måndag 31 oktober 2011

Västvagnar i vinteride väntar på våren

Efter en serie inlägg med bilar från östblocket förflyttar vi oss idag till Västeuropa. Bilarna i dagens inlägg har dock alla kopplingar till öst på ett eller annat, mer eller mindre sökt, sätt. Jag återkommer till det.

Sedan jag blev av med mitt garage förrförra året är det utomhusparkering från april till november ungefär och resten av tiden står bilen i en lada i Sörmland. Förra helgen var så stunden inne att lämna bilen i sitt vinteride och jag passade då på att ta några bilder med mobilkameran. Det var som vanligt lite vemodigt men det kändes bra att Volvon får lite sällskap i form av två trevliga och pluttriga småbilar.

Den ena bilen är en fantastisk fin Fiat 126 Berlina från 1975. Den har haft endast tre ägare och rullat knappt 5500 mil och jag betvivlar inte den siffran! Jag har aldrig vurmat för den här modellen men en bil i det här fantastiska och orörda skicket skapar alltid en viss vill-ha-känsla!

Fiat 126 debuterade som 1973 års modell. Formen var modernt kantigt men under skalet dolde sig teknik från företrädaren Fiat 500. Den tvåcylindriga motorn var dock 100 kubik större än i 500. Med svansmotor och bakhjulsdrift var 126:an omodern redan vid debuten då tvärställd frontmotor och framhjulsdrift var det som var det som gällde för småbilar. De samtida Fiat 127 och 128 var till exempel konstruerade på detta vis. 1980 ersattes den av Panda. 

På det trygga betonggolvet står min Volvo 164 från 1971 men 
strax ovanför står en DKW AU 1000 S Coupé från 1963. Den besiktigades senast den 27 oktober... 1976! Med tanke på att den inte varit i trafik sedan året jag föddes så är den förvånansvärt fin. Den ser inte ut att behöva mycket jobb för att få den på rull.

DKW AU 1000, eller Auto Union 1000, som den egentligen heter ersatte 1958 bilen med det något kryptiska namnet DKW 3=6 (den kallas också DKW F91). Bilarna var i stort sett identiska och hade framhjulsdrift och trecylindrig tvåtaktsmotor. Coupévarianten av modellen såg ut som den vanliga tvådörrarsmodellen men saknade b-stolpe och alltså var det en hardtop. Till 1960 års modell fick modellen tilläggsnamnet S och en panoramruta framtill. 1963 ersattes den av den sista DKW-bilen F102, en bil jag hoppas få återkomma till inom en inte alltför avlägsen framtid.





Hur var det då med de där kopplingarna till öst? Gällande Fiat 126 är det tydligt då den också tillverkades i Polen mellan åren 1973 och 2000 under namnet Polski Fiat 126p.

DKW:n då? Ja nu blir det en lång utvikning, men kopplingen till öst är tydlig. Under slutet av 30-talet arbetade Auto Union med en ersättare till DKW F8, modellen som är känd i Sverige som Spånkorg eller Pappdeka. Ersättaren kallades F9 och hade troligtvis börjat tillverkas 1940 om inte kriget satt stopp för all civil biltillverkning. F9 hade liksom företrädaren en tvåtaktsmotor, men med en cylinder mer, och framhjulsdrift. Karossen var dock modernt strömlinjeformad. Auto Unions fabrik i Zwickau hamnade efter kriget i den sovjetiskkontrollerade delen av Tyskland, det som 1949 blev Östtyskland, där bilar under namnet IFA kom att produceras. Runt 1950 började så IFA F9 tillverkas som hade sin grund i DKW F9. 1953 flyttades tillverkningen till fabriken i Eisenach där den utvecklades till efterträdaren Wartburg 311, som i sin tur blev Wartburg 353. (Den tvåcylindriga motorn från F8 hamnade i något utvecklad form i Trabant.) Det enda som räddades till Västtyskland av Auto Union var just namnet DKW. 1949 återuppstod Auto Union igen och 1950 började man tillverka DKW F89, som såg ut som DKW F9 men under skalet var det teknik från F8. Först 1953 kom så DKW:s version av F9: DKW F91, eller 3=6, som så småningom utvecklades till AU 1000. Puh!

Då återstår Volvo 164 och kopplingen till östblocket. Hm, jo, jag har ju tidigare visat att Volvo 164 flera gånger använts för att spela Volga eller någon annan typ av öststatsvagn i amerikanska TV-serier. Efterträdarna Volvo 264 och 760 var dessutom favoriter hos de östtyska partipamparna.

Jag tycker nog att jag ändå knöt ihop säcken, även om någon kanske tycker att det blev lite sökt på slutet.

torsdag 27 oktober 2011

På östfronten intet nytt del 4: Grande finale!

Det dröjde några dagar men här är det: det sista och storslagna inlägget i serien om bilar från östblocket! Dagens fina bilder togs i Hallstavik av Stig Hellberg från Uppsala. Du kan även se dem på Stigs blogg. Här skulle man kunna traska runt länge och titta. Bland mer vanliga skrotbilar som Saab 900, Ford Scorpio och Volkswagen Golf står flera spännande bilar. "Ångrar lite att jag inte var mer noggrann vid fotograferingen, men vi var på väg till en sommarstugevisning och damen var inte sådär jätteimponerad av mitt bilintresse just då..." skriver Stig som förklaring till varför han inte botaniserade mer. Så är det ibland och även om jag har en förstående familj så kan ibland mitt bilspottande pröva deras tålamod. Nog om detta, nu ger vi oss på bilarna!

Första bilden visar resterna av vad som verkar vara en Trabant 601 och en Skoda 110 Coupé. Skodan kan vara svensksåld men Trabanten såldes aldrig ny här. Trots att den främst var avsedd för den östtyska marknaden exporterades den till länder inom men också till en del utanför östblocket.

Nästa bild visar också en Skoda, en beige 130 L från 1987 som är svensksåld bild och avställd sedan 2003. Intill den står en Wartburg Tourist, det vill säga kombi på Wartburgska. Fronten och stötfångaren skvallrar om att detta är den sista utgåvan av Wartburg 353 endast benämnd 1.3 med motor från Volkswagen som tillverkades från 1988 till 1991.

Även nästa bild visar Wartburg 1.3 och Skoda 130. Skoda 130-serien introducerades 1984 och lades ned 1990, lagom till Volkswagens övertagande av Skoda 1991. 130 var den sista svansmotorbilen från Skoda.

Mellan en Grålletraktor, eller mer korrekt Ferguson TE20, och resterna av en Fenmerca, eller mer korrekt Mercedes W110/111, står en Skoda 1000 MB från 1966 som varit avställd sedan 1992. Modellen kom 1964 och var den första Skodan med svansmotor. Det var i sig inte så konstigt 1964 då flera andra biltillverkare som till exempel Fiat, Renault och Volkswagen hade samma konstruktion på alla eller vissa av sina modeller. Det som utmärker Skoda är det jag nämnde ovan. Man höll fast vid konstruktionen ända fram till 1990!

Under en presenning intill verkstaden tittar en östtysk Barkas B1000 från 1973 fram. Detta är heller ingen bil som såldes i Sverige och den har kommit hit under senare år. Bilen besiktigades och kom i trafik i Sverige i augusti 1998 men redan i december samma år ställdes den av. Liksom Wartburg härstammade mekaniken från IFA, som i sin tur härstammade från DKW. Barkas tillverkades mellan 1961 och 1991. Den hade framhjulsdrift och trecylindrig tvåtaktsmotor. De två sista årsmodellerna fick samma fyrcylindriga motor som i Wartburg.

Japan ligger ju också i öst så en Mazda 626 passar på ett sätt in i detta inlägg. Denna Mazda 626 GLX från 1987 är ljusgrön enligt Transportstyrelsen och det stämmer ju bra! Jag skulle dock benämna den ljusblå med tanke på färgen som anas under algerna. Den har haft fyra ägare och har varit avställd sedan år 2000. Den ser ju inte så tokig ut under växtligheten så man kan ju undra varför den bara fick rulla i 13 år?

En bil som svårligen kan sägas komma österifrån är den Citroën DS som står bredvid den beige Skodan. Denna Citroën D Special från 1972 har endast haft två ägare men har varit avställd sedan 1992.






En annan bil som inte heller från öst är den västtyska Lloyd (eller Borgward) Arabella som berövats nästan all utsmyckning. Det tjusiga Arabellaemblemet sitter dock kvar på bakskärmens fena. Bilen har nog varit avställd länge för registreringsnumret på bilen tillhör en Volvo 245 från 1991 som skrotades i maj!

Lloyd byggde små billiga och lätta bilar med tvåcylindriga tvåtaktsmotorer, men när Arabella kom 1959 bröts den traditionen. Den hade moderiktig kaross, om än i litet format, med fenor och panoramaruta, åtminstone baktill. Den hade framhjulsdrift lik tidigare modeller men motorn var däremot en fyrcylindrig boxer. Modellen blev kortlivad. Lloyd ingick i den krisande Borgwardkoncernen som gick i konkurs 1961. Arabellan kom dock att tillverkas i liten skala under namnet Borgward Arabella fram till 1963.

Godbiten bland alla dessa bilar skymtar på bilden med Arabellan. "Jaha, en Citroën Visa. Det är ju kul att se en sån, men visst finns det mer intressanta bilar här?" kanske du säger då. Jo, så skulle det kunna vara. Om det stämde. Det är nämligen ingen Citroën Visa utan en Oltcit Club 11 RT från 1988! "Old shit vadå? Den har ju Citroënlogga i grillen!" säger du kanske nu. Låt mig förklara.

Citroën hade under flera år arbetat med en småbil som skulle ersätta Ami 8. Dess kodnamn var Prototyp Y. När Peugeot gick in som ägare i det krisdrabbade Citroën 1974 bestämdes dock att den nya modellen skulle dela bottenplatta, hjulupphängningar och motorer med Peugeot 104. 1978 presenterades resultatet i form av Citroën Visa. Prototyp Y-projektet såldes till rumänska Oltcit som började bygga bilen 1982 och gjorde så fram till 1996. Den ser i stort sett ut som en tredörrars Citroën Visa, men är alltså en egen konstruktion. I mitten av åttiotalet saknade Citroën en billigare småbil i programmet. Mellan 1985 och 1990 fick därför Oltcit, ironiskt kan man tycka, tillverka en version med Citroënemblem kallad Citroën Axel. Modellen såldes aldrig i Sverige men uppenbarligen har åtminstone ett exemplar hittat hit. Bilen på bilden kom hit 1990 och ställdes av 1998.

Vad som fört alla fantastiska fordon till Hallstavik kan man bara spekulera i. Stig som skickat bilderna spekulerar i att de säkert kommit med några av alla de båtar som kommer till Hallstavik. Någon är gissningsvis intresserad av udda öststatsbilar, eller har varit det åtminstone, med tanke på bilarnas skick, och tagit hit dem. Hur det än ligger till blev det en bra avslutning på temat med bilar från öst!

måndag 24 oktober 2011

På östfronten intet nytt del 3: Min bil är min borg!

Vi är nu framme vid del tre i serien med bilar från öst, idag närmare bestämt från Östtyskland. Mikael i Sandviken fann i somras denna illgröna, jag tror den heter caprigrön, Wartburg 353S från 1988. Bilen ser ut att vara i ett fint skick. Framskärmen har en aningens annan nyans så den kanske är bytt, eller också var det något man fick räkna med på en östtysk bil. Det jättelika dimljuset baktill är faktiskt original men svartmålat bakparti är det troligtvis inte. Minus för hjulsidor från biltillbehörsfirma - en Wartburg ska ha väl synliga plåtfälgar med endast små svarta navkåpor! Bilen kom till Sverige 2007 och har gått lite över 7 000 mil.

Wartburg 353 introducerades som 1966 års modell och hade en trecylindrig tvåtaktare på 45 hästkrafter som drev framhjulen. Senare blev effekten höjd till 50 hästar. I hemlandet var bilen inget för vanligt folk utan det krävdes nog att man arbetade åt regeringen eller någon myndighet för att få en Wartburg. För vanligt folk, eller åtminstone en del av dem, fanns ju Trabant.

Modellen tillverkades i fyra olika serier fram till 1988, så bilen på bilden är alltså den sista årsmodellen. Eller inte riktigt. 1988 fick Wartburg en fyrcylindrig fyrtaktsmotor från Volkswagen Golf på 1,3 liter och 58 hästar. Modellen benämns Wartburg 1.3. 1991 lades dock tillverkningen ned. Tysklands återförening ledde till att marknaden öppnades upp för konkurrens och övergången till D-marken drev upp produktionskostnaderna.

Wartburg är en borg belägen på en bergskam 220 meter över staden Eisenach, där 1896 Fahrzeugfabrik Eisenach startades. 1898 startade här licenstillverkning av franska Decauville och bilen fick namnet Wartburg. 1903 förlorades licensen och produktionen av Wartburg upphörde. Tillverkning av olika bilar fortsatte dock i fabriken under olika ägarkonstellationer. Bilarna som tillverkats här är Dixi, BMW, EMW, IFA och Wartburg som återuppstod 1956 då Wartburg 311 presenterades.

En del tror att intresse för gamla bilar begränsar sig till just själva bilarna, kanske motorerna eller köregenskaperna. Så kan det nog vara, men för mig och många andra handlar det om mycket mer. Minnen och nostalgi naturligtvis, men också ett betydligt vidare perspektiv än så. Inläggen om bilar från öst illustrerar detta väl, tycker jag. Man kan skratta åt de ålderdomliga och konstiga bilarna men de är produkter av en annan tid, en annan värld. En pluttrig, illgrön Wartburg må verka oskyldig men satt i ett sammanhang vidgas bilden och man börjar känna ilande vindar från Kalla krigets dagar. Att bilarna från öst blev som de blev beror på ett helt politiskt och ekonomiskt system. Nu handlar detta inte bara om bilar från östblocket. Det kanske tydligaste exemplet på detta är Volkswagen typ 1, det vill säga Bubblan. Sätt in den i sitt historiska sammanhang och vi ser tydligt att det inte bara handlar om en fantastisk industrihistoria, utan också om politiska idéer, maktkamp och krig.

Jag har inte valt att fokusera så mycket på detta perspektiv i inläggen men jag tyckte att det var på sin plats att ytterligare försöka förklara min och andras fascination över till synes ointressanta gamla bilar.

söndag 23 oktober 2011

På östfronten intet nytt del 2: UAZ ist das!?

Idag fortsätter serien med bilar från öst. Och idag blir det av det tyngre slaget i dubbel bemärkelse: en riktig hårding från andra sidan järnridån och tung är den med tjänstevikt på knappt två ton. Marcus Helsing från Ljusdal fann denna polskregistrerade bil fylld med semestergrejer vid en badplats i somras. Marcus son var den som såg bilen och trodde det var en folkvagnsbuss. Marcus, som är Volkswagenfantast, vände då tillbaka och fann att det istället var en Barkas, en östtysk minibuss. Han skickade så bilderna till mig i onsdags och jag konstaterade då att det inte var en Barkas, utan en, ja vadå? Jag kände igen biltypen från bilder och filmer från Sovjet och Ryssland men jag visste inte vad den hette, men efter idogt googlande fann jag den.

Bilen är en UAZ 452 av okänd årgång, ett sovjetisk, numera ryskt terrängfordon. Säkert inte det smidigaste semesterfordonet men man tar sig nog fram nästan överallt och det håller nog ganska bra. UAZ står för Uljanovsks Automobilfabrik som startade sin tillverkning 1942. UAZ 452 började tillverkas 1965 i olika minibuss- och pickupvarianter. Den kallas i folkmun för Bukhanka, "limpan", på grund av minibussvariantens form. Motorn var densamma som i GAZ 21, mer känd som Volga M21.

Modellen tillverkas faktiskt fortfarande och ser fortfarande lika ålderdomlig ut. Modellen på bilden är troligtvis den som heter 3962, vilket är ambulansversionen. Med tanke på bilens färg gissar jag på ett ursprung i den polska armén. Vad UAZ idag erbjuder för varianter kan du se på den här länken.

fredag 21 oktober 2011

På östfronten intet nytt del 1: Vaz ist das? Lada?

Det har varit dåligt med bilar från öst här på bloggen, om man bortser från Japan då. Det ska jag nu råda bot på! Med start idag är det tänkt att jag ska rada upp inlägg med östeuropeiska vagnar. Jag börjar lite mjukt med två vagnar som säkert är bekanta för många då de modellerna såldes nya i Sverige. Kommande inlägg kommer att behandla mindre kända modeller för oss här i Sverige.

De första bilderna kommer från Erik i Umeå som fann denna Vaz 1200, eller 2101 som är den egentliga modellbeteckningen, från 1975 i början av juni. Bilen är i ett mycket tilltalande skick och extrautrustad med lite Sovjetromantik i baksätet. Transportstyrelsens uppgift om 7696 mil som fyra ägare tillryggalagt stämmer säkert bra. Senast godkända besiktning utfördes tyvärr i maj 2009 så nu är det körförbud som gäller. Bilen väcker helt klart ett visst habegär. Det vackra ljuset på bilderna bidrar säkert också till detta.(Notera också en Mazda 323 MkII till vänster om bilen.)

Det är snygg bil, eller hur? Och den är sovjetisk! Fast från början var den en Fiat, vilket kanske förklarar en del. VAZ (Volgas Automobilfabrik), numera Avtovaz, grundades på sextiotalet samarbete med Fiat. Bilfabriken byggdes i staden Toljatti, döpt efter den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti. Bilarna fick namnet Lada, men i Sverige såldes de till en början som Vaz.

Modell 2101 var den första bilen från VAZ och var en licenstillverkad Fiat 124. Den anpassades dock till sovjetiska förhållanden med bland annat tjockare plåt, annan motor och trumbromsar bak. Enligt avtalet med Fiat fick inte bilen säljas där den kunde konkurrera med Fiat 124 så därför dröjde exporten till Västeuropa till 1974 då Fiat lade ner sin modell. Så småningom kom flera varianter men alla med samma grund och modell 2104 och 2107 tillverkas än idag även om rykten säger att modellen ska gå i graven till årsskiftet. Härom dagen hade faktiskt bloggkollegan Biltrafik en Lada 2104 med i ett inlägg på sin blogg. Min vitsiga rubrik är väl en blinkning till honom, antar jag.
Nästa bil kommer från samma tillverkare och återfanns även den i Umeå i somras, men här var det jag själv som höll i kameran. Det är en Lada Samara 1,5i, eller 2109 som modellen också heter, från 1997. Skicket når inte upp riktigt till samma nivå som den 22 år äldre bilen ovan. En del av förklaringen är säkert att några av de sex ägarna inte varit lika omhändertagande och en del beror nog på kvalitén på Samaran kanske aldrig var lika bra som på den tjockhudade 2101.

Lada Samara presenterades på hemmamarknaden 1984 under namnet Sputnik (satellit). Det påpekades gärna att Porsche varit med och utvecklat bilen. Det stämde i och för sig, men det inskränkte sig till utvecklingen av motorns förbränningsrum. Från början fanns den endast som tredörrars halvkombi, men senare kom också en femdörrars halvkombi och en fyrdörrars sedan. På export fick bilen alltså namnet Samara. 1997 visades Samara 2, en uppdaterad version som fortfarande tillverkas även om exportmarknaderna decimerats på grund av hårdare avgasbestämmelser.

Som synes kom också en svensk slitvarg med på Samarabilderna. En sliten Volvo 245 DL från 1980 som haft 10 ägare och gått 45 000 mil. Man kan göra sig lustig över gamla ryssbilar men många vittnar om att de är robusta, slitstarka (åtminstone de gamla Fiatbaserade modellerna) men kanske inte så spännande. Precis som en gammal Volvo med andra ord!

tisdag 18 oktober 2011

PV på G

I senaste inlägget var det bilder på Volvo PV och idag är det Volvo PV. Vadan denna fantasilöshet? Tidsbrist är en aspekt som gör att jag för tillfället satsar på inlägg som är korta och behandlar bilmodeller jag tidigare berättat om, och PV har medverkat flera gånger på bloggen. Dagens PV är emellertid så intressant att den ändå förtjänar ett eget inlägg, trots en viss upprepning.

Denna PV 544G från 1966 fotade jag i slutet av september. Den står på en parkering utanför ett hus där några kompisar bor så jag har haft koll på bilen. Den är dock oftast övertäckt med någon typ av presenning, därav den konstiga inställningen av skärmspeglarna, men vid fototillfället stod den i det fria. Senast godkända besiktning utfördes 2004 så frågan är varför presenningen ibland lyfts bort? Kanske för lite omsorg? Lite frisk luft i ringarna och i kupén. Lite kräm i batteriet och uppstart av motorn. En klapp på instrumentpanelen och några ömma ord. "Snart, gamle vän, snart så..." Kanske.

Bilen har endast haft tre ägare och i mitt tycke befinner sig denna bil i ett mycket tilltalande tillstånd! Den ser orörd ut med mycket matt, men orörd, lack. Gula varselljus förstärker bara intrycket av orörd originalbil. Enligt Transportstyrelsen har den endast gått 8 689 mil, vilket kanske kan stämma.

Det intressanta med denna bil är att det just är en 544G från 1966. Det är den sista modellen av PV tillverkad mellan augusti och oktober 1965 i endast 3 400 exemplar. Den allra sista PV:n, en svart 544 sport, hade chassinummer 440 000 och kördes direkt till Volvos museum på Hisingen. Det som skilde 544G från 544F, det vill säga årsmodell innan, var ingenting. Sportmodellen fick dock högre effekt och däck i annan dimension, en hett eftertraktad modell idag. Bilen på bilden har ett chassinummer som är knappt 300 nummer ifrån den sist tillverkade.

fredag 14 oktober 2011

Sommarkort

Om en vecka är det dags att ställa undan bilen för året och därmed är säsongen definitivt slut. Det blev ganska dåligt med körning i år, både till vardags och för nöjes skull. Ja jag tänkte ju till och med sälja bilen men nu blev det inte så. Annonsen kom ut sent och därmed var intresset ganska svalt och det var glest med andra intressanta objekt som skulle kunna tänkas ersätta bilen. Kanske gör jag ett nytt försök i vår med förhoppning att hitta en annan skön sextio-, sjuttio- eller åttiotalsbil.

Några rena nöjesturer blev det i alla fall. Bland annat åkte jag och min farbror på tisdagsträff i Katrineholm i slutet av juni. Träffen anordnas av Katrineholms fordonshistoriker vid Djulö camping. Jag körde min pärlgrå Volvo 164 från 1971 och min farbor körde sin pärlgrå Volvo PV 444ES från 1953, en treägarbil med skön patina.

På vägen dit och därifrån tog jag några bilder som du ser här. Tyvärr blev de inte så bra (vilket kanske är tur med tanke på att jag körde och höll i kameran...), men visst längtar man till sommaren när man ser dem?

Tänk vilken tuff bild det här kunde ha blivit...


onsdag 12 oktober 2011

Jubileum!

Idag fyller Bilspanaren ett år! För ett år sedan den 12 oktober skrev jag det första inlägget på bloggen. Därefter har jag under året fyllt på med 183 inlägg till. Vad kan då vara mer passande idag än en jubileumsbil?

Jag fann den i slutet av augusti när jag var på jakt efter den Mazda 323 jag skrev om för två veckor sedan. Bilen är en Saab 96 GL från 1980, sista året för den redan då uråldriga modellen. Bilen ser ut att vara i ett bra skick och är lite oväntat privatimporterad till Sverige. Kanske kommer den från Finland, landet där den tillverkades för drygt 30 år sedan. I mars 2009 togs den i trafik här och har sedan dess haft tre ägare. Oväntad är också den främre registreringsskylten som är hemmagjord. Det är därför jag valt att visa delar av registreringsnumret på bilden. I originalutförande ska den också sitta under stötfångaren.

Varför skriver jag då jubileumsbil? Jo, de sista 300 exemplaren av 96:an var en speciell jubileumsmodell som hade akvamarinblå lack, krokekrade lättmetallfälgar och blå plyschklädsel. Den allra sista 96:an lämnade fabriken i Nystad, Finland den 11 januari 1980. Bilen kördes sedan direkt till Saabs museum i Trollhättan av rallyföraren Eric Carlsson "På Taket".

Som du kan se på bilden har denna bil en annan typ av lättmetallfälgar, de så kallade "fotbollsfälgarna". Det kan ju hända att de bytts under årens lopp men det kan ju också innebära att det inte är en Jubileumssaab. Den akvamarinblå lacken ger inte heller någon ledtråd då den kunde beställas till en vanlig 96:a. Inredningen kunde jag inte se från trottoaren och gå in tomten där bilen stod ville jag inte. Den sista årsmodellen av 96:an hade chassinummer från 96806000001 till 96806002820 och då skulle man ju kunna tänka sig att de 300 sista i ordningen var jubileumsmodellen. I så fall är detta en jubilar då chassinumret är bland de 300 sista. Nu är det inte så enkelt chassinumren på bilarna som lämnade fabriken kom inte i ordning. Bilen på Saabs museum har till exempel chassinummer 96806002814.

Dessutom har det säkert varit populärt att göra om vanliga 96:or till jubileumsmodeller vilket kan lura den som ser bilen. När jag var liten hade vi en annan jubileumsmodell, en Saab 96 "Silver" från 1975. I början av åttiotalet byttes den mot en 96:a från 1969 som var kraftigt ombyggd till just en 1980 års jubileumsmodell. Den hade dock "amerikafront" med runda lysen och framstolar från Saab 900. Jag tyckte den var väldigt tuff. 1986 byttes den mot chamottebrun Saab 99 som trots att det var en gammal konstruktion kändes väldigt modern jämfört med 96:an.

Tidigare jubileumsbilar på bloggen har varit Volvo 240 (245) från 1986 (Volvo 60 år) och Saab 900 från 1988 (Saab 50 år).

Oavsett om denna Saab 96 är en jubileumsbil eller inte så fyller Bilspanaren i alla fall ett år. Och jag hoppas att jag om ett år kan fira tvåårsdagen med någon ny intressant jubileumsbil!

måndag 10 oktober 2011

Trend(y)spaning

Som trogna läsare av Bilspanaren vet är det flera läsare som då och då bidrar med material till bloggen. Jag har inte möjlighet att publicera allt, även om jag försöker, men många fortsätter ändå att skicka bilder. Det är väl så att om man ägnar sig åt bilspaning, eller bilspotting som är den mer korrekta termen, känner man ibland att man bara måste få delge någon sina fynd. Kolla en Subaru Trendy! vill man utropa men sällan har man någon förstående person med sig som man kan dela upplevelsen med. I alla fall inte på det där positiva sättet. Var ska man då pysa ut den där exalterade känslan? Ett effektivt sätt är att skriva till någon som förstår och då finns Bilspanaren där som din jourhavande bilspottingvän.

En annan möjlighet att nå ut med dina spaningar är att gilla Bilspanaren på Facebook och sedan kan du alldeles själv lägga upp dina spaningar där! Än så länge är det bara tre som tagit fasta på den möjligheten men jag hoppas på fler. Vilka bilar har de då spanat in? Jo en Ford Fiesta, en Fiat 127 och en KVD 441 alias "Tjorven"!
En av dem som bidragit med material är Jörgen från Örebro. Jag har publicerat flera av hans bidrag här på på bloggen och idag är det dags för ännu ett. Så här skrev han för ganska exakt en månad sedan:
På en parkering utanför bilfirman Jonsson Bil i Örebro hittade jag dagens bilfynd; en Subaru J10-Trendy 4WD årsmodell 1985. Skicket är mycket fint. En bil som man knappast ser varje dag.
Om Transportstyrelsens uppgifter stämmer så ger de en förklaring till det fina skicket: två ägare och 5276 mil på mätare. Det är inget som garanterar ett bra skick men det är sällan en nackdel heller. Notera slitna röda stripes på stötfångarna och den intressanta placeringen av majblomman på vindrutan.
"En bil som man knappast ser varje dag" skriver Jörgen. Det stämmer, men faktum är att jag själv hittade en redan i början av juni! Med tvåtonslack! Den här heter Subaru J12 Trendy 4WD och är från 1987. Notera de jättestora dekalerna på bakluckan som ser lite hemmagjorda ut. Mycket trevligt! Katalysator var något att skylta med 1987 då det inte blev lag på det i Sverige förrän 1989. På denna bil är inte skicket lika fint men ändå skapligt. Åtta ägare har nött på den men miltalet anges endast till knappt 9 000. Det ser ut som om vinterdäcken sitter på fortfarande och troligtvis är detta en trevlig liten vinterbil!


Subaru Trendy hette på de flesta marknader Justy och presenterades 1984. Den fanns med framhjulsdrift eller in- och urkopplingsbar fyrhjulsdrift, vilket var unikt för en så liten bilmodell. I Sverige såldes den dock endast med fyrhjulsdrift. Motorn var trecylindrig på antingen 1,0 eller 1,2 liter. Man ser motorstorlek i modellbeteckningen där J10 står för den mindre motorn och J12 för den något större. 1989 moderniserades utseendet något. Den första generationen Justy var helt utvecklad av Subaru men ersättaren som kom 1995 var en omdöpt Suzuki Swift. Justy generation tre blev en omdöpt Suzuki Ignis och fjärde och nuvarande generationen heter förutom Subaru Justy också Toyota Passo eller Daihatsu Sirion. Intressant? Inte direkt.

Om vi återvänder till tvåtonslacken på den andra bilen i inlägget så verkar kombinationen av mörkblå- och silver- eller ljusblåmetallic ha varit populärt på japanska bilar på åttiotalet. För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om en Nissan Cherry med liknande lack. Jag minns också att Nissan Sunny och Mazda 323 i mitten av åttiotalet också kunde ha denna kombination. Det kanske inte bara var japanska bilar förresten. Saab 900 turbo fanns i en variant som kallades "Lyx" med blå-grå tvåtonslack. Volkswagen Caravelle minns jag också med blå tvåtonslack, fast då var det solida färger och inte metalliclack. Minns du fler?

fredag 7 oktober 2011

Ford i farten

Idag är det äntligen fredag och jag ska nu ta en välförtjänt helg. Innan dess får ni ett mycket kort inlägg i väntan på något mer innehållsrikt.

Titta vad som körde förbi mig när jag var på utflykt i stadsdelen Sala Backe i Uppsala för några veckor sedan! En Ford Granada kombi ser man inte så ofta. Bilden blev för dålig så jag kunde inte tyda registreringsnumret. Jag gissar dock att det är en sen årsmodell och skicket ser ju fint, men regnet och den usla bildkvalitén kan luras.

Det var det. Trevlig helg!

tisdag 4 oktober 2011

Downsizad Fiat

På väg till jobbet den sista maj fann jag denna stackars Fiat 127 från 1981 fylld med hundar utanför en Icabutik. Förutom att det just var en Fiat 127, som man ju inte ser alltför ofta, var det det bedrövliga skicket och texten på bakluckan som drog till sig mitt intresse. Downsizing av motorer är ju populärt nuförtiden men det är ju på nya bilar. Om det stämmer att bilen har en tvåcylindrig motor på 525 kubik och 23 hästar så motsvarar det nästan exakt hälften av vad den bör ha i originalutförande. Så jag sökte efter "Fiat 127 525 kubik" på Google och fann bilen.

På en projektblogg berättar ägaren om Fiaten. Det visade sig att han efter att Fiatens motor havererat helt enkelt (nåja) plockat bort två cylindrar och kört på halva motorn! Att bilen till exempel saknar stötfångare, grill och baksäte förklaras att delar plockades bort för att spara vikt så den stympade motorn skulle orka. Du kan läsa den roliga och något bohemiska projektbloggen här. Sista inlägget är skrivet den 27 juli i år då ägaren erbjuder sig att skänka bilen till någon intresserad. Enligt Transportstyrelsen avregistrerades bilen den 6 september.

Fiat 127 presenterades 1971 och delade teknik med den större Fiat 128, som jag berättat om tidigare. Bilen blev en succé och var under flera år på sjuttiotalet Europas mest sålda bil. Till 1978 års modell uppdaterades utseendet till det du kan se (resterna av) på bilderna. 1983 uppdaterades bilen igen. Detta var också det sista året Fiat 127 såldes i Sverige men tillverkningen fortsatte fram till 1987.

måndag 3 oktober 2011

9 x 99

Så var det dags för ännu en temaspaning! Denna gång är det lite speciellt då alla bilar är av samma märke och modell. Det rör sig om en av mina favoritbilar: Saab 99. I bloggens barndom undrade jag över vart alla 99:or tagit vägen, men sedan dess har ett mindre antal varit med och i och med dagens inlägg behöver man kanske inte oroa sig över huruvida de finns eller ej. Inte lika mycket i alla fall. Modellen verkar ha problem att bli en riktig entusiastbil bland de stora lagren. En del 99:or verkar fortfarande användas som praktisk andrabil med goda vinteregenskaper som får rulla tills den inte går igenom besiktningen längre. Sedan skrotas den eller dör folkracedöden. Det är dags att slå (ännu) ett slag för Saab 99!

Och det är väl dags att slå ett slag även för bilmärket Saab vars framtid nu präglas mer av förtvivlan än av hopp. Det är svårt att avgöra om rörelserna i Saabaffären ska tolkas som livstecken eller dödsryckningar. Dessutom var ett tag sedan Saab var med på bloggen. Senaste gången var i juni då jag skrev om två ombyggda Saabar. Det är för övrigt det näst mest visade inlägget på bloggen. På första plats huserar även där en ombyggd Saab, en 99 kombi

I det första inlägget jag skrev om en Saab 99, en EMS för övrigt, berättade jag kort om modellen. Du kan läsa det här. Eftersom detta inlägg innehåller hela nio bilar kan man ju tycka att det skulle vara intressant om jag hade haft bilar av helt olika årsmodell och utförande så man skulle kunna jämföra dem, men så är det nu inte. Åtta av dagens bilar är tvådörrars sedaner, sex stycken är GL och så vidare. Man får ta det som bjuds när man skriver om "riktiga" bilar, inte om sådana man kan hitta på bilder på internet.
Nu till väsentligheterna! Den första bilen hittade jag utanför sportarenan Fyrishov i Uppsala i mitten av augusti. Denna mellanblå 99:a är från 1969 och har haft åtta ägare och hade vid senaste besiktningen gått 984 mil. Vi får dock lägga på minst 10 000 mil på det för komma till sanningen. Enligt Transportstyrelsen heter den faktiskt Saab 99 Combi! Nu ska väl det tolkas så att baksätet kan fällas så det blir ett stort, eller åtminstone långt, lastutrymme. Uttrycket combi, eller kombi, såsom det används idag hade nog inte satt sig 1969 utan då gällde snarare herrgårdsvagn.

Detta är den första årsmodellen, 1969, med den så kallade Triumphmotorn. I mina ögon var alla förändringar av utseendet fram till modellens nedläggning 1984 till det sämre. Linjespelet med konkava och konvexa linjer blir tydligare i det ursprungliga utförandet som denna bil har. Det är rent, lätt och snyggt och formmässigt är enligt mig Saab 99 bland de mest intressanta svenska bilarna.
Vi hoppar fram sex år i tiden till 1975. Det som nu har hänt är bland annat att bilen fått ny instrumentpanel (1971), en Saabutvecklad tvålitersmotor och stora "självreparerande" gummistötfångare (1972). Grillen var ny för modellåret men hade redan ändrats en gång innan (1973).

Den första 75:an fann jag i Katrineholm i början av juni. Det är 99 2.0 L Automatic som är inne på sin andra ägare. Saab har varit rätt duktiga på att blanda till intressanta kulörer till sina bilar. En del har varit fina, andra inte så fina och jag känner väl en viss hatkärlek inför ämnet och kommer att försöka kulörbestämma resten av bilarna i detta inlägg. Jag tror färgen på den här heter orkidévit och hur konstigt det än låter är det en ganska ful nyans av vitt.

Mikael i Sandviken hittade den andra 75:an. En smaragdgrön som är inne på sin sjätte ägare. Transportstyrelsen anger modellen som 99 X7, men det namnet togs bort till 1975 års modell, så detta är kort och gott en "Saab 99".

Saab 99 X7 kom 1973 och togs enligt uppgift fram för den danska marknaden där skattereglerna tvingade fram snikvarianter med små motorer. Modellen såldes också i Sverige och var hela 2 000 kronor billigare än 99 L. Och nu talar vi verkligt snik här. Den var lätt att skilja från de dyrare varianterna L och EMS då den fick kromade kofångare, som försvann efter 1971 års modell! Den fick också fälgarna från 1971 års modell. Andra saker som det utvändigt snålades med var kromdekor och backspeglarna kom från V4:an. Motorn var den äldre 1,85 liters Triumphmotorn. Invändigt var golvmattorna av gummi, värme och ventilationssystemet var enklare. Framstolarna var från V4 och saknade därmed uppvärmning. Klocka, kurvhandtag och cigarettändare slopades också. Och bakrutedefroster. Och handsfackslucka. Jag kan ha missat något men det är svårt att se att något mer kunde ha slopats. Om tillverkningen blev lika ekonomisk är osäkert då man gjorde så många avsteg från det "ordinarie" utförandet.

1975 togs X7-beteckningen bort och en del utrustning lades till. Om vi jämför bilarna på bilderna ser man ett den gröna saknar dekor runt rutorna, har V4:ans ytterbackspeglar och man kan också ana att stolarna kommer från V4, även om det är svårt att se på den suddiga bilden.
Dagen efter jag funnit den orkidévita bilen fann jag även denna 99:a i Katrineholm, men den här gången orkade jag inte gå ur bilen. Det är en chamottebrun GL från 1979. Sex ägare och avställd sedan 2008. Nytt för modellåret 1979 den här typen av inte heller så snygga fälgar.
Vi stannar kvar i Katrineholm (och i bilen) och där fann jag några veckor senare detta toppexemplar! Det är en cardinalröd GL från 1980 som begåvats med en jättelik spoiler framtill, i övrigt är den i originautförande. Bilen har haft sex ägare men har endast gått 5127 mil! Bilen är besiktigad men sedan drygt en vecka är den dock avställd. Man kan undra varför? Nytt för 1980 års modell var bland annat smala sidolister på nedre delen av karossen, nya framstolar med höj- och sänkbart nackstöd och ännu större stötfångare.
Jörgen i Örebro hittade i början av juni också han en 99 GL från 1980. Färgen heter akaciagrön och är liksom cardinalröd en metallicfärg. Eller var snarare, då färgen har tappat all form av lyster. Hela bilen har för övrigt tappat all sin lyster men den är faktiskt besiktigad och i trafik.
Inläggets enda fyrdörrarsbil fann jag för ett par veckor sedan bara några kvarter hemifrån, en GL från 1982. Ett fint exemplar som haft fem ägare och rullat drygt 16 000 mil. Nytt för 1982 års modell var bland annat bredare sidolister och nya fälgar.
Nästa bil åker jag förbi varje dag på väg till jobbet men jag har avstått från att fotografera den då den står i en villaträdgård. Men med detta inlägg i åtanke smög jag i fredags fram och knäppte en bild över häcken. Det är återigen en GL från 1982. Den har haft tre ägare och är avställd sedan januari. Färgen skulle kunna heta Pucko- eller varm choklad-brun, men jag är osäker på namnet. Jag har bara sett den på 81 och 82 års modell och en färg som jag hittat dessa år är kamé (eller cameo). Den kan det vara, om nu någon är intresserad.
De sista bilderna togs i början av juli av Mikael i Sandviken. Bilen är en GL från 1983, näst sista årsmodellen som bland annat fick en ny grill. Den underliga färgen har det mindre underliga namnet gyllengul och jag tror att den bara fanns detta och kanske nästföljande år. Denna bil har gått knappt 14 000 mil och har kvar originalägaren! Originalbilar med originalägare skrev jag om för knappt en månad sedan.

Den gyllene enägarbilen får avsluta dagens temaspaning, eller megaspaning som det snarare blev. Jag hoppas få återkomma till Saab 99 några gånger till och om bloggen kommer att leva kvar kanske jag kommer att få ihop 99 stycken till slut! För tillfället känner jag mig dock rätt mätt.