Vackra vårvintervrak

För 20 år sedan var jag och min farbror tittade på skogsvrak i våra hemtrakter kring Marmorbyn i Sörmland. Jag har flera gånger tänkt att återbesöka platserna, men det har inte blivit av, förutom med ett undantag.

Här blev det stopp för bilåkandet. Vidare till fots!

Under påskhelgen bestämde jag mig dock för ännu ett återbesök. Denna gång är platsen utmed den så kallade Näsnarleden och det visade sig vara ett litet äventyr. För det första har inte vandringsleden underhållits på många år vilket gjorde den lite svårt att se bitvis, för det andra gjorde snön det svårt att både orientera sig och ta sig fram och för det tredje hade mitt minne falnat något.

Vad är det som skymtar där borta?

Med hjälp av en karta, gott humör och sällskap av min fru lyckades jag tillsammans med mina minnesbilder ända relativt lätt hitta stället. Trots att vi inte stannade så länge på platsen blev det dock en hel del bilder.

För 20 år sedan stod här två vrak, men nu fanns bara ett kvar. Undrar varför man tog bort endast en när man ändå höll på? Detta bör inte uppfattas som jag beklagar mig. Jag är tvärtom väldigt glad att åtminstone en bil står kvar.

Ett rostande bilvrak mitt ute i naturen är i mina ögon något vackert och fascinerande. Spår av mänsklig aktivitet där naturen är på väg att ta över verkar fascinera de flesta. Tillvarons förgänglighet och det faktum att det vi eftersträvar sällan är beständiga får oss att både förundras och grubbla över meningen med livet.

Det som står där är resterna av en Ford Consul 1951-56. Färgen har varit vinröd och den verkar ha varit relativt komplett när den hamnade här.

Ford Consul och dess sexcylindriga syskon Ford Zephyr presenterades 1950. Det var brittiska Fords första helt nya modell efter kriget. Med bland annat  toppventilmotor, självbärande kaross, hydrauliska bromsar och individuell framvagnsupphängning med McPherson fjäderben blev Ford helt plötsligt modern. Modellen tillverkades utan större förändringar till 1956 då efterträdaren med samma namn presenterades.

Jag är som sagt väldigt glad att Forden står kvar. Ändå är jag lite besviken över att det är just den som blev kvar. Den andra bilen var nämligen den mest intressanta, även om den var stadd i ett ännu större förfall. Då, för 20 år sedan visste jag inte vad det var förutom att det var en Fiat. En vacker femtiotalskaross med hardtoptak, som var okänd för mig. Vit med svart tak har jag för mig. På typskylten under huven stod det 105A, men någon sådan modell hade jag aldrig hört talas om.

Vackert dörrhandtag.

Med internets hjälp har jag nu lagt ihop pusselbitarna och kommit fram till att det rör (rörde) sig om en Fiat 1900A Granluce 1954-55. Gissningsvis ett väldigt ovanligt fynd! Först tänkte jag att någon kanske försökt rädda resterna av den ovanliga bilen, men sedan grävde jag fram dörrarna och kofångarna i snön. Det lämnar man väl inte om man ska renovera eller plocka användbara delar? Säker finns fler saker under snön.

Här finns säkert godbitar att finna. Finns några 1900 Granluce i Sverige?

Fiat 1900 var en Fiat 1400 med större motor. Liksom Ford Consul var brittiska Fords första moderna modell efter kriget så var Fiat 1400 det för Fiat. Även den presenterades 1950. Den hade självbärande kaross och fanns som fyrdörrars sedan eller cabriolet. 1952 kom en version med större motor kallad 1900. Den fanns också som fyrdörrars sedan, men istället för cabriolet kunde den fås som tvådörrars coupé, kallad Granluce eller Grand Vue på exportmarknader. 1954 uppdaterades modellerna och fick tillägget A i modellbeteckningen och 1956 var det dags för en en uppgradering och ett B lades därför till. 1959 kom efterträdaren Fiat 1800/2100.

Endast 10000 Fiat 1900 tillverkades totalt och de flesta var vanliga fyrdörrars sedaner. Därför kan man väl anta att det var ett ganska sällsynt vrak vi hittade resterna av där i skogen. Jag är sugen på att göra ett återbesök i sommar för att se vad som döljer sig under snön.