Spaning i miniformat

Jag vet inte riktigt om det här hör hemma på den här bloggen, men jag provar. På grund av vädret går bilspaningen in i en lågsäsong, så jag behöver vidga perspektiven lite. Men bara lite. Än så länge i alla fall.

Förutom att jag lider av bilspanarsjuka är jag också svårt drabbad av loppissjukan, vilket innebär att jag måste gå in på loppisar i tid och otid. Igår hittade jag en korg med vällekta leksaksbilar jag inte kunde motstå. 66 kr för hela kalaset var rimligt, tycker jag. Även om jag inte haft just dessa bilar själv, väcktes många minnen till liv.

Jag försöker att inte aktivt påverka min son med mina sjukdomar (eller intressen om man så vill) men jag förstår att jag ändå gör det. Hur som helst har han i alla fall leksaksbilar som faller pappa i smaken nu!

Vad blev det då för bilar? Jag har försökt att årsmodellbestämma bilarna men inte så mycket mer. Och så var det var behändigt att kunna göra en bilspaning på köksbänken!

På bilden till höger står det längst bak en orange Ford Capri med svart vinyltak från Majorette. Det är en MkII och den fanns 1974-78. Den gröna bilen längst bak, liksom den röda till höger är Volvo 245 DL. Båda har fått de öppningsbara bakluckorna bortbrutna. Majorette (röd) ha lyckats fånga 245:ans form bättre än Corgi (grön). Då de har runda strålkastare borde årsmodellen vara 1975-78. I mitten står en silvermetallic Citroën CX med öppningsbara framdörrar från Majorette. Då den har stötfångare i rostfritt är den från någon gång 1974-85 . Den röda bilen till vänster är en Simca 1100 TI med öppningsbar baklucka, också från Majorette. TI-modellen fanns 1974-78. Längst fram står en Saab Sonett (fast det står Sonnet undertill) från Yatming. Då det är en Sonett III utan jättelika gummistötfångare blir årsmodellen 1970-72.

På bilden till vänster ser du en samling utryckningsfordon. Brandbilen är ett fantasifoster från Matchbox (i serien Super Kings) och heter K-9 Fire Tender. Den lilla polisbilen är en Range Rover från Corgi. Den är troligtvis från tidigt 70-tal men inga större förändringar gjordes under tillverkningsåren 1970-96. Den grill den här bilen har fanns till 1986 års modell. Den stora polisbilen är en Ford Transit från Dinky Toys, där alla dörrar utom passagerardörren går att öppna. Den är av den generationen som tillverkades 1965-78.

Majorette var min favorit bland leksakbilstillverkarna när jag var liten. De var snygga, men framför allt hade de så generös fjädringsväg. Det var häftigt vid hastig körning! Jag minns en Peugeot 604 jag var särskilt förtjust i. Jag har alltid varit väldigt rädd om mina leksaker, men bilarna var ett undantag. Nästan alla har skrotats med de mest raffinerade metoder. De enda som överlevde var plastbilarna från sandlådan. I september köpte jag två sådana plastbilar till sonen för en krona styck så de får också vara med. En orange Chevrolet El Camino 1960 från norska Tomte och en grön Saab 99 1969-71 från svenska Galanite

Allt ljus på Raggarvallen

För andra gången arrangeras ljusfestivalen "Allt ljus på Uppsala". Olika platser i Uppsala har fantasifullt  ljussatts, men ljud och rekvisita ingår också i flera arrangemang. Fyristorg (där korvgubben stod i Owe Thörnqvists "Varm korv boogie") kallas av vissa för raggartorget. För att uppmärksamma detta står nu en raggarbil där. När man närmar sig bilen på kvällen lyses den upp och så börjar det spela rockabillymusik i bilen. Här kan du se och läsa lite mer om det.

Bilen är en Plymouth Valiant Signet från 1966 i ett verkligt raggarskick: mattsvart kaross med buckligt vitt tak och rikligt med rost, diverse dekaler, pepitarutig tejp, Cragarfälgar (eller liknande) utvändigt och med rattmuff, lurvigt teddytyg och rikligt med doftgranar invändigt. Pappret i framrutan är ett tillstånd från polisen för att bilen ska få stå där den står. Motoreffekten anges av Transportstyrelsen till 107 kW, vilket skulle kunna innebär att den har den stora sexan på 145 hästkrafter. Jag är dålig på motorer och teknik så jag kan ha fel. Bilen är, trots skicket, besiktigad och i trafik och har haft 27 ägare!

Här har jag skrivit mer om Valiant.

C som i Coca-Cola-Caravan

Idag är jag hemma och är sjuk. Sjuk verkar även denna enögda Opel Rekord 1900 Caravan från 1970 vara som jag siktade för några veckor sedan utanför en bilverkstad. Den ser ut att ha stått där riktigt länge, men den godkändes faktiskt vid besiktningen för endast två år sen. Nu är den dock avställd och man får hoppas att ägarens planer är att göra bilen fin som snus igen - kolla in S-märket! Notera även det vita bakluckehandtaget som ser ut att komma från en gammal resväska eller liknande.

Namnet Rekord började användas av Opel på modellen Olympia 1953, dvs Opel Olympia Rekord. Det var möjligtvis för visa att bilen var en helt ny konstruktion. Modellen innan, som bara hette Olympia, härstammade från 30-talet. 1957 kom den Opel Rekord som kallas för P1 där P stod för "panoramaruta". Den följdes av P2 och P3 och när panoramarutor blev omodernt på 60-talet började modellerna namnges i bokstavsordning, Rekord A, B, C och så vidare, som jag berättat om tidigare (här och här) . Den sista blev Rekord E2 (en uppdaterad variant av E) som ersattes av Opel Omega 1987.

Bilen på bilden är en Rekord C som fanns från 1966 till 1971 och är den Rekordgeneration som det tillverkades flest av, nästan 1,3 miljoner. Opel ägs av GM och designen följde ofta de amerikanska storasyskonens, om än i mindre format. Rekord C formgavs enligt senaste amerikanska bilmode, den så kallade "Coke Bottle Design": från sidan liknade karossen en liggande Coca-Cola-flaska. Nu är detta en kombi (Caravan på Opelspråk) så det syns inte lika tydligt, men om man tittar till exempel på midjelinjens form över bakskärmen syns det.

Opels kombimodeller kallas Caravan och är en ordlek. Bilen var både "car" (personbil) och "van" (skåpbil). "Is this car a van?" Ännu en lustigkurre...

Älskad ankunge

I förrgår sprang jag på denna österrikiskregisterade Citroën 2CV. Just detta är en 2CV6 Club från 1984. När jag stod där och försökte få till en skaplig bild med mobilkameran i eftermiddagsmörkret kom en dam med stavar och undrade om jag gillade bilen. Självklart, sa jag! Det var hennes bil och hon berättade att hon var den andra ägaren. Jag blev inte helt på det klara med varför den är registrerad i Österrike utan hon sa bara att hon bor i Sverige "just nu". Bilen är i ett ganska fint skick, men ägaren berättade att hela bottenplattan bytts ut och att den buckliga bakskärmen ska bytas ut. Jag frågade om hon använder bilen även på vintern och det gjorde hon "så länge den startar".

Det som i alla fall framgick tydligt under samtalet med ägaren var att hon stämde in på mina fördom om ägare till Citroën 2CV (egentligen till alla äldre Citroënmodeller): totalt hängiven. Hon älskar bilmodellen och var bland annat 2007 på det årliga mötet för Citroën 2CV (Rencontre Internationale des Amis de la 2CV) som då hölls utanför Borlänge.

Det finns hur mycket som helst av skriva om Citroën 2CV så jag försöker begränsa mig. Bilen konstruerades på slutet av 30-talet, men på grund av andra världskriget kom inte produktionen igång förrän 1948, men inte förrän 1990 lades produktionen ned. Konstruktionen var extremt enkel men samtidigt avancerad i sina lösningar. Bilen hade en tvåcylindrig boxermotor, framhjulsdrift och, något som blivit Citroëns signum, extremt god fjädringskomfort. Det sägs att ett av kraven när bilen konstruerades var att den skulle ha så effektiv fjädring att en bonde skulle kunna köra över en nyplöjd åker utan att äggen i bagaget krossades. I programmet "Vinäventyret" med motorjournalisten James May och vinkännaren Oz Clarke testades detta med framgångsrikt resultat!

Till en början hade motorn bara 9 hästkrafter men å andra sidan vägde bilen endast omkring 500 kilo. I sitt kraftfullaste utförande hade bilen 34 hästkrafter. Toppfarten med svagaste motorn var 60 km/h men den fördubblades nästan under bilens produktionstid. Bilen på bilden har en 602 kubiksmotor på gissningsvis 29 hästar. Modellbeteckningen 2CV utläses deux chevaux och betyder "två hästar" vilket syftar på att den hade två skattehästkrafter enligt det franska skattesystemet för fordon.

Citroën 2CV är en ikon och älskad av många, inte minst sina hängivna ägare. Kärt barn har många namn och i varje land har den minst ett smeknamn. I Sverige kallas den bland annat Lillcittra, Fula ankungen eller Apgunga. Precis som Renault 4 var Citroën 2CV populär hos "68-generationen" bestående av studenter, hippies och vänsterintellektuella och vissa smeknamn (eller öknamn snarare) härstammar från den tiden, som Haschraket och FNL-racer.

Den näst sista

På samma parkering som den Saab 99 EMS jag berättat om tidigare stod denna Saab 96 GL från 1979. Att den gått 7500 mil kan säkert stämma då skicket är riktigt fint. Blinkersglasen har en aningen konstig färgton, vilket säkert kan bero på att de orange färgen har bättrats på. Att blinkersglasen blektes var ett vanligt fel på 70-talets bilar.

Bilen på bilden är chamottebrun (chamotte är en bränd lera), vilket uppenbarligen är ett finare ord för bajsbrun. Jag lärde mig för övrigt att köra i en chamottebrun Saab 99 från 1980. Ett tydligt minne är att den var rejält tungstyrd och det blev ännu värre när min far satte i en liten sportratt i den.

Jämfört med de Saab 96:or jag visat tidigare på bloggen ser man att detta är en sen årgång. 1978 kom de stora främre blinkersglasen ("King Kongs knäskålar"). Baklyktorna blev större och så fick bakluckan en liten svart gummispoiler. 1979 var näst sista årsmodellen. All produktion av 96:an flyttades då till Nystad i Finland. Den fick då, som modet föreskrev, svarta rutramar och ett svart fält mellan bakljusen. Den fick också svarta stripes och svarta navkåpor, något som på denna bil bytts mot kromade navkapslar.

I januari 1980 byggdes de sista 96:orna. De sista 300 bilarna var blåmetallic (akvamarin), hade lyxig blå plyschklädsel, bakrutejalusi (så kallad "hönstrappa") i svart plast och krokekrade aluminiumfälgar. Under min gymnasietid i början av 90-talet jobbade jag extra som personlig assistent åt en bekant som hade en av dessa 96:or. Bilen var riktigt fin då men tyvärr togs den inte om hand och idag är den skrotad.

Den allra sista 96:an kördes av rallylegenden Eric "Carlsson på taket" Carlsson från Nystad till Saabs museum i Trollhättan där bilen finns att beskåda idag.

Ytterligare immigranter

Nu kan man fråga sig vad de här bilarna har på den här bloggen att göra? Nya, vanliga och tråkiga! Jag frågar mig samma sak, så jag ska inte säga så mycket om dem förutom, och detta är lite kul, att de är USA-modeller. Jag har tidigare visat en Mitsubishi i USA-utförande här på bloggen.

På bilden överst ser du en VW Passat från 2003 som kom till Sverige 2007. Hur ser man att det är en USA-modell? Sidomarkeringsljus på stötfångarna och plats för endast liten nummerskylt avslöjar, men också en annan inte lika tydlig detalj.  Svensksålda Passater har större fälgar med däck med lägre profil. Européer och amerikaner har olika preferenser gällande komfort och köregenskaper helt enkelt. Däck med hög profil ger högre komfort, lägre ljudnivå men inte riktigt lika goda köregenskaper (men fullt tillräckliga för en familjebil). Jag gissar att den amerikanska Passaten också har mjukare fjädring än en svensksåld.

Nästa bil är en Toyota Camry från 1996 som kom till Sverige 2004. En liten dekal där det står "Devon PA" syftar troligtvis på Devon, Pennsylvania. Hur ser man att det är en USA-modell då? Det är baktill man främst ser skillnaderna mot en svensksåld bil. På svenska bilar sitter nummerskylten mellan baklyktorna. På den här bilen sitter en liten nummerskylt på stötfångaren och mellan baklyktorna står "Camry". Amerikaner pratar ofta om bilarna utifrån modellnamnet så då är det ju bra om det syns tydligt. Och så är "the Camry" USA:s näst mest sålda bilmodell (endast Fords F-serie, som är en pickup, säljer bättre). Och det är ju också något att skylta med!

Två typer till

Det verkar inte vara någon större brist på folkvagnar i närheten från där jag bor och här kommer två till! Den vita är en 65:a och alldeles nybesiktigad, trots snön! Den har en härlig patina och man får hoppas att skicket får fortsätta att vara så här. Den blå är en 70:a och är i ett jättefint skick och har knappt 10000 mil på mätaren.

Eftersom jag på något sätt åtagit mig att försöka förklara skillnaderna mellan alla årsmodeller (här och här) får jag väl fortsätta med det. Att den vita är en 65:a ser man på att den har större rutor runt om. I och med detta blev också vindrutetorkarna större. Om man tittar på bilden är det svårt att tänka sig att de varit mindre! Att den inte är en 66:a ser man på att den har den gamla typen av fälg med bullig navkapsel.

Att skilja en 70:a från en 69:a är inte lätt men man ser det lättast genom att fälgarna är silverfärgade mot tidigare svarta med vit kant. Om nu inte fälgarna bytts eller målats om senare. Fälgarna på den blå har uppenbarligen målats om för det är silverfärg på däcken! Att det inte är en 71:a ser man lättast på att luftintagen sitter under bakrutan och inte på motorluckan.

Nu betyder detta att jag fått ihop ganska många årsmodeller här på bloggen: 65, 67, 69, 70, 71, 72 och 73. Några årsmodeller till vore kul att hitta. Äldre kanske blir svårt för att de just är gamla, men det finns hopp då försäljningen låg på topp i början av 60-talet. Nyare blir också svårt då försäljningen sjönk kraftigt 1974 då Golf introducerades. 1975 var sista året folkvagnen såldes i Sverige.