På östfronten intet nytt del 3: Min bil är min borg!

Vi är nu framme vid del tre i serien med bilar från öst, idag närmare bestämt från Östtyskland. Mikael i Sandviken fann i somras denna illgröna, jag tror den heter caprigrön, Wartburg 353S från 1988. Bilen ser ut att vara i ett fint skick. Framskärmen har en aningens annan nyans så den kanske är bytt, eller också var det något man fick räkna med på en östtysk bil. Det jättelika dimljuset baktill är faktiskt original men svartmålat bakparti är det troligtvis inte. Minus för hjulsidor från biltillbehörsfirma - en Wartburg ska ha väl synliga plåtfälgar med endast små svarta navkåpor! Bilen kom till Sverige 2007 och har gått lite över 7 000 mil.

Wartburg 353 introducerades som 1966 års modell och hade en trecylindrig tvåtaktare på 45 hästkrafter som drev framhjulen. Senare blev effekten höjd till 50 hästar. I hemlandet var bilen inget för vanligt folk utan det krävdes nog att man arbetade åt regeringen eller någon myndighet för att få en Wartburg. För vanligt folk, eller åtminstone en del av dem, fanns ju Trabant.

Modellen tillverkades i fyra olika serier fram till 1988, så bilen på bilden är alltså den sista årsmodellen. Eller inte riktigt. 1988 fick Wartburg en fyrcylindrig fyrtaktsmotor från Volkswagen Golf på 1,3 liter och 58 hästar. Modellen benämns Wartburg 1.3. 1991 lades dock tillverkningen ned. Tysklands återförening ledde till att marknaden öppnades upp för konkurrens och övergången till D-marken drev upp produktionskostnaderna.

Wartburg är en borg belägen på en bergskam 220 meter över staden Eisenach, där 1896 Fahrzeugfabrik Eisenach startades. 1898 startade här licenstillverkning av franska Decauville och bilen fick namnet Wartburg. 1903 förlorades licensen och produktionen av Wartburg upphörde. Tillverkning av olika bilar fortsatte dock i fabriken under olika ägarkonstellationer. Bilarna som tillverkats här är Dixi, BMW, EMW, IFA och Wartburg som återuppstod 1956 då Wartburg 311 presenterades.

En del tror att intresse för gamla bilar begränsar sig till just själva bilarna, kanske motorerna eller köregenskaperna. Så kan det nog vara, men för mig och många andra handlar det om mycket mer. Minnen och nostalgi naturligtvis, men också ett betydligt vidare perspektiv än så. Inläggen om bilar från öst illustrerar detta väl, tycker jag. Man kan skratta åt de ålderdomliga och konstiga bilarna men de är produkter av en annan tid, en annan värld. En pluttrig, illgrön Wartburg må verka oskyldig men satt i ett sammanhang vidgas bilden och man börjar känna ilande vindar från Kalla krigets dagar. Att bilarna från öst blev som de blev beror på ett helt politiskt och ekonomiskt system. Nu handlar detta inte bara om bilar från östblocket. Det kanske tydligaste exemplet på detta är Volkswagen typ 1, det vill säga Bubblan. Sätt in den i sitt historiska sammanhang och vi ser tydligt att det inte bara handlar om en fantastisk industrihistoria, utan också om politiska idéer, maktkamp och krig.

Jag har inte valt att fokusera så mycket på detta perspektiv i inläggen men jag tyckte att det var på sin plats att ytterligare försöka förklara min och andras fascination över till synes ointressanta gamla bilar.