Storfiat vid stormarknaden

Även om det kan tyckas som om jag tar rätt mycket kort på bilar jag finner intressanta är det sällan själva tillfället passar särskilt bra. Jag skulle nog säga att i 6 fall av 10 så blir det inga bilder tagna, och i åtminstone ett av de tre övriga fallen blir det bara något snabbt kort knäppt med mobilen.

Idag på parkeringen vid Gränby centrum var ett sådant tillfälle när jag visserligen kunde ta en bild, men inget mer. Det var lunchtid och i baksätet satt en fyraåring med fallande blodsockernivå. Det blev ändå ett kort genom sidorutan med min (allt sämre) mobil på en livs levande Fiat Croma 2.0 i.e 16V! Även om detta är sen årsmodell är beståndet av Cromor säkerligen decimerat, oavsett årsmodell. Det lilla jag kunde se av bilen så verkade den fin, även om vinterdäck på svart plåtfälg drar ned utseendet - men det gör det ju på vilken bil som helst. Den har ändå rullat närmare 30000 mil, men endast haft två ägare

Fiat Croma togs fram i samarbete Lancia, Alfa Romeo och Saab. För att vara en Fiat var det en stor modell. På bilden framgår tydligt att den är ett syskon till Saab 9000. Jag har berättat om detta samarbete tidigare när jag skrev om en Saab 9000 turbo. Liksom syskonen Lancia Thema och Saab 9000 introducerades den som 1985 års modell. Det sista syskonet Alfa Romeo 164, kom först 1988 och hade egen kaross. 1991 genomfördes en smärre ansiktslyftning på Croma och 1996 blev sista årsmodellen. Någon ersättare blev det inte, men namnet Croma dök upp igen 2005 på en högbyggd kombi.

Jag måste erkänna att jag blivit mer och mer sugen på en fin Saab 9000 (kanske beror det på att jag nuförtiden är dubbel Saabägare). En tidig årsmodell såklart. Fast ännu roligare vore det ju med en Fiat Croma. Det som är lockande med modellen är såklart att den är så bekant i och med släktskapet med Saab 9000, men ändå så ovanlig (åtminstone i Sverige). En Alfa 164 vore också trevligt. Alfa är ju Alfa liksom. Men man får ju inte glömma Lancia Thema! Den fanns som helkombi. En sån skulle man ju ha. Eller en med V8:a från Ferrari. Eller så skulle man ha en...

Hemma på vår gård där står en gammal Ford

Visserligen kan nog inte denna Ford köras iväg från platsen hur som helst, men den har både hjul och däck och troligtvis är inte heller motorn väck. Och det är ju bra för detta är nog en av bilhistoriens allra trevligaste modeller, så det vore ju synd om den blev förstörd.

I måndags fotograferade jag denna betonggrå Ford Anglia, lite sliten men komplett. Den saknar nummerskyltar så jag kan inte avgöra årsmodellen eller få fram annan information. Förändringarna under de år modellen tillverkades var små och jag har inte kunskaper att avgöra om den är från 1959 eller 1967. Någon som vet? Eftersom det sitter ett "SF"-märke på kofångaren bak antar jag att den tagits hit från Finland och att den kanske inte registrerats i Sverige.

Det jag kan se är i alla fall att det rör sig om den enklaste standardmodellen, en riktig snikvariant. På utsidan tar man det på den minimala mängden krom och den lilla grillen. Annat som standardmodellen saknar är exempelvis tempmätare, solskydd på passagerarsidan och handskfackslucka. Jag tror faktiskt det är första gången jag ser en Anglia i detta utförande. Jag gissar att de mer påkostade varianterna var populärare och antagligen är snikmodellen ovanlig idag. Jag gissar dessutom att de inte såldes nya i Sverige.

Brittiska Ford presenterade Anglia strax efter andra världskrigets utbrott i september 1939. Det var en liten, enkel och billig bil, byggd på trettiotalsvis. Rambyggd med stela hjulaxlar med bladfjädrar, mekaniska bromsar och sidventilsmotor. Någon helt ny bil var det inte, utan en ansiktslyft version av Ford 7Y, presenterad 1938. Denna första generations Anglia tillverkades fram till 1948 med ett avbrott mellan 1942 och 1945 på grund av kriget. Efterträdare var återigen en ansiktslyft version och nu framstod modellen som än mer uråldrig och spartansk, men å andra sidan var den billig. På grund av att den var hög, kort och smal kallades den bland annat "Korvstånd" eller "Fyra ståplatser". De uråldriga vägegenskaperna genererade namnet "Vinglia". 1953 presenterades så en helt ny Anglia, kallad 100E, med självbärande modernt formgiven kaross, individuell hjulupphängning med MacPherson  fjäderben och hydrauliska bromsar. Under huven satt dock fortfarande en sidventilmotor. Den gamla Anglian med rötter i trettiotalet levde dock kvar under namnet Popular fram till 1959.

1959 kom också en ny Anglia, nämligen den version som är med i detta inlägg, kallad 105E. Nu fick den äntligen en modern toppventilsmotor, den första versionen av den så kallade Kentmotorn, under huven. 1962 kom introducerades Anglia 123E med lite större motor. Modellen blev mycket populär, både till vardags och inom motorsport.

Det mest uppseendeväckande med den nya Anglian var såklart bakrutan som lutade åt "fel" håll. Detta grepp hämtades från Anglians amerikanska storebröder Lincoln och Mercury. Detta genererade en rad smeknamn som till exempel "Snedruta", "Bärplockare" eller "Femdagarsvecka". Det sistnämnda syftade på att de brittiska arbetarna inte han bygga klart bilen på grund av fem dagars arbetsvecka, så när fredagen kom och klockan var kvart i fem smackade man bara på bakrutan utan att bry sig om hur den hamnade. I Sverige infördes fem dagars arbetsvecka först 1964. Den sneda bakrutan förekom även på några andra bilmodeller, som till exempel Ford Consul, Citroën Ami och Reliant Regal, men blev aldrig något större succé.

1967 lades Anglia ned och ersattes av Escort. Escort var förresten inget nytt namn, utan hade redan använts på kombiversionen av Anglia 100E.

När snön börjar smälta får jag gå och titta till bilen igen. Kanske kommer det att hända något med den. Om inte så står den ju fint där den står.

Geländegolf*

Det händer ju att man ångrar saker man gjort eller inte gjort. Som bilaffärer till exempel. Själv har jag haft så få bilar att jag inte direkt ångrat bilar jag köpt eller sålt. Däremot är det flera bilar jag ångrar att jag inte köpt. I min ungdom hade en klasskompis familj en Golf GTI från 1983 till salu. Jag minns att den var fin, men att kopplingen var dålig. Och så var den var billig. Jag minns inte exakt när det var, men jag gjorde lumpen eller pluggade när den var till salu så det blev inget. Och det ångrar jag ju idag. Sista årsmodellen av första generationens Golf GTI hade varit en bil jag helt klart borde ha ägt. Å andra sidan hade jag säkert bara ångrat att jag sen sålt den...

Jag tänkte att denna Golfrelaterade anekdot var en passande inledning till dagens inlägg. Det är nämligen klasskompisen som bidragit med bilen i dagens inlägg. Han är också bilnörd och heter Emil. Han bor nuförtiden i Stockholm och skrev så här som kommentar till fotot:

... Dessvärre ser man ju inte så mycket fotograferbara bilar i Stockholm, mest smårepiga två år gamla tjänstebilar där vi bor och SUV:ar i garaget på jobbet. Förrän plötsligen i lördags, parkerad vid T-banestationen i Sandsborg (Enskededalen) såg jag denna för vädret passande bil.

Ja, att det är en Golf han funnit är uppenbart, men varför ser den så konstig ut? Transportstyrelsen säger att det är en Golf Syncro, vilket betyder att den är fyrhjulsdriven på Volkswagenspråk. Det egentliga namnet är dock Golf Country och det förklarar varför den är så hög.

Country var en mer terränggående version av den andra generationens Golf. Produktionen av Country startade 1990 vilket alltså var i slutet av livscykeln för Golf generation två (produktionen ägde rum mellan 1983 och 1992). Tillverkningen av Country gick till så att man tog vanliga fyrdörrars Golf CL Syncro och skickade dem till Steyr-Daimler-Puch i Österrike för Country-fiering, vilket bland annat innebar förhöjd fjädring, hasplåt under motorn och utvändigt monterat reservhjul baktill. Viltbåge med extraljus hörde också till, men denna bil saknar det. Redan 1991 läggs modellen ned. Det florerar lite olika siffror på antalet tillverkade bilar, men enligt diverse fansiter rör det sig om 7735 stycken.

Bilen på bilden är från 1991 och kom till Sverige 1996. Country såldes vad jag vet inte i Sverige som ny, men det har letat sig hit ett antal exemplar av denna tidiga crossover. Och det kan man väl förstå, för visst ser den här mycket roligare och tuffare ut än Allroad, Crosscountry, Outback eller vad de heter nuförtiden?

* Gelände betyder "terräng" på tyska, vilket jag tyckte passade som tillägg till dena Golf. Mercedes Geländewagen betyder alltså att det är en terrängvagn, om nu någon tvivlat på det.

K-skyddad Saab

Av kommentarerna att döma på bloggen och på Klassiker.nu var det många som uppskattade Volvo 145:an som var med inlägget på annandagen. Det var något vardagligt och samtidigt speciellt med den är stod som vilken bil som helst i julruschen. Bilen i dagens inlägg vill jag påstå retar sinnena på samma sätt. Bilderna kommer från Joachim och tycker han själv får berätta lite om vad han såg.

Idag stötte jag på en spaning som gjorde mig lika glad som inlägget om den gråa 145:an. Utanför ett köpcentra i Nyköping (SAAB-land) hittade jag den här fina V4:an. Skicket verkade fint, synd bara att det var en liten krockskada vänster fram. Kylarmaskeringen ser ju onekligen bättre ut som originaltillbehör än en hemmagjord wellpappskiva. Nu när jag kollar igenom bilderna på datorn så ser det ut att vara annan nyans på höger bakskärm. Två ägare sen oktober -67 och den inte allt för centrerade parkeringen i rutan gör att jag fördomsfullt gissar på en äldre ägare. Jag vågade inte ta fler bilder in i bilen, känner mig lite som en rekognoserande tjuv när jag bilspanar med kamera. När försvann modet med en bild av husdjuret som var "obligatoriskt" förr?

Lite nyansskillnader men ett vackert djup i lacken.

Skicket och två ägare imponerar stort här, liksom att den ser så blank och ren ut i vintersmutsen. Som svar på Joachims fördomar kan jag väl säga att jag ser mig som relativt ung men ändå försöker placera min bil så långt från andra bilar när jag parkerar vid stormarknader. Och jag känner igen mig i känslan av att vara en tjuv på spaning snarare än en bilspanare ibland.

Möjligtvis kanske den buckliga och rostskadade framskärmen kan bytas ut, men i övrigt är den här bilen i ett perfekt skick och bör bevaras så. Kolla in kylarskyddet, avsaknaden av nackskydd och den lindade ratten. Den är liksom ett levande tidsdokument som bör skyddas på något sätt. För vissa bilar behövs helt enkelt en K-märkning!

K-märkt tillbehör: kylarskydd!

Saab 96 har varit med på bloggen flera gånger tidigare, bland annat här. Dagens bil togs alltså i trafik i oktober 1967, men det är en 68:a vilket man enkelt ser på att den har högre vind- och bakruta jämfört med tidigare i kombination med den gamla fronten. En annan stor förändring till 1968 års modell var att innerbackspegeln flyttats från instrumentpanelens ovansida till framrutans överkant. Fortfarande fanns tvåtaktare på programmet, men efterfrågan var liten och under våren 1968 upphörde tillverkningen.

Den stillsamme (och trävlige) amerikanen

Den egentliga anledningen till att jag befann mig i området där jag fann Fiaten som var med i förra inlägget var att jag skulle fota bilen i dagens inlägg. Eftersom jag nyligen skrev om en Buick Roadmaster Estate Wagon tänkte jag att det kunde vara kul med ännu en amerikansk bil med fuskträ på.

LE var det lyxigaste utförandet.

Bil och bil förresten, det rör sig om en vad vi i Sverige nyanslöst kallar för en minibuss. Det är en Dodge Grand Caravan LE från 1988. Den kom till Sverige år 2000 och är avställd sedan 2008. Idag finns det minst lika praktiska bilar som både är billigare i drift och mer moderna, så en sådan här bil kan nog lätt hamna på dekis om den inte hamnar hos en ägare som just vill ha en amerikansk bekväm stor bil med fuskträ på. Frågan är hur det står till i detta fall. Fuskträet har sina skavanker och en bakre sidoruta är täckt av en spånskiva (mera trä!), men om den den stått här sedan 2008 så ser den rätt skaplig ut.

Här hjälper inte slippapper och fernissa till listerna! Träet verkar dock rostfritt!

Dodge Caravan och dess systerbil Plymouth Voyager introducerades som 1984 års modell och skapade en helt ny bilklass: MPV (Multi Purpose Vehicle) eller minivan. Men Chrysler fick inte helt ta åt sig äran för detta då Renault Espace som av en händelse introducerades samma år. En intressant sak i sammanhanget är att Espace till en början togs fram av Matra för Chrysler Europe! En annan intressant sak är att tillägget Grand i modellbeteckningen står för en förlängd version av båda bilarna. Grand Caravan/Voyager kom 1987 och Grand Espace tio år senare. Båda Caravan/Voyager och Espace finns kvar idag, om än i nya upplagor och de har fått många efterföljare.

Dodgen i inlägget har det utseende som kom 1987, men det
var ingen större skillnad jämfört med ursprungsutseendet.

I Europa såldes Dodge Caravan och Plymouth Voyager som Chrysler Voyager. Plymouth och Dodge ansågs inte vara tillräckligt etablerade namn här. Tilläggas bör att Transportstyrelsen även döpt exemplaret i dagens inälgg till Chrysler Voyager. Det blev väl enklast så.

Här sitter den största motorn, en 3-liters V6 på 136 hästar från Mitsubishi.

En liten uppmuntran i sportkläder

Det är inte alltid så kul och tacksamt att tråla runt efter bilar att fota till bloggen. Visst finns det ofta något, men så spännande är det då inte alltid. En hottad Toyota Starlet eller en jättestor Buickkombi är kul, men jag kan väl inte säga att jag går igång på det riktigt. Men så ibland dyker de upp, helt oväntat, de där riktigt roliga bilarna. De där som får hjärtat att slå lite extra och som uppmuntrar till att fortsätta arbeta med bloggen trots att det ibland känns tungt. Dagens spaning är just en sådan.

I torsdags tog jag sväng för att fota en bil jag visste fanns i ett bostadsområde (en amerikansk åttiotalare, sådär intressant men lite kul ändå). På vägen därifrån svängde jag in i området på andra sidan gatan och där stod helt plötsligt en väldigt röd Fiat 128 3P!

Jag har passerat parkeringen förut och den kan ha stått här då. Det är tydligt att moderna bilar svällt upp i storlek när man ser Fiaten intill dem.

1300-motor låter kanske inte så sportigt men med en tjänstevikt på under
ett ton så räcker de 75 hästarna till. Snyggt bakljusarrangemang? Njae...

Trots min begeistring gjorde jag inte någon närmare okulär besiktning då jag hade fullt sjå med att hålla kameralinsen torr i det blöta snöfallet. Skicket ser i alla fall helt okej ut. Den verkar inte ha rullat på ett tag, men den är i trafik och besiktigades med godkänt resultat i somras. Årsmodellen är 1979 och den har sedan dess avverkat 14 ägare.

Transportstyrelsen säger att den heter Fiat Sport Coupé, men det var namnet
innan den 1975 fick tre dörrar (vilket 3P står för, tre porte på italienska).

Fiat 128 3P har varit med tidigare på bloggen, men det är första gången jag fått en på bild. Fiat 128 i grundmodell har jag också berättat om tidigare.

Kolla killarna i bakgrunden. Ibland blir jag uttittad när jag smyger omkring och fotograferar.
Jag ser det dock som något positivt att folk håller koll på eventuellt mystiska typer.

Den stylade Starleten

Vad var det då för bil i förra inlägget som jag fann i ett av Uppsalas många studentområden? Svaret är en tredje generationens Toyota Starlet (internt 70- eller EP70-serien). I detta fall rör det sig om en DX från 1987 som med uppfinningsrikedom, men gissningsvis låg budget, blivit en boy racer. Toyota Corolla av denna generation har varit med tidigare. Det har också den föregående generationen (60- eller KP60-serien) varit (här).

Tack Stefan, Stefan, Dennis, (Stig) Hellberg och en anonym läsare som gissade och snabbt identifierade delarna i fronten. Lyktor och stötfångare fixade jag, men spoilern gick jag bet på. Nåväl, så här lyder svaret: Lättast att identifiera var nog strålkastarna som kommer från Golf II (möjligtvis en GTi). Stötfångaren kommer från en Toyota Corolla E100 och den nedersta silverfärgade delen kommer från bakre stötfångaren på en Corolla combi E110.

Feta lättmetallfälgar är självklart och även baktill är det stylat.

Och plötsligt! En livs levande Renault 5 kör förbi! Jag lyckas fånga den i flykten. Den första generationens Renault 5 är i det närmaste helt utskrotad, men den andra generation ser man inte så ofta den heller! Men nu är vi i studentkvarter och här görs ofta intressanta fynd. Nå, åter till Starleten...

Bakre stötfångaren sitter kvar, men vad delarna som popnitats på den kommer ifrån vet jag inte. Här behöver jag mer hjälp med identifieringen. Lösningen är i alla fall inte lika snygg, eller vad man nu ska säga, som den framtill. Tydligt är i alla fall att ett rejält mittplacerat utblås baktill har monterats.

På insidan verkar den enda åtgärden vara en racinginspirerad ratt. Om detta är gjort på allvar eller inte är lite svårt att säga. Vi kan alla fall konstatera att det skulle behövas lite mer tid och pengar för att ta bygget på allvar. Vi får helt enkelt se vad det nya året kan innebära för denna bil.

Detta blir inlägg nummer 300 på bloggen. Det borde jag såklart ha firat med en bil med 300 i modellbeteckningen, men jag sparar dem till ett framtida inlägg.

Gissa bilen

Årets första inlägg blir en frågetävling! I förrgår sprang jag på en bil som inte såg ut som den skulle. Med hjälp av såg, skruvar och popnitar har den fått delar från andra bilar. Men vad är det för för bil? Märke och modell, tack! Var det för enkelt? Nå, vilka delar har bytts och vad kommer de ifrån?