Kvällsspaning

Bara ett stenkast från där jag bor står den Mercedes du ser ovan, men det har liksom inte blivit av att fotografera den. Men så härom kvällen fick jag för mig att gå och då blev det den här ganska snygga bilden, om jag får säga det själv.

Mercedesen 240D från 1979 i färgen kaledoniengrün med 72 dieselmatade hästar under huven. Det är lite i en stor bil, men ger å andra sidan värdigare köregenskaper. Man får tänka på att lillebror 200D hade blott 60 hästkrafter. Detta är en skapligt exemplar som rullat drygt 20000 mil.

Ägaren till Mercedes har också en ljusgul (är det taxifärgen hellelfenbein?) 200 som varit med på bloggen tidigare, fotograferad på exakt samma parkeringsruta. Då handlade inlägget om skärmkrom och du kan läsa det här.

Modellen, som kallas W123 på Mercedesspråket, är den Mercedesmodell som tillverkats i flest exemplar och har också varit med på Bilspanaren flertalet gånger. Första gången var det i form av en tjusig 230CE och du kan läsa det här.

När jag ändå var ute och gick den där kvällen passade jag på att ta en bild på min favoritbil lite längre ner på gatan, nämligen den BMW 518 jag berättat om tidigare. Jag tänkte att det var kul med ännu en grön sjuttiotalstysk som står så nära varandra. Bilden blev jag mycket nöjd med så jag får nog ge mig ut på fler fotoeskapader innan kvällarna blir för ljusa.

Pallplatser på parkeringsplatsen

Jag ser nu att det var en månad sedan förra inlägget. Sedan dess har jag börjat jobba igen efter föräldraledigheten, vilket säkert bidragit till att tid och ork hamnat på annat. Nu till något roligare! Sedan den här bloggen startade har jag nog bara sett ett en handfull tidiga exemplar av Ford Sierra, alltså innan den ansiktslyfta varianten som kom 1987. När jag tittar igenom bloggen har Sierra varit med på allvar två endast gånger, båda gångerna 2011. Först var det en Laser från 1985 i Motala, i inlägget presenterades modellen närmare, och sen en XR4i i Saintes i Frankrike.

Sierra, särskilt de tidiga, börjar alltså bli ovanliga. Därför blev jag glad när jag upptäckte ett riktigt fint exemplar i Uppsala en klar och kall februarimorgon, inte så långt ifrån där jag bor.

Det är en 2,0 L från 1984 i den där blekblågrå färgen som inte var helt ovanlig på tidiga Sierror. Detta exemplar har bara haft tre ägare och vid besiktningen i januari hade den rullat blott 9488 mil. Lite synd att den brukas som vinterbil. Jag skulle gärna se den utan extraljusen och med original hjulsidor i plast.

På samma parkering stod även en skaplig Volvo 740 GL från 1987. Den har haft fyra ägare och rullat drygt 28000 mil. Volvo 740 är väl inte speciellt ovanliga ännu, men vänta bara. Snart saknar du dem i trafikbilden. Det var kul att båda stod på samma parkering tyckte jag i alla fall.

På parkeringen intill stod dessutom en hängig Audi 100 Avant från 1987. Den har rullat drygt 37000 mil så då har den väl all rätt att se vissen ut. Avställd har den varit i fyra år, men den har faktiskt bara haft två ägare. Tidiga Audi 100, särskilt de med de utanpåliggande dörrhandtagen, och särskilt i kombiutförande (det vill säga Avant på Audispråk), ser man inte så ofta heller längre.

Det finns en intressant koppling mellan dessa tre bilar, förutom att de alla är åttiotalare. Volvo 740 var ju den fyrcylindriga varianten av 760 och förenklat så det var ju inga stora skillnader mellan dem förutom motor och utrustning. Om räknar så har vi här de tre pallplatserna från 1983 års upplaga av Årets bil samlad: Audi 100 på första plats, Ford Sierra på andra och Volvo 760 på tredje! 

Äkta äventyrare

För några år sen skrev jag ett inlägg om Land Rover 109 och beskrev då hur fåniga jag tycker så kallade SUV:ar ("stadsjeepar" som de ibland kallas) är, men hur fascinerad jag är av just Land Rovers, det vill säga riktiga terrängbilar. En av få som kan mäta sig med Land Rovern är Toyota Land Cruiser och det är en sådan jag nu sprungit i en stadsdel nära mig. Liksom Land Rovern tycks Land Cruisern alltid vara redo att ge sig ut på något spännande äventyr.

Notera den bakre registreringsskylten. Det är den tvåradiga
skylten i fullstorlek av den typ som kom 1994. Ovanlig!

Bilen här är alltså en Toyota Land Cruiser från 1991. Till Sverige kom den 1994 och sedan dess har den haft en och samma ägare. Det är lätt att föreställa sig en vit Land Cruiser med FN-flaggor skumpa fram på en dammig väg i något konfliktområde, men sådan bakgrund behöver den ju inte ha. Det är bara fantasin som sätts igång, men bilen är högerstyrd så från ett land med vänstertrafik borde den ju komma. Fotstegen har fått sig flera smällar och en baklykta är trasig, men karossen är förvånansvärt fri från skavanker och rost. Och då har den också rullat 30000 mil.

Land Cruiser är ett av Toyotas äldsta modellnamn, använt sedan 1951 på Toyotas terränggående modell. Flera generationer har det blivit genom åren och för att skilja dem åt benämns de med en bokstav och en eller flera siffror. Det finns också en rad modeller och varianter och då tillkommer det bokstäver och siffror beroende på till exempel kaross och motor. Modellen i detta inlägg kallas J7 eller J70 i grunden, men mer bestämt är det en PZJ77. Modellen kom 1984 och tillverkas faktiskt fortfarande, 31 år senare! Vad jag vet saluförs inte modellen idag reguljärt i Sverige.

Sedan slutet av 60-talet har Land Cruiser funnits i en mer terränginriktad serie och en mer komfortinriktad serie parallellt. Så samtidigt med modellen i detta inlägg finns det två mer lyxiga modeller, J15/J150 (kallad Land Cruiser 150 i Sverige) och J20/J200 (kallad Land Cruiser V8 i Sverige). Dessa ser du nog oftast i städernas lite finare delar snarare än ute i terrängen, även om terrängdugligheten bör vara ganska god även i dessa. Ska du ha en äkta äventyrare, ska du dock ha en Land Cruiser J70!

Efterföljande E-nummer

Utanför en mekanisk verkstad inte långt ifrån där jag bor står två avdankade BMW 5-seriebilar och hänger, och jag tyckte att det kunde vara passande med en uppföljning på det förra inlägget med den väldigt gröna BMW:n. Det var ju den första generationens 5-serie (E12) och här har vi några efterträdare med egna E-nummer.

Bilen till höger är av generationen direkt efter E12 och kallas E28. Som jag skrev i förra inlägget bygger den på föregångarens kaross och släktskapet är tydligt. Modellen fanns som årsmodell 1982 till 1988.

Jag vet inte mycket mer om exemplaret på bilden då jag inte hade möjlighet att undersöka den närmare än så här och dessutom saknar den registreringsskylt, vilket försvårar ytterligare. Liksom alla 5-seriegenerationer fanns ett antal fyr- och sexcylindriga motoralternativ och vad bilen på bilden har under huven vet jag alltså inte. Kjolpaket har den i alla fall, vilket kanske indikerar en större motor. BMW-kännare kan kanske artbestämma exemplaret.

BMW:n till vänster är av den generation som kallas E34 och som kom 1988. Den tillverkades till 1995, men kombimodellen, touring på BMW-språk, fanns till 1996. Efterträdaren kallas E39. 

Exemplaret på bilden är en 525 från 1992, vilket innebär att den har en sexa på 192 hästkrafter. En riktig prestigevagn en gång i tiden, men nu på dekis. Hur vanligt det är med privatimport idag har jag dålig koll på, men för inte så länge sen var det vanligt att tyska prestigebilar importerades från Tyskland. Exemplaret på bilden kom till Sverige 1994, men nu står det här, avställt och obesiktigat. 

Det kan verka förvirrande med alla E-nummer och efterföljande siffror, men för dem som gillar BMW är det sällan problem. Siffrorna betecknar alltså modellgeneration, men vad står då "E" för? Svaret är Entwicklung, det vill säga "utveckling" på tyska. Nya BMW-modeller har dock F som prefix, men det är en annan historia...

En intressant iakttagelse jag gör är att jag minns hur svårt jag hade för E34-modellen när den kom. Jag är ingen större BMW-fantast, men jag gillade i alla fall föregångaren och hade svårt för efterträdarens mer hala form. Idag kan jag tycka att en välskött E34 kan vara riktigt snygg, och till och med dess efterträdare E39. Dagens, i mina ögon, klumpiga och aggressivt formgivna BMW-modeller har jag dock mycket svårt för. Vi får väl se vad jag har att säga om dem om 25-30 år sådär.

Grönt är skönt

Det blev ett långt jullov för Bilspanaren, men nu är jag igång igen. Bilderna som togs i december har blivit lite inaktuella nu när det kommit ganska bra med snö här i Uppsala.

En väldigt grön BMW flyttat in på min gata och jag måste erkänna att jag är lite förälskad. Jag måste liksom gå den vägen bara för att få kasta en blick på den. Den är ingalunda ett toppexemplar, men den är så ovanlig och sticker ut så i sin skrikiga färg att jag liksom dras dit. Sextiotalshusen runt omkring ger dessutom en fin och passande inramning. Jag har fotograferat den flera gånger för att få till extra fina bilder för att alla ska förstå hur fantastisk den är. Ändå är jag inte helt nöjd, men de du får se får duga.

En nyare BMW X6 passerar, en biltyp jag har sjukt svårt för. Det äldre syskonet däremot, ojojoj....

Objektet för mina heta känslor är en BMW 518 från 1975. Den är som sagt väldigt grön och jag tror färgen heter mintgrün, även om mintgrönt brukar förknippas med en lite mer blåaktigare och mindre iögonfallande färg. Bilen verkar vara omlackad och då kan ju färgen avvika något från originalkulören.

Navkapslar på! Tjusigt!

Jag brukar oja mig över att fina bilar som borde sparas till eftervärlden används i saltslasket vintertid, så det behöver jag väl inte göra nu. Vi får se hur den ser ut i vår helt enkelt. Det finns ju en anledning till varför det finns så få BMW kvar från sjuttiotalet. Ägaren verkar bry sig om sin gamla BMW i alla fall. Vid det andra fotottillfället hade navkapslarna (utom en) kommit på plåtfälgarna till vinterhjulen och denna anrättning är ju snyggare än en aluminiumfälg. Det ger också en genuin originalbilskänsla.

Modellgenerationen kallas E12 och först ut av BMW:s 5-serie, som nu är inne på sin sjätte generation. E12 kom som 1973 års modell och ersatte då modellerna 1800 och 2000, den så kallade Neue Klasse. En försmak om designen kom 1970 med Bertoneritade konceptbilen 2200 ti Garmisch från 1970. Pietro Frua skissade dock på en modell tidigare som var mycket lik den slutliga designen, som Paul Bracq stod för. En smärre ansiktslyftning kom 1977 signerad Claus Luthe. Ett stort utbud av fyr- och sexcylindriga motorer erbjöds under åren, från 518 med 90 hästar till M535 med 218. Ersättaren E28 var en vidareutveckling av E12 och kom 1981.

E12 kom också att sättas samman i några andra länder än Tyskland genom så kallad CKD-tillverkning. CKD står för Completely Knock-Downed kits, och innebar att bilar, mer eller mindre nedplockade skickade från ursprungslandet till ett annat land för sammansättning. Anledningen till detta förfarande berodde ofta på handelshinder. Genom att sätta samman bilarna i landet istället för att importera dem kommer man runt exempelvis skatter och tullar. Den största CKD-tillverkningen av E12 skedde i Sydafrika och där kom E12 att tillverkas ända till 1984.

Krokodilbil

Idag tänkte jag ta upp ett gammalt tema igen på bloggen, det om speciella småfranskor, eller rättare sagt: specialversioner av Peugeot 205. Tidigare versioner jag haft uppe här är Green, GTI Monte Carlo, GTI Classique Sport och Roland Garros. Dagens version tillhör nog tillsammans med Roland Garros bland de mer kända, nämligen 205 Lacoste!

205 Green som jag skrivit om tidigare var uppföljaren till Lacoste och var liksom Lacoste alltid vit med grön golvmatta. Så vad innebar då Lacosteversionen? För att nämna några saker utöver färgen så var också stötfångare, backspeglar och hjulsidor vita. Stötfångare och backspeglar hade gröna lister. Lister saknades dock utmed karossidan, men där satt stället en grön och röd stripe. Självklart fanns det också Lacostekrokodiler på framskärmar och baklucka. Standardutrustning var stor taklucka, elfönsterhissar och centrallås. Invändigt var det bland annat plyschklädsel, GTI-ratt med krokodil och analog klocka.

Det franska modeföretaget Lacoste grundades 1933 av tennisspelaren Réné Lacoste. Från början tillverkade Lacoste enbart (vita) tenniströjor och det är väl det som företaget är mest känt för, men idag gör man även andra kläder, skor, glasögon och parfym. Lacostes logotyp kommer sig av Réné Lacostes smeknamn Le Crocodile, som han ska ha fått efter ett vad med den franske kaptenen vid Davis Cup 1926. Han skulle få en krokodilskinnsväska han blivit förtjust i av kaptenen om han lyckades vinna alla matcher i turneringen, vilket han dock inte lyckades med. Historien blev känd och krokodilen blev Lacostes smeknamn och signum och så småningom klädmärkets logotyp.

Den bil ni ser på bilderna fann jag i Katrineholm den första december och verkar befinna sig på glid så att säga. Här står den obesiktigad med ett tomt däck, skavd och tvättad av ingen på länge. Det är en 86:a som rullat drygt 21000 mil. Av en slump hittade jag en säljesannons på bilen på Blocket och där framgår att växellådan rasat. Säljaren tror att den besiktigades utan anmärkning 2013, vilket inte stämmer. Senast godkända besiktning utfördes 2012 upplyser Transportstyrelsen om. 2000 vill säljaren ha, men som den står nu kan jag inte tänka mig att det är några stora problem att pruta.

De karakteristiska "korvarna" på tredörrarsmodellen har i Lacosteversionen fått ett rutmönster.
Ska det likna ett pikétyg, tennisnät eller tennisracket?

205 Lacoste tillverkades mellan 1984 och 1986. Första året tillverkades blott 1000 exemplar och dessa hade femdörrarskarossen. Åren efter blev det tre dörrar, 8000 exemplar 1985 och 15000 året efter. (Totalt tillverkades 5,3 miljoner Peugeot 205 mellan 1983 och 1998.) Även om bilen i detta inlägg är från det år då flest Lacoste-205:or tillverkades är det långt ifrån en vanlig version. För 2000 kronor eller mindre kan du rädda den för framtiden.

På återbesök

Jag skrev förra gången att det skulle bli återbesök i detta inlägg. Det är ju så att åtskilliga bilar har passerat i inläggen på bloggen och sällan blir det sällan mer än en ögonblicksbeskrivning. Man får aldrig reda på vad som händer med bilarna sen. Det tänkte jag ändra på idag genom att besöka fyra långtidsparkerare i Uppsala.

Först ut är den Volkswagen Golf från 1976 i Flogsta som jag skrev om i januari 2011 och som endast haft en ägare. Den har stått på samma plats sedan mitten av nittiotalet och den står där än. Det som hänt sedan förra gången är ett långsamt förfall och att den avregistrerades 2012. Den står dock kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se hur det blir vid nästa återbesök.

Nästa återseende är den närmast kamouflagefärgade Renault 4:an från 1972 i Luthagen som jag skrev om i november 2010. Denna bil har haft dubbelt så många ägare som Golfen, det vill säga två. Senaste besiktningen utfördes 2004 och färgen har blekts ännu mer sen förra besöket. Det som hänt sen senast är att den nu ställts av (2012) och att den faktiskt flyttat på sig. För ett par år sedan asfalterades parkeringen om och då rullades bilen till en ruta snett mittemot den förra, en trygg hörnparkering där den nu står och trycker.

Hemma i Stabby där jag bor återbesöker vi den Ford Granada från 1982 som jag skrev om i oktober 2010 och där jag bad om att någon skulle rädda den. Den hade då endast stått där i tre år, men mossan hade redan fått fäste på bilen och marken runtom. Skicket var dock riktigt fint och miltalet lågt. Jag passerade den ofta och den blev alltmer grön. Varenda gång tänkte jag när jag gick förbi att jag måste kontakta ägaren och så den lät mig rädda bilen. Så blev det ju såklart inte, men så en dag tidigare i år var den helt plötsligt borta, endast mossan var kvar. Jag gissade då att den blivit skrotad och grämde mig över detta. Men så en dag när jag åkte omkring i min tråkiga familjebil glider den nu skinande Granadan i jättefint skick förbi med sin nya ägare (antar jag att det var) skrattande vid ratten. Den blev alltså räddad till slut till min stora glädje, men jag måste ju erkänna att jag grämer mig över att det inte var jag som räddade den.

Sista återbesöket är hos den Mitsubishi Galant Turbo i Löten från 1986 som jag skrev om i november 2012. Den hade då stått på samma plats sedan början av nittiotalet och var nu riktigt mossig. Den ovanliga och tuffa modell borde ju såklart ha räddats till eftervärlden, men nu är den borta, liksom mossan på asfalten. Den verkar tyvärr inte gått samma rosenskimrande öde till mötes som Granadan. När jag söker på registreringsnumret säger Transportstyrelsen att registreringsnumret saknas. Synd på en så rar ärta.

I de två senaste inläggen har jag nu gjort återbesök och det finns säkert anledning att göra det igen, men i nästa inlägg är det återigen nya upptäckter som gäller.