Avbockad Datsun

Idag har vi kommit fram till finalen på Japantemat på bloggen. Till detta tillfälle har jag sparat en personlig favorit. Liksom fågelskådare har en lista över fåglar de vill se (det antar jag att de har i alla fall) har jag en lista över bilar jag vill se. Ett litet urval från listan följer här: Audi 50, Datsun 120 A, Fiat Ritmo, Peugeot 604, Renault 14, Skoda 130, Saab-Lancia 600 och Volkswagen K70. Ett par av dessa har jag redan lyckats finna och således kunnat bocka av på listan, nämligen Fiat Ritmo (lite för ny årsmodell dock) och Saab-Lancia 600.

Listan är såklart högst subjektiv och dessutom väldigt otydligt avgränsad. Varje gång jag tänker på den dyker alltid fler bilar upp (Ja just ja, Honda Jazz borde vara med) och ibland när jag hittar en bil tänker jag att den där borde ha varit på min lista (som till exempel Vauxhall Chevette).

Med dagens bil kan jag således bocka av ännu en bil på listan: Datsun 120 A! Till min stora lycka har den bosatt sig bara några kvarter ifrån där jag bor så den förgyller min väg till jobbet flera gånger i veckan. Om vi ska vara noga med detaljer, och det ska vi ju, så är det en Datsun 120 A F-II från 1978. Jag antar att anledningen till att Datsun 120 A finns på min lista är att den i mina ögon är en ultimat sjuttiotalsjapanare. Den har svårsmält design (det vill säga ful men värd att älska), glad färg och spinkiga små hjul med navkapslar av typen sockerkaksform, något som tyvärr saknas på bilen i detta inlägg.

Just detta exemplar ser riktigt fint ut även om det inte är perfekt. Den är omlackad någon gång, men gissningsvis är kulören original. Den har haft sex ägare och enligt Transportstyrelsen har den rullat drygt 9600 mil, vilket kanske kan stämma.

Modellen kom 1971 och den första generationen kallas E11. På vissa marknader hette den Cherry men i Europa hette den 100 A med enlitersmotor eller 120 A med 1,2-litersmotor. Till skillnad från många japanska bilar från samma tid hade Cherry framhjulsdrift. 1974 kom generation två kallad F10. I modellnamnet lades även F-II till. Det var en uppdaterad version av den föregående som på utsidan fick ny front och akter. 1978 kom nästa generation kallad N10 och den fick heta Cherry även i Europa. En sådan mintgrönmetallic hade min flourtant när jag var liten och den modellen finns naturligtvis på min lista. Sista Cherrygenerationen blev N12, som du kunnat se här på bloggen ett par gånger tidigare (som till exempel här).

Kanske är detta orsaken till att detta exemplar överlevt?

Nu blir det paus från japanska bilar ett tag, men jag lovar att det kommer att dyka upp fler. Ha nu en riktigt trevlig Valborg (eller Sista april som man säger om man är mer studentikos) och fin Första maj!

Dolda Carinan

Nämen, vad är det där...?

Trots att jag kan passera en plats flera gånger kan en del spännande bilar undgå min spanande blick. Dagens bil är en sådan. Trots att jag gått och åkt gatan flera gånger under de snart tio år jag bott i denna del av stan var det först i början av april som jag upptäckte den, väl dold längst ned i en garagelänga bakom modernare och större bilar.

Den beige bilen som står och trycker i hörnet är en Toyota Carina från 1981. Det var svårt att få till bra bilder, men den ser riktigt skaplig ut. De hemska hjulsidorna skämmer dock utseendet kraftigt, här ska det var snygga plåtfälgar med kromade navkåpor!

Inredningen känns typiskt japanskt åttiotal i olika nyanser av brunt och ser mycket fin ut. Boken på instrumentpanelen var en Bibel så kanske är det Guds försyn att en denna idag ovanliga Toyota överlevt? Bilen har haft fyra ägare och Transportstyrelsen anger miltalet till drygt 900 mil, så där får vi nog lägga till en del. Tyvärr missade damen som äger bilen sista dag för besiktning i tisdags.

Toyota Carina tillverkades i sju generationer från 1970 till 2001. Alla generationer såldes inte i Sverige och liksom för många andra japanska bilar har namnet Carina använts på olika modeller beroende på marknad. Det gör det därför lite svårt att ge någon heltäckande bild av de olika generationerna.

Carinan i detta inlägg tillhör i alla fall den andra generation, kallad A40/50. Den fanns från årsmodell 1978 till 1981. Minnesgoda läsare minns kanske att detta inte är första gången en sådan är med på bloggen. En kanonfin 78:a och en inte lika fin 79:a, båda i fint orange, har figurerat här. Dagens bil har dock det ansiktslyfta utseendet modellen fick 1980.

I och med nästa inlägg avslutas det japanska temat för denna gång och till det har jag såklart sparat min favorit!

Sällsynt pionjär

Det japanska temat fortsätter idag med ett för bloggen nytt bilmärke! Och bilen i fråga är en riktigt rar ärta som jag tyvärr inte själv funnit, men känner att jag bara måste visa för er. För en månad sedan skrev Per-Magnus från Malmö till mig och hade frågor om en Alfa Romeo 75 Turbo från ett tidigare inlägg. Tydligen är Turbovarianten av 75:an ovanlig i Sverige. Han anger själv att han gillar att fotografera bilar i trafik som inte "borde" vara i trafik och bifogade några bilder han tagit. När jag fick se bilden på den här bilen satt jag bara stum och stirrade på skärmen med hakan snuddande vid bordet. Men, men hur... kan den bara stå sådär? På en vanlig gata bland vanliga bilar? Hur kommer det sig...?

Bilen som gjorde mig till ett stammande fån är Isuzu Bellett från 1967. Ruggigt unik vagn och just denna har en grym patina, skriver Pehr-Magnus. Bilen har haft fem ägare och rullat drygt 7000 mil enligt Transportstyrelsen, men det kan säkert vara 17000 också. Hur som helst är det svårt att se på skicket. Framskärmarna har fixats till då man kan se en nyansskillnad på dessa. Kan man få tag på en framskärm till en Bellett? En backspegel har ramlat av. Är det överhuvud taget möjligt att få tag på en sådan? Backspeglarnas fästen sitter i alla fall på skärmarna som sig bör på en gammal japanare. Det var nämligen länge lag i Japan att backspeglarna skulle sitta ovanför framhjulen.

Efter Toyota Crown var Isuzu Bellett den första japanska bil som såldes i Sverige. Året var 1964. Jag gissar att det finns försvinnande få av dessa pionjärer kvar. Idag har vi facit: Toyota blev en framgång medan Isuzu blev en parentes och försvann efter bara några år på den svenska marknaden. Att få se en Bellett stå så här är därför en lätt overklig upplevelse. Det är en snygg liten vagn. Jag ser lite brittiskt och italienskt i designen (det ryktas om att Michelotti formgivit bilen) men formspråket är ändå eget.

Izuzu Bellett tillverkades från 1963 och tio år framåt. Den ersatte då Hillman Minx, som Isuzu tillverkade på licens. Vanligaste Belletten var sedanmodellen med två eller fyra dörrar. Ovanligare var en tvådörrars kombi, kallad Express, och ännu ovanligare var pickupen Wasp.1964 kom en formskön coupé kallad GT som 1969 kom en i racingversion kallad GT-R. Den tillverkades endast 1400 exemplar och är hett eftertraktad idag. 1974 kom efterträdaren till Bellet som baserades på GM:s T-plattform (som jag berättat om tidigare) och var i stort Opel Kadett C med andra emblem. Till en början hette den Bellett Gemini och senare bara Gemini. Den såldes aldrig i Sverige och det dröjde till åttiotalets mitt tills Isuzus personbilar hittade hit igen, då med sportcoupén Piazza, som faktiskt också byggde på T-plattformen, och lilla framhjulsdrivna Gemini. Snygga bilar, men sedan försvann märkets personbilar från den svenska marknaden igen.

Men hur har denna bil kunnat överleva? Hur och varför har den hamnat här? Dessa frågor har jag inte svar på, men att den finns är ett faktum. Och det är inte bara överväldigande, utan också väldigt glädjande.

Kusinens Corolla

Nämen, är det inte en sådan som hon hade...

Det japanska temat fortsätter idag med ännu en Toyota Corolla. I förra inlägget avhandlades den generation Corolla som kallas E20 och idag handlar det om den efterföljande generationen kallad E30.

För en vecka sedan fann jag en Toyota Corolla KE30 i ett studentbostadsområde i Flogsta i Uppsala. En smårisig bruksbil men som dock är väldigt trevlig då den är så orörd. Att originalbackspeglar, stänkskydd och tre av fyra navkåpor sitter på plats, tyder på orördhet och en viss försiktighet hos tidigare ägare.

Snett bakom Corollan skymtar den Datsun Laurel jag skrivit om tidigare.

Skulle någon få för sig att renovera en gammal Corolla skulle detta var ett bra exemplar. Nu tror jag dock tyvärr att det ganska få i dagens läge som skulle göra det. Notera trevliga varselljus. Den har haft fem ägare och har kanske rullat 19000 mil (Transportstyrelsen anger knappt 9000 mil).

Corolla E30 fanns även som kombi och en tuff coupé med fastbackkaross. Det var en hardtop, den saknade alltså b-stolpe. En av mina äldre kusiner hade när jag var liten en sådan coupé i exakt samma färg som bilen i detta inlägg. Jag åkte i den en enda gång och det enda jag egentligen minns av den resan är att man kunde öppna bakre sidorutan med vev. Så såg det inte ut i de Saab V4 jag växte upp med. Där kunde man inte öppna bakrutorna alls. Inte förrän en bajsbrun 99:a köptes, där man kunde öppna en springa i bakkant.

Jag minns inte vart vi åkte den där gången i Corollan och varför vi gjorde det. Jag minns inte ens när det inträffade, men jag gissar att var runt mitten av åttiotalet. Men jag minns veven till bakrutan. Konstigt, men ett outplånligt minne för en biltokig pojke.

Tre trevliga Toyotor

Det japanska temat fortsätter idag med tre trevliga Toyotor inskickade av läsare. Alla tillhör de samma generations Corolla och täcker fint in delar av sjuttiotalets färgskala.

Detta är den andra generationen Corolla kallad E20 som tillverkades från 1970 till 1978 med knappt några förändringar utseendemässigt. Från 1975 tillverkades den parallellt med ersättaren E30 (som jag skrivit om tidigare) och lades ned lagom till nästa generation kom, kallad E70 (som i fräsigt liftbackutförande figurerat på bloggen tidigare).

Eftersom alla bilar i detta inlägg är Corolla 1200 De Luxe, internt kallad KE20, misstänker jag att detta tillsammans med kombin KE26 var den enda variant av E20-generationen som togs in till Sverige. Första bokstaven och sista siffran anger motorstorlek, kaross och utförande.

Den rödorange bilen är från 1974 och siktades av Jörgen i Örebro i december. Framskärmarna ser ut att vara bytta, minst två navkapslar saknas och vänster backspegel har bytts mot en Biltemavariant, men allt som allt är det ett riktigt fint bruksexemplar. Den har endast haft fyra ägare och gissningsvis rullat knappt 15000 mil (Transportstyrelsen säger 5000). Notera att vänster lyktglas har en prick i mitten från den tid då strålkastartorkarna var monterade där.

Nästa bil har faktiskt strålkastartorkarna kvar mitt på lyktglaset. Den har en något svårbestämbar brun färg. Grönbrun? Brungul? Kulören har i alla fall säkert något tjusigare namn. Det är i alla fall en 75 års modell som hittades av Erik i Umeå, gissningvis på studentområdet Ålidhem, i somras.

Den har även den endast haft fyra ägare och ser inte farligt rostig ut, men bucklor finns det gott om. Trots ett anskrämligt yttre är den besiktigad och i trafik.

Bilderna på den smutsgula bilen är från augusti och togs även de av Jörgen i Örebro. Den är från 1977 och därmed nyast i detta gäng. Den verkar också vara i sämst skick. Registreringsskyltarna har av någon anledning plockats bort, men Jörgen mindes registreringsnumret.

Den har bara haft tre ägare och varit avställd sen 2005. Trots att denna bil vare sig har något större ekonomiskt värde eller bruksvärde är det någon som betalar parkeringsplatshyra för den. Dumhet eller kärlek är frågan? Kanske kommer den att räddas? Vi som har, det kanske tveksamma, nöjet att få se denna rätt ovanliga bil tackar i alla fall för detta.

Två Mazdaöden

Nu är det vår, åtminstone varannan dag, och det är härligt! Det kommer inte bara ut fler roliga bilar på vägarna, utan också lusten att söka efter dem verkar på något sätt komma tillbaka. På senare tid har jag hittat flera fina bilar och flera bidrag från läsare har kommit in. Dessa bilder och andra från arkivet kommer du förhoppningsvis att få se inom en inte alltför avlägsen framtid.

Något extra glädjande är att jag och andra funnit flera trevliga japanska vagnar, framför allt från sjuttiotalet. Dessa kommer jag att redogöra för under de kommande inläggen om inget annat inträffar som jag bara måste berätta om. Vi börjar med dessa Mazdor. Mazda 323 har jag skrivit om tidigare i bland annat ett inlägg du kan läsa här. Man skulle kunna tro att det är samma orange bil i detta inlägg, men så är inte fallet. För det första är denna i ett mycket finare skick och för det andra är den äldre, vilket man bland annat ser på att kofångarna har olika utförande.

Dessa båda Mazda 323:or såg dagens ljus 1978. Bilarna gladde säkert ägarna när den andra oljekrisen slog in då de hade ringa bränsletörst, åtminstone jämfört med dåtidens konkurrenter. Enkel mekanik med bland annat bakhjulsdrift gladde säkert också en del. Vad som egentligen hänt bilarna vet vi inte, men utifrån vad vi kan se idag har dessa båda bilar levt helt olika liv.

En sak med det som jag sysslar med är de tankar och idéer som dyker upp i huvudet när man ser en spännande bil. Historier, eller snarare fantasier, spelas upp och det är ju inte alltid det visar sig stämma. Jag kommer dock att ta mig friheten att fantisera ihop varsin berättelse om dessa båda bilar.

Den orange bilen levde ett lugnt liv hos ett äldre par. Så småningom tyckte de att det var nog med att köra bil så den kom då i barnens ägo som andrabil och så klart när föräldrarna behövde skjuts. Så mycket kört blev det inte, det var ju inte en så praktisk familjebil, men man ville ju inte göra sig av med de gamla föräldrarnas ögonsten. Till sist hamnade den hos ett barnbarn som skulle börja plugga i Uppsala och som behövde ha en bil.

Tills idag har bilen haft fem ägare och rullat knappt 10000 mil. Jag fann den Uppsala förra veckan parkerad bakom ett yngre kombisyskon. Ett fantastiskt fint orört exemplar att tråna efter.

Den blå bilen stannade inte så länge hos den första ägaren. Så småningom blev den andrabil, ett komplement till Volvokombin. Så småningom tog sonen över bilen och när han tröttnat på den blev den förstabil för någon ny yngling och sedan för en annan och sedan en tredje. Det slet hårt på bilen, men den hölls rullande då den var billig och bra för den unge ägaren. En brunmetallic olycksbroder fick släppa till en frisk förardörr och ett tanklockslucka. Dessutom var den spännande att köra med på vintern tack vare bakhjulsdriften, viktigt för en ung man med färskt körkort och stort självförtroende.

Tills idag har bilen haft 12 ägare och rullat knappt 14000 eller 24000 mil. Jag fann den i Katrineholm under påsklovet. Trots ett slitet yttre rullade den igenom besiktningen i somras.

Sant eller inte, jag fascineras alltid över alla dessa gamla bilar. Fina lågmilare, slitna överlevare, övergivna skrothögar spelar ingen roll, här finns berättelser att berätta. Håll utkik efter kommande inlägg då blir fler japaner, japaner, överallt japaner...

En stilla undran

Härom veckan fick jag några bilder skickade till mig från Erik i Umeå. Han har tidigare skickat flera trevliga bilder, bland annat den fina Vaz 1200 som inledde följetongen "På östfronten intet nytt". Han hade också en stilla undran om vad som hänt med bilderna på den fina Renault 12:an han skickat. Han tyckte nämligen att det var den fränaste bilen av dem han skickat, och jag är nästan beredd att hålla med.

Bilderna på den fina R12:an blev lidande av att jag själv lyckades nosa upp ett sorgligt exemplar i somras som du kan se här. (I det inlägget berättar jag också kort om modellen.) Sen har jag fått andra infall och idéer som fått denna till synes självklara bloggbil fått lämna plats åt diverse mer men många gånger mindre intressanta bilar. Tills idag.

Bilen fann Erik i Umeå i juni. Det är en Renault 12 TL från 1977 som endast haft fyra ägare och rullat knappt 8400 mil, en siffra som säkert kan stämma med tanke på bilens skick. Helt felfri är den ju inte, men med tanke på hur många R12:or som finns kvar i trafik är den ovanligt fin - och dessutom i originalskick. Jämfört med den R12:a jag skrev om i somras har denna bil det ansiktslyfta utseende modellen fick 1975. Sedd snett bakifrån med den konkava bakrutan och stora bakljusen tycker jag mig se likheter med Saab 99 från 1977 och framåt. I övrigt är det inga större likheter.

En annan till synes självklar bloggbil har också hamnat i arkivet, men den får också vara med idag. Jag fann den redan i april förra året då den stod parkerad ett stenkast hemifrån. Det blev bara en bild då jag hade sonen och en kompis till honom i cykelkärran som gjorde det klart för mig att det var tråkigt att fotografera en gammal bil - även om den kallas för Laban. Det är i alla fall en Renault 4L från 1969 i lika trevligt bruksskick som R12:an ovan. Den har också haft fyra ägare, men miltalet på knappt 5500 mil som Transportstyrelsen anger får vi säkert lägga en etta framför. Det ser ut att vara samma färg på den här som på den jag fann i Fouras i somras. Se här och jämför. Renault 4 har jag berättat om tidigare.

Speciella småfranskor igen

Det har varit lite dålig aktivitet här på bloggen beroende på påskledighet med efterföljande magsjuka. Nu orkar jag åtminstone sitta upp och därför passar jag på att skriva ett inlägg.

Jag tänkte idag återuppliva en gammal följetong här på bloggen, nämligen den om speciella småfranskor, det vill säga specialversioner av Peugeot 205. Det finns en uppsjö av dessa och jag har tidigare berättat om Green, GTI Monte Carlo, och GTI Classique Sport.

Först ut idag är en Roland Garros från 1990 funnen i Katrineholm under sportlovet. Modellen kom sig av att Peugeot sponsrade Franska öppna mästerskapet i Tennis, som spelas på Stade de Roland Garros i Paris. Roland Garros själv var ingen tennisspelare utan en fransk flygpionjär som 1913 var den första att flyga över Medelhavet. Garros dog 1918 efter att ha blivit nedskjuten i Första världskriget. 1928 invigdes den tennisanläggning som fick bära hans namn.

Roland Garros-bilarna känns lättast igen på att de är mörkgrön metallic, har säten i vitt delläder, röda bälten och såklart Roland Garros-emblem. För övrigt var de rikligt utrustade. Bilen på bilden har dock extrautrustats med en högst tveksam spoiler. Det kanske är ett originaltillbehör, men särskilt snyggt är det inte. Eftersom bilen har vinterdäck saknas de snygga aluminiumfälgarna som den ska ha. Den vita stripen på sidan ska avslutas på framskärmen med texten Roland Garros, men denna viktiga lilla bit har försvunnit. Enligt uppgift tillverkades 205 Roland Garros mellan 1989 och 1992, men även andra modeller har kunnat fås som Roland Garros-specialare. De senaste är dock inte alla grönmetallic - synd på en så fin tradition.

De två följande specialvarianterna var med i det första inlägget jag skrev om Peugeot 205. Gemensamt för dem är förutom färg och årsmodell att de är i ett bedrövligt skick. Jag fann dem för en knapp månad sedan vid den bilverkstad där jag tidigare spanade in en Cocacolaformad Opel Rekord C Caravan.

Den första är en cabriolet, kallad CJ, från 1989. Den har varit avställd sen 2006, utomhus vad det verkar. Karossen ser dock inte hopplös ut under algerna och den har endast haft fyra ägare. När jag skrev om CJ första gången visste jag inget om den. Det vet jag väl inte nu heller, men jag tror att CJ helt enkelt är namnet på cabrioletversionen vid denna tid. Eftersom den har speciella emblem, stripes och lila lister får den ändå vara med här, trots att det inte är en specialvariant. Gemensamt för alla Peugeot 205 cabriolet är att beteckningen börjar på C, som till exempel 205 CTi, cabrioletversionen av värstingen 205 GTi.

Sist och mest bedrövlig har vi en Green från 1989 som avverkat 15 ägare och är avställd sedan två år. Den verkar fungera som reservdelsbil eftersom flera delar försvunnit från den sen jag såg den senast. Green innebär, grön golvmatta och grön textilklädsel, grön rand på sidolister och stötfångare, vitlackerade hjulsidor och stötfångare, flerfärgad stripe på karossidan samt, såklart, speciella emblem. Troligtvis kommer detta exemplar aldrig ut på vägarna igen, på ett sätt ett "grönt" tänkande...

Glad påsk!

Glad påsk önskas alla läsare! Lite äggformig och kycklinggul var den här bilen den påskigaste jag kunde hitta i mitt arkiv. Denna Volkswagen 1303 S från 1973 spanades in i somras av Mikael i Sandviken. Ett riktigt toppexemplar vad det ser ut. Det enda man kan önska skulle väl vara att den äldre fyrkantiga registreringsskylten fått vara kvar, men en risig skylt kan dra ner helhetsintrycket på riktigt fin bil.

Ta det nu lugnt om du ska ge dig ut i påsktrafiken och lägg ett ägg under gaspedalen!

14 x 140

I oktober skrev jag ett inlägg som hette 9 x 99 och som innehöll nio Saab 99:or. Då bestämde jag att jag också skulle skriva ett inlägg med fjorton Volvo 140. Som lite kompensation var det väl tänkt, även om det är redan är rätt mycket Volvo på bloggen, en avspegling av Volvolandet Sverige. Nu lagom på skärtorsdagen kommer det. Liksom i inlägget om Saab 99 är inte detta en exposé där alla årsmodeller och varianter är representerade, även om jag faktiskt lyckats skrapa ihop alla karossvarianter! Minnesgoda läsare kommer förresten kanske ihåg att jag även vid förra påsken skrev ett inlägg med flera Volvo 140. Nu kör vi!

Volvos 140-serie introducerades som 1967 års modell och fanns då endast med fyra dörrar. Modellbeteckningen för den är 144 (första siffran, är modellserie, andra siffran antalet cylindrar och tredje antalet dörrar). Två varianter finns, standard och sport. På våren introducerades tvådörrarsvarianten 142 men endast 1500 av 1967 års modell tillverkades, samtliga i sportutförande med manuell växellåda. Så man kan säga att 1968 egentligen var första året för Volvo 142.

Det är just en sådan som inleder denna storspaning, en saharagul 142 från 1968 som jag fann i Strängnäs i juni. Speciellt för de två första årgångarna av 140-serien är bland annat att de hade B18-motor och galonklädsel. Till synes orörd och med endast fyra ägare. Minus för främre nummerskyltens placering (det är så fult med den ovanför kofångaren) men plus för tuffa skärmspeglar.

Vi raskar vidare en årsmodell och nu blir det B20 under huven, vilket man kan se på emblemet i grillen, och textilklädsel i kupén. Den första 69:an tillsändes mig i juni av David som bland driver bloggen Nostalgimacken och jag gissar att bilden är tagen i Småland. Det är mellanblå 142 som ser orörd och riktigt fin ut. Även denna har endast haft fyra ägare. Notera de snygga extraljusen!

Nästa bil är den som på bild fick inleda inlägget och likadan som den ovan förutom att det är en automat med någon slags handikapputrustning invändigt. Den står inte långt hemifrån mig i Uppsala och bilderna tog jag i augusti. Den har endast haft två ägare och skicket ser kanske skapligt ut på bilderna, men är det inte egentligen.Det finns gott om fula lagningar och bättringar, men för en 43 år gammal bruksbil är det väl helt i sin ordning.

Om går ytterligare ett steg ned på skalan för bilars skick har vi den sista 142:an från 1969. Jag fann den i Katrineholm under sportlovet. Den har haft sju ägare och rullat över 44000 mil, och skicket, ja vad säger man? Någon ungdom (troligtvis) har i alla fall med någon slags ambitionsnivå har här tagit sig an bilen och vi känner igen stilgreppen från 140-bilar som brukar köra raggarrundan där man bor. Mattsvart "lack", bortblockad främre kofångare, tonade rutor (här verkar det endast vara ena sidorutan), 240-stolar, 240-dörrar (eller 140 från 1974), 240-fälgar, avgassystem som låter mycket, kapade fjädrar och mycket annat. Notera att bakrutejalusi, så kallad "hönstrappa" saknas. Jämför gärna med exemplaret som bloggkollegan Biltrafik skrev om i februari.

Vi måste vi hasta vidare och hoppar fram till 1971. Detta år delades 140-serien upp tre utrustningsnivåer: bas, de Luxe (DL) och Grand Luxe (GL). De två senare fick ny svart grill och nya fälgar. Bilderna på den pärlgrå 142:an tog jag första november och bilen står inte långt hemifrån mig. Det är en DL i riktigt fint skick. Den har haft tre ägare och precis passerat 10000-milastrecket. Jag har pratat med ägaren en gång och försökte då på ett subtilt sätt säga att han skulle sälja bilen till mig. Tyvärr blev budskapet alltför subtilt. Jag kan ju dock glädjas åt en pärlgrå Volvo själv så det går ingen större nöd på mig.

Nästa 71:a är en 145 Express som jag fann utanför en bilverkstad i Katrineholm på sportlovet. Expressen med förhöjt tak introducerades 1970 för att kompensera att Duetten försvunnit. Expressen var alltid i enklaste basutförandet, vilket man kan se av att den hade den äldre typen av fälgar och grill. Skicket på Volvo Express brukar motsvara det på Duetter, men då Expresserna inte är rambyggda klarar de inte av lika mycket rost. Detta exemplar ser dock rätt skapligt ut. Den har fått ny lack och dörrarna är bytta till nyare årsmodell. Den har rullat knappt 40000 mil och är avställd sedan 2006.

Året efter, 1972, kom så de infällda dörrhandtagen som via Volvo 240 hängde med i över 20 år. Den oceangröna 144:an fann jag i Uppsala i augusti. En bruksbil som inte vinner några skönhetspriser men ser helt okej ut. Från 1971 års modell kunde man få sin DL med två motoralternativ. Bilen på bilden har det starkare alternativet kallat B20D vilket man kan se på skärmemblemet där det mot blå bakgrund står 110, vilket är hästkraftsantalet. En exakt likadan bil var med på bloggen i ett inlägg i maj förra året.

De nu tre följande bilarna står och förfaller tillsammans med den Saab-Lancia 600, Saab 95 och Volvo 245 jag berättat om tidigare. Bilderna togs också vid samma tillfälle.

Den cypressgröna 142:an är en basmodell vilket man kan se på att den har den gamla typen av fälgar och den för basmodellen speciella, och rätt känsliga, klädseln. Grillen är dock utbytt. Jag blir sorgsen när jag ser den här bilen för den här bilen. Den har inte ens rullat 10000 mil och har ingen synbar rost, även om jag kan tänka mig att underredet tagit stryk där den nu står. Inredningen är nästan felfri sånär på att något djur troligtvis tagit sig in genom den halvöppna sidorutan och rivit på passagerarsätet. Tyvärr har den fallit ur registret och registreringsnumret tillhör en Yamaha 600 från 1998. Det är verkligen tråkigt att se den så här.

Framför den gröna står en icke-originalblå 142 DL som varit avställd sen år 2000. Man kan ju undra varför denna fått stå under tak då den inte alls är lika fin som den gröna? Den blå har i alla fall hottats med skärmar från en 73:a, magnesiumfälgar och tuff backlampa. En äldre och lugnare "ungdomifiering" än den mattsvarta 142:an ovan.

Framför den blå står ytterligare en bil jag blir lite bedrövad av att se. Det är en 145 DL med 110-hästars motorn. Karossen ser i stort sett rostfri ut och detta är är säkert dröm för många Volvoentusiaster. Fina 145:or växer inte på träd. Den har haft fyra ägare, ställdes av 2001 och besiktigades senast 1989. Miltalet glömde jag bort att titta efter, men jag är rädd att det är lågt.

Det var så deprimerande att beskriva dessa bilar att vi raskt hoppar fram till 1974, sista årsmodellen för 140-serien. Plastgrill, stora blinkers och bakljus var nytt 1973, men den stora nyheten 1974, i dubbel bemärkelse, var bautastötfångarna, som man antingen hatar eller älskar. Jag är lagd åt det senare, kan jag väl avslöja.

Den vita 142:an i skapligt skick fann jag i Katrineholm i juni. Det är en DL som haft nio ägare, men endast rullat drygt 10000 mil. Den är sänkt och fälgarna kommer från Volvo 760. Emblem och stänkskydd är borta. Här har gissningsvis någon ungdom varit framme. Ofta brukar främre stötfångaren tyvärr plockas bort, men här har en mer diskret modifiering gjort. Stötfångaren har flyttats in mot fronten några centimeter vilket ger ett något nättare uttryck.

Bakom torkvindan står en 144 DL och den fann jag på sportlovet i Marmorbyn, den by där jag är uppväxt. Skicket är rostigt men skapligt. Nu är den dock obesiktigad. Den mörkröda färgen heter karibiskt röd och visar, liksom den vita ovan, att inte alla Volvo var grälla detta modellår.

Vi avslutar dock med två grälla färger, nämligen två nyanser av orange. Den i den mer ljusa nyansen är en 144 DL och kommer åter från David. Bilen är fotograferad i maj i Jämjö (det Jämjö som ligger i Småland gissningsvis). Det ser ut att vara ett riktigt toppexemplar. Plus för reflextejp på stötfångarna, men kromet på fälgarna, "snobbringarna", har jag svårt för, även om det är ett originaltillbehör. Man skulle ju kunna tro att detta är en fåägarbil med få mil, men den har faktiskt haft åtta ägare och rullat drygt 17000 mil.

Sist har vi nog inläggets allra sorgligaste figur. Den mörkorange 142:an skickade flitige bilspanaren Mikael i Sandviken till mig i juni. Bilen besiktigades senast 2002 och tydligen är det så som Mikael skriver att den blir utsatt för vandalism ibland. Den har haft 17 ägare, men endast rullat knappt 13000 mil, om nu uppgifterna stämmer.

Att bilar står och förfaller utan synbar anledning är inget ovanligt. Det har visats flera gånger här på bloggen. Men varför har denna fått stå kvar? En orange risig 142:a av den kanske minst eftertraktade årsmodellen? Vad är speciellt med den? En 140 i denna färg brukar ha brun eller helgalen orangerandig tygklädsel, men spanar man in i kupén kan man ana att den har svart skinnklädsel. Det hade bara toppmodellen Grand Luxe. Kan det vara en sådan? Jodå, typkoden avslöjar att så är fallet. Det är en GL med B20E, det vill säga insprutningsmotor. Jag har bara sett GL-bilar i olika metallicfärger tidigare, så jag gissar att detta är en ganska ovanlig bil. Alltså väl värd att bevara - men kanske på ett annat sätt än detta?

Puh! Jag tro att Volvo 140 kommer att dyka upp på bloggen igen, men för tillfället anser jag att modellens kvot på bloggen uppfyllts mer än väl! I nästa inlägg blir det en lite påskhälsning.