Nu kör vi!

 Hallå...? Nu är jag tillbaka. Är någon kvar?

Nu har jag bestämt mig för att försöka skaka liv i Bilspanaren igen efter nio månaders uppehåll. Vi får se hur det går, men min plan är att ta det lugnt så jag ska ha ork och lust kvar.

Under uppehållet har jag blivit tvåbarnsfar och det har varit bra att kunna koppla bort saker som tar tid och kraft, även om det är roliga saker. Jag har fått en del läsarmejl och kommentarer i Facebookgruppen som jag inte har svarat på av samma orsak. Jag ber om ursäkt för det.

I detta comeback-inlägg väljer jag en riktigt kanonspaning och avslutar med en sammanfattning av mitt bilår hittills.

I juni åkte vi igenom Linköping på väg till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby då jag plötsligt fick syn på något snorgrönt som ser ut som en Saab-Lancia 600 (eller Lancia Delta för den delen). Kan det verkligen vara det? Jag får lägga mig i vänsterfilen och börja köra om helt enkelt och jodå, det ÄR en livs levande Saab-Lancia 600 GLS av 1986 års modell! Visserligen omlackad i en hemsk färg och med förfulande bakvinge, men ändå!

Fotot är taget med mobilkamera av min fru som vid tillfället satt inklämd mellan barnen i baksätet, men eftersom det är en så pass ovanlig bil är bildkvalitén acceptabel. När tidningen Klassiker 2012 undersökte saken var endast 12 av 6419 sålda Saab-Lancia 600 i trafik. Du kan läsa den artikeln här.

Jag har skrivit om Saab-Lancia tidigare när jag fann en skrotad 80:a, första årsmodellen, i mina gamla hemtrakter. Du kan läsa det inlägget här.

På det personliga planet har det dock varit ett riktigt dåligt bilår. Min Saab 900 Turbo, kallad Luxen, har råkat för diverse små fel som gett stora konsekvenser. Jag började skriva en text om allt elände, men det blev för långt så ni får här en sammanfattning: Luftmassamätare byts efter ett oändligt felsökande då bilen blev okörbar, besiktningen slår ned på ett missljudande hjullager och vid ombesiktningen får jag en ny anmärkning på rost i främre länkarmsinfästning (den första besiktningsmannen måste ha haft en riktigt dålig dag på jobbet som missade ett sådant standardfel på en en Saab 900), efter en motortvätt börjar bilen gå dåligt för att sen inte starta och efter flera dagars micklande med tänddelar går den igång (jag vet fortfarande inte vad felet var) och slutligen backar en granne på bilen med bucklor och repor på höger framskärm och framdörr som följd.

Länkarmsinfästningen är nu rostlagad och bilen är godkänd och genom försäkringsbolaget lagades och lackades parkeringsskadan, men tyvärr måste lackeraren göra om lite för att jag (och han) ska bli nöjd. Det ska ske nästa vecka. Allt detta har gjort att det blivit väldigt lite kört och att jag tröttnat lite. Och så är jag sugen på något annat. Därför är Luxen nu till salu om någon är intresserad. Hör av dig om du är intresserad. Byte kan vara av intresse.

För att det här inlägget ändå ska sluta lyckligt kan jag berätta om en kul sak jag dock hunnit vara med om mellan allt strul med bilen. I maj fick Luxen (och jag) nämligen vara med vid en TV-inspelning. Det var Sveriges Television som spelar in scener till serien "En annan tid, ett annat liv" efter Leif GW Persons roman. Handlingen i denna scen skulle utspela sig 1989 så Luxen och några andra åttiotalare (och någon äldre också) kallades in för att agera statister. Vi får se om den kommer att synas något när TV-serien sänds någon gång i vinter. Håll utkik!

Trött treåring, tid att tänka och Toyotor

Bilspanaren fyllde tre år den 12 oktober - och det är en mycket trött treåring. Därav har det varit tyst på Bilspanaren i en månad nu.

Exakt vad denna trötthet beror på är svårt att säga, men lusten och orken att skriva har varit på nedåtgående ett tag nu och har på senare tid inte infunnit sig alls. Dessutom väntas det vilken dag som helst tillökning i familjen Åström och det har gjort att fokus liksom vänts inåt till familjen och vardagen. Jag tar mig nu en paus på obestämd tid. Jag behöver tid att tänka igenom vad som ska hända. Om lusten och orken kommer tillbaka så kommer jag att skriva igen, men jag vet inte när det sker. (Om du inte följt Bilspanaren från början så finns det 340 inlägg på bloggen så här i efterhand istället för att vänta på nya inlägg.)

I väntan på nästa livstecken på bloggen bjuder jag på några riktiga rariteter. Bilderna kommer från Jörgen i Örebro som bidragit med många intressanta spaningar till bloggen. Han fotograferade fyra Toyotor utanför en Toyotaverkstad. Inget anmärkningsvärt kanske - men vilka Toyotor det var! Bilderna är tagna vid två tillfällen, i maj och i augusti. Alla bilar tillhör en och samma ägare - vilken kulturgärning han gör.

Den röda är en Corona från 1966 och den ljusblå och grundfärgsgrå en Corona stationsvagn från 1968. Detta säkerligen två av mycket få Coronor som finns kvar i Sverige. Den röda verkar vara en entusiastbil som vilar lite för tillfället. Stationsvagnen torde vara extremt ovanlig. Den har varit avställd sedan 1992 och är ett renoveringsobjekt.

Beteckningen Corona började användas 1957 och den satt på Toyotas första bil med självbärande kaross. Corona tillverkades i 11 generationer till 2001. I Sverige hette modellen Carina under åttio- och nittiotalet. Coronorna i inlägget är av den tredje generation och kallas T40. Beroende på motoralternativ läggs en bokstav till denna beteckning och beroende karosstyp ändras slutsiffran. Sedanen här heter RT40 och stationsvagnen RT46.

Toyota Corona av denna generation var den första japanska bilen som togs in i Sverige. Jag har tidigare skrivit att det var Isuzu Bellet, men det togs in en liten serie Toyota Corona 1964, ett år innan Bellet.

De andra stationsvagnarna är två Corolla 1100, båda från 1969. Den gula är avställd, men godkändes vid faktiskt vid besiktning förra året. Den vita och svarta ställdes av 1985 och besiktigades senast 1982!

Corollorna är av den första generationen kallad E10 (i detta utförande KE16) som tillverkades mellan 1967 och 1970. Det kan inte finnas många kvar av denna generations Corolla i Sverige, särskilt inte som kombi.

Corolla tillverkas fortfarande och världens mest tillverkade bilmodell. Corolla av olika generationer har varit med på bloggen flera gånger tidigare (första gången här), men aldrig av denna tidiga generation.

Så där. Innan jag avslutar inlägget vill jag tacka för de 235000 besöken på bloggen och de 425 gillamarkeringarna på Bilspanaren på Facebook. Jag vill också tacka för alla som kommenterat, uppmuntrat och bidragit till Bilspanaren under dessa tre år. Nu tar Bilspanaren en välbehövlig vila. På återseende. Sayonara!

Saludos desde España!

Om du undrar varför det dröjer med ett nytt inlägg så beror det på att jag är på tjänsteresa i Spanien (eller Katalonien om man inte ska stöta sig med lokalbefolkningen) med ganska lite tid och ork över till annat än jobb. Hur som helst har jag alltid mobilen med mig så jag har knäppt några bilder när jag passerat något som jag fastnat för. Som till exempel dessa små godbitar, som står utanför hotellet i Pineda de Mar där jag bor.

Den röda bilen är en Seat Marbella och den vita är en skåpversion av Seat Marbella kallad Terra. Ingen av dessa modeller såldes i Sverige, men svenskar som semestrat i Spanien under åttio- och nittiotalet känner säkert igen dem.

Seat Marbella föddes 1980 som Seat Panda, vilken  var en spanskbyggd Fiat Panda (som var med på Bilspanaren sommaren 2011). Seat började tillverka Fiatmodeller på licens 1953. Fiat ägde 7 procent av Seat, men majoritetsägare var den spanska staten. 1982 drog sig Fiat ur Seat och därmed slutade licensen att gälla. Panda och övriga Fiatbaserade modeller fick då små uppdateringar av utseendet. Dessutom innebar det att att namnet Panda byttes till Marbella 1986 för att byta patenttvist. En annan följd av brytningen med Fiat innebar att Marbella inte utvecklades på samma sätt som Fiat Panda. Medan Panda bland annat uppdaterades med nya motorer 1986 fick Marbella behålla den gamla motorn från Fiat 127. 1986 var också året då Volkswagen tog kontrollen över Seat. Tillverkningen av Marbella upphörde 1998.

När jag fotograferade bilarna stod en kvinna och tittade på mig en bit bort. Hon kom fram och undrade förstås vad jag höll på med. Jag förklarade att vi inte har så gamla Seatbilar i Sverige och att jag därför fotograferade dem. Hon blev glad och sa att det var hennes bilar. Hon var mycket nöjd med dem och upplyste mig att Marbellan var 22 år gammal och Terran 21. Hon pekade noggrant ut att Terran hade ett riktigt plastemblem i fronten och inte bara ett klistermärke som Marbellan. På nästan obefintlig engelska från hennes sida och ännu mer begränsad spanska från min så blev det ett sådant där möte som det ofta blir kring gamla bilar. Okända människor som inte annars skulle pratat med varandra börjar göra det. Det är därför halvgamla, ointressanta bilar blir så intressanta!

English carspottings part 6: The Aristocrat

Nu känns det att det är höst ute, men jag drar ut lite på sommarkänslan genom att fortsätta med inlägg från sommarens resa till England. Idag presenterar jag en av mina favoritbilar.

Under en promenad i Bristol såg jag denna bedagade skönhet på en bakgård. Jag vågade inte gå närmare än så här så detta är den enda bilden jag tog. Bilen är Rover 3.5-Litre från 1971. Trots olikfärgad kaross med alger tycker jag ändå att den ser tjusig ut och redo att när som helst ge sig ut på en snabb, bekväm och viktig resa. Jag är extra förtjust i fyrdörrars sedankarosser och detta är i mina ögon en av de vackraste.

Modellen, som kallas P5, debuterade som Rover 3.0 1959. Den var större och lyxigare än föregångaren, den trygga Rover P4. Modellerna kom att tillverkas parallellt under några år. P5 var betydligt modernare, men den raka sexan på tre liter hade halvtopp (med insugsventiler i toppen och avgasventiler på sidan) och fjädringen bak hade bladfjädrar. 1962 kom en Mark II-version med starkare motor och förbättrad fjädring. Den stora nyheten var dock att en slank fyrdörrars coupékaross tillkom vid sidan om den vanliga saloonen. 1965 kom Mark III med ännu högre effekt på motorn.

1967 kom så det sista, och bästa, utvecklingssteget när Rover 3.5-Litre presenterades, en sådan som på bilden. Då byttes den omoderna sexan ut mot en V8 från Buick. Modellen kallades därför P5B, där B står för Buick. Rover kom att tillverka och utveckla den motorn ända in på 2000-talet. Tillverkningen av P5B upphörde 1973.

Rover P5B kom att att bli bli officiell tjänstebil för brittiska premiärministrar, statsråd och parlamentsledamöter ända in på åttiotalet. Till och med drottning Elizabeth II åkte Rover P5B, hon har nämligen ägt två. Denna bil är en sann aristokrat!

English carspottings part 5: Echoes of a Bygone Era

Storbritannien är fullt av kitcar-tillverkare. En kitcar är en bil som man köper som en byggsats och själv bygger ihop. Motor, drivlina, inredning och så vidare kan ofta anpassas efter god eller dålig ekonomi och smak.

Jag känner till endast ett par brittiska kitcartillverkare (till exempel Caterham), men de allra flesta har jag aldrig hört talas om. En av dessa för mig okända var tills i somras Beauford. Vid en verkstad i Falmouth i Cornwall som verkade sälja och hyra ut husbilar stod två exemplar av Beauford. Jag såg att det rörde sig om relativt moderna bilar som ville likna trettiotalsvagnar och var väl måttligt intresserad av dem. På uppmaning av min fyraårige son knäppte jag dock ett par bilder, men så här i efterhand tycker jag att det blev en bra spaning. Det är ju kul att lära sig något nytt!

Det jag har fått fram om modellen är att den började tillverkas 1985 av ett företag i Upholland, Lancashire. På företagets hemsida marknadsförs bilarna med orden Echoes of a Bygone Era. Det stämmer även in på hemsidan som inte verkar ha uppdaterats sedan nittiotalet. Jag är osäker på om företaget ens finns kvar, men det står att de för närvarande håller till i Biddulph, Staffordshire.

Hur som helst så var de första bilarnas passagerarutrymme en kaross från en Mini som satts ovanpå ramchassit, men senare blev det en öppen glasfiberkaross med fyra dörrar. Hjulaxlar och bromsar tas från Ford Cortina och senare Sierra. Tillverkaren föreslår några olika fyr- och sexcylindriga motorer som kan användas. Bilarna verkar vara vanliga som bröllopsbilar, vilket man bland annat kan se på Beaufordklubbens hemsida.

På Träffpunkt 80 förra helgen vann en Excalibur juryns pris. Excalibur är också byggd för att likna en trettiotalsbil, Mercedes-Benz SSK närmare bestämt. Excalibur är dock ingen kitcar, utan serietillverkades för hand i en fabrik. Alltså en riktig bil och inte något som byggts på egen hand i ett skjul någonstans. Du bör alltså inte nämna något om kitcar om du råkar springa på en Excaliburägare.

Hej mitt åttiotal!

I helgen är det dags för en av årets roligaste bilträffar: Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i Stjärnhov. När jag funderade över en passande bild till dagens inlägg kom jag att tänka på en bild jag tog i somras när jag var på loppis i Hjuken i Västerbotten. Bland gamla fåtöljer, slalomskidor och virkade dukar fanns en vägg med sju till synes oanvända bakrutejalusier (i folkmun hönstrappor eller raggartrappor)! Åttiotalets kanske viktigaste tillbehör! Trots lågt pris verkade intresset vara svalt för dem. Konstigt. Om du är sugen är det alltså läge att åka dit och fynda! Kan du förresten identifiera till vilka bilmodeller hönstrapporna passar till?

Utanför loppisen gjordes också fynd i form av en Datsun Nissan Cherry 1.5 GL från 1984! Knappt 25000 mil, 10 ägare och i skapligt skick. Notera konstig stötfångare framtill och tuff spoiler baktill. Nissan Cherry av denna generation har jag skrivit om tidigare.

Många mil har det blivit körda i sommar med min Saab 900 Turbo - med bakrutejalusi - (bland annat till Västerbotten) och i början av augusti passerades 44000 mil. Detta stora ögonblick fångades såklart på bild. även om det inte fanns tid att stanna för det. Jag åker såklart till Träffpunkt 80 i Saaben, vi ses väl där?

Östvästligt besökare

Idag skulle man kunna tro att jag fortsätter med mina brittiska spaningar, men så är det inte. Bilarna har visserligen brittiska registreringsskyltar, men miljön ser väldigt svensk ut. Och så är det också. Bilderna är tagna en helt vanlig torsdagsmorgon i Uppsala!

Även om Mazda RX8 är en spännande bil så är den inget i jämförelse med med den andra vagnen: en Skoda 136 Rapid! Det är alltid kul att ha med en tjeckoslovakisk bil på bloggen och modellen ligger högt upp på min vill-spana-lista så jag är nöjd, även om ett svenskregistrerat exemplar hade varit roligare.

Detta är i alla fall ett riktigt toppexemplar med alla trevliga emblem och stripes på plats. Den är troligtvis en 90:a (registreringsnumret börjar på G), den sista årsmodellen. Modellen sålde förhållandevis bra i Storbritannien, men det är ändå uppseendeväckande att se en - särskilt i Sverige! Vad den gör i Uppsala kan man ju spekulera i, men troligtvis hör i alla fall Skodan och Mazdan ihop på något sätt.

Skodas 130-serie kom som 1984 års modell som en variant på 120-serien. 120-serien kom 1975 i varianterna 105 och 120 med motor på knappt 1050 respektive 1200 kubik (som kom i starkare version 1988 kallad 125). Den hade liksom sin föregångare svansmotor, bakhjulsdrift och föråldrad teknik. Modellen blev ökänd i Sverige efter att Trafikmagasinet välte med den i undanmanöverprov i 30 km/h. Inte nog med att Skoda var en udda och ålderdomlig öststatsbil, nu var den också livsfarlig!. Märket var nu iskallt. Att bakvagnen konstruerades om efter vurpan i TV spelade ingen roll.

1984 uppdaterades utseendet till ungefär till det du ser på bilderna. Coupémodellen (som funnits även tidigare) döptes nu till det tuffa Rapid. Samma år tillkom alltså även 130 med motor på knappt 1300 kubik. 1987 uppdaterades motorn och blev starkare och modellen döptes nu till 136, eller 135 som var en lågkompressionsvariant med lägre effekt. 1987 kom framhjulsdrivna och jämförelsevis moderna Skoda Favorit. 1990 lades 120- och 130-serien ned och från 1990-talet och framåt tog Volkswagenkoncernen över Skoda alltmer. Favorit utvecklades senare till Felicia som blev en försäljningsframgång i Sverige och därmed var Skoda tillbaka på banan på den svenska marknaden. Idag är det inget konstigt att köra Skoda, men visar du dig i en äldre svansmotorförsedd Skoda lovar jag att folk kommer att komma fram till dig och säga något om öststatskvalité och livsfarliga köregenskaper.

Notera den konstiga utbyggnaden till höger på huset. Jag har alltid förundrats (och förfasats)
 över den, men jag tycker att det ger lite brittisk känsla till bilden och det passar ju bra.