Pärlan pensionerad - länge leve Luxen!

Idag frångår jag bilspaneriet lite för avslöja mitt nya fortskaffningsmedel. "Pärlan", min pärlgrå Volvo 164, är numera såld. Låt mig därför presentera "Luxen": Saab 900 T16 Lux!

Annonsen på bilen kom ut på Blocket i tisdags och i onsdags köpte jag den över telefon. Det kan verka något våghalsigt, men bilen är väldokumenterad och ägaren är svårt fast i Saabträsket vilket kändes förtroendeingivande. Igår hämtade jag den strax utanför Göteborg.

Vad är det då jag köpt? Jo, en av barndomens drömbilar! Inte som en Lamborghini Countach eller Ferrari Testarossa, utan en mer realistisk drömbil. En Saab 900 var ju en vanlig bil (det dröjde dock in på nittiotalet innan mina föräldrar skaffade en), men en Turbo var mer ouppnåeligt. Det var ju bilar för Ingemar Stenmark och Björn Borg. Så nära, men ändå så långt bort, liksom. Men nu, trettio år senare, har jag en!

Bilen är alltså en Saab 900 T16 Lux från 1984 i sedanutförande. 1984 var första året för 16-ventilsmotorn på 175 hästar. Nyheter på utsidan för modellåret var ny grill och nya anslutningslister till stötfångarna. Att bilen är en Lux innebär att den är en direktörsracer: kraftfull motor och riklig utrustning. Till utrustningen hör lyxplysch, elhissar, eltaklucka, elspeglar, elantenn och farthållare! En 900 i det här utförandet kan det inte finnas många kvar av och den här bilen är en överlevare.

Bilen ska ha börjat sitt liv i receptionen på Saab. Vad den använts till vet jag inte, men den ska tydligen ha fått dubbla lager klarlack. Kanske användes den till fotografering till kataloger och annat, en exakt likadan bil figurerar nämligen på instruktionsboken och försäljningsbroschyren för Saab 900 turbo 1984.

Här kommer jag nog att befinna mig oftare än planerat.

Senare hamnade den hos en ägare som hade den från 1988 (eller om det var 1986) till 2010. Bilen kördes långt, men servades regelbundet på Saabverkstad i alla år. Det torde ha blivit dyrt. Tyvärr har denne ägare kvar alla kvitton och övrig dokumentation till bilen. Någon extrem puts gjordes väl aldrig, men bilen blev aldrig risig. Den rostskyddades regelbundet och kanske hjälpte även det extra lagret klarlack.

Därefter köptes bilen gemensamt av Saabklubbens ordförande Karl Ask och Saabentusiasten Martin Simonsson, som jag senare köpte bilen av. De bytte turbon, avgassystem (ett Simonsystem som tydligen fanns som tillbehör på åttiotalet), bromsar, framlyktor, innertak och annat för att få bilen på topp. Den utrustades också med bland annat bakrutejalusi  ("hönstrappa") och reflexramp mellan bakljusen ("babianarsel"). Idag har bilen rullat över 43000 mil och det är nästan omöjligt att få ihop med bilens fina skick!

50-milaturen igår krävde sina insektsoffer.

Första intrycket då? Skicket är mycket gott och rosten är minimal. Den klassiska Saabrosten finns nästan inte alls. Körningen består hittills av sträckan Göteborg-Uppsala via mina föräldrar utanför Katrineholm, en sträcka på 50 mil som klarades av utan problem. De 43000 milen avslöjas nästan bara av en lite slapp, men fungerande, blinkersspak. Jo, växellådan var kanske aldrig 900:ans starka kort, men växelföringen är nog extra diffus i denna bil. Och så skramlar det lite här och var när vägen är ojämn, men jag har kört värre.

Mina föräldrar hade en Saab 900 GLi från 1984 så det känns bekant bakom ratten. Föräldrarnas bil saknade servostyrning, men de skaffade sen en nyare 900i med servo så det har jag också känt på. Upprätt körställning i bekväm stol och körupplevelsen känns igen. Ända tills man trampar på gasen. Fy fasen vad den går! Och ljudet! Turbokicken är beroendeframkallande och jag kom på mig själv att fnittra som ett barn varje gång. Planer för framtiden är att få till lite bättre puts och bättra på detaljer som chanserat lite. Men jag misstänker att jag kommer att köra en del också, mer än planerat...