Visserligen kan nog inte denna Ford köras iväg från platsen hur som helst, men den har både hjul och däck och troligtvis är inte heller motorn väck. Och det är ju bra för detta är nog en av bilhistoriens allra trevligaste modeller, så det vore ju synd om den blev förstörd.
I måndags fotograferade jag denna betonggrå Ford Anglia, lite sliten men komplett. Den saknar nummerskyltar så jag kan inte avgöra årsmodellen eller få fram annan information. Förändringarna under de år modellen tillverkades var små och jag har inte kunskaper att avgöra om den är från 1959 eller 1967. Någon som vet? Eftersom det sitter ett "SF"-märke på kofångaren bak antar jag att den tagits hit från Finland och att den kanske inte registrerats i Sverige.
Det jag kan se är i alla fall att det rör sig om den enklaste standardmodellen, en riktig snikvariant. På utsidan tar man det på den minimala mängden krom och den lilla grillen. Annat som standardmodellen saknar är exempelvis tempmätare, solskydd på passagerarsidan och handskfackslucka. Jag tror faktiskt det är första gången jag ser en Anglia i detta utförande. Jag gissar att de mer påkostade varianterna var populärare och antagligen är snikmodellen ovanlig idag. Jag gissar dessutom att de inte såldes nya i Sverige.
Brittiska Ford presenterade Anglia strax efter andra världskrigets utbrott i september 1939. Det var en liten, enkel och billig bil, byggd på trettiotalsvis. Rambyggd med stela hjulaxlar med bladfjädrar, mekaniska bromsar och sidventilsmotor. Någon helt ny bil var det inte, utan en ansiktslyft version av Ford 7Y, presenterad 1938. Denna första generations Anglia tillverkades fram till 1948 med ett avbrott mellan 1942 och 1945 på grund av kriget. Efterträdare var återigen en ansiktslyft version och nu framstod modellen som än mer uråldrig och spartansk, men å andra sidan var den billig. På grund av att den var hög, kort och smal kallades den bland annat "Korvstånd" eller "Fyra ståplatser". De uråldriga vägegenskaperna genererade namnet "Vinglia". 1953 presenterades så en helt ny Anglia, kallad 100E, med självbärande modernt formgiven kaross, individuell hjulupphängning med MacPherson fjäderben och hydrauliska bromsar. Under huven satt dock fortfarande en sidventilmotor. Den gamla Anglian med rötter i trettiotalet levde dock kvar under namnet Popular fram till 1959.
1959 kom också en ny Anglia, nämligen den version som är med i detta inlägg, kallad 105E. Nu fick den äntligen en modern toppventilsmotor, den första versionen av den så kallade
Kentmotorn, under huven. 1962 kom introducerades Anglia 123E med lite större motor. Modellen blev mycket populär, både till vardags och inom motorsport.
Det mest uppseendeväckande med den nya Anglian var såklart bakrutan som lutade åt "fel" håll. Detta grepp hämtades från Anglians amerikanska storebröder
Lincoln och
Mercury. Detta genererade en rad smeknamn som till exempel "Snedruta", "Bärplockare" eller "Femdagarsvecka". Det sistnämnda syftade på att de brittiska arbetarna inte han bygga klart bilen på grund av fem dagars arbetsvecka, så när fredagen kom och klockan var kvart i fem smackade man bara på bakrutan utan att bry sig om hur den hamnade. I Sverige infördes fem dagars arbetsvecka först 1964. Den sneda bakrutan förekom även på några andra bilmodeller, som till exempel Ford Consul, Citroën Ami och Reliant Regal, men blev aldrig något större succé.
1967 lades Anglia ned och ersattes av
Escort. Escort var förresten inget nytt namn, utan hade redan använts på kombiversionen av Anglia 100E.
När snön börjar smälta får jag gå och titta till bilen igen. Kanske kommer det att hända något med den. Om inte så står den ju fint där den står.
Jag har mina allra först bilminnen från baksätet på en sådan. Min mamma kanade av vägen en vinter, pappa kom med lånad traktor och bogserlina och jag tyckte bara att det var toppenspännande. :)
SvaraRadera