft några problem med den. Däremot började lite rost titta fram här och var, med det var ändå lite för en bil som körs året runt. Japanska bilars stora problem var ju tidigare att rosten åt upp dem trots att de fungerade problemfritt mekaniskt. Ägaren hade en till Cressida i exakt samma kulör som reservdelsbil, vilket säkert är en god idé. Dessutom hade han en Toyota Crown från 1971 att ta till när han tröttnade på Cressidan.
Cressida var tänkt att vara Toyotas lite finare mellanklassare och den första generationen kom 1973, men jag har inte lyckats utröna hur den såg ut trots idogt sökande. Det kan ha varit en variant av Toyota Corona, men jag vet egentligen inte. Den ska i alla fall bara ha sålts i Japan. Den andra generationen kom som 1977 års modell och den lanserades på bredare front. Det är en sådan som är på bilderna här. 1981 kom tredje generationen och den såldes också i Sverige. Fjärde och femte generationen kom inte hit och 1992 var sista året för Cressida.
Toyota Brown har jag använt som rubrik till ett tidigare inlägg om en brun Toyota, så jag tyckte jag kunde använda den igen.
Hur som helst sprang jag igår på en riktig karamell! En japansk från sjuttiotalet! Dagens bil är en Toyota Cressida från 1979 i tidsenligt mörkbrunmetallic. Vanligtvis brukar jag ju fotografera bilarna i lönndom, men här stod ägaren bredvid bilen så jag fick frågade snällt om jag fick fota bilen och dessutom fick jag mig en trevlig pratstund. Ägaren, som är den trettonde i ordningen, hade haft bilen i fyra-fem år och aldrig haft några problem med den. Däremot började lite rost titta fram här och var, med det var ändå lite för en bil som körs året runt. Japanska bilars stora problem var ju tidigare att rosten åt upp dem trots att de fungerade problemfritt mekaniskt. Ägaren hade en till Cressida i exakt samma kulör som reservdelsbil, vilket säkert är en god idé. Dessutom hade han en Toyota Crown från 1971 att ta till när han tröttnade på Cressidan.
Cressida var tänkt att vara Toyotas lite finare mellanklassare och den första generationen kom 1973, men jag har inte lyckats utröna hur den såg ut trots idogt sökande. Det kan ha varit en variant av Toyota Corona, men jag vet egentligen inte. Den ska i alla fall bara ha sålts i Japan. Den andra generationen kom som 1977 års modell och den lanserades på bredare front. Det är en sådan som är på bilderna här. 1981 kom tredje generationen och den såldes också i Sverige. Fjärde och femte generationen kom inte hit och 1992 var sista året för Cressida.
Toyota Brown har jag använt som rubrik till ett tidigare inlägg om en brun Toyota, så jag tyckte jag kunde använda den igen.
måndag 5 mars 2012
Se vad lätt, ännu en Chevette!
Många verkade uppskatta den (idag) ovanliga Vauxhall Chevette jag skrev om för en vecka sedan. Som en läsare mycket riktigt påpekade var det ganska mycket som skilde Vauxhall Chevette från Opel Kadett. Jag påpekade bara på emblem, front och motor, men växellåda, elsystem (Lucas såklart), bromsar (Girling) och inredning skilde sig bland annat också åt. Jag frågade mig dessutom i inlägget om någon Chevette över huvud taget fanns i trafik förutom den gröna på bilden. Jodå, det finns det! (Jag passar här på att också be om ursäkt för den fåniga inläggsrubriken.)
En läsare med det vackra namnet Thomas skrev att det fortfarande rullar en Chevette i Falkenberg där han bor och han skickade tacknämligt även en bild på den. Bilden togs sommaren 2008 men bilen är fortfarande i trafik! Detta är tredörrarsvarianten som delade kaross med Opel Kadett City. Även denna Chevette är en 77:a och den ser väl rätt skaplig ut för att vara en så pass ovanlig bil som fortfarande är i trafik.
En kul detalj jag la märke till är att det finns en utbuktning i plåten under bakre kofångaren passande för placeringen av registreringsskylten. Denna utbuktning finns även på Kadett City, men då registreringsskylten sitter mellan bakljusen så fyller den ingen funktion på den, åtminstone inte på utsidan. Jag vet inte var reservhjulet finns i Kadett men kanske är utbuktningen till för att det ska få plats i bagageutrymmet?
Tack för bidraget, Thomas! Nu är frågan om det kan finnas ännu fler Chevetter därute?
Idag införs dessutom några nyheter på Bilspanaren. Inspirerad av de amerikanska bilspottingbloggarna Old Parked Cars och The Street Peep har jag valt att ha en egen spaningsbild bakom rubriken. Denna bild kommer att bytas ut med jämna mellanrum. Den tjusigt pärlgrå Volvo 142:an på bilden kommer att dyka upp i ett inlägg längre fram. En annan nyhet är att jag låter några bokstäver och siffror synas på registreringsskyltarna. Jag tycker bilderna blir mer levande då och dessutom bör man inte dölja en snygg aluminiumskylt av den gamla typen som kom 1973!
En läsare med det vackra namnet Thomas skrev att det fortfarande rullar en Chevette i Falkenberg där han bor och han skickade tacknämligt även en bild på den. Bilden togs sommaren 2008 men bilen är fortfarande i trafik! Detta är tredörrarsvarianten som delade kaross med Opel Kadett City. Även denna Chevette är en 77:a och den ser väl rätt skaplig ut för att vara en så pass ovanlig bil som fortfarande är i trafik.
En kul detalj jag la märke till är att det finns en utbuktning i plåten under bakre kofångaren passande för placeringen av registreringsskylten. Denna utbuktning finns även på Kadett City, men då registreringsskylten sitter mellan bakljusen så fyller den ingen funktion på den, åtminstone inte på utsidan. Jag vet inte var reservhjulet finns i Kadett men kanske är utbuktningen till för att det ska få plats i bagageutrymmet?
Tack för bidraget, Thomas! Nu är frågan om det kan finnas ännu fler Chevetter därute?
Idag införs dessutom några nyheter på Bilspanaren. Inspirerad av de amerikanska bilspottingbloggarna Old Parked Cars och The Street Peep har jag valt att ha en egen spaningsbild bakom rubriken. Denna bild kommer att bytas ut med jämna mellanrum. Den tjusigt pärlgrå Volvo 142:an på bilden kommer att dyka upp i ett inlägg längre fram. En annan nyhet är att jag låter några bokstäver och siffror synas på registreringsskyltarna. Jag tycker bilderna blir mer levande då och dessutom bör man inte dölja en snygg aluminiumskylt av den gamla typen som kom 1973!
torsdag 1 mars 2012
Nationalklenod i nationskvarteren
För två veckor sedan var det fortfarande ganska mycket snö kvar i Uppsala och det var då jag fann dagens bil. Ingen tar väl miste om att det rör sig om en Volvo 245, närmare bestämt en DL från 1980. Den ser kanske inte så spännande ut, men under smutsen och snön är den riktigt fin! Att ägaren vågar ta ut den i saltslasket förvånar mig, för hur många fina Volvo 245 av de tidiga årgångarna finns det kvar? Bilen verkar vara omlackerad, åtminstone delvis, då emblem saknas på baklucka och framskärmar. Knappt 14000 mil och tre ägare har den avverkat. Inga höga siffror för en arbetshäst som denna.
Att det är just en DL ser man snabbt på att den har kvadratiska strålkastare. Dessa fanns endast på årsmodellerna 1979 och 1980. Många verkar tycka att dessa är de fulaste av de många årsmodellerna av 240-serien. GL-modellen hade rektangulära strålkastare (som hämtades från Volvo 260) och den ser kanske lite bättre ut. Jag hade förresten själv en guldfärgad Volvo 244 GL från 1979 under min studietid.
På tal om studietid så står Volvon i ett extra studenttätt område i Uppsala. På andra sidan gatan från bilen sett ligger Göteborgs och Smålands nation och hade jag tagit en bild med bilen mer rakt framifrån hade även Upplands och eventuellt Västmanland-Dala nation (V-Dala) synts. Husen på samma sida som bilen tillhör Södermanlands-Nerikes nation (Snerikes). Det rödbruna huset snett bakom bilen kallas Arkadien och innehåller studentbostäder för Snerikes medlemmar.
En nation, eller studentnation, är en studentorganisation som bedriver diverse verksamhet. De har ofta pub, restaurang, bibliotek, studentbostäder, kör, idrottslag bland annat. Namnet på nationerna syftar på nationsmedlemmarnas huvudsakliga härkomst. Totalt finns tretton nationer i Uppsala och mellan 1667 och 2010 var det obligatoriskt för en student att vara medlem i en nation.
Volvo 240-serien har jag berättat om tidigare, bland annat här. Vare sig man gillar Volvo 240 eller inte så är det kanske den bilmodell som de flesta svenskar har något minne kring. Man kanske till och med kan kalla den för en slags nationalsymbol, en bland flera andra kanske bör tilläggas. Så djupt tror jag den sitter i folksjälen. Och en Volvo 245 i ett sådant här fint skick är väl i så fall närmast att betrakta som en nationalklenod!
Att det är just en DL ser man snabbt på att den har kvadratiska strålkastare. Dessa fanns endast på årsmodellerna 1979 och 1980. Många verkar tycka att dessa är de fulaste av de många årsmodellerna av 240-serien. GL-modellen hade rektangulära strålkastare (som hämtades från Volvo 260) och den ser kanske lite bättre ut. Jag hade förresten själv en guldfärgad Volvo 244 GL från 1979 under min studietid.
Notera Ford Escort MkIV. Och, ja, domkyrkan då. |
En nation, eller studentnation, är en studentorganisation som bedriver diverse verksamhet. De har ofta pub, restaurang, bibliotek, studentbostäder, kör, idrottslag bland annat. Namnet på nationerna syftar på nationsmedlemmarnas huvudsakliga härkomst. Totalt finns tretton nationer i Uppsala och mellan 1667 och 2010 var det obligatoriskt för en student att vara medlem i en nation.
Volvo 240-serien har jag berättat om tidigare, bland annat här. Vare sig man gillar Volvo 240 eller inte så är det kanske den bilmodell som de flesta svenskar har något minne kring. Man kanske till och med kan kalla den för en slags nationalsymbol, en bland flera andra kanske bör tilläggas. Så djupt tror jag den sitter i folksjälen. Och en Volvo 245 i ett sådant här fint skick är väl i så fall närmast att betrakta som en nationalklenod!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)