Krokodilbil

Idag tänkte jag ta upp ett gammalt tema igen på bloggen, det om speciella småfranskor, eller rättare sagt: specialversioner av Peugeot 205. Tidigare versioner jag haft uppe här är Green, GTI Monte Carlo, GTI Classique Sport och Roland Garros. Dagens version tillhör nog tillsammans med Roland Garros bland de mer kända, nämligen 205 Lacoste!

205 Green som jag skrivit om tidigare var uppföljaren till Lacoste och var liksom Lacoste alltid vit med grön golvmatta. Så vad innebar då Lacosteversionen? För att nämna några saker utöver färgen så var också stötfångare, backspeglar och hjulsidor vita. Stötfångare och backspeglar hade gröna lister. Lister saknades dock utmed karossidan, men där satt stället en grön och röd stripe. Självklart fanns det också Lacostekrokodiler på framskärmar och baklucka. Standardutrustning var stor taklucka, elfönsterhissar och centrallås. Invändigt var det bland annat plyschklädsel, GTI-ratt med krokodil och analog klocka.

Det franska modeföretaget Lacoste grundades 1933 av tennisspelaren Réné Lacoste. Från början tillverkade Lacoste enbart (vita) tenniströjor och det är väl det som företaget är mest känt för, men idag gör man även andra kläder, skor, glasögon och parfym. Lacostes logotyp kommer sig av Réné Lacostes smeknamn Le Crocodile, som han ska ha fått efter ett vad med den franske kaptenen vid Davis Cup 1926. Han skulle få en krokodilskinnsväska han blivit förtjust i av kaptenen om han lyckades vinna alla matcher i turneringen, vilket han dock inte lyckades med. Historien blev känd och krokodilen blev Lacostes smeknamn och signum och så småningom klädmärkets logotyp.

Den bil ni ser på bilderna fann jag i Katrineholm den första december och verkar befinna sig på glid så att säga. Här står den obesiktigad med ett tomt däck, skavd och tvättad av ingen på länge. Det är en 86:a som rullat drygt 21000 mil. Av en slump hittade jag en säljesannons på bilen på Blocket och där framgår att växellådan rasat. Säljaren tror att den besiktigades utan anmärkning 2013, vilket inte stämmer. Senast godkända besiktning utfördes 2012 upplyser Transportstyrelsen om. 2000 vill säljaren ha, men som den står nu kan jag inte tänka mig att det är några stora problem att pruta.

De karakteristiska "korvarna" på tredörrarsmodellen har i Lacosteversionen fått ett rutmönster.
Ska det likna ett pikétyg, tennisnät eller tennisracket?

205 Lacoste tillverkades mellan 1984 och 1986. Första året tillverkades blott 1000 exemplar och dessa hade femdörrarskarossen. Åren efter blev det tre dörrar, 8000 exemplar 1985 och 15000 året efter. (Totalt tillverkades 5,3 miljoner Peugeot 205 mellan 1983 och 1998.) Även om bilen i detta inlägg är från det år då flest Lacoste-205:or tillverkades är det långt ifrån en vanlig version. För 2000 kronor eller mindre kan du rädda den för framtiden.

På återbesök

Jag skrev förra gången att det skulle bli återbesök i detta inlägg. Det är ju så att åtskilliga bilar har passerat i inläggen på bloggen och sällan blir det sällan mer än en ögonblicksbeskrivning. Man får aldrig reda på vad som händer med bilarna sen. Det tänkte jag ändra på idag genom att besöka fyra långtidsparkerare i Uppsala.

Först ut är den Volkswagen Golf från 1976 i Flogsta som jag skrev om i januari 2011 och som endast haft en ägare. Den har stått på samma plats sedan mitten av nittiotalet och den står där än. Det som hänt sedan förra gången är ett långsamt förfall och att den avregistrerades 2012. Den står dock kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se hur det blir vid nästa återbesök.

Nästa återseende är den närmast kamouflagefärgade Renault 4:an från 1972 i Luthagen som jag skrev om i november 2010. Denna bil har haft dubbelt så många ägare som Golfen, det vill säga två. Senaste besiktningen utfördes 2004 och färgen har blekts ännu mer sen förra besöket. Det som hänt sen senast är att den nu ställts av (2012) och att den faktiskt flyttat på sig. För ett par år sedan asfalterades parkeringen om och då rullades bilen till en ruta snett mittemot den förra, en trygg hörnparkering där den nu står och trycker.

Hemma i Stabby där jag bor återbesöker vi den Ford Granada från 1982 som jag skrev om i oktober 2010 och där jag bad om att någon skulle rädda den. Den hade då endast stått där i tre år, men mossan hade redan fått fäste på bilen och marken runtom. Skicket var dock riktigt fint och miltalet lågt. Jag passerade den ofta och den blev alltmer grön. Varenda gång tänkte jag när jag gick förbi att jag måste kontakta ägaren och så den lät mig rädda bilen. Så blev det ju såklart inte, men så en dag tidigare i år var den helt plötsligt borta, endast mossan var kvar. Jag gissade då att den blivit skrotad och grämde mig över detta. Men så en dag när jag åkte omkring i min tråkiga familjebil glider den nu skinande Granadan i jättefint skick förbi med sin nya ägare (antar jag att det var) skrattande vid ratten. Den blev alltså räddad till slut till min stora glädje, men jag måste ju erkänna att jag grämer mig över att det inte var jag som räddade den.

Sista återbesöket är hos den Mitsubishi Galant Turbo i Löten från 1986 som jag skrev om i november 2012. Den hade då stått på samma plats sedan början av nittiotalet och var nu riktigt mossig. Den ovanliga och tuffa modell borde ju såklart ha räddats till eftervärlden, men nu är den borta, liksom mossan på asfalten. Den verkar tyvärr inte gått samma rosenskimrande öde till mötes som Granadan. När jag söker på registreringsnumret säger Transportstyrelsen att registreringsnumret saknas. Synd på en så rar ärta.

I de två senaste inläggen har jag nu gjort återbesök och det finns säkert anledning att göra det igen, men i nästa inlägg är det återigen nya upptäckter som gäller.

Hej och hej igen 505!

Nu har jag inte skrivit på tre veckor och det enda jag kommer med är den här usla bilden! Vad är det för stil? Det sporadiska skrivandet förklaras av diverse födelsedagar, sjukdomar, en resa till Umeå och ett visst mått av lättja. Den dåliga bilden förklaras av att jag bara lyckas fånga denna Peugeot på bild på kvällen med mobilkamera trots att jag många gånger trålat runt i kvarteret där den bor flera gånger för att försöka fånga den på bild.

Dagens inlägg uppmärksammar att det nu är 505 som gillar Bilspanaren på Facebook. Det firar vi såklart med en Peugeot 505! (I skrivande stund upptäckte jag att någon mer gillat sidan idag så det är visst 506 stycken nu. Typiskt.)

Så här såg den ut för fyra år sedan, då med sommarskor på!

Ni som har läst bloggen länge kanske känner igen Peugeoten på bilden från ett av de första inläggen jag skrev. Du kan läsa det inlägget här. Det är en Peugeot 505 GTI Familiale från 1989 och med anledning av den och mitt tidigare inlägg fick jag ett roligt mejl. Det kom faktiskt redan i december förra året, men eftersom jag haft ett uppehåll har det inte publicerats. Jag kommer här att återge stora delar av det med endast smärre justeringar i texten.

Hej, 

Vill bara berätta att ett av dina inlägg gjorde succe på en 100-årsfest (två 50 åringar) i helgen. Min syster och svåger fyllde 50 år och vi hade stor fest. Min svåger har en Peugot 505 GTI som han har vårdat ömt genom åren. Hans familj har inte delat hans intresse och insett storheten i Peugeoten och han har genom åren blivit så häcklad av familjen och oss andra för sitt putsande och påtalande vilken fantastisk bil det är. När de för ett antal år sedan köpte en nyare bil trodde vi alla att Peugeoten skulle säljas men det hade inte alls min svåger tänkt så de har haft kvar den fast resten av familjen inte varit så förtjusta över det. 

Inför 50-årsfesten planerade vi att ha ett inslag där vi skulle skoja om hur han har vårdat denna bil ömt och hur han har packat in hela familjen och diverse utrustning men under tiden vi planerade festen så gick deras nya bil sönder och måste kanske skrotas då det blir för dyrt att laga den. Så nu är det bara Peugeoten de använder.  

När jag googlade Peugot 505 GTI kom ditt inlägg upp om hans Peugot så vi vände på det och gjorde mer av en hyllning kring bilen vilket gjorde stor succé. Min svåger eller någon annan hade ingen aning om detta blogginlägg. Jag tryckte upp ett förkläde med ditt inlägg och en inramad förstoring med blogginlägget och i söndags hade han haft på sig förklädet stor del av dagen och deras åttonde familjemedlem (Peugeoten) fick vara med vid matbordet i form av förstoringen av blogginlägget i ram. 

Tack så jättemycket du har verkligen förgyllt en medelålders mans tillvaro för ett långt tag framöver och herregud vad vi kommer att få fortsätta att höra om Peugeotens storhet. 

Hälsningar Sara 

När jag skrev till Sara och frågade om jag fick publicera mejlet skrev hon att Peugeoten nu fått mycket högre status i familjen!

Jag blev såklart otroligt glad när jag fick detta mejl! Inte bara på grund av den fina responsen på det jag skrivit utan också att fler nu förstått storheten i den gamla Peugeoten!

Om man ännu inte förstått vad det handlar om tycker jag att man ska läsa Gustaf Sjöholms reportage från västafrikanska Benin där gamla Peugoeter fortfarande är mäkta populära. Reportaget har publicerats i tidningen Klassiker men finns att läsa på engelska på Petrolicious.

I nästa inlägg kommer det att bli fler återbesök!

Modellen som gick över tiden

Dagens inlägg blir uppföljning av inlägget med Volvo 264 för ett par veckor sedan då jag nämligen kom på att jag hade ett par bilder på dess föregångare 164 i arkivet. Dessa bilder togs i Uppsala förra sommaren.

Innanför stängslet vid en bilverkstad fann jag denna Volvo 164 i ett till synes fint skick. Jag blir alltid glad över att se en 164:a då jag själv ägde en för inte så länge sedan. Det jag fastnade för här var dock att det var en ovanligt ovanlig 164:a. Det är nämligen en 1975 års modell.

Jag skrev ju om Volvo 264 att första årsmodellen var 1975 och att den då ersatte 164:an. Det stämmer nästan helt. Den nya V6:an i 264 var ännu inte avgascertifierad på alla marknader, främst den amerikanska, och därför fortsatte Volvo tillverka 164:an ett år till parallellt med den nya 240/260-serien. Det intressanta är att en rad modifieringar infördes på modellen trots att nedläggning var nära.

Att bilen på bilderna är en 75:a tar du bland annat på är detaljerna från Volvo 264: färgen, bakljusen, stolarna och emblemen. Fälgarna är också unika för årsmodellen med ett större djup jämfört med tidigare. Sidomarkeringsljus visar att modellen bara var avsedd för export. Andra förändringar syns inte på bild men exempelvis fick den 264:ans förbättrade bakaxel med handbromsspaken placerad mellan stolarna. Elhissar fram och AC var standard. Motorn kallas B30F och försågs förbättrad avgasrening och på vissa marknader även med katalysator.

De flesta 75:or gick på export till USA, men några stycken blev kvar i Sverige och bilen på bilderna verkar vara ett sådant exemplar. Möjligtvis har den varit en kort vända i USA och sedan kommit tillbaka till Sverige då den kom i trafik i Sverige i augusti 1976. En del har sedan kommit hit under senare år och enligt enligt 164 Club Of Sweden finns det 40 kända exemplar här. 

Min erfarenhet från 164-ägandets tid och i möten med Volvofantaster är att många entusiaster har en särskild årsmodell av 164 som favorit. En del gillade de tidiga årsmodellerna med den svängda kofångaren fram, en del ville ha 1972 års modell då man kunde få den med insprutningsmotor men med det äldre utseendet, andra höll 1973 årsmodell som den snyggaste med tunna stötfångare och breda bakljus och så vidare. En särskild vattendelare verkar vara 1974 års modell då det var då bautastötfångarna introducerades och stökade till utseendet rejält. En del står inte ut med det, andra älskar det. 1975 års modell har ju de stora stötfångarna men är dock mycket eftertraktad ändå då den är så ovanlig och, som varande den sista, kanske också den bästa. 

Inte Träffpunkt 70 men väl ett litet Mazdamöte

För några veckor sedan var det Träffpunkt 70 och jag, liksom säkert flera som läser detta, var där. Det var japanskt tema på träffen och jag tror att alla som var där förundrades över alla japanare på plats. Där fanns flera modeller man inte trodde fanns kvar, eller bara inte fanns. Eller som man helt enkelt bara glömt bort att de fanns. Japanska sjuttiotalare är i det närmaste borta i trafikbilden och därför måste jag fota när en väl dyker upp.

Som en uppföljning på träffen och som en påminnelse om att värna sjuttiotalsjapanarna kommer här en Mazda 929 som jag fann utanför Biltema i Uppsala i juni. Skicket är som synes matt och flagnat och sedan fototillfället har besiktningen löpt ut, men jag hoppas att den står undanställd i väntan på bättre tider och en uppfräschning. Hela 18 ägare har det blivit genom åren och ett okänt antal mil. Vid senaste besiktningen hade den rullat knappt 1300 mil, så vi får anta att mätaren snurrat runt ett par gånger.

Mazda 929 har varit med på Bilspanaren ett par gånger tidigare genom läsarbidrag, dels en grön 76:a i Ljusdal och dels en magnifik blå coupé från 1983 i Norrtälje. Och japanskt tema som det var på Träffpunkt 70 hade Bilspanaren redan 2012 med Mazda 323 1978, Toyota Corolla KE20 och KE30, Isuzu Bellett (!), Toyota Carina 1981 och Datsun 120A.

Försiktig folkhemslyx

Volvos 260-serie är en av mina favoritbilar, men att hitta exemplar ute frihet är förvånansvärt svårt. Nu kan jag dock bocka av den på min "spaningslista" då jag fann ett exemplar i Uppsala i slutet av augisti. Visserligen har jag haft med en tidigare, men den hittade jag inte själv och dessutomvar den i ambulansutförande (du kan läsa inlägget här). Därför var det kul att själv hitta en 264 i orört originalutförande. Ni får hålla tillgodo med endast en bild. Med en mycket missnöjd niomånaders son bredvid mig så knäppte två snabba bilder med mobilen genom sidorutan. När jag kom hem lyckades jag radera den ena av dem...

Det rör sig om en 264 GLE från 1978 i den ganska ovanliga färgen Tahoe green. Den ser något bättre ut på bilden än den är i verkligheten. Sjuttiontalsvolvo (och för all del alla sjuttiotalsbilar) rostade friskt och denna har inte heller undkommit det bruna skavet. Notera upphängningen av avgasröret: silvertejp som sitter fast inne i bagaget. Bilen är dock godkänd och besiktigad, även om jag betvivlar att avgasröret satt fast så där vid besiktningstillfället.

Första årsmodellen av 260-serien, och 240-serien, var 1975. 260-serien var lyxversionen av 240-serien, liksom föregångaren 164 varit av 140-serien. Det som på utsidan skilde 260 från 240 var förutom lite extra krom (DL-utförandet fanns dock utan detta) framlyktor, grill och motorhuv. Om föregångaren 164 var försiktig i sitt i lyxbilsuttryck så var väl 260 i det närmaste anonym. En riktig folkhemslyxbil.

Under huven satt den nya så kallade PRV-motorn (eller Douvrin-motorn), en V6:a utvecklad av Peugeot, Renault och Volvo. Till en början fanns 260 som fyrdörrars sedan (264) och kombi (265). 1976 och 1977 tillverkades en liten serie tvådörrarsbilar (262) avsedd för den nordamerikanska marknaden. 1977 kom coupéversionen 262C tillverkad av Bertone med ett utseende som man antingen älskar eller hatar. 1982 lades 262C och 264 ned, men 265 tillverkades i ett begränsat antal ända till 1985 avsedda för export. Och så fanns ju såklart olika specialversioner varav den förlängda 264 TE torde vara den mest kända. Den var särskilt populär bland partipamparna i DDR och över hälften av alla, över 120 stycken, 264 TE köptes av den östtyska staten.

PRV-motorn har ett grundmurat dåligt rykte och många är de 264:or som fått V6-motorn utbytt mot en Volvofyra (eller ibland en smallblock V8), men exemplaret i detta inlägg verkar ha originalets B27E kvar under huven. Om den var mycket sämre än andra motorer, eller om den bara missköttes av ägarna som var vana vid Volvos vanliga skottsäkra motorer som tålde det mesta, låter jag vara osagt.

Den 21 augusti i år fyllde faktiskt Volvos 200-serie 40 år. Det var då, efter industrisemestern, som den presenterades för pressen. 200-serien är Volvos hittills mest tillverkade modell med 2 685 171 exemplar av 240 och 177 402 exemplar av 260. Totalt byggdes 2 862 573 exemplar mellan 1974 och 1993.

Citroën GaSsAr sig i solen

Idag stillas nyfikenheten för er som velat veta mer om den bil som agerat rubrikbakgrund sen Bilspanarens återuppståndelse för några veckor sen. Och nu upptäcker ni också att jag fuskat lite i rubrikbilden och bytt färg på Peugeot 307:an. Jag tyckte att den i originalfärgen tog för mycket uppmärksamhet från huvudmotivet.

För två år sedan skrev jag ett inlägg där jag funnit en fälg i skogen som jag inte
lyckades identifiera. Jag ser nu att jag funnit svaret. Du kan läsa inlägget här.

Det rör sig om en ljusblå Citroën GSA Special som låg och solade sig i stadsdelen Luthagen i Uppsala när bilden togs för en månad sedan. Det är en 1984 års modell, den näst sista årsmodellen i Sverige. Bleu Camargue är den enda ljusblå Citroënkulör jag kan och därför gissar jag att den är i den färgen. Citronister där ute får ryta till om det är fel. Special i modellnamnet betyder på Citroënspråk att det rör sig om det enklaste utförandet. Precis som med alla andra äldre Citroënmodeller så spelar ett simpelt utförande dock sällan någon roll då formgivning och kluriga lösningar i sig drar blickarna till sig.

Någon närmare granskning av bilen hanns inte med, men den såg relativt rostfri ut, men med lite skavanker så klart. Med lite puts skulle det bli ett riktigt bra exemplar. Vid senaste besiktningen hade den rullat drygt 12000 mil, vilket känns i paritet med skicket.

För att redogöra för modellen GSA får vi gå tillbaka till 1970 då Citroën GS presenterades (som 1971 års modell). Modellen blev populär och vann också utmärkelsen årets bil 1971.

Citroëns modellutbud hade länge haft en stor lucka mellan modellerna 2CV/Dyane och ID/DS där konkurrenterna hade fritt spelrum. Med GS gav sig Citroën in i kampen med fräck design och avancerad teknik som vapen. Trots att den såg ut som en halvkombi var den inte det, utan det var en sedan, Berline på franska, med en konventionell baklucka under den sluttande bakrutan. Det fanns också en Break, det vill säga kombi. Det som många säkert förknippar med modellen förutom boxermotorn och den gashydrauliska fjädringen är nog hastighetsmätaren av badrumsvågstyp. Vanliga mätare kom dock 1977. Någon minns säkert också att den under en kort period och i endast 847 exemplar tillverkades med wankelmotor, kallad Birotor, och att dessa sedan återkallades av Citroën.

Satelliter, enekrad ratt, radio mellan stolarna. Här är inget som vanligt.

GSA var en vidareutveckling av GS och presenterades 1980. GSA fick en baklucka av halvkombityp och nu var badrumsmätarna tillbaka parat med en avancerad instrumentering i övrigt. Konventionella spakar vid ratten saknades. Alla dessa funktioner fanns samlade i två klumpar, så kallade "satelliter", på var sin sida om ratten. Du kan se dem på bilden ovan. 1986 lades modellen ned, men då hade redan ersättaren BX funnits i tre år.

Visst är den tjusig? Klart jag ska behålla den. Ett tag till åtminstone...

Jag skrev i ett tidigare inlägg att min Saab 900 turbo nu var till salu. Det var en smula överdrivet sett så här i backspegeln. Efter att jag bestämt mig tvättade jag den och tog lite bilder till en annons. Sen körde jag en tur, en varm sensommarkväll, ensam på små krokiga asfalterade vägar på den uppländska landsbygden och då kändes det inte lika självklart längre. Att sälja en entusiastbil på hösten är kanske inte heller en så bra idé. Dessutom fortsätter oturen som jag också berättade om. I lördags upptäckte jag att någon försökt bryta upp förardörren, men misslyckats med plåt- och lackskador som följd. Inga stora skador, men det stör en i övrigt fin bil. Nu känner jag att jag vill behålla bilen tills oturen är bruten!